Den amerikanska sångvänstern och andra världskriget

4 april 2006 21:07 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Woody Guthrie var, åtminstone under en period, medlem av det amerikanska kommunistpartiets avdelning i Greenwich Village, New York. Tre fjärdedelar av The Weavers – mer om dem, om The Almanac Singers och om The Union Boys under Kulturspegeln, Musik – var kommunister: Pete Seeger, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Och de hade sällskap av flera inom den amerikanska sångvänstern – också andra intellektuella: författare, skådespelare – som räknade sig som kommunister eller åtminstone rörde sig i kommunistpartiets gränstrakter.

Det betyder inte, att Joseph McCarthy hade några reella skäl för sina förföljelser av de här vänstermänniskorna. De var inga landsförrädare. Och, om vi håller oss till sångarna: jag kan inte komma på någon enda sång som de har skrivit, som inte också skulle kunna sjungas av, säg, svenska socialdemokrater.

Varför blev de här människorna, eller åtminstone ansåg de sig vara, kommunister?

Det finns flera delförklaringar.

USA har visserligen haft socialdemokratiska partier – partier som har betecknat sig som demokratiska, reformistiska och socialistiska – men inget av dem har blivit en samhällsomvandlande kraft, ett stort folkrörelseparti, av det slag vi har haft i Skandinavien.

Detta kan i sin tur till stor del förklaras med det amerikanska valsystemet, som gör det oerhört svårt att etablera ett tredje parti. Dessutom har under vissa perioder Demokraterna, eller åtminstone starka demokratiska ledare, fyllt något av den roll socialdemokratin har haft till exempel här i Sverige; Franklin D Roosevelts New Deal är ett exempel. Men det betyder inte, att det demokratiska partiet – i mångt och mycket en koalition av ganska olikartade intressegrupper – generellt kan betecknas som socialdemokratiskt.

Historiskt har amerikansk fackföreningsrörelse heller inte varit en klassbaserad intresseorganisation av samma slag som landsorganisationerna i Europa. AFL var till exempel en organisation främst för yrkesarbetare, som skyddade skråintressen. Joe Hills anarkosyndikalistiska IWW var, bland annat, en reaktion mot det här: man organiserade outbildade lågavlönade arbetare, invandrare, människor med olika etniskt ursprung och så vidare. Och för att göra en utvikning framåt i tiden: som en följd av de förföljelser IWW utsattes för, emigrerade några av organisationens ledare till Sovjetunionen. En av dessa var Joe Hills sångmö, Elizabeth Gurley Flynn – som dock återvände och förresten perioden före sin död 1964 var ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

CIO byggdes även det upp som en motkraft mot AFL, enligt industriförbundsprincipen, och det var följaktligen inom CIO som 1940-talets sångvänster verkade. Men numerärt riktigt stark blev heller inte denna gren av den amerikanska fackföreningsrörelsen; jämför med organisationsgraden i Sverige under motsvarande period. Det i sin tur har väl, bland annat, att göra med att amerikansk politik och lagstiftning inte precis har underlättat facklig organisering (medan det har varit tvärt om här i Sverige).

Om man ser på demokratiska partiet med dess historiska sydstatsarv, på hur stora delar av fackföreningsrörelsen (där den över huvud taget fanns) har rekryterats och på den råa och öppna rasdiskrimineringen, kan man få en viss förståelse för att en del svarta intellektuella som sångaren och scenartisten Paul Robeson och författaren Richard Wright drogs till kommunismen: den hade vackra ideal, och de befann sig långt från dess brutala praktik.

Och också vita intellektuella, till exempel inom sångvänstern, drogs alltså till de här idealen.

I de flesta fall ledde deras engagemang, med eller utan kommunismen, dem till att skriva sånger om jämlikhet, solidaritet och frihet från rasdiskriminering (och till att bli förföljda under mccarthytiden).

Men det finns också åtminstone ett exempel på att medlemskapet i kommunistpartiet fick dem att dra slutsatser, som de själva senare kände sig tvungna att ta avstånd från.

