Födelsedag

19 juni 2006 12:36 | Barnkultur, Deckare, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.