Från vinter till påsk

11 april 2006 21:21 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

13 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Den svenska arbetarerörelsen förhållande till Israel och mellanöstern genom åren är ett intressant ämne som förtjänar en bok. För många yngre socialdemokrater är ju den äldre generationens israelvurm lite oförstålig eftersom Israels socialistiska projekt har försvunnit ur det kollektiva medvetandet. En märklig (s)-märkt israelvän är ju Göran Persson som anslutit sig till en hållning som snarare hör hemma i en generation före honom. Fast då utan någon beundran för det socialistiska projektet.

    Comment by Fredrik Jansson — 2006 04 12 7:52 #

  2. Det jag försökte visa i mitt inlägg om Israel och Palestina var hur det kom sig, att en äldre generation av socialdemokrater, även radikala sådana, vurmade för Israel – men också att de mer analytiskt lagda bland dem kom att kraftigt modifiera sin uppfattning; en av dem var jag.

    Jag har skrivit ett antal böcker och skulle säkert gå i land med att skriva en bok om det här ämnet med. Just nu har jag dock valt att i stället, allt eftersom andan faller på, publicera texter i allehanda ämnen i den här former, med den fullständiga frihet det innebär.

    Bloggosfären ger också möjlighet att utbyta tankar, både med människor man över huvud taget inte vet vilka de är och med sådana man har träffat några gånger; Fredrik Jansson är ett exempel på det senare. Jag läser dessutom hans blogg Wigforsska tankar – länk finns här intill – med jämna mellanrum.

    Här om dagen kom förresten det senaste numret av Tvärdrag (1 2006), där Fredrik Jansson publicerar en läsvärd artikel, ”Arvet efter Olof Palme”. Hans främsta budskap där är, att det viktigaste arvet efter Palme att knyta an till för dagens socialdemokrater borde vara strävan efter jämlikhet.

    I mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002) skrev jag om det senaste partiprogrammet, som kom till efter det att jag hade hoppat av som huvudsekreterare i programkommissionen:

    ”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens” (frihet, jämlikhet och solidaritet EK) ”relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemorkatins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet under lika villkor.”

    Om Olof Palme har jag annars själv skrivit ett antal bloggtexter, publicerade i anslutning till tjugoårsdagen av hans frånfälle.

    En sak till om Fredrik Janssons artikel i Tvärdrag: Han noterar Birger Normans karaktäristik av Ernst Wigforss, att denne var teoretiker, inte ideolog.

    Till just det här har jag själv en referens i min långa bloggtext om Birger Norman.

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 14 12:46 #

  3. Jag får tacka för länken och puffen för min artikel om arvet efter Palme i Tvärdrag. Kanske inte det bästa jag skrivit, men tack ändå. Tvärdrag kommer dock att gå mot en ny vår med Hanna Finmo som ny redaktör. Jag hoppas verkligen att du tar upp tråden och skriver en bok om svensk arbetarrörelse och mellanöstern. Ett utförligt kapitel om Israels socialistiska projekt är då ett måste. Jag väntar med spänning.

    Comment by Fredrik Jansson — 2006 04 15 21:39 #

  4. Fortsättningen av min påsk berättar jag om på Kerstins blogg – http://kerstin.kokk.se; länk finns här bredvid – under rubriken Längesen sist.

    Där finns också bild på ett par fina påskägg, målade på estniskt vis.

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 17 13:27 #

  5. Hej, Enn!
    Vill bara säga att du har en snygg och trevlig hemsida!
    /gisela

    Comment by Gisela — 2006 04 20 20:04 #

  6. Hans O Sjöström har hört av sig per mejl:

    Tack för påskkort!

    Jag förstod att du med hälsningen ville påpeka att det fanns något intressant för mig i bloggen. Det gjorde det ju också, både om Bamse, PG Evander, som var arbetskamrat till mig på TV1 en gång i tiden, eller om det kanske var jag som var arbetskamrat till honom, Vilgot och det eviga ämnet socialdemokratin och dess envetna vandring bort från allt det vi trodde att vi slogs för en gång i tiden.

