Rapport från Donau: Novi Sad 2/6, Belgrad och Jarak 3/6

24 juni 2006 20:41 | Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Serbien har jag varit tidigare, på den tiden det var en del av Jugoslavien. Jag var inbjuden till Socialistpartiets (Kommunistpartiets) kongress. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget) vårdade Jugoslaviens kommunistparti vänskapliga förbindelser med bland andra de svenska och norska socialdemokratiska partierna: jugoslaver hade förts till tyska fångläger i Norge, till Sverige gick senare en stor arbetskraftsinvandring från Jugoslavien och Titos och hans efterföljares parti ansåg under den segdragna konflikten med Sovjetunionen det uppenbarligen viktigt att odla kontakter med nordisk socialdemokrati och dessutom det liksom Jugoslavien neutrala Sverige. Så när SAP fick en inbjudan till Partikongress (med stort P), sändes jag till Belgrad.

Kongressen genomfördes i ett gigantiskt kongresspalats (som jag tror jag skymtade från bussfönstret under den nu aktuella resan). De utländska gästerna – jättemånga! – placerades på podiet, i bokstavsordning efter det land de kom ifrån. Jag som representerade Sverige fick sålunda som granne en mörkhyad gentleman från Tanzania. Vi hälsade artigt, och för att få en öppning för fler samtal under de kommande dagarna frågade jag:

– Jag lärde på sextitalet känna en tanzanier med namnet Walter Bgoya. Det är inte så att du känner honom?

Han lyste upp:

– Jag var best man på hans bröllop i förra veckan!

Och så ville han försöka med en liknande krok:

– Känner du möjligen en svenska som heter Bri-gi-ta Dahl?

Världen är liten. Det var för övrigt genom Birgitta jag lärde känna Walter; Birgitta jobbade på den tiden på Dag Hammarskjölds minnesfond och Walter var deltagare i ett av fondens seminarier, dessutom hembjuden till oss på party.

Nå, det här var en utvikning. Jag hade ju primärt inte åkt till Belgrad för att odla gamla kontakter med Tanzania.

På den mycket välordnade kongressen hade varje utländsk gäst försetts med en egen kongressvärd. Min bjöd mig på slivovic i baren och berättade, att han själv kom från Vojvodina.

På min fråga om han möjligen var ungrare, skrattade han på ett sätt som antydde, att frågan var helt befängd.

Under kongressens lopp skjutsades de utländska gästerna också i buss till Kragujevac, en stad med över 200 000 invånare. På programmet fanns visning av stadens stolthet, bilindustrin, men också av minnesparken ”Kragujevac oktober”, som påminner om fascisternas avrättning av minst 2 300, kanske 7 000 invånare i staden. Det är händelser som denna som senare, under jugoslavienkriget, kom att användas i den serbiska agitationen mot ”kroatfascisterna” och andra som hade visat nationalistiska (icke-serbiska) böjelser.

En kväll i Belgrad åkte vi, ett gäng bestående av bland annat mig och Britt Schultz från norska arbeiderpartiet, med vår tolk – en kvinna bosatt i Sverige – till en utomhusrestaurang: åt gott kryddad jugoslavisk mat och drack gott jugoslaviskt vin till. Samtalet under träden den där mörka och varma kvällen snuddade förstås också vid att närma våra respektive system till varann, de nordiska demokratiska och folkrörelsebaserade välfärdssystemen och den jugoslaviska modellen med arbetarråd och decentralisering.

Riktigt så blev det nu inte, på någotdera hållet.

***

Vår första anhalt i Serbien, under vår donauresa, är Novi Sad (vilket lär betyda ungefär Nyodling).

Vi anländer i början på kvällen och har utlovats en utflykt i land. Den krymper snabbt i tid och flyttas allt längre fram i tiden. För allra första gången under donauresan blir viseringen omständlig och hanteringen av våra pass mycket byråkratisk. (Under vår resa i övrigt märker vi inte ens av det här: våra pass är inlämnade i båtens reception och kontrollen sker snabbt och summariskt; vi behöver inte ens vara närvarande. Och det här gäller också i länder, som inte är EU-medlemmar.) Passkontrollanterna, flera stycken, smörjs med kaffe och bakverk, men det leder bara till att det ytterligare dröjer, innan de ens har påbörjat sitt arbete. En teori är att den här utstuderade långsamheten har att göra med att hälften av resenärerna är amerikaner. I det fallet hjälper det inte ens, att deras reseledare själv är serb.

Till slut släpps vi ändå i land, för en snopet kort promenad upp till centrum och tillbaka.

