Helga Henschen – en andlig människa

23 april 2006 16:42 | Helga Henschens Vänner | 1 kommentar

Måndagen den 24 april klockan 19.00 arrangerar Helga Henschens Vänner tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen en samtalskväll, ”Helga Henschen – en andlig människa”.

Medverkande är direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen, Helga Henschens systerdotter Susanna Pertoft och Ami Lönnroth, de båda senare från Helga Henschens Vänner. Ami Lönnroth fungerar som samtalsledare. Helga Henschens dotter Rebecca Weiss, som bor i USA, deltar via brev.

Plats: S:ta Katharinastiftelsen, Sturegatan 54 i Stockholm (vid Stureparken).

Kommer man före 19.00, kan man få kaffe eller te med vetebröd och kakor.

Medlemskap i Helga Henschens Vänner kan man få genom att betala in årsavgiften, 100 kronor 2006, på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange din egen adress, gärna också e-postadress.

Det går också bra att vid mötet anmäla sig som medlem till någon av oss från Helga Henschens Vänner.

Monica Zetterlund

22 april 2006 18:46 | Media, Musik, Politik | 12 kommentarer

Monica Zetterlund har både jag och Birgitta alltid gillat; hennes samlade produktion finns sålunda i våra skivhyllor.

Det mesta är jazz och kabaré, det ena bätte än det andra.

Självfallet har hon också gjort politiska och samhällskritiska sånger i de revyer hon gjorde med Hasses och Tages Svenska Ord; allt det här finns också på skiva. Vad som är mindre känt är att hon också har gjort en renodlad arbetarrörelseskiva. Om den skrev jag under rubriken ”Sången om morgon, sången om ljus” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1976 (20 maj):

ABFs och Brevskolans första LP heter ”Folk som har sånger kan inte dö” (YTF 50300). Titeln är hämtad från en spansk frihetssång, ”Natten är svart”. I Jacob Brantings fina översättning lyder den centrala strofen:

Natten är full av
blommornas frö
folk som har sånger
kan inte dö.

Monica Zetterlund och Thorstein Bergman sjunger tillsammans med Leif Strands kammarkör och medlemmar ur Nya gesällerna och Venceremos. Georg Riedel har gjort arrangemangen. Massor av ypperliga musiker medverkar, till exempel Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Egil Johansen, Rune Gustafsson, Sture Åkerberg och Andrew Walter. Det är ett nöje, rent musikaliskt, att höra på den här skivan. Lite blek är den möjligen bara i ett par nummer utan solister.

Thorstein Bergman sjunger ”Till seger”, ”Rebellflickan”, ”Första maj” och så förstås sin egen ”Alla tillsammans”.

Monica Zetterlund sjunger bland annat ”Natten är svart” och den chilenska ”Vi ska segra” (”Venceremos”), vidare Theodorakis´ vackra ”Smärta”.

* Klassiker som ”Vi bygger landet” blandas med nykomlingar som ”Bandiera rossa”. Man har också lyft fram sånger som inte är så kända i hela arbetarrörelsen, till exempel ”Låga över länderna” och ”Som en solörn”.

Urvalet är alltså förtjänstfullt. Visst finns det annat man kunde önska. Men varför ska man det, när det som nu har spelats in är så bra?

Gå genast till närmaste skivaffär och köp en riktig rörelseskiva!

Så långt recensionen.

Det slår mig så här efteråt, att nästan alla de nämnda sångerna – svensk text, originaltext, noter – fanns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970).

***

På ett av redaktionsmötena på Aktuellt i politiken (s) kom någon på att Monica Zetterlund och Birgitta Dahl inte bara var jämngamla, födda 1937, utan också var födda på samma dag, den 20 september. Eftersom detta hände 1977, var det inte svårt att räkna ut, att båda ganska snart, samma dag, skulle fira sina 40-årsdagar. Var och en som har satt sin fot på en tidningsredaktion förstår ju, vilken artikelidé som följde av detta faktum.

Jag stretade först emot – jag hade redan fått på huvet för att hustrun hade synts lite för mycket i den tidskrift, vars chefredaktör jag var. Men när alla ivrigt pläderade för en gemensam födelsedagsartikel, gav jag mig. Och så fick Ulla Tengling (reporter) och Gunnar Wallin (ofta anlitad fotograf) i uppdrag att göra jobbet.

Resultatet, ”Två fullvuxna tjejer”, infördes i nummer 15 1977 (den 22 september, vilket är två dar efter födelsedagarna): På omslaget travar en glad Birgitta och en lika glad Monica med kassar med mat i händerna, avsedd för en gemensam måltid; i bakgrunden syns bilen de kommer ifrån. På sidorna 2-4 skildras mötet i ord och bild. Birgitta överraskar Monica genom att å ena sidan finna ”Äppelkriget” som alltför framtidspessimistisk, å andra sidan säga sig gilla fjolårets till socialdemokratin kritiska revy, ”Svea hund”, som vi ska återkomma till nedan. Artikeln avslutas med en bild av en häftig kram damerna emellan.

Det kom reaktioner mot artikeln men inte alls de som jag hade befarat. Läsarna och bland dem KFs ordförande Hans Alsén blev fly förbannade över att Birgitta på omslagsbilden bar på ett storpaket Via tvättmedel. När reaktionerna hade nått stormstyrka, kände jag mig tvungen att svara. Det gjorde jag i min personliga spalt på ledarsidan i nummer 18 1977 (3 november):

DET
HÄNDER

…att vi får brev från läsare. Reaktioner på artiklar vi har publicerat.

Omslaget till nummer 15, det med de båda ”fullvuxna tjejerna”, har gett upphov till ett antal brev och telefonsamtal. Kommentarer i ett par andra tidningar också.

Eftersom det har kommit att drabba en alldeles oskyldig känner jag det som en skyldighet att göra ett tillrättaläggande. Birgitta Dahl handlar varken i Vivo eller köper Via. Hon är konsumtrogen; det tror jag mig ha unika möjligheter att bedöma. Hon bara hjälpte till att bära tvättmedelspaket och kassar. Må partifolkets vrede alltså inte längre drabba henne! Hon hade inte ens någon aning om vårt bildval i förväg.

* Aktuellt får man däremot gärna kritisera.

Fullt så aningslösa som en del har trott är vi dock inte. Självfallet såg vi vad som fanns på bilden, och självfallet diskuterade vi saken.

I själva verket försökte vi dämpa bilden så gott vi kunde: la en stämpel över den ena Vivo-kassen och retuscherade (la svart på) den andra. Via-paketet kunde vi dessvärre inte göra något åt. (Men få av våra läsare tycks veta att Via faktiskt säljs av konsum åtminstone i Värmland.)

Att vi ändå tog den här bilden som omslagsbild har också sina skäl. Den var den klart bästa för ändamålet. Glad, avspänd, tekniskt bra. Dessutom låg den först i bildserien, var tagen i det ögonblick tjejerna anlände hem till Monica.

Må det här tjäna också som en inblick i den värld som inte är läsarnas. Tidningsbilder tas inte på samma sätt som uppställningsbilderna för familjealbumet. Den verklighet vi som jobbar på tidningar har att hantera är ofta mer svårstyrd än ni som får den färdiga tidningen i handen alltid kan föreställa er.

* Men om en sak kan vi vara ense: Man ska alltid handla på Konsum och bara på Konsum.

Enn Kokk

Allra längst ner i spalten står en glad Essbjörn med tummen upp på ena handen och i andra handen ett demonstrationsplakat med texten Köpt Tend!

Ack ja. Jag tycker det ovan relaterade på ett nästan övertydligt sätt illustrerar sjuttiotalets tro på folkrörelselojalitet och på att de stora folkrörelserna, i det här fallet arbetarrörelsen och konsumentkooperationen, benhårt måste hålla ihop.

Annat är det i dag. Jag påminns om detta, till exmpel när jag gång på gång möter en av Uppsalas ledande socialdemokratiska kommunalpolitiker med ICA-kasse i handen – utanför den konsumbutik vid Torbjörns torg där jag och Birgitta handlar, då som nu.

***

Bakgrunden till att vi ville ha Monica i tidningen var, att hon ju också hade varit frontfigur på socialdemokratiska valturnéer. Jag kan fortfarande i öronen höra hur hon och den andra Monica, Nielsen, i valrörelsen 1968 tillsammans i psalmton annonserade partiordförandens inträde på scenen: ”Nu-kom-mer-Ta-ge-Er-lan-der!”

Och så var hon med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i valrörelsen 1973.

Senare, i Svenska Ords revy ”Svea Hund på Göta Lejon” (den som Birgitta berömmer), med premiär den 9 februari 1976, sjöng hon – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn ”Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD ”O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i ”besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren ”tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet ”Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Första maj i år ska jag, i Ordfronts regi, stå vid ABFs bokbord, både vid samlingen på Vaksala torg och under mötet i Odinslund, och sälja (till ett mycket lågt pris) och signera ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”

Jag ska också dela ut gratisexemplar av Ordfront magasins Första maj-nummer till mötesdeltagarna.

***

Torsdagen den 12 maj 2005 omkom Monica Zetterlund vid en lägenhetsbrand i sitt hem.

Hon hade dess förinnan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden om att hon skulle sluta ge konserter – bakom det låg främst långvariga och förvärrade problem med en konstrande rygg. Sedan ungdomen led hon av en felbehandlad ryggskada. Med den humor som utmärkte Monica, brukade hon säga, att som hennes ryggrad såg ut, kunde man skicka in röntgenplåtarna till Tipstjänst som sömmersketips. En för en turnerande sångerska besvärande effekt av det här var, att hon i allt större utsträckning fick problem med att åka i turnébuss, klara trappor och sängar på hotell och, inte minst, äntra scenen, till och med stå på den under framträdandet.

Ett i övrigt bitvis hårt liv hade väl också gjort sitt till. Hennes historia om en i flera avseenden blöt turné med Dompan och hans band i Finland är hemskt rolig och samtidigt belysande: När man i planet hem via högtalaren meddelade, att spriten var slut, kommenterade trumslagaren detta med ”Störta!”.

Med dödsbranden trodde man ju att det var slut med nya Monica Zetterlund-skivor. Men dess bättre fanns det inspelade, outgivna band från ett framträdande på Victoriateatern i Malmö 1995 och från Hultfredsfestivalen 1997. Av detta har det blivit en CD, ”Sista gången du var med” (National NATCD 061, 2006).

Till det bästa på skivan hör några klassiska jazznummer, den inledande ”Come Rain Or Come Shine” (text Johnny Mercer, musik Harold Arlen) med hetsigt tempo och Ulf Andersson på sax, även Charlie Parkers (musik) och Bob Doroughs (text) ”Yardbird Suite” med Fredrik Carlquist på sax.

En fin låt är ”Allt det där du har” med svensk text av Olle Adolphson (musik Jerome Kern). Monica gör också en av sina klassiker, Olle Adolphsons ”Trubbel”.

En stor del av materialet (både text och musik) är skrivet av Jan Sigurd, som Monica samarbetade och också turnerade med under den period då de här inspelningarna gjordes; Jan Sigurd spelar piano och keyboards. Det är Sigurd som har gjort urvalet på CDn. Han har också skrivit mapptexten.

Sigurd vill uppenbarligen, det framgår av mapptexten, framställa sig som Monicas nye Tage Danielsson, men han har aldrig Tages politiska och samhällskritiska sting i sina texter. Snarare påminner han då lite om en annan (också för tidigt bortgången) textmakare, som Monica använde sig av, Beppe Wolgers. Till Beppe associerar jag främst i låtar som titellåten ”Sista gången du var med”, ”Goda grannar” och den avslutande ”Måne över Stureplan”.