    Sedan var det detta med Israel och Palestina. Jag lyckades inte få fram någon kommentarruta till just den artikeln på bloggen, så därför svarar jag så här.

    ***

    Så långt Hans O Sjöström. Hans kommentar om Israel, som är den intressantaste biten i mejlet, placerar jag under min text om Israel och Palestina.

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 21 16:42 #

  7. Läste i din blogg om Neot Mordechai. Jag har varit där i två omgångar första gången 1963 andra gången 1969. Vet du om att kibbutzen startade i Hälsinggården i Falun 1939 av ungdomar som tillhörde den Hechalutzrörelsen den fanns kvar i Falun till 1948. I Dalarna 2006/Dalarnas Hembygdsbok årgång 76 sid. 190 till 210 finns en rdogörelse om den svenska dalakibbutzen.

    Comment by bengt Holmquist — 2007 03 23 21:54 #

  8. Till Bengt Holmquist: Nej, det visste jag faktiskt inte. Men möjligen vet min gamle vän Hans O Sjöström, själv bördig från Dalarna och den som ledde mig till Neot Mordechai, det här.

    Comment by Enn Kokk — 2007 03 23 21:59 #

  9. Till Bengt Holmquist: Så här kommenterar min gamle vän Hans O Sjöström, som dels är från Dalarna, dels har arbetat på Neot Mordechai, ditt inlägg:
    Jo,
    jag känner till något om hechalutzen utanför Korsnäs. Den stod under beskydd av Hugo Valentin, som var något av en sionistisk förgrundsfigur i Sverige under och strax efter andra världskriget. Kolonins uppgift var att utbilda folk för det hårda nybyggarlivet i Palestina. De som fanns
    där var till största delen unga judiska män eller pojkar som kommit ut från Tyskland i sista stund, 1938. Det var alltså ensamma flyktingbarn som det numera heter. Många av dessa samlades i Hälsinggården (eller Korsnäs) där de skulle lära sig jordbruk, motorkunskap och annat som kunde vara till nytta i jordbruket. Bland dem som fanns där var Dan Shir, som sedan blev traktor- och
    lastbilsreparatör i Neot Mordechai och gifte sig med danskan Anna, Ernst Laske (som var något äldre än de andra) och troligen en man som heter
    Joseph Kahlberg och sedermera gick på lantbruksskola i Sverige. Om det fanns några kvinnor med där vet jag inte, men jag vet att Ruth Ya’ari, troligen från början gift med Ernst Laske och sedan med Uri Ya’ari, som tillhörde motståndsrörelsen i Danmark och som så småningom utvandrade tillbaka till Danmark, talar svenska (Ruth alltså) och har en son som bor eller har bott i Uppsala. Till gruppen i Hälsinggården hörde också Joachim Israel, men han var enligt samstämmiga vittnesmål fullkomligt värdelös på alla praktiska sysslor. Enligt mina sagesmän, Ernt Laske och Dan Shir, togs han därför om hand av Hugo Valentin och sattes i teoretisk utbildning. Sedermera gifte han sig med Valentins dotter Mirjam som han fick sonen Dan med. Han var emellertid ingen sionist. När Ernst Laske och Uri Ya’ari någon gång under sjuttitalet sökte upp honom i Roskilde för att få honom att uttala sig till fördel för Israel sa han: Det bästa jag kan göra för Israel är att hålla käften. Att Neot Mordechai skulle ha startats av just denna grupp från Falun ställer jag mig en aning tvivlande till. Det fanns andra grupper, till exempel tjecker och polacker som nog spelade en lika stor, om inte större roll. Men falugruppen var med från början, så långt är det riktigt. Artikeln i Dalarnas Hembygsbok från förra året har jag inte läst.

    Så mycket mer vet jag inte.

    Hälsningar

    Hans O

    Till Hans O Sjöström: Men det var mycket nog! Tack!