Redan på väg in i hamn har vi sett fästningen plus den enda bro (av tidigare tre), som har återuppbyggts efter jugoslavienkriget. Novi Sad bombades under kosovokriget av NATO med bland annat klusterbomber. Alla tre broarna förstördes. Stan saknade under en period vatten och el. Bland det som NATO bombade fanns stans oljeraffidaneri, vilket ledde till stora miljöproblem.

Det är fredagskväll när vi går gatan upp mot centrum; vi passerar ställen där man spelar musik för hög volym, men uteserveringarna gapar med tomma stolar, knappast bara för att vädret är sisådär. Birgitta och jag pratar om att vi nu för första gången under resan befinner oss i ett land, där de vi möter, till så väl klädsel som hållning, ser fattiga ut. Även fasaderna är grå och slitna.

Vi registrerar, att affärsskyltarna till så stor del är skrivna med latinskt och inte kyrilliskt alfabet, men jag påminner mig, att serbiskan också kan skrivas med latinska bokstäver. Jag tar bilder av två skyltar: På en röd skylt står det med vita versaler VIGOSS. (Åtminstone några läsare förstår, varför jag plåtar just den här skylten.) Och så hittar jag skylten STOMATOLOG (grön text på vit botten). Den underliggande texten ”dentist Dr Branko Milanovic” förklarar för oss icke-serbisktalande, vad det är fråga om.

Serbiskan är ett sydslaviskt språk, som vi tidigare har konstaterat nära släkt med kroatiskan. Även i serbiskan finns konsonantrikedomen; språket heter, transkriberat, srpski. Den serbiska varianten av de sydslaviska språken är officiellt språk även i Montenegro och Bosnien-Herzegovina.

För att knyta an till Bos anmärkning till vad jag skrev om Kroatien: När Romarriket år 395 delades, kom dagens Serbien att hamna i det östromerska riket (Bysans). Till det som i dag är Serbien kom på 500- och 600-talen slaviska stammar invandrande. På 700-talet blev dessa slaver ordodoxt kristna. Omkring 750 bildades det ett par serbiska furstendömen under Bysans. De här områdena tillkämpade sig stegvis självständighet och slogs samman. Kungariket Serbien upprättades 1217. Under de följande 150 åren erövrade detta Serbien bland annat Makedonien, delar av Grekland och Bosnien.

Ytterligare 100 år fram i tiden, från 1459, var Serbien en del av Osmanska riket. Det var under den osmanska tiden som en del av sydslaverna, framför allt i Bosnien, blev muslimer. Under resan hörde vi historier om att bosniska barn – framför allt pojkar – rent av togs till Turkiet och uppfostrades som muslimer för att senare, nu med en ny religiös identitet, sändas tillbaka till Bosnien. Hur pass vanligt förekommande det här var, vet jag inte.

Intressant att notera är att att en del av dagens Vojvodina aldrig hamnade under osmanskt välde utan i stället hörde till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Det är från denna tid Vojvodinas stora ungerska minoritet härstammar. Den är dock i dag mindre än tidigare: Dels emigrerade många ungrare till Ungern under jugoslavienkriget. Dels flyttade under samma period många serbiska flyktingar från andra delar av Jugoslavien in i Vojvodina, vilket naturligtvis också har förskjutit befolkningsbalansen.

Hur som helst, under 1800-talets första hälft gjorde serberna uppror mot det osmanska väldet och tilltvingade sig steg för steg först autonomi, sen självständgihet. Vid berlinkongressen 1878 (efter osmansk-ryska kriget) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades 1882. Efter balkankrigen 1912-1913 blev även Kosovo och norra Makedonien underställda Serbien.

Men det bodde alltså sydslaver – människor som visserligen var romerska katoliker men som talade nästan samma språk – också i områden, som hörde till Österrike-Ungern; se närmare i rapporten från Kroatien. Till de dramatiska händelserna i vår tids historia brukar man räkna skotten i Sarajevo, då en bosnisk-serbisk nationalist, Gavrilo Princip, mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand, en händelse som sägs ha utlöst första världskriget.

Efter kriget, den 1 december 1918, upprättades ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme”. Det var detta land som den 3 oktober 1929 bytte namn till Jugoslavien (Sydslavernas land).

1941 invaderades Jugoslavien av tyskarna, som bland annat tillät inrättandet av en inhemsk fascistregim under ledning av Ante Pavelic och hans Ustasja-rörelse i Kroatien. Under andra världskriget opererade en gerillarörelse under ledning av Tito (Josip Broz) i Jugoslavien. Denna gerilla var framgångsrik i bergen i Bosnien-Herzegovina, Montenegro, Kroatien och Slovenien. (Tito var till hälften kroat, till hälften sloven.) Serberna hade en egen nationaliströrelse, cetnikarna, som i hemlighet samarbetade med tyskarna. När de allierade, som första hade stött cetnikarna, fick detta klart för sig, stödde de – också amerikanarna – i stället Tito, och mot slutet av kriget samverkade direkt britter och amerikaner med Titos partisaner i att rensa Jugoslavien från tyskar.