”Sista gången du var med” har sina goda sidor, även om den inte hör till de allra bästa Moncia Zetterlund-skivorna.

Men det var kul att höra din röst igen, Monica!

EMU: Nej, alla var verkligen inte med

19 april 2006 20:46 | Politik | 2 kommentarer

P M Nilsson är inte precis en skribent, som åsiktsmässigt står mig nära.

Men han visade både insikt och civilkurage, när han på Expressens ledarsida den 9 april 2006 publicerade den självkritiska artikeln ”Hade vi fel om EMU?”. Jag citerar:

”För tre år sedan ställde sig hela svenska etablissemanget upp och sa att landet stod inför ett ödesbeslut: Ett nej till euron kommer att innebära ett nej till en bättre framtid.

Alla var med. Socialdemokraterna, LO, näringslivet, större delen av borgerligheten, tidningarna, nationalekonomerna. I folkomröstningen blev det absolut nej.

Tre år är visserligen kort tid, men om man går tillbaka och tittar på de främsta argumenten hos ja-sidan är det tydligt att vi hittills fått fel på de flesta punkter vad gäller Sverige.

Räntorna har inte varit väsentligt högre. Den svenska kronan är inte någon skvalpvaluta. Tillväxten och den utländska investeringstakten har inte skadats. Utanförskapet är inte särskilt politiskt belastande.

Vi har också fått fel vad gäller euroområdet. EMU skulle ju bli kickstarten för den politiska integrationen. Ett gemensamt mynt skulle nödvändiggöra en gemensam politik.

– – –

Däremot har nejsidans ekonomiska motargument, som bland annat användes av Nils Lundgren och Maud Olofsson, nu besannats i Europas tredje största ekonomi, Italien, som i dag går till val. De ekonomiska problemen staplas på hög, budgetunderskottet är högt, löneökningarna är höga och utslagningen av jobb, särskilt inom textilindustrin, är massiv.

– – –

…EMU har än så länge mest infriat farhågorna och Sverige har inte drabbats av utanförskapet. Man gör klokt i att vänta med de ekonomiska slutsatserna, men det finns några politiska reflektioner som av rena anständighetsskäl borde dras nu.

Vi bör till exempel vara misstänksamma mot enighet i maktetablissemanget. Om en enad politisk och ekonomisk elit säger en sak ska man vårda på dissidenterna.”

***

Jag var en av dissidenterna. Efter 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen valde jag att låta mig väljas in i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och arbetade aktivt i organisationens kampanjledning. Dessförinnan hade jag, på grund av EMU-frågan, lämnat huvudsekreterarskapet i socialdemokraternas programkommission, ett värv jag hade haft sen tidigt sjuttiotal.

Arbetet i kampanjen mot EMU var en mycket intressant erfarenhet.

P M Nilssons bild av ett etablissemang som predikade EMUs förträfflighet är träffande, och den här enigheten mellan grupper, som normalt borde befinna sig i olika läger, borde ha gjort väljarna misstänksamma och gjorde väl dem också misstänksamma – säkert bidrog det här till en bred folklig mobilisering till förmån för nej-sidan.

Det fanns säkert knäppskallar på nej-sidan, men det var slående, att nej-fronten på det hela taget varken bestod av eller styrdes av extremister, yrkesdemonstranter och folk som inte hade satt in sig i sakfrågan. På nej-sidan fanns ekonomer – till exempel den av P M Nilsson nämnde Nils Lundgren och vår egen Sören Wibe – ja, till och med folk från näringslivet. Att det fanns statsråd på nej-sidan (Leif Pagrotsky, Marita Ulvskog, Margareta Winberg, Lena Sommestad, Morgan Johansson) – visserligen belagda med agitationsförbud, men ändå – gjorde säkert sitt till; med risk för jäv vill jag också nämna betydelsen av att före detta talmannen Birgitta Dahl, med respekt långt in i de andra partierna, i sitt Första maj-tal och i en tidningsartikel argumenterade för nej. Handels och Transports stöd till Socialdemorater mot EMU gjorde vidare, att organisationen redan från början fick organisatorisk styrka och facklig förankring.

Ändå: det viktigaste för den mycket tydliga valutgången var att nej-rörelsen, inte minst Socialdemokrater mot EMU, bröt mönstret i de allt mer apparatiserade valrörelserna.

Nej-kampanjen kändes som en frisk fläkt från min ungdom på 1960-talet: Telefonerna gick varma. Folk ställde upp och arbetade frivilligt. Det fanns glöd, entusiasm, övertygelse! Socialdemokrater mot EMU var en äkta gammaldags svensk folkrörelse.

Det har senare varit skönt att uppleva, att vi som åsamkade partiledningen (och hela det svenska etablissemanget) detta svåra nederlag inte har stötts ut. Själv har jag blivit konsulterad av min gamla arbetsplats, partiexpeditionen, i informationsfrågor och sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämnden kommer efter valet också min kumpan från kampanjledningen för Socialdemokrater mot EMU, Peter Gustavsson; han har till och med av vårt parti nominerats som gruppledare. (Peter jobbar förresten på Ordfront – själv har jag nyligen låtit mig väljas in i Ordfronts lokala styrelse i Uppsala.)

Men för att avslutningsvis återvända till P M Nilsson: på en punkt tror jag han har fel i sin artikel i Expressen. Det är när han ser EUs och EMU-projektets aktuella svårigheter (som han har skrivit mycket mer om, än det jag refererar ovan) som ett tecken på att EMU inte leder till den ökade federalism han hoppas på och jag häftigt motsätter mig.

Så här skrev jag i min uppsats ”Vart tog den där elden vägen?” i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar? (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren): ”Med Sverige väl inne i EU såg jag (och ser jag) EMU inte bara som ett nytt inslag i marschen mot mer federalism utan som det avgörande steget. Var hittar man exempel på att gemensam valuta inte förenas också med inslag av allt mer samordnad ekonomisk politik och snart nog också gemensam beskattning?”

Visst kan stollar som Silvio Berlusconi med eller utan EMU fördärva sitt lands ekonomi. Visst fördröjer inträdet i EU och senare i EMU av länder med en ekonomisk utvecklingsgrad långt lägre än de ledande västeuropeiska ländernas marschen mot mer federalism.

Men vi har all anledning att fortsätta att vara oroliga: färden mot mer federalism kommer att fortsätta, och den tiden kommer, då EMU mer blir en motor för än en broms mot den utvecklingen.

Därför är det skönt att kunna konstatera, att det starka nej-et i folkomröstningen åtminstone under överskådlig tid kommer att hålla oss utanför EMU.

Bamse, Essbjörn och Rune Andréasson

17 april 2006 15:26 | Barnkultur, Helga Henschens Vänner, Media, Serier | 3 kommentarer

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag i januari, när det var aktuellt med prenumeration på Bamse åt Viggo, tre år, följande:

Bamse fanns givetvis hemma hos oss, när barnen var små. Även Rune Andréassons andra serietidning Pellefant.

Det finns borgare som har skällt Bamse för att vara kommunist. I själva verket var han socialdemokrat.

Men låt oss börja från början.

1976 förlorade socialdemokraterna valet, efter årtiondens regeringsinnehav. Min “blogg”, som Kerstin kallar det, “Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 17/1976, handlar om natten då vi förlorade valet:

DET
HÄNDER

…att motgångar inte känns rättvisa.

När vi åkte bussen ut till valvakan på Rönneberga kom första förebudet om att Sverige nu ska förvandlas till krämarbod. Klockan 20.34 klistrades moderaternas stortavlor om i centrala Stockholm. “Sveriges mest köpta stereo” ersatte “Sverige är värt en bättre regering”.

* Sverige hade redan en utmärkt regering. Den lämnade efter sig ett välskött land.

Socialdemokratins valarbetare, från partiledningen till alla dem som nötte trappor och slickade kuvert, har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Ändå förlorade vi.

Många tycker det är bittert. Många är ledsna.

Det är klart att inte heller partiledningen känner någon glädje över valutgången, fattas bara annat.

Men den har inte slängt in handduken!

Visst var dom ledsna över att behöva gå precis när vi har så mycket att ge av praktiska reformer, viktiga för de breda lagren av svenska folket. Och varför skulle man hyckla om att det under kvällens lopp förekom en och annan stram mun, kanske till och med ett och annat blankt öga?

Men där fanns mer av både stridsvilja och humor.

Ingvar Carlsson till Gunnar Sträng 00.57: “Nu får borgarna göra budgeten. Då slipper vi gräla med er. Nu kan vi väl vara vänner?”

Birgitta Dahl till samme Sträng 01.30, då Gösta Bohman var i TV: “Nu kommer din folkpension att bli skattefri.”

Sträng snabbt tillbaka: “Då kan vi gå på krogen.”

Och när Per Ahlmark försäkrade TV-tittarna, att en borgerlig regering skulle arbeta i nära samverkan med löntagarorganisationerna log Gunnar Nilsson hult och sa: “Det ska bli intressant det här.”

* Nästa morgon ligger dimman i stora sjok över Rönneberga. När vi går till bussen nere på vägen rivs plötsligt dimmorna sönder och solen bryter fram. Tvärs över hagmarken på andra sidan vägen rusar en fårahjord. Det känns som en hallucination.

Senare på dagen har vi funktionärssammanträde på Sveavägen 68. “Vi ska jaga dom runt väggar och tak”, avslutar partisekreteraren.

Kamrater läsare, valrörelsen har börjat.

Enn Kokk

Det här numret av Aktuellt i politiken (s) har på omslaget ett kuvert med en originalteckning av Rune Andréasson: En Bamse med stridslysten min springer mot posten med ett kuvert, ställt till Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm. I en pratbubbla ropar han: “Kom igen!” och bakom honom följer i en rad Lille Skutt, Pellefant och Lille Rikard – vi hade för övrigt Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” som baksidesserie under hela min tid som chefredaktör.

På omslaget återgers också det kortfattade innehållet i kuvertet: “Vill bli medlem av SAP. 20.9.76. Rune Andréasson, Kalvlyckevägen 1, 260 40 Viken.”

Rune var för övrigt inte ensam om den här handlingen. Det formligen strömmade till nya medlemmar som en reaktion på maktskiftet.

Vi på redaktionen tyckte, att det här var så roligt, att vi kontaktade Rune och frågade, om Bamse inte kunde få bli tidningens symbol. Just det ville Rune inte – han hade som princip, att Bamse inte fick användas i reklamsammanhang – men han ritade bums en mycket snarlik björn med en s-pil på magen åt oss, ett slags kusin till Bamse, att användas av tidningen.

Vi utlyste en läsartävling om namn på den nya björnen och fick in massor av förslag. Det vinnande förslaget, Essbjörn, hade sänts in av sjuåriga Cyrilla Schörer från Vällingby – hennes mamma var aktiv sosse, och hon läste regelbundet Lille Rikard och hans katt i Aktuellt i politiken.

– Jag döpte honom till Essbjörn, för att s står för socialdemokraterna. Och så var det en björn, förklarade hon.

Essbjörn förekom sedan i många år i tidningen, framför allt som ständig demonstrant i plockavdelningen Apropå, senare omdöpt till Aktuellt magasin; texten på plakatet han bar på ändrades från nummer till nummer. Essbjörn förekom också i tidningens reklambroschyrer, på en T-tröja och en frisbee som vi sålde och så vidare.