I början av andra världskriget fanns det i USA en ganska stark opinion mot amerikanskt deltagande i kriget. Till stor del bottnade den här opinionen i den klassiska isolationism, som fanns inte minst på högersidan i amerikansk politik. Man kunde ju tro, att den amerikanska vänstern, som under den aktuella tiden dessutom fick stark påfyllnad av judiska och andra flyktingar, skulle ha varit av motsatt uppfattning, men så var det inte. En starkt bidragande orsak var nonaggressionspakten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland, signerad av utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop den 23 augusti 1939.

Detta ledde till samma ställningstagande från det amerikanska kommunistpartiets sida som till exempel från det svenska kommunistpartiets, att inte i onödan utmana Nazityskland, som ju var i pakt med Sovjetunionen. Och den sångvänster, som var med i det amerikanska kommunistpartiet, agerade efter partiets linje: USA borde hålla sig utanför kriget – ”the communist left supported a non-aggression policy towards Nazi Germany” (Ronald B Cohen & Dave Samuelson: ”Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996).

Alltså skrev man sånger med ett starkt pacifistiskt innehåll. I april 1941 spelade The Almanac Singers – vid detta tillfälle bestående av Pete Seeger, Lee Hays, Millard Lampell, Josh White och Sam Gary – in sex sångerer med denna tendens. De gavs i maj 1941 ut som LPn ”Songs For John Doe” (Almanac Records Album 102). (Under 1941-1942 sjöng också flera andra i The Almanac Singers: Carol White, Bess Lomax Hawes, Woody Guthrie, Agnes ”Sis” Cunningham, Baldwin ”Butch” Hawes och Arthur Stern; jag talar ovan om John Doe-skivan.)

Till Josh Whites gitarr sjöng de till exempel en text på ”Billie Boy”: ”Will you go to the war, Billy boy, Billy boy / Will you go to the war, charming Billy? / It´s a long ways away, they are dying every day, He´s a young boy and cannot leave his mother.”

Och en kommentar till Franklin D Roosevelts inkallelseorder den 16 oktober 1940 löd: ”Oh, Franklin Roosevelt told the people how he felt / We damned near believed what he said. / He said, `I hate war, and so does Eleanor / But we won´t be safe ´till everybody´s dead´.”

De här sångerna finns på CD nummer tre, ”The Almanac Singers March 1941-July 1941″ i den ovan nämnda boxen med den amerikanska vänsterns musik.

Nästa CD i serien, nummer fyra, heter ”Fighting the Fascist: 1942-1944″. Den börjar med åtta låtar med The Almanac Singers. Vad hade hänt emellan?

Givetvis det japanska anfallet på Pearl Harbor 7 december 1941. Men, faktiskt ännu viktigare i det här fallet, Nazitysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Jag citerar Ronald B Cohen & Dave Samuelson:

”Germany´s abrupt invasion of the Soviet Union on June 22, 1941, halted sales of the John Doe, as well as Keynote´s recent release of Paul Robeson singing Spring Song, Harry Schacher´s pacifist poem set to music by Earl Robinson. `Well, I guess we´re not going to be singing any more of them peace songs,´ Guthrie remarked to Seeger.

`He was right of course,´ Seeger later recalled. `The day after the invasion, `The Daily Worker´ (amerikanska kommunistpartiets tidning – E K), which had been preaching peace hard for the previous year, suddenly had its headline, `All Aid to the Soviet Union´.”

Senare tog Pete Seeger avstånd inte bara från att han hade böjt sig för kommunstpartiet i just den här frågan utan också från att han hade trott på Stalin: ”Recently, scrutinizing his role in supporting non intervention at the time, Seeger stated: `Should I apologize for all this? I think so… At any rate, today I´ll apologize for a number of things, such as thinking that Stalin was simply a `hard driver´ and supremely cruel misleader.”