Partisanerna upprättade gradvis sin egen regim i de befriade områdena. Tito var kommunist, och Jugoslavien blev efter andra världskriget (1945) federal folkrepublik. Här finns en intressant skillnad gentemot de länder, som blev kommunistiska genom sovjetstyrd statskupp eller genom att helt enkelt inkorporeras med Sovjetunionen. I Jugoslavien hade kommunismen efter andra världskrigets prövningar ett relativt starkt folkligt stöd (om än aldrig prövat i fria demokratiska val), och Tito intog från första början en styvnackat egensinnig attityd gentemot Sovjetunionen och dess maktanspråk, vilket underlättades av att Jugoslavien under en period hade den fjärde största armén i Europa. Landet var en partidiktatur, men där genomfördes intressanta experiment med arbetarstyrda företag, medborgarna kunder relativt fritt resa utomlands, och Jugoslavien blev också genom den omfattande västeuropeiska turismen ett vida mer öppet samhälle än fletalet kommunistdiktaturer.

Innan han dog (vilket skedde 1981), hann Tito införa en ny författning: makten skulle delas mellan ledarna för de sex republikerna (Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Makedonien) och de två autonoma regionerna (Vojvodina och Kosovo) och presidentskapet rotera mellan medlemmarna i detta råd. Det decentralistiska inslaget i författningen stärktes, vilket utökade friheten för delarna men också gjorde det möjligt för dem att spela på motsättningarna.

Jag har tidigare, när jag skrev om Kroatien, tagit upp den ekonomiska obalansen mellan delrepublikerna som en av förklaringarna till unionens upplösning och till det krig som föregick den. Under perioden närmast före krigsutbrottet 1991 befann sig den jugoslaviska ekonomin i fritt fall, och året för krigsutbrottet var inflationen uppe i ungefär 120 procent. Krav började resas på kommunismens avskaffande och på ökat självstyre, rent av självständighet för delrepublikerna.

Kvar i Jugoslavien 1992-2003 fanns bara Serbien (med de tidigare, men nu inte längre, autonoma områdena Vojvodina och Kosovo, det senare en separat historia, som vi inte ska fördjupa oss i här) samt Montenegro. Den 4 februari 2003 ombildades detta Restjugoslavien till unionen Serbien-Montenegro, vilken även den efter en folkomröstning om självständighet i Montenegro (55,4 procent ja) i maj 2006 upphörde att existera. Från den 5 juni 2006 har det av Serbien och Montenegro, denna gång fredligt, blivit två självständiga stater.

När vi anländer till Belgrad, upprepas passfarsen, fast vi ju fortfarande befinner oss i samma land. Passkontrollanterna hade velat väcka oss, när vi anlände en bit efter midnatt, men besättningen och våra guider lyckades hejda dem till klockana 07.00, vilket är bättre men illa nog.

Det hällregnar; det är en fullständigt eländig dag för utflykter. Vi sitter i bussen och undviker att gå ut. Färden går till den gamla fästningen, som under medeltiden ständigt omväxlande erövrades av de stridande sidorna. 1521 erövrades Belgrad slutgiltigt av det osmanska riket.

Vi åker på stadsrundtur, medan regnet strömmar i floder nerför bussens fönsterrutor.

Vi får förmiddagskaffe i ett kafé och släpps därefter fria att promenera och eventuellt handla i centrum. (Birgitta hade hoppats hitta en lämplig present åt Görel, gift med hennes kusin Kjell Magnusson, som är jugoslavienspecialist, men vi hittar ingenting som är lämpligt för ändamålet.) Det regnar mer och mer. Jag vadar, iförd sandaler, i djupa pölar; det säger tjipp-tjipp nere i fotbeklädnaderna. (Sandalerna torkar sen inte under resten av resan. Första dan i Öregrund ställer jag dem i solen på trappan, och först då blir de användbara igen.) Jag har paraply och lång tät regnrock, men jag blir dyngdblöt upp till knäna.

Under eftermiddagen avtar regnet. Då är vi, per buss, på väg till byn Jarak i Vojvodina. Där äter vi en sen lunch hos en familj, som får intäkter av såna här turistbesök. Måltiden inleds med slivovic, och sen blir det mat från ett dignande bord, den ena rätten godare än den andra. Ortens vin är heller inte fy skam.

Till det exekverar medlemmar av familjer lokal musik.

Så slutar besöket i Serbien med att jag ser en ljusnande framtid också för denna del av det söndertrasade, forna Jugoslavien.

Midsommardagsmorgon med melodikrysset

24 juni 2006 11:44 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Midsommardagsmorgon med strålande sol.