Många år efter det här, när det åter igen var socialdemokratisk regering och Rune, med all rätt, var förbannad på att denna i ett ekonomisaneringsprogram föreslog sänkt u-hjälp, tog vi bort Essbjörn, av respekt för Rune och hans åsikt, inte för att han på något sätt hade kommit ihop sig med oss på tidningen.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-20@ 12:56 #

***

Den 16 februari 2006 fick jag följande e-postmeddelande från Simon Bülow, som hade hittat mitt inlägg om Bamse och Essbjörn via nätsökning:

Hej Enn Kokk!

Jag är frilansande Bamsetecknare och läste idag din bloggkommentar om Rune Andréasson på bo.gstromberg.nu:

http://bo.gstromberg.nu/?p=174

Ämnet har intresserat mig. Vet du ungefär hur mycket Rune Andréasson tecknade för er? Jag har sett totalt tre Essbjörn-teckningar vad jag kan komma på. Var det nya teckningar för varje produkt, eller ett par teckningar som återkom? Efter att ha läst din artikel i om Helga Henschen i Parnass har jag också funderat på om det var någon annan tecknare som inspirerade Rune att ställa upp på ett sådant sätt. (Som du säkert vet tecknade både Rune och Helga i barntidningen “Tuff och Tuss” under 50-talet, men det kanske är en långsökt tanke.)

För några år sedan träffade jag din efterträdare på “Aktuellt i Politiken”, Håkan Quisth, och fick höra om samarbetet med Rune Andréasson som pågick en bit in på Quisths tid som AiP:s chefredaktör. Quisth hade själv ingen personlig kontakt med Rune Andréasson. När Rune ville att Essbjörn skulle tas bort fick Quisth reda på det av Rune endast via brev (som också refereras i texten vid den sista Essbjörn-teckningen – se bifogad bild från AiP nr 2/84). Eventuellt hade Rune Andréasson mer kontakt med någon annan, minns jag att han sa. Jag tolkar din text så att du var inblandad vid detta tillfälle. Stämmer det? Var borttagandet då tänkt att bli permanent?

Quisth visade mig att tidningen genomgick en tämligen omfattande förvandling från familjetidning till en mer facktidningsinriktad publikation i och med nr 9/84 (då man även började betona Politiken istället för Aktuellt i titeln). En del inslag upphörde på grund av att de inte riktade sig till målgruppen, däribland “Lille Rikard och hans katt” (mitt i det äventyr som pågick fram till och med nr 8/84!). Hur som helst avslutades publiceringen av serien utan att Rune Andréasson varit inblandad i det. Enligt Quisth skulle Essbjörn, om den hade fortsatt, också den tagits bort efter tidningens nya inriktning. Delar du den bedömningen? Tror du det har påverkat att figuren aldrig återkom? Eller fanns det någon annan anledning till det som du ser det?

Kungliga Bibliotekets databas visar på att Rune Andréasson troligen också ritade en Socialdemokratisk valaffisch 1982. Har du något minne av det? Hade du fortsatt kontakt med Rune efter AiP-tiden – exempelvis då Bofors döpte sin robot till Bamse mot Runes protest, eller när han gick över till mp på 90-talet?

Med vänlig hälsning
/Simon Bülow,
Karlskrona

***

Den 22 februari 2006 fick han följande svar:

Hej Simon!

Kul att du uppmärksammade den här bloggkommentaren.

Bakgrunden och händelseförloppet finns ju i den. Men här några svar på och kommentarer till dina kompletterande frågor:

Rune gjorde ett antal original åt oss – jag minns inte exakt hur många – för fortsatt reproduktion i olika sammanhang. Den vanligast förekommande varianten var Essbjörn med demonstrationsplakat, där ny text författades av oss på redaktionen för varje nytt nummer. Alternativt kunde han uppträda med bildtext med pratminus – i dessa fall kunde den tecknade björnens minspel, allt beroende på budskapet, uttrycka glädje, jubel och ilska. Vi behövde aldrig kolla med Rune, vilken aktuell text björnen försågs med. (Han fick givetvis tidningen och hade haft möjlighet att protestera i efterskott, men så skedde aldrig.) De här återkommande publiceringarna förekom på plockuppslaget “Aktuellt magasin”. Sen förekom Essbjörn också i olika varianter på reklambroschyrer, i annonser, på en kaffemugg, på en frisbee, på en T-tröja och i lite olika redaktionella sammanhang.

Brytningen med Rune kom efter min redaktörstid, som upphörde vid årsskiftet 1983/1984. Jag skrev under 1984 fortfarande recensioner för tidningen men fanns inte kvar på redaktionen, däremot i samma hus (eftersom redaktionen var inrymd på partiexpeditionen med adress Sveavägen 68 och jag hade flyttat över till partisekreterarens kansli). Runes reaktion gällde ett inslag i statsbudgeten 1984, lagd i början av januari, och hans brev publicerades i nummer 2, daterat 26 januari 1984. Som jag minns det, underrättades jag om Runes brev och sa då, att Rune som gammal medarbetare förtjänade respekt och att hans ställningstagande därför borde offentliggöras i tidningen.

När det gäller Tuff och Tuss och Helga Henschen, tror jag du är inne på fel spår. I och för sig förekom Bamses föregångare “Teddys äventyr” i den barnserietidning, som fick sitt namn efter Helgas och Gösta Knutssons gemensamma serie, men det här var mer än tio år före Helgas partipolitiska engagemang i KSF.

Helga hade jag själv, som framgår av Parnass, samarbetat med sen sent sextiotal – bland annat spelade jag en aktiv roll vid tillkomsten av hennes bildbok “Min gröna dröm är röd”. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilder – märk alla framstående politiska tecknare jag knöt till Aktuellt i politiken under min redaktörsperiod – men också av serier. Du kan läsa om det senare i Thomas Storns kapitel om Förlagsaktiebolaget Hansa i “Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken, gjorde jag om tidningen till ett samhällstillvänt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda; jag hade i unga år under en mycket lång period varit FiB-ombud. Tidningen kom nu att förstås fortfarande innehålla politik men också allmänreportage, personporträtt, noveller, lyrik, recensioner – och serier.

Jag lanserade där Quinos “Mafalda” på svenska – under långa perioder fick vi översätta stripparna själva, till och med från spanska. Två svenska serier för lite olika åldrar infördes också, Jan Lööfs “Felix” och så Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt”, som gick på omslagets baksida. Det senare rörde sig förstås om återpublicering av gamla avsnitt, som vi köpte genom Bull´s, men Rune fick självfallet i egenskap av upphovsman fortlöpande tidningen, från det att Lille Rikard började införas i den 1974. Han kände alltså väl till tidningen och vad den publicistiskt stod för, när vi 1976 tog kontakt med honom i björnfrågan.

Det är självfallet, att Håkan Quisth, inne på sitt andra nummer av Aktuellt i politiken, aldrig hann ha kontakt med Rune. Quisth förstod sig heller aldrig på serierna i tidningen eller för den delen på familjemagasinssatsningen och drog följaktligen undan för undan ner på noveller, serier och annat liknande. Det där att avbryta publiceringen av Lille Rikard mitt i ett pågående avsnitt var nog det allra mest korkade han gjorde i den vägen. Och sen ändrade han ju, som du har noterat, helt inriktning på tidningen. Dagens Aktuellt i politiken har för övrigt bara namnet gemensamt med den tidning jag gjorde…

Jag är född publicist, skulle man kunna uttrycka saken, och när jag hösten 1983 gick över till partisekreterarens kansli, gjorde jag det inte med lätt hjärta. Jag skulle gärna ha velat fortsätta med redaktörsjobbet – ingen puttade mig heller från det jobbet – men jag var frustrerad.

Min ambition var att utveckla tidningen ännu mer åt Folket i Bild-hållet, vilket fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vi kunde få inom ramen för vårt tryckeriavtal med LO-ägda Tiba. Tidningen Arbetets civiltryckeri, som ville utvidga och stå på egna ben, erbjöd oss ett tryckavtal, som, för billigare pris, skulle ge oss fler sidor samt fyrfärg (i offset i stället för djuptryck) och tryckte till och med gratis ett provnummer. Med detta plus offerten gick jag till ägaren, alltså partiets VU, där alla hurrade – till dess att LOs ordförande Gunnar Nilsson (som annars sällan var med vid sammanträdena) började humma om rörelsens samlade resurser. Därefter bordlades ärendet snabbt, och så vitt jag vet är det fortfarande bordlagt.

I och med det tappade jag arbetslusten. När sen Bo Toresson erbjöd mig att i stället börja jobba i partisekreterarens kansli, tackade jag följaktligen ja, om än med tungt hjärta.

Någon Rune Andréasson-affisch från 1982 minns jag uppriktigt sagt inte. Jag har kollat i partiets verksamhetsberättelse, där de centrala affischerna finns avbildade, och där finns ingen tecknad affisch med. Kan det ha varit en lokal valaffisch från Skåne? (Helga Henschen gjorde till exempel lokala valaffischer för socialdemokraterna i Sundbyberg, där hon bodde.)

Runes vidare öden i politiken känner jag inte till; vi hade mycket lite personlig kontakt redan under våra år av samarbete (främst kanske för att han bodde nere i Skåne), och vi träffades inte sen heller. Så sent som i nummer 13 valåret 1982 av AiP (26 augusti) var Essbjörns budskap: “Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” Inte heller då hördes Rune av med några invändningar mot det av redaktionen formulerade budskapet. Vad som fick honom att ändra sig på den punkten vet jag ingenting om.

Varmaste hälsningar

Enn Kokk

***

24 februari 2006 kom följande svar:

Stort tack för denna upplysande redogörelse! Nu har jag en klart bättre bild av hur det gick till.

Affischen borde jag helt enkelt beställa en kopia på (den är enligt kataloguppgiften signerad “RA” och “[t]roligen illustrerad av Rune Andréasson”, vilket ju inte behöver betyda någonting). Beträffande Runes vidare öden i politiken bifogar jag den teckning som publicerades i samband med en intervju i tidningen Förskolan 1996. Runes sista fullbordade Bamse-bok (postumt utgiven 2002) avslutas med en stor bild på Skalman omgiven av en mängd referenser till olika författare, vetenskapsmän, historiska citat och dylikt, däribland några maskrosor. “[A]tt maskrosor är Miljöpartiets partisymbol är nog ingen slump” skriver Mårten Melin i efterordet till Bamsebiblioteket vol. 14 (2005). Inte helt konkret men ändå rätt talande bildexempel.

Vänligen
/Simon Bülow

Per Gunnar Evander

16 april 2006 11:57 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Jag minns inte exakt när jag för första gången träffade Per Gunnar Evander. Men vi har träffats några gånger, bland annat i samband med utgivningen av CDn ”Människas glädje”, som jag ska återkomma till nedan.

Ett kostligt minne har jag från Centralen i Stockholm. Vi var på väg till Kristinehamn för den sedvanliga sommarträffen med de närmaste förgreningarna av familjen Dahl; den här gången skulle vi samlas hos Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel i deras sommarstuga i Sjöändan, tidigare tillhörig Birgittas och Ragges moster Rut. Med oss hade vi vår son Matti, med en jättelik ryggsäck på ryggen.

Matti hade under gymnasietiden skrivit ett specialarbete om Per Gunnar Evander och hade också, skriftligt, varit i kontakt med honom. (Innehållet i Evanders böcker och att Matti intresserade sig just för dem borde förresten redan då ha lett oss till att han skulle bli just det han blev, psykolog.)

