EMU: Nej, alla var verkligen inte med

19 april 2006 20:46 | Politik | 2 kommentarer

P M Nilsson är inte precis en skribent, som åsiktsmässigt står mig nära.

Men han visade både insikt och civilkurage, när han på Expressens ledarsida den 9 april 2006 publicerade den självkritiska artikeln ”Hade vi fel om EMU?”. Jag citerar:

”För tre år sedan ställde sig hela svenska etablissemanget upp och sa att landet stod inför ett ödesbeslut: Ett nej till euron kommer att innebära ett nej till en bättre framtid.

Alla var med. Socialdemokraterna, LO, näringslivet, större delen av borgerligheten, tidningarna, nationalekonomerna. I folkomröstningen blev det absolut nej.

Tre år är visserligen kort tid, men om man går tillbaka och tittar på de främsta argumenten hos ja-sidan är det tydligt att vi hittills fått fel på de flesta punkter vad gäller Sverige.

Räntorna har inte varit väsentligt högre. Den svenska kronan är inte någon skvalpvaluta. Tillväxten och den utländska investeringstakten har inte skadats. Utanförskapet är inte särskilt politiskt belastande.

Vi har också fått fel vad gäller euroområdet. EMU skulle ju bli kickstarten för den politiska integrationen. Ett gemensamt mynt skulle nödvändiggöra en gemensam politik.

– – –

Däremot har nejsidans ekonomiska motargument, som bland annat användes av Nils Lundgren och Maud Olofsson, nu besannats i Europas tredje största ekonomi, Italien, som i dag går till val. De ekonomiska problemen staplas på hög, budgetunderskottet är högt, löneökningarna är höga och utslagningen av jobb, särskilt inom textilindustrin, är massiv.

– – –

…EMU har än så länge mest infriat farhågorna och Sverige har inte drabbats av utanförskapet. Man gör klokt i att vänta med de ekonomiska slutsatserna, men det finns några politiska reflektioner som av rena anständighetsskäl borde dras nu.

Vi bör till exempel vara misstänksamma mot enighet i maktetablissemanget. Om en enad politisk och ekonomisk elit säger en sak ska man vårda på dissidenterna.”

***

Jag var en av dissidenterna. Efter 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen valde jag att låta mig väljas in i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och arbetade aktivt i organisationens kampanjledning. Dessförinnan hade jag, på grund av EMU-frågan, lämnat huvudsekreterarskapet i socialdemokraternas programkommission, ett värv jag hade haft sen tidigt sjuttiotal.

Arbetet i kampanjen mot EMU var en mycket intressant erfarenhet.

P M Nilssons bild av ett etablissemang som predikade EMUs förträfflighet är träffande, och den här enigheten mellan grupper, som normalt borde befinna sig i olika läger, borde ha gjort väljarna misstänksamma och gjorde väl dem också misstänksamma – säkert bidrog det här till en bred folklig mobilisering till förmån för nej-sidan.

Det fanns säkert knäppskallar på nej-sidan, men det var slående, att nej-fronten på det hela taget varken bestod av eller styrdes av extremister, yrkesdemonstranter och folk som inte hade satt in sig i sakfrågan. På nej-sidan fanns ekonomer – till exempel den av P M Nilsson nämnde Nils Lundgren och vår egen Sören Wibe – ja, till och med folk från näringslivet. Att det fanns statsråd på nej-sidan (Leif Pagrotsky, Marita Ulvskog, Margareta Winberg, Lena Sommestad, Morgan Johansson) – visserligen belagda med agitationsförbud, men ändå – gjorde säkert sitt till; med risk för jäv vill jag också nämna betydelsen av att före detta talmannen Birgitta Dahl, med respekt långt in i de andra partierna, i sitt Första maj-tal och i en tidningsartikel argumenterade för nej. Handels och Transports stöd till Socialdemorater mot EMU gjorde vidare, att organisationen redan från början fick organisatorisk styrka och facklig förankring.

Ändå: det viktigaste för den mycket tydliga valutgången var att nej-rörelsen, inte minst Socialdemokrater mot EMU, bröt mönstret i de allt mer apparatiserade valrörelserna.

Nej-kampanjen kändes som en frisk fläkt från min ungdom på 1960-talet: Telefonerna gick varma. Folk ställde upp och arbetade frivilligt. Det fanns glöd, entusiasm, övertygelse! Socialdemokrater mot EMU var en äkta gammaldags svensk folkrörelse.

Det har senare varit skönt att uppleva, att vi som åsamkade partiledningen (och hela det svenska etablissemanget) detta svåra nederlag inte har stötts ut. Själv har jag blivit konsulterad av min gamla arbetsplats, partiexpeditionen, i informationsfrågor och sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämnden kommer efter valet också min kumpan från kampanjledningen för Socialdemokrater mot EMU, Peter Gustavsson; han har till och med av vårt parti nominerats som gruppledare. (Peter jobbar förresten på Ordfront – själv har jag nyligen låtit mig väljas in i Ordfronts lokala styrelse i Uppsala.)

Men för att avslutningsvis återvända till P M Nilsson: på en punkt tror jag han har fel i sin artikel i Expressen. Det är när han ser EUs och EMU-projektets aktuella svårigheter (som han har skrivit mycket mer om, än det jag refererar ovan) som ett tecken på att EMU inte leder till den ökade federalism han hoppas på och jag häftigt motsätter mig.

Så här skrev jag i min uppsats ”Vart tog den där elden vägen?” i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar? (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren): ”Med Sverige väl inne i EU såg jag (och ser jag) EMU inte bara som ett nytt inslag i marschen mot mer federalism utan som det avgörande steget. Var hittar man exempel på att gemensam valuta inte förenas också med inslag av allt mer samordnad ekonomisk politik och snart nog också gemensam beskattning?”

Visst kan stollar som Silvio Berlusconi med eller utan EMU fördärva sitt lands ekonomi. Visst fördröjer inträdet i EU och senare i EMU av länder med en ekonomisk utvecklingsgrad långt lägre än de ledande västeuropeiska ländernas marschen mot mer federalism.

Men vi har all anledning att fortsätta att vara oroliga: färden mot mer federalism kommer att fortsätta, och den tiden kommer, då EMU mer blir en motor för än en broms mot den utvecklingen.

Därför är det skönt att kunna konstatera, att det starka nej-et i folkomröstningen åtminstone under överskådlig tid kommer att hålla oss utanför EMU.