Det hindrar mig inte att, som varje lördag, lösa melodikrysset.

Det börjar barnsligt enkelt med ”sockerbagare”. Också annat är enkelt för folk i min ålder: ”Alexander” – vem av oss har inte hört ”Alexanders Ragtime Band” i radio hundratals gånger? ”Oscar” som i Oscar Hammerstein var heller inte svårt.

Skulle man kunna tänka sig ett midsommarmelodikryss utan Evert Taube? Nej. I dag förekom han till och med två gånger, med ”Orrberget” och med ”Carmencita”. Och Bellman försåg oss krysslösare med ”Stockholm”.

Jag klarar också ganska lätt en del saker ur den något modernare musiken: ”Jinder” (Åsa) som textförfattare till ”Det vackraste”, ”Lars” som i Lasse Berghagen och även ”Ace of” (Base).

Två saker som var svårare för mig var ”Kjell” ur Björn Kjellman i senaste melodifestivalen och så ”Meta” – Meta Roos med Hans Alfredsons ”En mun är hälften av en kyss”. Jag kom på att det måste vara hon, när det bara fattades ett e.

Allra svårast för mig var en radiosignatur. Visst känner jag igen Percy Faiths ”Mucho Gusto”, men inte kan jag associera den till något radioprogram som jag brukar lyssna på. Till slut leder mig ledbokstäverna till att det sökta ordet måste vara ”sporter”. Herregud, Radiosporten har jag väl aldrig lyssnat på i mitt liv.

Nu ska jag gå ut och sniffa på flädern, som håller på att slå ut.

I midsommartid

23 juni 2006 18:57 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I måndags, på min födelsedag, tog Birgitta ut mig på middag. Hon hade upptäckt, att Klockargårdens restaurang hade återuppstått efter att ha varit stängd i ett par år. Vi ville prova, vad den nya versionen gick för.

Det vimlar av restauranger i Öregrund, framför allt runt hamnen. De flesta har som koncept att förse sommargästerna och båtfolket med öl och till det något billigt tilltugg. Är man kulinariskt intresserad, väljer man då att i stället konsekvent laga maten hemma.

Det har gjorts några försök att etablera bättre restauranger i Öregrund, men den förra versionen av Klockargården föll väl på att pubgästerna från hamnen inte är beredda att betala för god och vällagad mat och kanske också på att Klockargården inte ligger längs hamnstråket utan nära klockstapeln; Öregrund har en kyrka med en klockstapel, uppförd separat en bit ifrån.

Nu gör några kulinariskt intresserade restaurangutbildade ungdomar från Stockholm ett nytt försök. Från den spännande matsedeln valde vi lammrostbiff med brynta svartrötter och rödbetsmos – gott! Till det drack vi, efter servitrisens kloka rekommendation, ett australiskt rödvin, som stod sig i konkurrensen med den kraftiga maten.

Man kan sitta inomhus, men i den varma kvällen valde vi att sitta utomhus. Har ni vägarna förbi Öregrund, rekommenderar jag Klockargården.

Efter middagen promenerade vi hem för att titta på det andra Evert Taube-programmet i TV.

***

Födelsedagsfirandet fick en fortsättning i onsdags kväll. Birgitta hade köpt biljetter till en konsert i Öregrunds kyrka.

Tre musiker medverkade, varav två trombonister. Dels Christian Lindberg, känd bland annat från Kungliga hovkapellet, Nordiska kammarorkestern i Sundsvall och Stockholms läns blåsarsymfoniker; Lindberg är, förutom trombonist, också dirigent och tonsättare. Dels Charles Vernon från Chicago Symphony Orchestra. På piano medverkade Eric Ewazen, professor i komposition vid Juilliard School. På programmet stod bland annat gregorianska sånger, sydtyska kompositioner för trombon från instrumentets barndom och en hyllningskomposition av Jan Sandström till vännen Christian Lindberg på dennes 40-årsdag. Programmet avslutades med att Vernons hustru Alice, som är operasångerska, sjöng en svit sånger, ”A Summer Journey”, med texter av bland andra Goethe.

Programmet, verkligen intressant och hörvärt, gavs i en nästan fullsatt kyrka klockan 22.00 på kvällen. Det filmades för ett senare TV-program om de båda trombonisterna. Öregrund som världens centrum!

***

Torsdagen använd jag och Birgitta till att göra fint till midsommar: Birgitta klippte gräset och rensade land, medan jag städade huset grundligt. Vi avslutade med att plocka in midsommarbuketter. En av mina bestod av rosa hurdalsrosor, kvistar av blommande paradisbuske (också rosa) samt blå och vit akleja. På grund av städningen flyttades den sedvanliga fredagsbastun till torsdag kväll. Skönt att efter städningen pusta ut under plommonträden!