Precis när vi var inne på Pressbyrån för att proviantera inför resan, fick jag syn på Per Gunnar Evander och gjorde Matti uppmärksam på detta. Matti blev märkbart upphetsad, och när han vände sig för att gå över till Evander, slog han med sin stora ryggsäck mot ett golvställ med godispåsar, varvid det mesta dråsade ner i golvet.

Som den pliktmedvetne unge man Matti var (och är), gick han genast ner på knä och började plocka upp det han hade rivit ner. Under tiden hämtade jag Per Gunnar och presenterade honom och Matti för varandra. Och så började de samtala, Per Gunnar stående och Matti fortfarande krypande på golvet.

Den här historien, i all dess mångtydighet, kunde vara hämtad ur en av Per Gunnar Evanders romaner.

Ett annat minne:

Innan jag (på grund av EMU-frågan) hoppade av uppdraget som huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, kontaktade jag per brev ett stort antal politiska debattörer, kulturskapare med flera för att få synpunkter på det ganska digra diskussionsmaterial jag hade sammanställt inför programrevisionen. En av de tillskrivna var Per Gunnar Evander.

Det kom inget svar – förrän långt, långt senare. Det var ett meddelande från Per Gunnar om att han hade tänkt svara men att han sen plötsligt hade förlorat synen, blivit blind. Nu hade han fått synen tillbaka och ville förklara, varför han inte hade hört av sig.

Också det som en historia ur en evanderroman.

När jag gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin med politik och kultur, var det ganska självklart att be Per Gunnar Evander om ett skönlitterärt bidrag. Det mesta vi publicerade var nyskrivet, men Evander ville, när jag kontaktade honom, att vi skulle publicera ett avsnitt ur ”Berättelsen om Josef” (1972). Avsnittet, som här fick rubriken ”En kväll på Folkets hus” och som illustrerades av den gamle FiB-tecknaren Gösta Kriland, är det där Josef vid ett möte på Folkets hus pläderar för att barn borde förses med så tunga leksaker, att de inte ensamma orkade lyfta dem; eftersom då flera barn skulle tvingas samarbeta, skulle man på så sätt fostra dem till en socialistisk människosyn och samhällsuppfattning.

”En kväll på Folkets hus” publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september).

I magasinsuppläggningen ingick också att vi publicerade porträtt av och personintervjuer med intressanta människor i politiken och i kulturlivet.

I nummer 5 1981 (2 mars) var det Per Gunnar Evanders tur. Han finns på omslaget och sen på sidorna 2-7.

Karl-Axel Lindholm berättar om Evanders dittills publicerade böcker.

För huvudartikeln, personintervjun/porträttet ”I proletärförfattarnas spår”, står Birgitta von Otter, då reporter på tidningen. Så här lyder ingressen:

– Jag tror att jag i mina böcker bedriver socialdemokratisk propaganda. Men jag skulle inte ha något emot att VPK hade större representation i riksdagen. Det säger Per Gunnar Evander, författare och socialdemokrat sedan tonåren.

Av artikeln framgår att Per Gunnar Evander föddes i ett borgerligt hem på en ort nära Sandviken men att han redan i tonåren blev övertygad och engagerad socialdemokrat. Han arbetade i unga år ”vid tegelbruk, järnverk, i plåtslageribranschen, som skiftarbetare, vaktman, i skogen” (citat ur artikeln). Den som har läst hans böcker förstår därmed omedelbart, att bruksmiljöerna i hans böcker är gästrikska och att en rad av de arbetsmiljöer han skildrar är självupplevda.

Sen tog Per Gunnar Evander en fil mag i ekonomisk historia, historia och litteraturhistoria och blev folkhögskollärare. I mitten av 1960-talet skrev han en radiopjäs, som omedelbart antogs; själv blev han på kuppen anställd som producent på Sveriges radio.

Och så blev han alltså roman- och novellförfattare. I proletärförfattarnas efterföljd, men ändå en på många sätt annorlunda berättare: mer mångtydig än med ett rakt budskap, mer psykolog än realist i enkel mening; mycket riktigt har han arbetat med psykoanalys. Faktiskt också drastiskt rolig mitt i de ofta allvarliga och mörka romanhandlingarna. Mycket av det han skriver förefaller ha starkt självbiografiska inslag.

Hans senaste roman, ”I min ungdom speglade jag mig ofta” (Bonniers, 2005), ger nya exempel på allt det ovan nämnda.

Boken startar med huvudpersonens/författarens erfarenheter av att vara kroppsarbetare.

Som en röd tråd genom handlingen går skrivandet, framför allt blockeringarna när man borde skriva.

Historien om Eskil på tillfällig visit i missionskyrkan är en sån där typisk evanderskröna.

Och så finns här, som en utvikning, historien om hur han, det vill säga den här bokens huvudperson/författaren, plötsligt blev blind!

På nätterna hemsöks han av svårtydda drömmar, delvis med återkommande bilder.

Och inte bara på nätterna: I Bärsjön i Kolmården, där han lånar en stuga, ser han, gång på gång, dottern Andrea som sträcker upp sina händer mot honom.

Det första avsnittet i bokens andra avdelning börjar så här:

”Lördagseftermiddagen den femte augusti 1995 berövades min dotter livet utanför Karlshamn. Hon hette Andrea och var sexton år fyllda, jag älskade henne gränslöst och ovillkorligt precis på det sätt som alla barn i världen förtjänar och har en självklar rättighet till.”

Per Gunnar Evander hade mycket riktigt en dotter med namnet Andrea – hon finns med på två bilder i Birgitta von Otters artikel i Aktuellt i politiken nummer 5 1981 – och jag har läst om hennes död.

Skulle jag inte känna till det här, vore dock bokens Andrea för mig som läsare en fiktiv figur bland andra .

Mamma till den ”riktiga” Andrea är TV-producenten Agneta Brunius, som Per Gunnar Evander sent i livet, vid 44 års ålder, började leva samman med, framgår det också av Birgitta von Otters artikel. Om jag har fattat rätt – men om det här vet jag egentligen inget närmare – separerade hon senare från honom.

Av en artikel på DNs kultursida, skriven av Per Gunnar Evanders dotter Carin, framgår att hon själv och hennes, liksom den döda Andreas, mamma upplever Per Gunnar Evanders roman ”I min ungdom speglade jag mig ofta” som lögnaktig och som en kränkning av Andreas minne.

Det är möjligt att boken, från denna privata horisont, kan upplevas på det sättet (även om jag som bokläsare utan närmare kännedom om familjeförhållandena har svårt att hitta något i romanhandlingen, som skulle kunna upplevas som kränkande). Men för mig som bokläsare är ändå ”I min ungdom speglade jag mig ofta” en intressant roman.

Jag reagerar inför den som inför Jan Myrdals barndomsskildringar: trots att jag kände och hade mycket stor respekt för Alva Myrdal, bedömde jag de här böckerna som skönlitteratur och fann dem lysande – som romaner.

***

I vår bokhylla finns 22 av Per Gunnar Evanders hittills 32 böcker. Jag har läst de flesta av dem vi har, också recenserat några.

I nummer 12 1980 (2 juli) av Aktuellt i politiken (s) skriver jag om Per Gunnar Evanders roman från samma år ”Se mig i mitt friska öga” (Bonniers), att den ”hör till hans allra bästa romaner. Den har verklighetens egna många i varandra invävda handlingar, och dess personer har många psykologiska bottnar. En gammal historia i bokens Ovangärde, ett av Evanders många gästrikska småsamhällen (Adrian Lundgrens yxmord på sin gamla mamma) visar sig ha relevans för dem som agerar i bokens nu. Döden (huvudpersonen Haralds mors, tidigare hans fars, Martas lille sons) färgar över huvud taget sinnestillstånd och utlöser handlingar. Händelser och beteenden i det förflutna betingar nuets spänningar inom och mellan människorna. Men varför blir den ene sjuk och den andre frisk? Och är det alls så enkelt att dela upp oss i friska och sjuka? Evanders bok har inte så mycket av yttre dramatik men är ändå en i ordets bästa bemärkelse spännande bok.”

***

Samma år, 1980, utkom också ”Ängslans boningar”, som jag recenserade i Aktuellt i politiken nummer 16 1980 (16 oktober):

Jag undrar om inte Per Gunnar Evander håller på att bli en av många kritiker missförstådd och, tyvärr, misskänd författare. Hans ”Ängslans boningar” (Bonniers) har av många bedömts som ytterligare en i raden av evigt lika Evander-romaner. Någon har också sett den som ett ofullständigt manus som förlaget har ryckt ur författarens händer för att kunna få ut i rätt tid i höstbokfloden.

Det är fel, helt fel! I sinom tid kommer väl någon litteraturbedömare att göra den stora omvärderingen av Evander, och då kommer också ”Ängslans boningar” att värderas efter sina förtjänster.

Personerna i ”Ängslans boningar”, inte minst huvudpersonen/författaren, beter sig förvisso gåtfullt för att inte säga besynnerligt. Att romanfigurer beter sig irrationellt är ju en sak. Men det som säkert förargar många läsare är att författaren inte, i egenskap av berättare och utomstående iakttagare, ger åtminstone läsarna nyckeln till hans figurers beteende. Här förvillar Evander ytterligare begreppen genom att göra sig själv till huvudperson. Det är en synnerligen programmatisk handling från hans sida.

En av poängerna i hans författarskap är nämligen att vi inte, mer än ytligt, kan genomskåda våra egna (långt mindre andras) psyken, bevekelsegrunder och handlingsmotiv. Därför gör Evander hela tiden irriterande reservationer till sina utsagor och resonemang. Därför blir Evanders råd till den alkoholiserade Henry Ekberg (eller i en tidigare roman till Lillemor Holm) besynnerligt platta och intetsägande. Därför är hans historier fulla av till synes ovidkommande utvikningar och sidohistorier.

I mitt tycke är Per Gunnar Evanders Sisyfos-arbete med vattenledningen i ”Ängslans boningar” fascinerande obegripligt – men logiskt. Romanhandlingen känns följdriktig från början till slut. ”Ängslans boningar” är faktiskt i långa stycken en lysande roman.

***

I Aktuellt i politiken nummer 6 1983 (30 mars) skriver jag om ”Hundarnas himmel” från 1982:

De berättargrepp Per Gunnar Evander använder i romanen ”Hundarnas himmel” (Bonniers) är välkända för hans läsare: Huvudpersonen. Hans Rudolf Carlsson, borrar sig tillbaka i sitt förflutna. Den psykologiska handlingen är viktigare än den yttre. Berättelsen förs framåt (eller på sätt och vis bakåt) på det associativa sätt som är utmärkande för det krokiga och mångbottnade mänskliga psyket. De flesta agerande, i bokens nu såväl som i dess förflutna, är psykologiskt föga rätlinjiga eller oproblematiska: huvudpersonen, hans alkoholiserade far, hans psykiskt sjuka mor och så vidare. Karaktäristisk för Hans Rudolf Carlsson liksom för många andra av Evanders tidigare huvudpersoner är ett slags monomani. Med små språkliga medel lyckas Evander skapa en sällsam spänning.

Av det ovan sagda ska man alls icke dra slutsatsen att ”Hundarnas himmel” skulle handla om avvikare, om psykologiskt gåtfulla människor eller om krumelurer; ”Hundarnas himmel” hör avgjort hemma i en realistisk tradition, om än en realistisk tradition med tonvikt på psykologisk trovärdighet. I själva verket är hans romanfigurer oerhört v a n l i g a människor, människor med vanliga brister, vanliga tillkortakommanden, vanliga besvikelser, vanliga förträngningar. Evander är bättre än någonsin på att skildra sådant.