    Comment by Enn Kokk — 2007 03 25 22:14 #

  10. Det stämmer nog att inte Hälsinggårdarna startade Neot men de var med från starten, jag har bilder som visar att då var det tältförläggning som gällde. Det finns en intressant bok av Emil Gluch som heter på väg till Israel (skrifter utgivna av sällskapet för judaistisk forskning 5) Inblandade var också Eli Hechscher och Emil Gluck, tydligen var det en del stridigheter emellan dem eftersom Hechscher inte var sionist,l Gluck däremot var en glödande sionist. Dan Schier har jag kontakt med fortfarande, hans fru Anna var en av de första volontärerna, hon lever fortfarande. Josef Carlberg tror jag bor i Danmark numera. Ernst Laske är död. Joakim Israel kom till Sverige via Hechaluz rörelsen men jag tror inte att han bodde i Hälsninggården, det står en del om hans första tid i Sverige i hans memoarer. Hechaluz ungdomar fans också på Svartingstorp utanför Hässleholm i Skåne. Det har kommit en avhandling av Malin Thor: Hechaluz – en rörelse i tid och rum. Tysk-judiska ungdomars exil i Sverige 1933-1943 Acta Wexionensia Nr 56/2005 Humaniora. Den är ganska träig men om man är intresserad så finns där en massa information att hämta.
    När jag åkte hem från Israel 1963 så åkte jag via Jordanien, Saudiarabien, Kuwait, Iran och Turkiet. Eftersom vi (jag och min dåvarande flickvän) fick kompisar i Jordanien så fick vi en lite mer nyanserad bild av problemet. Om man då 1963 ifrågasatte Israel så blev man av kommunister och mina partivänner (s) anklagad för antisemitism idag har mina antagonister svängt 180 grader. Så det kan bli.

    Comment by bengt Holmquist — 2007 03 28 19:59 #

  11. Jag kunde som sagt inte tillföra så mycket till Bengt Holmquists kunskaper. Han tycks ha ungefär samma upplevelser av situationen som jag, även om det kanske tog längre tid för mig att sätt in minnena av den fina tiden i Neot och dra rätt slutsatser. Fast feststämningen i Jerusalem 1962 när israelerna hade skjutit upp sin första långdistansraket Shavitt II gjorde nog det djupaste intrycket på mig. Jublande reortrar förklarade att nu kunde ”vi” bomba både Kairo, Damaskus, Bagdad och Teheran.
    Roligt att höra att Dan och Anna Shir (jag använder den enklaste transkriberingen av det hebreiska ordet shir, som betyder sång) lever. Jag och min danska kompis Jörgen Dehn köpte Skimrande nymf med Fred Åkerström i 60-årspresent (?) till Dan. Då var han galen i Åkerström.
    Jag har förresten försökt intressera svenka förlag för Uri Ya’aris ungdomsböcker om en ung judisk motståndsman i Danmark under andra världskriget men har stött på patrull. I dessa tider av förintelsestudier kanske det vore värt ett nytt försök.

    Comment by Hans O — 2007 03 29 10:25 #

  12. Jag tänker åka till Israel i början av juni för att hälsa på en gammal kibbutz kompis (Carlo) och min yngste son som är en av ledarna på judiska församlingen i Stockholms årliga ungdomsläger. Jag ska också försöka ta mig upp till Neot för att hälsa på gamla vänner. När min vän Carlos son skulle göra sin militärtjänst i Israel blev han av sin fader skickad till Italien med motiveringen att min son ska inte tjänstgöra i en ocupations arme.
    Jag tycker att det verkar vara en mycket god idé att försöka intressera något förlag för
    Uri Ya ´aris ungdomsböcker

    Comment by bengt Holmquist — 2007 03 31 20:16 #

  13. Det kommer en film på TV antagligen i höst, man håller på med klippningen. Den handlar om den del av Neot som fanns i Falun och som flyttade till Israel. Det var i sista minuten jag lyckades intressera TV – alla som vet något är över åttio.

    Comment by Bengt Holmquist — 2008 05 21 10:22 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^