***

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons ”Juninatten” och Birger Normans ”Junisvit”. Men hon påminner också om att ”demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: ”En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten ”MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som ä r essensen av den svenska midsommaren:

VISA I MIDSOMMARTID

Text: Rune Lindström
Musik: Håkan Norlén

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Glad midsommar, alla läsare!

Rapport från Donau: Osijek 2/6

21 juni 2006 17:48 | Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I Kroatien har jag varit tidigare, tillsammans med Birgitta på ett europeiskt talmansmöte, då hon bland annat lyckades samla sina kolleger talmännen i de före detta jugoslaviska staterna till ett förhållandevis konstruktivt samtal.

Då var vi i Zagreb, en ganska liten och överskådlig huvudstad, dock med en trevlig, kuperad ”gamla stan” att flanera i. Även där lyckades vi handla i Konsum, som på landets språk skrivs Konzum.

Kroatiskan, för en utomstående ett märkligt, konsonantrikt språk, är ett slaviskt språk, nära släkt med serbiskan. Om tillkomsten av kroatiskan hörde jag följande historia: När Gud skapade språken, råkade kroatiskan komma på sluttampen, när Gud nästan hade slut på vokaler, så det fick bli mest konsonanter. Alltså kallar kroaterna sitt land för Hrvatska.

Till sitt nuvarande bosättningsområde kom kroaterna på 600-talet från det område, som i dag kallas Galizien (i nuvarande Polen och Ukraina). De var en del av en slavisk och avarisk folkvandring till Balkan. Det som framför allt skiljer kroaterna från serberna är deras olika religioner: Kroatien bildade från 900-talet ett eget kungadöme men hamnade 1102 under ungerskt herravälde.

Som en följd av den turkiska expansionen på Balkan lät den kroatiska riksdagen i början av 1500-talet habsburgarna få kontrollen över landet. Tillhörigheten till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin samt det faktum att habsburgarna under 1700-talet också fick kontrollen över den dalmatiska kusten, grundlade den religiösa uppdelning, som kom att få en viss betydelse i den väpnade konflikt, som föregick upplösningen av Jugoslavien.

Flertalet av de folk, som bebodde Jugoslavien (ett land bildat under mellankrigstiden, som, efter ett mellanspel under andra världskriget, under en stor del av efterkrigstiden styrdes av Tito, halvkroaten Jozip Broz), talar nämligen sinsemellan begripliga (slaviska) språk. Men tillhörigheten till Österrike-Ungern gjorde kroaterna (och slovenerna) till romerska katoliker, medan serberna var ortodoxa; de språkliga och kulturella skillnaderna mellan dem markerades också av att kroaterna använder sig av det romerska alfabetet, medan serberna brukar det kyrilliska. I Bosnien-Herzegovina bodde det både katolska kroater och serbiska ortodoxa men dessutom muslimer, ett kvarlevande resultat av det ottomanska väldet även efter det senares upplösning.

Likväl var sönderfallet av Jugoslavien knappast resultatet av en religiös konflikt. Också våra amerikanska reskamraters serbiskfödde guide betonade, att blandäktenskap mellan folk av olika nationalitet (om man nu kan tala om det), språk och religion före krigsutbrottet var mycket vanliga och att människor av olika ursprung oftast levde i bästa grannsämja. De skillnader jag talar om ovan snarare utnyttjades av maktspelande politiker och nationalister.

När det väl hade uppstått en konflikt, kom också historiska motsättningar och oförrätter (som Tito till stor del hade lyckats hålla tillbaka men som den nya federativa författning, som användes på slutet, före Jugoslaviens upplösning, möjligen underättade användningen av) att användas som argument: en i Serbien ond, en i Kroatien delvis positiv symbol blev den kroatiske fascistledaren Ante Pavelic, som med sin Usjtasa-rörelse styrde i den kroatiska stat, som 1941-1945 hölls under armarna av Nazityskland och där serber sattes i koncentrationsläger.

Bland det som bildade bakgrund till Jugoslaviens upplösning fanns, föga förvånande för en marxist, ekonomiska faktorer. Man behöver bara nämna å ena sidan det nordliga, centraleuropeiska och ekonomiskt välmående Slovenien, å andra sidan det fattiga sydliga Makedonien eller Kosovo med sin befolkningsexplosion och sin arbetslöshet, för att det perspektivet ska bli tydligt.