Men framför allt är ”Hundarnas himmel” – mer än de flesta av Evanders tidigare, och som jag tycker utmärkta böcker – en hjärtskärande berättelse. Avsnittet om julklappsrundan med pappan hör till det hemskaste och bästa Evander någonsin har skrivit.

***

Till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev Per Gunnar Evander ”Människas glädje”:

I

Visst var det sant att vi någon gång
kunde skrämmas av vilan och tystnaden i vårt landskap.

Visst var det sant att vi kunde ana hotet
i höstmorgonens skuggor och gråslagna dagrar.

Visst var det sant att det hände
att våra värnlösa hjärtan
ville sprängas av det bleka dis
som skingrades invid vattnets bryn
eller lättade över trädmassivens horisonter.

Visst var det sant att vi lockades tro
att viddernas oförklädda skönhet
och lövdungens sinnliga förintelse
bakslugt vaktade på oss
som vore vi redan skadskjutna villebråd.

Visst var det sant att vi frestades förneka
att vårkvällens återkommande vargtjut
liksom sommardagens barmhärtiga silkesregn
ville samsas med vårt blodomlopp,
ville tygla vårt sätt att andas.

II

Men farligast, förunderligast,
var ändå ingenting av detta.
Farligast, förunderligast
var inte ens tillvarons flöde av nyckfullheter,
inte ens dödens lömska hembesök.

Nej, farligast, förunderligast
var du själv,
medmänniska kallad,
som kunde skygga för den utsträckta handen,
som kunde vägra dela brödet
som du menade var ditt och ingen annans,
kunde vägra avstå från sitt överflöd
som bröt onaturliga rågångar
och gjorde kampen mellan ägare och ägda
så skoningslöst ofrånkomlig,
så hänsynslöst självklar.

III

Men visst var det tillika sant
att vi kunde anlita ett giltigt språk,
ömsa meningar och rön av eget slag,
köpslå om glädjor, rädslor och outgrundligheter,
som gällde det handelsvaror från fjärran bygder.

Och visst kunde vi varsebli brådskan i varandras andetag
och erfara en vresig samhörighet
därför att de rysligt många av oss
var förslavat hemmastadda i en verklighet
som så utan misskund förråade vår vardag.

Så kunde vi också närhelst det föll oss in
vandra de tunnslitna stigarna
ner till sjöstranden
och bara ropa våra namn
och alltid veta
att ekot inte skulle svika oss.

Så kunde vi bevisa för oss själva
att vi trots allt fanns till,
att du var du
att jag var jag,
och besynnerligast av allt:
att vi var vi!

Så kunde vi låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med vårt landskap,
låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med att vara människa.

IV

Men hur ofta stod vi ändå inte handfallna
i vår sorgtagna gemenskap,
alltid barfota i kylan,
alltid blottställda i kastbyarnas mitt!

Hur ofta bad vi inte för de våras skull
i samma stund som vi värjde oss för andras böner!
Och hur gärna ville inte frågorna från förr,
de orubbligt tveklösa, ständigt förfölja oss!

Och medan vi bevittnade hur orättrådigt
livets nådegåvor fördelades,
medan vanmakt och hunger torterade oss
och rikedomarna förökade sig nästgårds,
fanns till sist inte längre tid och kraft
att grubbla över naturens mirakel och tecken,
fanns inte ork nog att spjärna emot
vad hotelser och skrämslor det än gällde,
fanns inte tid och kraft
att dröja vid ekots bedövande tröst
eller söka efter människolivets undangömda innebörder,
fanns inte tid och kraft till annat
än att ge efter för frågorna
som ansatte oss redan i det skarpa gryningsljuset,
åter och åter,
oavbrutet.

V

Kan det ha varit meningen först
att människa inte skulle vara
människas glädje?

Kan det ha varit meningen först
att annans värde skulle sättas
högre eller lägre än ditt?

Kan det ha varit meningen först
att den börda du bär, oförskyllt eller ej,
inte också skulle bäras av mig?

Kan det ha varit meningen först
att länken mellan det oförlikneliga som är du
och det oförlikneliga som är jag
skulle brista av outtalad fruktan?

VI

Det var när vi insåg att människovärdet
ville urholkas till näst intill ingenting
som en grovlemmad brushane, en apostel söderifrån,
äntrade margarinlådan i hörnet av Järntorget
och tog till att orera med det omisskännliga,
messianska eftertrycket.

Hans budskap omfattade en framtid
glödgad av förändringens vindar.
Han åberopade en låghalt, skäggprydd mäster
som givit dvärgamödan på båten
och lagt nål och tråd åt sidan,
det sades grov i mun, grov i ord,
grov dessutom i den krympta kroppens språk.

Och sändebudet härmade och citerade,
knöt näven och gick till vädjande attack
i sin frälsare lillpalmens namn,
formulerade det vackraste
som någonsin givits mänskligheten som råd och norm:
förenen eder
och bären varandras bördor!

VII

Och det handlade om betydelsen av att vara människa,
det handlade om att vara människas like.
Det handlade om anständighet och omtanke,
om varsamhet med dessa våra minsta,
om rimliga möjligheter till mänsklig tillvarelseform.

Kanske var det fula ord för den
som redan var avlastad sitt ok
och som hamnat på rätta sidan om kritstrecket,
som redan såg sitt rike bestå
i kraft av nästans umbäranden och förnekelser.

Men där stod han i torgplatsens utkant,
den förutseende hetsporren,
och drabbade häpna lyssnare med sin förkunnelse
medan hans tunga stämma
slog eko mot fattigkvarterens husgavlar.

VIII

Sålunda såddes ett frö
till något som kallas solidaritet.

Sålunda lades i grund ett hopp
om begynnelsen till någonting som kallas jämlikhet.

Sålunda tedde sig upprinnelsern
till någonting som kunde kallas en fördjupad,
en förklarad människosyn.

Jag hade ju skrivit, uppskattande, om både Per Gunnar Evander och Stig Sjödin, faktiskt också skrivit mapptext till skivor, men – om man ser till musik – skrivit mer om andra genrer än seriös konstmusik. Därför blev jag inte så lite överraskad, när jag uppvaktades av Sandvikens orkesterförening om att skriva mapptext till föreningens planerade CD ”Människas glädje. Dikt och musik om arbete, rättfärdighet och människovärde” (Proprius PRCD 9106, 1994). Men efter lite funderande tackade jag ja. Skivans inriktning framgår av ingressen:

Sandvikens Jernverk anlades 1862 och kom naturligt nog att i mycket prägla livet i den stad som växte upp kring verket. Denna CD har tillkommit som en dokumentation av en orkester – Sandvikens orkesterförening – och samtidigt av en bygd och människornas arbete där.

Om arbete, rättfärdighet och människovärde handlar de texter som Per Gunnar Evander och Stig Sjödin har skrivit; musiken skapades av Håkan Sund och Hans Eklund (samtliga med anknytning till Sandviken). Texterna bär på både historia och nutid, är på samma gång dokument och levande tradition. Människosynen och de grundläggande idéerna är i högsa grad aktuella – för vår tid och för varje ny generation.

CDn innehåller följande:

”Människas glädje” med text och recitation av Per Gunnar Evander samt musik av Håkan Sund. Sandvikens orkesterförening.

Hans Eklunds ”Lamento”. Sandvikens orkesterförening.

”Sånger i stål” med text av Stig Sjödin, recitation av Ulf Palme och musik av Hans Eklund. Sandvikens orkesterförening och Hammarkören – solister Rolf Leanderson och Ellinor Carlsson.

”Hjalmar Branting in memoriam” med text och recitation av Stig Sjödin, musik: Hans Eklunds final ur Synfoni nummer 4. Sandvikens orkesterföening.

Här följer mina mapptexter:

Per Gunnar Evander

författare, (född 1933 i Ovansjö), har skrivit radiopjäser och scenpjäser och gjort en lång rad TV-filmer. Men det var som romanförfattare han debuterade, och det är som romanförfattare han har haft stora och välförtjänta framgångar. ”Tjocka släkten” från 1965 har följts av ungefär 25 romaner (titlar som ”Det sista äventyret”, ”Härlig är jorden”, ”Orubbat bo”); tillsammans bildar de ett av de intressantaste författarskapen i svensk samtidslitteratur.

Evander skildar i sina romaner relationer mellan människor, präglade av ångest, skuld och ensamhet. Samtidigt finns hos honom förståelse och förlåtelse – en mänsklig värme som bryter igenom romanhandlingens sakligt rapporterande yta. Därmed är också sagt att ett av de främsta kännetecknen på Evanders författarskap är hans solidaritet med utsatta människor: de som i avgörande skeden av sitt liv inte har fått tillräckligt mycket av kärlek och tillit. I likhet med Lars Ahlin ställer Per Gunnar Evander den avgörande frågan om människovärdet: Har inte alla ett värde blott och bart genom att finnas till?

Människas glädje

Evanders romaner är inte agitatoriska eller i någon platt mening ”politiska”, men de rymmer – liksom Lars Ahlins romaner från ”Tåbb med manifestet” och framåt – frågeställningar om gemenskap och människovärde, som är centrala för människor med en demokratisk och socialistisk åskådning.

Därför var det inte överraskande att han till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev ”Människas glädje”, en text som mer uttryckligt än någon av hans romaner behandlar den demokratiska socialismens idéer och människosyn.

Texten rymmer förvisso referenser till den svenska arbetarrörelsens historia: ”en apostel söderifrån äntrade margarinlådan” och ”åberopade en låghalt, skäggprydd mäster”. Men dess budskap är djupare än de flesta jubileumskantaters: ”Kan det ha varit meningen först / att annans värde skulle sättas / högre eller lägre än ditt?”

Liksom Ahlin rör sig Evander här i skärningspunkten mellan demokratisk socialism och – i Evanders fall möjligen en sekulariserad – kristendom. Där finns socialismens begreppsvärld med onaturliga rågångar och skoningslösa kamp ”mellan ägare och ägda” men också kristen symbolik – ”dela brödet”, ”bären varandras bördor” och, på samma tema, tredje strofen i svitens femte avsnitt: ”Kan det ha varit meningen först / att den börda du bär, oförskyllt eller ej, / inte också skulle bäras av mig?”

Håkan Sund

(född 1946 i Sandviken), dirigent, pianist, tonsättare. Musiken till ”Människas glädje” stödjer och förstärker texten. Själv asscierar jag omväxlande till balett- och till filmmusik, vilket jag tolkar som att Håkan Sunds musik är mycket sinnlig; den talar samtidigt till flera av våra sinnen.

Hans Eklund

(född 1927 i Sandviken), tonsättare, lärare i harmonilära och kontrapunkt vid Musikhögskolan i Stockholm.

Hans Eklund fick sitt genombrott 1959 med ett beställningsverk för Radioorkestern, ”Musik för orkester”. Bland hans övriga verk kan nämnas de tio symfonierna, ”Musica da camera”-serien om sex konsertanta verk och radiooperan ”Moder Svea”.

Om Eklund skriver Lennart Hedwall i ”Den svenska symfonin”: ”Eklund har i stort hållit fast vid en tonal överskådlighet, men den inre intensiteten har med åren stegrats till allt kärvare dynamik och allt större klanglig expansion.”