Sången ”Dear Mr. President”, Pete Seegers talking blues till banjo, är en direkt antites till ”Songs For John Doe”:

”Now, Mr. President
We haven´t always agreed in the past, I know
But that ain´t at all important now
What is important is what we got to do
We got to lick Mr. Hitler, and until we do
Other things can wait. In other words,
First we´ve got a skunk to skin.”

Nu ser The Almanac Singers en allierad i presidenten; 1944 hade det gått så långt, att Pete Seeger sjöng för presidenthustrun Eleanor Roosevelt – foto finns i den citerade boken. På bild finns också sångboken ”Songs of the Almanac Singers”, som på omslaget bland annat har militärer ur olika vapenslag och en kvinnlig truckförare, som gör sin krigstida plikt mot fosterlandet. Låtar som nämns på omslaget är ”The Belt Line Girl”, ”Round and Round Hitler´s Grave”, ”Deliver the Goods” och Woody Guthries låt om sänkningen av ett amerikanskt skepp, ”Sinking of the Reuben James” – rena beredskapspropagandan således.

En låt som förstås gjorde stor succé inte bara på skiva (Asch) utan också, först, i radio (den inledde radioshowen ”This Is War” den 14 februari 1942) var

ROUND AND ROUND HITLER´S GRAVE

Text: Woody Guthrie, Millard Lampell och Pete Seeger, 1942
Musik: Amerikansk trad (”Old Joe Clark”) i bearbetning av Woody Guthrie, 1942

Now I wish I had a bushel
I wish I had a pack
I wish I had old Hitler
With a rope aroound his neck.

Round and round Hitler´s grave
Round and round we go
Gonna lay that poor boy down
He won´t get up no more.

Mussolini won´t last long
Tell you reason why
We´re a-gonna salt his beef
And hang it up to dry.

The German army general staff
I guess they missed connection
They went hundred miles a day
But in the wrong direction.

I´m going to Berlin
To Mister Hitler´s town
I´m gonna take my forty four
And blow his playhouse down.

Hitler went to Russia
In search of Russian oil
But the only oil he´ll find there
Is a pot in which he´ll boil.

Now Mister Hitler´s traveling mighty fast
But he´s on a one way track
He started down that Moscow road
But now he´s coming back.

Noter till originalmelodin, ”Old Joe Clark”, hittar man i Pete Seegers ”American Favorite Ballads” (Oak Publications, 1961), gitarrackord i Peter Bloods & Annie Pattersons ”Rise Up Singing. The Group Singing Songbook” (Sing Out Publications, 1992), till vilken man också kan få smakprov på samtliga 1.200 inkluderade sånger på kassett eller CD.

En lysande CD, där ”Round and Round Hitler´s Grave” ingår med The Almanac Singers (i det här fallet Pete Seeger, lead vocal/banjo, Agnes ”Sis” Cunningham, dragspel, och så kör: Millard Lampell, Sis Cunningham, Arthur Stern och, troligen, Woody Guthrie) är ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folk Song Movement” (Smithsonian Folkways SF 40021, 1996).

Den innehåller i övrigt ”You Better Get Ready” med Union Boys och Burl Ives, ”If You Want To Do Your Part” med Leadbelly, ”Move Into Germany” med Union Boys, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”So Long It´s Been Good To Know You” med Woody Guthrie, ”Martins and Coys” med Union Boys, ”Mr Hitler” med Leadbelly, ”Sally Don´t You Grieve” med Woody Guthrie och Cisco Houston, ”Jimmy Longhi Story med Vincent ”Jimmy” Longhi, ”When the Yanks Go Marching In” med Woody Guthrie, Cisco Houston och Sonny Terry, ”The Fuhrer” med Josh White, ”Miss Pavlichenko” med Woody Guthrie, ”National Defense Blues” med Leadbelly, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”Gee But I Want To Go Home” med Leadbelly, ”Looking For a Home” med Pete Seeger och ”Now That It´s All Over” med Pete Seeger.

Pressgrodor

4 april 2006 9:57 | Citat | 1 kommentar

”Död katt kördes ihjäl”

Dagens Nyheter