Man ska dock observera, att just Slovenien utan större konvulsioner lyckades få sin självständighet. Slovenien är relativt homogent. Annat är det med de övriga republikerna. I Serbien finns stora ungerska (Vojvodina) och albanska (Kosovo) minoriteter plus, då fortfarande förenat med Serbien, Montenegro. Men det fanns också stora serbiska befolkningsgrupper dels längs den dalmatiska kustremsan i Kroatien, dels i Slavonien uppe i Kroatiens nordöstra hörn; vi ska återkomma till detta. Bosnien ska vi inte tala om – där fanns, utom muslimerna, dels vitt spridda, delvis sammanhängande serbiska befolkningsenklaver, dels, i områdena nära Kroatien, en stor kroatisk befolkning. Hur omvandlar man detta område, etniskt-språkligt-religiöst ett lapptäcke à la Kroatiens schackmönstrade flagga, till nationalstater?

Ett särskilt hörn av helvetet fanns i det område av Kroatien vi besökte, Slavonien. Slavonien ligger alltså i den arm av Kroatien, som ligger längst uppe i nordöst: med Ungern i norr, med det kroatiska kärnområdet i väster, med Bosnien i Söder och med Serbien i Öster.

Den här kroatiska ”armen” beboddes av serber.

Och det var inte serber som hade flyttat dit under Jugoslavien-epoken. Deras förfäder hade bott där i 400 år.

Åter igen måste vi, för att förstå, gå tillbaka i historien. Österrrike-Ungern hade under perioden av osmansk expansion stora svårigheter att hålla den turkiska armén stången. Ett sätt att mota turkarna var att låta kristna ortodoxa serber, som flydde undan turkarna/muslimerna, bosätta sig i det här området – som motprestation fick de sköta främsta försvarslinjen mot turkarna. Dessa serber fick som tack autonomt styre; Krajina, som området kallades, hade ännu i slutet av 1800-talet en viss självständighet.

Serberna i området ville, när Kroatien blev en självständig stat, inte tillhöra Kroatien, vilket ledde till en av de mer otäcka partierna av Jugoslavien-kriget. Till just det här området för oss vår färd på Donau. Vår lilla utflykt i Kroatien för oss till staden Osijek. Vi ser fler skotthål i väggarna, ju närmare Serbien vi befinner oss. Många av husen längs vägen är fortfarande urblåsta. Men inte alla – i första omgången fördrevs stora delar av den kroatiska befolkningen. Sen kom ändå kroaterna tillbaka och behöll området i fredsslutet. Nu flydde i stället en stor del av serberna.

Innan freden på riktigt har etablerats, återstår här oerhört mycket att göra och då inte bara att återuppbygga och reparera de hus jag redan har nämnt. Också näringslivet är hårt drabbat. Vår buss passerar en rad fortfarande oröjda minfält, bördig åkermark som har försetts med varningsskyltar och avspärrningslinor.

Stackars människor!

Om jag tror på repatriering? Nej, vem skulle vilja flytta till ett område, där du ska bo mitt bland dem som har gjort dig och de dina ont – eller där det fanns några som du själv eller någon av de dina dödade?

Den här reflektionen rör inte bara Krajina – Exjugoslavien är fullt av såna här områden. Ett slags nationalstater, sådana de nu är, har etablerats, och det får nog konstateras vara ett faktum.

Fast Bosnien är fortfarande ett slags Minijugoslavien. Kanske är det hoppingivande. Eller så är landet, fortfarande, ett oröjt minfält.

Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

20 juni 2006 23:28 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.

Dixie Chicks

20 juni 2006 19:49 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har ett kluvet förhållande till amerikansk countrymusik.

När den är som sämst, är den som svensk dansbandsmusik: mycket hjärta och smärta och många banaliteter till undermålig musik – det sistnämnda gäller också mycket av det som är kommersiellt framgångsrikt.

Som bäst har countrymusiken lånat bärande drag från den mer genuina bluegrassmusiken. Texterna handlar om vanliga amerikaner och deras vardag. Ibland kan de till och med, med sitt underdogperspektiv, vara vänsterpolitiska, i vart fall vänsterpopulistiska.

Dixie Chicks, bildad 1989 i Texas, är en i många avseenden annorlunda countrygrupp, inte bara för att gruppen bara består av tjejer. Trots att dess texter är betydligt mer seriösa (vad gäller språk och med avseende på relationer så väl som samhällsskildring), blev gruppen, särskilt efter Natalie Maines inträde som huvudsångerska och CDn ”Wide Open Spaces” (1998), kommersiellt mycket framgångrik.

Vid en konsert i London i mars 2003 gjorde Natalie Maines ett för både amerikansk och europeisk vänster välkommet men för en kommersiellt framgångrik sångerska djärvt uttalande. Hon sa, med anspelning på att Dixie Chicks kommer från Texas, att hon skämdes över att USAs president George W Bush kommer från Texas; uttalandet hade förstås med irakkriget att göra.