Lamento

Ordet är italienskt och betyder ”klagande”. Under barocken fick ordet betydelsen av sorgeeffekt inom vokal- och instrumentalmusiken.

Eklunds ”Lamento” pendlar mellan skärande sorg och tröst. De mjuka och tröstande partierna riskerar aldrig att bli för vackra; mot dem står dissonanser och stråk av sorg.

Sånger i stål

När Sandvikens Jernverk 1962 firade sitt 100-årsjubileum, beställde företaget en jubileumskantat av två sandvikensöner, författaren Stig Sjödin och tonsättaren Hans Eklund. ”Kantat skriven till Sandvikens Jernverks 100-årsjubileum 1962″ uruppfördes på jubileets första dag, den 16 juni 1962. 1976 spelade Sandvikens orkesterförening, med skådespelaren Ulf Palme som recitatör, in verket på LP.

Hans Eklunds musik är ett gott exempel på kompositörens illustrativa förmåga. Det är en böljande, pulserande musik, i inledningen både sträv och pampig. I den fjärde dikten speglar musiken den hetsiga arbetsprocessen – en Maskinsång väl i klass med Elmer Diktonius´ verbala version.

Stig Sjödins texter har i de flesta fall en stram och allvarlig ton. Bildspråket är expressivt: ”På rullbanan smattrar en orm / och hugger sin gadd i haspeln, / vispar med stjärten så att verket skallrar.” Men kantaten börjar ”en varm och solstinn junidag” år 1858, ”när molnen över sjön stod dräktiga med åska”, och där finns också romantiska partier med lugn andhämtning och sommarskir ton: ”Verket ligger tyst i vila, andas lätt i sommardagen. / Brukets alla farstubroar doftar än / av unga björkar.” Och i den avslutande, sjunde dikten roar sig Sjödin med att låta självaste Konsuln stiga ned från sin statysockel för att gå en inspektionsrunda.

Stig Sjödin

För Stig Sjödin (1917-1993) innebar jubileumskantaten ett återvändande till ungdomens arbete som verkstads- och valsverksarbetare i Sandvikens Jernverk, och till den motivkrets han slog igenom med i debutsamlingen ”Sotfragment” (1949), som dock mer präglades av personporträtt och personlig plåga.

Stig Sjödin var en av de främsta skildrarna av kroppsarbetarnas vardag och av industrikapitalismens människoförslitande framfart. Men han var också full av humor, mänsklig värme och, inte minst, sinnlighet.

”Sånger i stål” är ett gott exempel på att det går att skriva litterärt fullödiga beställningsverk; vid sidan av Sjödin har framför allt Birger Norman lämnat goda bidrag till den genren. Båda har också bidragit till att under årtionden göra fackförbundstidningar till intressanta kulturtidskrifter.

Hjalmar Branting in memoriam

När verket uruppfördes i samband med invigningen av nya Folkets hus i Sandviken den 16 februari 1974, medverkade Stig Sjödin som recitatör.

Dikten börjar med att författaren hör Brantings ”röst som talar besinning”. Tanken och dikten går till det berömda foto där Branting, med mörk kostym, hatt och käpp, till synes oberörd vandrar bland ridande poliser med pickelhuvor och sablar, poliser som attackerar en demonstration, som har övergått i kravaller. (Fotot återges på sidan 12 i mapphäftet.) Branting ”behåller hatten och besinningen på”.

Stig Sjödins dikt har en tydlig adress till det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets kommunistiska vänster, den som Lars Ahlin i en socialdemokratisk broschyr 1968 hade anklagat för ”svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med `det högre medvetandet´”.

Musiken vi hör är finalen ur Eklunds fjärde symfoni, ”Hjalmar Branting in memoriam” (1973). Den vill, enligt kompositören, ”försöka vara ett äreminne över de människor, som trots fattigdom, förtryck och elände hade kraft och mod att kämpa sig fram till en människovärdig existens”. Verket är ett tydligt politiskt ställningstagande från Eklunds sida, vilket understryks dels av att där ingår – utöver Sjödins dikt – ett autentiskt utdrag ur Hjalmar Brantings rösträttstal från 1918, dels av musikaliska citat från kända arbetarrörelsesånger som ”Arbetets söner”, ”Internationalen” och Joe Hills ”Svarta präster”.

Tilläggas bör att CDn har en mycket expressiv omslagsbild, Eigil Thorells ”Två händer”.

Pressgrodor

12 april 2006 16:07 | Citat, I skottgluggen | 1 kommentar

Vi umgås en smula med Anna Karin Hammar; även hon har sommarhus här i Öregrund. Till vår förvåning läser vi i Svenska Dagbladet om utgången av ärkebiskopsvalet:

”En av de kandidater som bidrog till att ge uppmärksamhet till det inledande provvalet var stiftsadjunkt Anna Karin Hammar, bror till den sittande ärkebiskopen.”

Men då är hon väl inte homosexuell i alla fall?

Från vinter till påsk

11 april 2006 21:21 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

Israel och Palestina

11 april 2006 16:43 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 4 kommentarer

Bo Strömberg skrev på sin blogg i slutet av januari en försiktigt positiv kommentar till Hamas´ valseger i det palestinska valet. Jag skrev då på hans blogg tre kommentarer, som jag åter igen vill lyfta fram, med anledning av att det socialdemokratiska partidistriktet i lördags (8 april 2006) gjorde ett uttalande om konflikten mellan Israel och Palestina och med anledning av att EU, därefter, har fattat ett olyckligt beslut – det nya i det här inlägget finns därför i slutet.

***

Konflikten mellan Israel och Palestina är som en ond dröm. Just när man tycker sig skymta en ljusning i allt mörkret, händer alltid något som ser ut att för överskådlig tid blockera en utväg ur hemskheterna.

Nyss skedde det hoppingivande, uttåget ur Gaza. Sen försvann uttågets arkitekt (vars fortsatta avsikter jag för övrigt ställde mig mycket tvivlande till) ur bilden, och nu vann Hamas, vars mål är Israels utplånande, det palestinska valet. Men jag håller med Bo: det var ett demokratiskt val, och Hamas´ seger var mycket övertygande, så låt oss alltså ge Hamas en chans. Hamas´ sociala program är bra, och kanske, kanske kan den nya ansvarspositionen bidra till att dess regering kan ta ansvar för en fredlig överenskommelse med Israel.

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

Att, som i fallet Israel, se ideal svikas och att själv tvingas ändra uppfattning är inte lätt. Likväl kräver intellektuell hederlighet att man försöker se båda sidors motiv för sitt handlande. Därmed inte sagt att de motiv man kan förstå kan rättfärdiga vidriga handlingar. Jag har full förståelse för palestiniernas desperation och kan därför också förstå varför Hamas vann så stort, men självmordsbombningar, som dödar oskyldiga, bland annat barn, kan aldrig försvaras. Jag begriper israelernas behov av skydd, men när detta tar sig uttryck i svinaktigheter mot palestinier och annektion av allt mer palestinskt land, hänger jag inte med längre.

Jag tycker att all rasism, däribland antisemitism, är djupt föraktlig. Men jag blir också upprörd över att så många av dagens israelvänner i media så ofta tar till debattknepet att stämpla israelkritik som antisemitism.

Ett av de senaste exemplen är den kritik som har riktats mot den danska thrillerserien Örnen, vars samtliga avsnitt jag har sett. Den aktuella kritiken gällde att en sällsynt vidrig skurk – förresten dödad i det senaste avsnittet – är israel. Men herregud, den personbakgrund som tecknas och den faktiska israeliska vapenförsäljningen, som spelar en roll i handlingen, gör ju faktiskt den här karaktären rimlig. Och skurkar med annan bakgrund än israelisk har det fullkomligt drällt av i den här serien: en var ryss, några var litauer, en som fortfarande går lös i serien är kongoles och så vidare. För övrigt fick sig dansk flyktingpolitik också en välförtjänt knäpp på näsan i det senaste avsnittet.

Jag sätter punkt här men återkommer med en musikalisk guide till Israel och Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 16:41 #

***

Vår jättelika samling av politisk musik och folkmusik från världens alla hörn rymmer förstås också skivor från och om Israel respektive Palestina.

En EP, som direkt knyter an till temat ovan, är “Yerushalaim Shel Zahav” med Shuly Nathan, som jag och Birgitta fick av vår vän och laboremuskamrat Nils-Åke Eriksson i augusti 1967. Så här har Nils-Åke skrivit på konvolutets baksida: “Jerusalem of Gold kom ut några dagar före 6-dagarskriget och representerar erövringen av Jerusalem: en äkta folksång, som engagerar hela Israels befolkning, som sjunger den med darr på rösten och med tårfyllda ögon.”

I skivhyllorna finns fyra LP från sextiotalets andra hälft med den israeliska folksånggruppen Oranim Zabar med solisten Geula Gill: “Around the Campfire” (Elektra EKS 7166), “Songs of the Negev” (Elektra EKS 7156), “Shalom!” (Elektra EKS 7146) och “A Town Hall Concert” (Elektra EKS 7201) – den senare innehåller bland annat “Havana Gila”.

Town Hall är förstås den i New York. Israelisk musik var populär på den här tiden, och New Yorks musikliv var fullt av judar. I vår samling av sång- och musikböcker från den här eran finns till exempel Ruth Rubins (red) “Jewish Folk Songs In Yiddish and English”, utgiven 1965 på den tidens ledande folkmusikförlag Oak Publications.

En amerikansk artist som förvaltar sitt judiska arv på skiva (skivmärket Elektra) är Theodor Bikel. Som exempel kan nämnas “Jewish Folk Songs” (EKL-14), “More Jewish Folk Songs” (EKL-165) och “Folk Songs From Israel” (EKL-132). På LPn “A Young Man and a Maid, Love Songs of Many Lands”, där han sjunger tillsammans med Cynthia Gooding, finns några sånger på jiddish (Elektra EKS-7109).

Den ovan nämnda Rubin gav också ut egna skivor på tidens – jag höll på att skriva alla tiders – förnämsta skivbolag för folkmusik och politisk musik, Folkways, till exempel “Jewish Folksongs” (Folkways Records FW-8740, 1953) och “Jewish Life: The Old Country” (Folkways Records FG-3801). Folkways-skivor i vår ägo är LPn “Songs of the Holidays and Other Songs, Sung by Gene Bluestein and Children of the Mount Zion Hebrew Congregation” (FC 7554) och den multireligiösa LPn “Easter Ceremonies In Jerusalem” (FR 8951). I vår ägo har vi också i CD-form “The Nativity, By Sholem Asch, Narrated by Pete Seeger” (Folkways F-35001) – Asch var en känd judisk författare.

Hans son, Moe Asch, grundade skivbolaget Folkways, som har gett ut till exempel större delen av Pete Seegers, Woody Guthries och Leadbellys skivor.

Denna musikskatt finns fortsatt tillgänglig genom skivbolaget Smithsonian Folkways i Washington. Smithsonian Folkways härbärgerar också andra förnämliga skivmärken som Paredon, Monitor, Dyer-Bennet, Cook och Fast Folk. Utöver nyutgivningar på märket Smitshsonian Folkways hålls samtliga inspelningar – sammanlagt flera tusen – från de ingående bolagen tillgängliga i form av nyinspelade CD-skivor, som går att postorderbeställa till Sverige: blues, bluegrass, folkmusik från alla jordens hörn, kampsånger och så vidare. Den här skattkammaren hittar man på nätadressen http://www.folkways.si.edu. Om du är intresserad av skivor som hör hemma i just den sfär som avhandlas här, klickar du på Our Recordings, sen på Genres, sist på Judaica.

Palestinamaterialet på de här skivbolagen är magrare och finns framför allt på etiketten Paredon, som var ett superradikalt bolag, grundat av Irwing Silber och Barbara Dane, hon förresten en riktigt bra blues- och jazzsångerska. Jag kan nämna Various artists: “Palestine Lives!” (Paredon Records PAR 01022, 1974) och låten “Free Palestine” med Ruthie Gorton på LPn med olika artister “What Now People, Vol 3″ (Paredon Records PAR 02003).

De fyra Palestina-LPna i vår samling är samtliga utgivna i Sverige: Bruksteatern: “Palestina mitt blod, min väg, mitt land” (Bruksskivor BRULP 1, 1977); Kofia: “Palestina mitt land” (KOFIA 1), Kofia: “Mitt hemlands jord” (KOFIA 2) och Kofia: “En hälsning till mitt folk” (KOFIA 3, 1984). De är alla uttryck för solidaritetsarbetet med Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 18:04 #

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

Vill man bli medlem i Helga Henschens Vänner, betalar man in årsavgiften 100 kronor på pg 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Nästa arrangemang är årsmötet lördagen den 18 februari klockan 14.00-17.00 i det nya kulturcentret i Hallonbergens centrum i Sundbyberg – detta nya kulturcentrum ska bland annat inrymma ett Helga Henschen-rum med de av Helga till kommunen donerade konstverken. I övrigt sjunger Urban Ekeblad, gitarr, ackompanjerad av Emma Lundborg på cello, egna tonsättningar av dikter, skrivna av Helga. Det framförda materialet finns också på en CD från 2005, “Änglabarn och röda rävar” (RBA712). CDn kommer att säljas vid årsmötet men kan också beställas direkt från Urban, urban.ekeblad@abfstockholm.se.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-29@ 12:02 #

***

Åter till konflikten mellan Israel och Palestina.

Birgitta och jag deltog i lördags (8 april), numera som gäster och veteraner, i den socialdemokratiska distriktskongressen i Folkets hus i Uppsala. Ett inslag i kongressen var ett antal seminarier på olika temata, och vi valde att delta i det som handlade om utrikespolitik och internationell solidaritet. Inledare var Tomas Brundin och samtalsledare Tone Tingsgård.

Detta seminarium behandlade bland annat ett förslag till uttalande om konflikten mellan israeler och palestinier att därefter föreläggas hela kongressen. Efter diskussion i seminariet fick det följande innehåll:

EN RÄTTVIS FRED I MELLANÖSTERN

Den snart 60-åriga konflikten måste ges en lösning vid förhandlingsbordet och denna lösning genomföras i praktiken. Världssamfundet behöver hjälpa till. Sverige kan spela en ännu tydligare roll. Färdplanen för fred, Genève-initiativet och andra fredsinitiativ kan medverka till att förutsättningar skapas och bidra till att Mellanöstern slår in på vägen till fred.

Grunden för förhandlingarna är 1967 års gränser, en rättvis lösning av flyktingfrågan och en lösning av Jerusalems status och utbredning.

Detta kan bara genomföras om Israel avlägsnar muren som byggts på palestinska områden, den israeliska ockupationspolitiken upphör och bosättningarna utryms samt att Israel påbörjar återställandet av förutsättningarna för en palestinsk stat.

Det förutsätter också att Palestina stärker rättsäkerheten och bekämpar korruptionen på de palestinska områdena, intensifierar arbetet med att bygga en demokratisk statsbildning, samlar folket kring långsiktigt fredliga relationer till omvärlden och med kraft bekämpar alla försök till självmordsbombningar och andra terrorhandlingar.

Sverige och världssamfundet måste bidra till att skapa förutsättningar för en genomförbar fred, ge ekonomiskt bistånd till främst Palestina för att bygga en hållbar stat och vara beredda att bistå med internationella observatörer för att stödja freden.

EU har som granne, största biståndsgivare och som medlem av den internationella kvartetten bakom färdplanen för fred ett särskilt ansvar att driva en aktiv och kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare. Den palestinska myndigheten behöver EUs politiska och ekonomiska stöd för att kunna utvecklas och verka för demokrati och i fredlig riktning.

Socialdemokraterna stöder det palestinska folkets rätt till eget land inom de av FN fastställda gränserna.

***

En nyckelmening i uttalandet och ett av de starkaste skälen till att det togs just när det togs var ”Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare” – adressen var här EU.

Måndagen den 10 april kom det beslut från EUs utrikesminstrar, som uttalandet ville varna för: Hamasregeringen anses inte ha levt upp till den så kallade kvartettens krav, och EU stryper därför allt stöd till den palestinska myndigheten. Visserligen heter det, att biståndet dit bara har frysts tillfälligt och visserligen ska EU försöka hitta andra kanaler än den palestinska myndigheten för att nå palestinierna, men beslutet är ändå djupt olyckligt. Med en ledning som varken kan klara löner eller administrativa uppgifter, är risken uppenbar, att de palestinska områdena hamnar i just det kaos, som israelerna aldrig har varit sena att utnyttja till att genom ensidiga åtgärder stärka sina egna positioner. Den israeliska regeringen med valvinnaren Olmert i spetsen kommer då aldrig att riva muren, aldrig att utrymma de bosättningar, som han och hans anhängare anser måste fogas till ett ytterligare utvidgat Israel, aldrig att avträda ens en tum av Jerusalem till palestinierna.

Kvar åt palestinierna blir då ett antal bantustans, övervakade av israelerna, åtskilda av murar, gränser och vägspärrar, och berövade praktiskt taget alla vattenresurser.

Det är skamligt. Och EU bidrar till detta genom sitt beslut att frysa biståndet till den palestinska myndigheten.

Vilgot Sjöman

10 april 2006 20:37 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Vilgot Sjöman, författare, filmregissör med mera, har avlidit – inte så oväntat med tanke på åldern; han var född 1924.

För oss som var unga på 1960-talet var han ett stort namn: en regissör som med filmer som ”491” (1964), ”Jag är nyfiken – gul” (1967) och ”Jag är nyfiken – blå” (1968) bröt tabun och som blev mycket känd och uppskattad, också utomlands.

Det Laboremus jag var hyperaktiv i i början av 1960-talet var lika mycket kulturförening som politisk förening och var, mycket tack vare den här kombinationen, i mitten av 1960-talet uppe i över 500 betalande medlemmar.

Självklart ville vi ha mötesmedverkan av en så intressant regissör som Vilgot Sjöman, och när hans ”Älskarinnan” med Bibi Andersson och Per Myrberg gick upp på biograferna 1962, ordnade vi ett kombinerat filmprogram: först gick medlemmarna på bio och såg ”Älskarinnan”, och sen hade vi eftersnack med Vilgot, på Västgöta källare om jag inte minns fel. Föreningen lät till och med trycka en färgaffisch i offset för det här evenemanget.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) gjorde om denna partitidskrift till ett familjemagasin med både kultur och politik, var det självfallet att också Vilgot Sjöman skulle finnas med på ett hörn. I tidningens julnummer 1978 (nummer 21, 7 december) finns han på omslaget under texten ”Vilgot Sjöman: Kärlek och fördomar i Papua”. De påföljande fyra sidorna innehåller en text av Sjöman med rubriken ”I Papua ligger hjärtana gömda i lädersäckar…” med foton, till stor del i fyrfärg, tagna av honom själv.

Långt innan Vilgot Sjöman blev känd som filmmakare, hade han slagit igenom som skönlitterär författare; hans debutbok var romanen ”Lektorn” (1948).

I slutet av 1970-talet återvände han till romanskrivandet. Hösten 1979 utkom ”Linus och Blenda” (Norstedts), början på en läsvärd självbiografisk romanserie. Som ensamredaktör för recensionsavdelningen Spegeln tog det ibland tid att hinna läsa och sen skriva om alla nyutkomna böcker, och dessutom var utrymmet i varje nummer begränsat. Min recension av ”Linus och Blenda” infördes därför först i nummer 19 1980; boken hade dock då fått ny aktualitet genom en film och ytterligare en bok om Linus.

Jag skrev, att ”Linus och Blenda” ”är en utmärkt roman i den klassiska bildnings- och arbetarrörelsegenren”. – – – ”Det är en fin roman om, bland annat, generationsklyftor betingade av skillnader i utbildning och möjligheter. `Linus och Blenda´ är också en ypperlig motvikt mot en del av tidens idealiserande arbetarklasskildringar.

Det är en utomordentligt sensuell – och visuell – roman. Det märks att författaren är van att se genom kameraögat, arbeta med bilder.

Lustigt nog är däremot `Linus eller Tegelhusets hemlighet´ (Norstedts) som Vilgot Sjöman har skrivit i direkt anslutning till sin film med samma namn (handlingen är inte alls identisk med den i `Linus och Blenda´), oförmögen att leva ett eget liv som prosaberättelse. Så läs hellre `Linus och Blenda´ – `Linus eller Tegelhusets hemlighet´ möjligen som ett komplement till filmen.”

Totta och Wiehe sjunger Dylan

6 april 2006 20:59 | Musik, Politik | 10 kommentarer

Jag har samtliga plattor som Totta Näslund har gjort: solo, med bluesbandet, med Nationalteatern, duetterna.

Jag har samtliga plattor med Mikael Wiehe, givetvis också de skivor han gjorde med Hoola Bandoola Band.

Bob Dylans plattor började jag köpa när han, snabbt, blev ett namn på 1960-talet, och jag har fortsatt att köpa dem år efter år. Jag har samtliga officiella plus några bootlegs (även sådana som inte i efterhand har godkänts för utgivning) men knappast någon helt komplett samling, eftersom det ju existerar så många bootlegs.

Det som fångade hos honom var ett nytt sound, de poetiska texterna och så förstås – vad han än säger i memoarerna – det politiska engagemanget. Jag hörde heller aldrig till dem som förskräcktes av att han gick över från akustisk till elförstärkt musik.

Mikael Wiehe har redan tidigare gjort översättningar av Dylan-sånger, och när jag hörde att han, tillsammans med Totta Näslund (strax före Tottas död), hade gjort en hel CD med Bob Dylan-låtar på svenska, var jag full av förväntan. Och jag blev inte besviken. Totta & Wiehe: ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är en mycket hörvärd platta.

Den börjar bra med ”Längesen”, där Totta sjunger en rad, som kunde handla om Dylan – men det bör sägas, att det inte rör sig om en exakt översättning: ”Jag bruka´ bry mej men det är längesen.” Men lite längre ner i texten är Wiehe mer trogen originalet:

”Om bibeln har rätt
står världen snart i brand
Jag är på flykt från mej själv
så fort jag bara kan
Somliga saker kan man knappt förstå
Vår värld är för stor
och våra tankar för små”

I original heter den här låten ”Things Have Changed” (1999). Jag har den på Bob Dylan ”Live 1961-2000 – Thirty-nine years of great concert performances”, en CD med tidigare outgivna inspelningar (SME Records/Sony Music SPCS 2438, 2001).

”Du får hålla dej här” har en fin melodi. Både Totta och Wiehe sjunger. Deras version ligger i stämning nära originalet, ”You Ain´t Goin´ Nowhere” (1967) som fanns med på den andra CDn på ”The Basement Tapes” (Columbia COL 466137 2, 1975). Den finns också med på ”More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971).