Hennes uttalande ledde till ett ramaskri inom den amerikanska högern, inklusive bland de många ofta konservativa countrymusiklyssnarna. Dixie Chicks skivor bojkottades av en rad radiostationer. De fick ställa in spelningar i republikanska fästen i Oklahoma och Tennessee. Tjejerna kallades förrädare, och Natalie Maines utsattes till och med för dödshot.

Trots detta motstånd och denna smutskastning gick deras senaste CD, ”Taking the Long Way” (Columbia Sony/BMG 82876807392, 2006), rakt upp i toppen på de amerikanska försäljningslistorna.

Först musiken. På ”Taking the Long Way” har Dixie Chicks, som utöver Natalie Maines består av Emily Robinson och Martie Maguire (tidigare Seidel), vilka senare spelar en mångfald instrument – Robinson bland annat banjo, gitarr och sitar, Maguire bland annat fiol och mandolin – och förstås bidrar med stämsång och körpartier, tonat ner countryinriktningen eller i vart fall fört in kraftiga rockelement i sin countrymusik. Detta är påtagligt i låtar som ”Baby Hold On” och ännu mer i ”Lubbock or Leave It”, en skithäftig rocklåt. Men Dixie Chicks har ett brett register; den vackraste låten, rent musikaliskt, är den stillsamma och melodiösa ”Lullaby”.

Och så över till texterna.

En del handlar förstås om relationer – här skiljer sig inte Dixie Chicks i val av inriktning utan mer genom att deras texter är så mycket mer intelligenta än det dussindravel, som man alltför ofta hittar i countrymusiken. Och när det gäller ämnen som alzheimer (”Silent House”) och ofrivillig barnlöshet (”So hard”), befinner de sig redan långt från dussincountryn.

CDn innehåller förstås en replik på de konservativas och bombhögerns attacker på Dixie Chicks med anledning av uttalandet om texasgubben Bush. Låten heter ”Not Ready to Make Nice” och börjar så här: ”Forgive sounds good. / Forget, I´m not sure I could. / There´s nothing left for me to figure out. / I´ve payed a price. And I´ll be paying. / I´m not ready to make nice. / I´m not ready to back down. / I´m still mad and / I don´t have time to go round and round and round. / It´s too late to make it right. / I probably wouldn´t if I could / Cause I´m mad as hell.”

”Lubbock or Leave It” är inte bara en rasande bra rocklåt; den innehåller också ett angrepp på mentaliteten i de amerikanska småstäder, där bojkottkraven gick hem och publiken svek: ”Dust Bowl. Biblebelt. / Got more churches than trees”. Och så refrängen: ”Temptation´s strong. (Salvation´s gone)”.

Och ändå är Dixie Chicks aldrig i närheten av att vara vänsterikoner av typen Pete Seeger. Men de är tänkande varelser med en moral, som de inte är beredda att offra för att få alla i publiken med sig, och det är verkligen bra nog.

I sitt sätt att förhålla sig till den amerikanska politiken hämtar de inspiration snarare från söndagsskolan och kyrkan än från några teoretiserande vänsterprofeter. Deras avslutande sång, ”I Hope”, ger uttryck för just detta: ”Sunday morning. / I heard the preacher say / Thou shall not kill. / I don´t wanna here nothin´ else. / About killing and that´s God´s will / Cause our children are watching us. / They put their trust to us. / They´re gonna be like us / So let´s learn of our history / And do it differently / (I hope) / For more love, more joy and laughter / (I hope).

Detta ”I hope” upprepas som refräng i gospelton sången igenom. Må allt fler amerikaner ta budskapet i den här sången till sitt hjärta!

Rapport från Donau: Bratislava 29 maj

19 juni 2006 15:38 | Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vår lokala guide för oss per buss upp till den mäktiga borgen med dess hänförande utsikt över staden och Donau.

En gång, under turkexpansionen, var Bratislava huvudstad i Ungern, som Slovakien då var en del av, och det finns fortfarande en stor ungersk minoritet, cirka 10 procent, i landet. (En annan stor minoritetsgrupp är i dag romerna.)

Vi frågar guiden om relationerna till Tjeckien – slovakerna upplöste ju för inte så länge sedan det statsförbund man hade med tjeckerna inom ramen för Tjeckoslovakien. Men guiden svarar undvikande, skojar bort det med att jämföra med Sverige-Norge.

Annars är guiden rapp i käften, full av populistiska skämt mot makthavarna, delvis politikerna i största allmänhet. Ämnet kommer på tal inte bara när vi passerar parlamentet. På Bratislavas höjder får vi se nybyggda flotta (och faktiskt vackra) jättevillor, byggda av de nyrika, ibland också av utländska ambassader.

De här klasskillnaderna sticker förstås i ögonen på de många som inte har råd. Slovakien har genomgått ett ekonomiskt under, är med sin flata skatt på 19 procent ett eldorado för ett näringsliv med ett allt större inslag av utlandsägda företag. Föga förvånande vanns därför helgens parlamentsval av vänsterpartiet Smer med 29,14 procent av rösterna. Men kommer dess ledare, Robert Fico, att få bilda regering? Den sittande premiärministern Mikulas Dzurindas kristet-konservativa parti, som har genomfört den nyliberala revolutionen, backade och fick 18,35 procent av rösterna – men har kanske lättare än vänstern att hitta möjliga koalitionspartners.

Bratislavavistelsen avslutas med promenad i den fina gamla staden, både med guide och, därefter, i egen regi. Många av gamla stadens gator – Panská Ulica, Ventúrica Ulica, gränden Michalská Brana – är jättefina med butiker, restauranger, uteserveringar; i ett gathörn tittar en arbetare med skyddshjälm (en skulptur!) upp ur en gatubrunn.

Lämnade åt oss själva går Birgitta och jag på anrika Kaffee Mayer och får oss var sin dubbel espresso. De smaskiga bakverken avstår vi ifrån – dem lämnar jag åt någon som i motsats till mig inte har åldersdiabetes.

Pressgrodor

19 juni 2006 14:19 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 5 2006:

”I går hyllades drottning Silvia i Paris av världens mest exklusiva damklubb: Ett nätverk av statschefsfruar. Drottningens merit: att ha fört in sexövergrepp på barn i de fina salongerna.”

Aftonbladet

”Sverige har en statsminister som varken är eller har varit kvinna.”

Gudrun Schyman i SvTs morgon-TV

”SAS tappade passagerare i Sverige.”

Svenska Dagbladet

”Efter många diskussioner enkelriktades Storgatan från två håll.”

Falu-Kuriren

”I dag, när han fyller 70 år, ger Lars Gustafsson ut en diktad berättelse om en död amerikansk flickas liv i ett stort bibliotek.”

Sundsvalls Tidning

Födelsedag

19 juni 2006 12:36 | Barnkultur, Deckare, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Årets första fredagsbastu + Natttuppen

17 juni 2006 11:30 | Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Torsdagen gick åt till att åka fram och tillbaka till Uppsala; jag hade sammanträde med kulturnämnden plus ett antal ärenden att uträtta. Bland annat var jag in på Musikörat och gjorde en större beställning på amerikanska CD, som man inte utan vidare kan finna i svenska skivaffärer. Jag passade också på att köpa ”Taking the Long Way” med Dixie Chicks och Peps Perssons samling ”Oh boy”.

På fredag kom Birgitta äntligen ut till Öregrund. Jag hälsade henne välkommen med rökt sik och kokt färskpotatis och nyplockade blombuketter från trädgården, en av dem enbart med vildblommor (liljekonvaljer, förgätmigej, humleblomster med mera).

På eftermiddagen klippte jag gräset, medan Birgitta packade upp. Det var olidligt varmt, och jag var tvungen att gå in och dricka kylskåpskall Vichy Nouveau flera gånger för att stå ut. När jobbet var klart, var jag alldeles darrig i kroppen.

Birgitta tyckte, att vi skulle starta årets fredagsbastuserie och skurade därför ur bastun och duschrummet/tvättstugan. Som bastukorv använde vi korvar inköpta i saluhallen i Budapest respektive i en Coop-butik i Kalocsa – vi är konsumtrogna till och med i utlandet. Till det drack vi i pauserna mellan de tre omgångarna bastu Kilkenny.

Efteråt satt vi, medan grillen fick lagom glöd, i morgonrock under plommonträden och drack var sin dry martini med is.

Middagen åt vi framför TVn; det var ett program om Evert Taube vi inte ville missa. Till grillmaten drack vi ett ungerskt vin, också det inköpt i saluhallen i Budapest.

Till mina lördagsmorgonsvanor hör att, medan jag dricker mitt nykokta kaffe, lösa melodikrysset. Det enda som vållade mig lite huvudbry var Linda Bengtzing, som jag dock hittade på Google. Jag är väl ingen riktigt vanlig melodikrysslösare: För mig är Burl Ives lätt att identifiera, och jag är hemma både på Olle Adolphson och Hilmer Borgeling.

Det i dagens melodikryss som fick hjärtat att slå ett par extra volter var Mel Powells signaturmelodi till Pekka Langers ”Natttuppen”, som jag förstås var hängiven lyssnare av under skoltiden på 1950-talet. Pekka, Pekka!

Jag kommer plötsligt ihåg när han vid ett tillfälle med djup inlevelse läste egenhändigt skriven poesi:

”Det sitter en duva på mitt fönsterbleck”
(konstpaus)
”och skiter och skiter och skiter.”

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^