Titeln ”Den blindes pojk´” är väl inte en direkt översättning av ”Minstrel Boy” (1970), men i det här fallet har jag invändningar mot både Wiehes sångversion och Dylans original på ”Selfportrait” (Columbia COL 4601122, 1970); jag förstår inte det här valet.

Inte heller ”Vad var det du ville”, med sång av Totta, hör till de bästa låtarna på CDn. Dylans egen version, ”What Was It You Wanted” (1989) från den Daniel Lanois-producerade ”Oh Mercy” (Columbia COL 465800 2, 1989), är mycket överlägsen. Hur som helst är den här strofen, i ganska adekvat översättning av Wiehe, värd att citera; frågorna i den kunde ställas till Bob Dylan (även om texten handlar om en relation):

”Vad var det du ville
Det hänger inte ihop
Är du samma som innan
Jag menar samma person
Är det nåt som är viktigt
eller nån sorts skämt
Vad var det du ville
Jag har glömt det igen”

”I Shall Be Released” skrevs 1967. Den hör hemma bland The Basement Tapes-inspelningarna men kom med på ”More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971); den finns också i en version på dubbel-CDn (live med The Band) ”Before the Flood” (Columbia COL 22137, 1974), vidare på dubbel-CDn ”Bob Dylan at Budokan” (Columbia COL 467850 2, 1978), på ”Biograph Vol 3″ (CBS 66509, 1985), som duett med Joan Baez på dubbel-CDn ”The Bootleg Series Vol 5: Bob Dylan Live 1975 – The Rolling Thunder Revue” (Columbia/Legacy 510140 2, 2002) och på ”The Best of Bob Dylan” (Columbia SonyTV28CD 31-487924-10, 1997), som är digitalt remastrad. På dubbel-bootlegen ”Romantic Facts of Musketeers”, inspelad i London 1995, gör han den tillsammans med Elvis Costello – ljudupptagningen är skraltig, men den engelska publiken jublar. Jag har den också på en inofficiell bootleg, ”The Wiener Club of Spalding” (Rocks, andra CDn 92137, 1994).

Mikael Wiehe, som har gjort den svenska texten ”Jag ska bli fri” sjunger texten (med ett befrielsetema som passar honom); Totta sjunger duett med honom i refrängen. Själv gillar jag bättre Bob Dylans lite hastigare tempo, när han gör den här låten.

Totta gör en fin version av ”Every Grain of Sand”, ”Där anar jag din hand” i Wiehes översättning. Dylans original kom på ”Shot of Love” (Columbia CK 37496, 1981), plattan efter omvändelse-CDn ”Saved” (Columbia COL 32742, 1980), och där finns en tydlig, kristet färgad psalmton. Låten finns också med på ”Biograph, Vol 2″ (CBS 66509, 1985) och på ”The Bootleg Series 1961-1991 Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”, 1963) är en höjdare också i sin svenska version med sång av Wiehe och ett hårt. rockigt, rytmiskt komp.

”Masters of War” fanns med på debutplattan ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (Columbia COL 32390, 1963) och var en av de låtar, som gav Dylan stämpeln att tillhöra den amerikanska sångvänstern. (Han har senare försökt förneka faktum, men om det skulle vara så, att han inte sysslar med förträngning, var han under det tidiga 1960-talet åtminstone trendkänslig som ett lackmuspapper.)

Musiken till ”Masters of War” brukar tillskrivas Bob Dylan, men det är fel. Han använder sig av Jean Ritchies bearbetning av en brittisk traditionell melodi, ”Fair Nottamun Town”.

MASTERS OF WAR

Text: Bob Dylan, 1963
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin´
But build to destroy
You play with my word
Like it´s your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

Like Judas of old
You lie and deceive
A world war can be won
You want me to believe
But I see through your eyes
And I see through your brain
Like I see through the water
That runs down my drain

You fasten the triggers
For the others to fire
Then you set back and watch
When the death count gets higher
You hide in your mansion
As young people´s blood
Flow out of their bodies
And is buried in the mud

You´ve thrown the worst fear
That can ever be hurled
Fear to bring children
Into the world
For threatening my baby
Unborn and unnamed
You ain´t worth the blood
That runs in your veins

How much do I know
To talk out of turn
You might say that I´m young
You might say I´m unlearned
But there´s one thing I know
Though I´m younger than you
Even Jesus would never
Forgive what you do

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And i hope that you die
And your death´ll come soon
I will folow your casket
In the pale afternoon
And I´ll watch while you´re lowered
Down to your deathbed
And I´ll stand o´er your grave
´Til I´m sure that you´re dead

Text finns i Bob Dylans ”Sångtexter 1962-2001″ (Prisma, 2004), text och noter i ”Reprints From Sing Out! Vol 7″ (Oak Publications, 1964).

”Masters of War” finns, insjungen av Bob Dylan, också på ”Real Live” (Columbia Col 467841 2, 1961), på ”Greatest Hits Vol 2″ (Columbia COL 471243 2, 1967), på ”Biograph Vol 1″ (CBS 66509, 1985) och, live, på ”No Direction Home: The Soundtrack” (till Martin Scorseses film), The Bootleg Series Vol 7 (dubbel-CD från Columbia/Legacy COL 520358 2, 2005). Jag har den också på en inofficiell bootleg, ”The Wiener Club of Spalding” (Rocks, första CDn 92136, 1994).

Och för att göra en utvikning: En av de bästa insjungningarna av ”Masters of War” har gjorts av Odetta på ”Odetta Sings Dylan” (ursprungligen LPn RCA LMP/LPS 3324, 1965, 2000 också som CD från Camden/BMG 74321 773802.)

Mikael Wiehes översättning av ”Masters of War” på Totta & Wiehe: ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är lika politisk som originalet:

NI SOM TJÄNAR PÅ KRIG

Svensk text: Mikael Wiehe, 2005
Amerikansk originaltext: Bob Dylan, 1963 (”Masters of War”)
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Ni som tjänar på krig
och på att människor dör
Ni som tillverkar vapnen
som slår ihjäl och förstör
Ni som säljer gevären
och kanonerna med
Jag vet var ni finns
och jag vet vem ni är

Ni sitter bakom skrivbord
i eleganta kvarter
Och ni leker med världen
som om världen var er
Sen är det alltid nån annan
nån annan än ni
som ska marschera och dö
i era smutsiga krig

Ja, det är alltid dom unga
som ni skickar till slakt
medan ni sitter hemma
i era slott och palats
Och ni talar om ära
och ni talar om mod
Men det enda dom får är ångest
och gyttja och blod

Ja, ni hycklar och ljuger
och ni kör era spel
Men jag ser rakt igenom
era lögner och svek
Ni talar om frihet
och om demokrati
Och så handlar det bara
om simpel profit

Och ni skickar missiler
mot kvinnor och barn
mot gamla och sjuka
som inte har nåt försvar
Ni är liksom gamar
som lever på lik
Fast ni slipper ju höra
dom sårades skrik

Och ni hotar vår framtid
och våra ofödda barn
med bakterier och gifter
med plutonium och uran
Och ni kanske har pengar
och ni kanske har makt
men det enda jag känner
för er är förakt

Jag måste ställa en fråga
Tror ni silver och guld
kan köpa er fria
från ansvar och skuld
Tror ni era mäktiga vänner
kommer att va er till hjälp
den dan när ni brinner
i helvetets eld

Ja, jag hoppas ni dör
och att det inte går fort
Att ni får pinas och plågas
för det ni har gjort
Och den dagen ni dör
blir en underbar dag
Och jag ska gå dit där ni ligger
och jag ska pissa på er grav

Sista strofen i den svenska versionen är till och med några varv ytterligare åtskruvad, jämfört med originalet.

Nästa låt, ”Flykten”, med Totta som sångare, kan väl också anses vara ett inlägg i samhällsdebatten, även om lösningen kommer från ovan.

Originalet, ”Drifter´s Escape” (1968) finns på ”John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Åter igen vinner Dylans egen inspelning, inte bara på grund av munspelet utan framför allt på grund av det snabbare tempot, i jämförelse med den svenska versionen.

Wiehes version av ”Down Along the Cove”, ”Dagen är kommen”, är däremot utan anmärkning. Den har Dylan gjort i två olika versioner. Den första, från 1968, finns på ”John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Det är den Wiehe har gjort en svensk version av.

Likaså gillar jag ”När natten faller som en sten” med Totta som sångare; i refrängen sjunger Totta duett med Wiehe.

Originalet, ”When the Night Comes Fallin´ From the Sky”, fanns med på ”Empire Burlesque” (CBS 86313, 1985). Faktum är att jag föredrar den svenska versionen med dess mer avskalade och mycket rytmiska komp; också sången är utmärkt.

”Blinde Willie McTell”, med Wiehe som sångare, ger däremot inte så mycket.

”Blind Willie McTell”. som handlar om en relativt okänd bluessångare, är skriven 1983 och kom med på ”The Booleg Series 1961-1991, Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991). Dylans mer bluesiga version är överlägsen Wiehes.

Wiehe och Totta gör tillsammans en bra version av ”When the Ship Comes In” (1964), en släkting till Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Sjörövar-Jennys sång” ur ”Tolvskillingsoperan” från 1928. (Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolo arbetade under den här tiden som scenograf för ”Brecht on Brecht”.) Musiken lånar också drag från en negro spiritual, ”The Gospel Ship”, som Dylan alltså gifter ihop med Brechts och Weills sjörövarskepp.

Wiehes svenska textversion ”När vårt skepp slår till” är poetisk på ett dylanskt sätt: ”Under måsarnas skrin / simmar fiskar omkring / medan vågorna gungar och rullar / Och varje klippa på land / visar vägen in mot strand / den dagen då vårt skepp slår till.”

Dylan hade med den på ”The Times They Are A-Changin´ (Columbia COL 3202 1, 1964). Han sjunger där fortfarande till ackustisk gitarr, liksom Wiehe och Totta gör i den svenska versionen. Den finns också med på ”The Booleg Series 1961-1991 Vol 1″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

Näst sist sjunger Totta, som om det handlade om honom själv, ”Inte natt än” med omkvädet ”Det är inte natt än / men snart är den här”. Den här versionen, med dess smakfulla komp, slår kanske till och med originalet.

Originalet heter ”Not Dark Yet” och är från 1997. Den kom på ”Time Out of Mind” (1997).

Allra sist sjunger Wiehe ”Adjö, Angelina”, en fin svensk version av ”Farwell, Angelina” en surrealistisk avskedssång från 1965.

Dylans original spelades in för ”Bringing It All Back Home” (1965) men kom inte med på den utan först på ”The Bootleg Series 1961-1991, Vol 2 (Columbia COL 468086 2, 1991). Känd och älskad blev den här låten främst genom Joan Baez sjätte LP, med namnet ”Farewell, Angelina” (som jag och Birgitta äger i form av en österrikisk Amadeo-utgåva, AVRS 9175); titellåten finns nu tillgänglig på en CD med fjorton dylanlåtar, sjungna av Joan Baez, också den med namnet ”Farewell, Angelina” (Vanguard VMD 79701-2, 2002). I det här fallet föredrar jag Baez framför Dylan.

Sammantaget har Totta Näslund – frid över hans minne – och Mikael Wiehe gjort ett gott jobb med sin gemensamma Dylan-CD. Wiehe har ju tidigare översatt och spelat in dylanlåtar, och det är bara att önska, att han ska fortsätta. Många av de allra bästa låtar som Bob Dylan har åstadkommit finns ju fortfarande inte i svenska versioner.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^