Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen

28 april 2006 17:14 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Vår dotter Kerstin (Kokk) – det finns länk till hennes blogg här intill – är aktiv i nykterhetsrörelsen; hon arbetar som informatör och arkivarie på IOGT-NTOs förbundskansli i Stockholm och har varit distriktsordförande i Uppsala. Kerstin har påbrå, så till vida att hennes mor (Birgitta Dahl) är uppvuxen i ett hem, som präglades av aktivitet i nykterhetsrörelsen, och själv under sin studenttid bland annat var ordförande för Studenternas helnykterhetssällskap (SHS) i Uppsala och bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad. Där bodde senare också i tur och ordning Kerstins storasyster Anna (Kettner, för övrigt med en period där även vid tiden för sin födelse och under sina första levnadsår) och så Kerstin själv.

Mina erfarenheter av nykterhetsrörelsen är mer begränsade. Under gymnasietiden gick jag visserligen med i IOGT hemma i Njurunda men avskräcktes – som den superrationalistiske radikal jag var (och är) – av inträdesceremonin i logen, och återvände aldrig dit. Dock bar jag vid studentfesten, på mitt livs första (förhyrda) smoking, IOGT-märket på slaget, som en demonstration mot det drickande som präglade (och präglar) den här anhalten i livet.

I Uppsala var jag under en kort tid ansluten till SHS, mest för att jag bytte medlemskap med SHS´ nya ordförande Anna-Greta Leijon, som följaktligen gick in i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag gick in SHS. Praktiserande helnykterist var jag ju hur som helst.

För övrigt ganska långt upp i ungdomsåren.

Numera är både jag och Birgitta avfällingar från nykterhetsröreslen, men det är en annan historia.

***

Hur som helst finns det anledning att berätta mer om det här.

Kerstin gav på sin blogg den 14 februari 2006 följande interiör från sitt arbete på IOGT-NTOs kansli:

Ibland blir jag uppringd av gamla gubbar som vill fråga något om arkivet och nykterhetsrörelsens historia, och som med bestämdhet tror sig veta bäst. Jag tror att de tycker att de med ålderns rätt borde veta mer än jag om vad som hänt förr i tiden, även om det är före deras egen födelse. Men framför allt sådant som hänt under deras levnadstid, men innan jag föddes. Det är ett konstigt sätt att tänka, tycker jag. Jag menar, jag vet ju inte ett dyft om till exempel idrott under 1990-talet, bara för att jag levde då. Och även om det skulle handla om ett ämne som jag är intresserad av kan det ju finnas andra människor i framtiden som är mer kunniga och pålästa än jag som har upplevt det. Jag skulle till exempel vilja hävda att jag kan ganska mycket om 1900-talsformgivning och -arkitektur; mer än gemene man som har levt under mina favoritdecennier vad gäller design.

Ibland kan det bli sådana konstiga situationer. Det känns som att jag skulle behöva säga ungefär “Hallå! Jag har läst sex år på universitetet. Jag har en fil. kand. i historia och är utbildad arkivarie. Jag har läst den mesta litteraturen om nykterhetsrörelsens historia. Jag kan det här.” för att de ska tro på vad jag säger, men så säger jag förstås inte.

Idag blev jag uppringd av en 72-årig man som samlade på brevmärken från nykterhetsrörelsen. Han hade några luckor i sin samling som han hoppades få fylla, och han ville även ha tag i mer fakta om vissa brevmärken. Han pratade en del om vilka olika nykterhetsorganisationer han hade märken från, och förklarade litet vad det var för sammanslutningar, ungefär som att jag inte skulle känna till dem. Om SSUH påstod han att det skulle höra till arbetarrörelsen, och då protesterade jag. För er som inte vet vad det var för organisation betyder förkortningen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. SSUH var ett helt fristående nykterhetssällskap som organiserade sig på skolor. Det hade ingen partipolitisk inriktning. Anledningen att han ansåg att det hörde till arbetarrörelsen är att han hade sett en uppmaning någonstans om att arbetarrörelsens ungdom borde ansluta sig till SSUH. Det var säkert så att SSUH annonserade i någon arbetarrörelsetidning. Sådant gör ju IOGT-NTO idag också; har riktade annonser i partipolitiska tidningar. Jag lyckades i vilket fall inte övertyga honom. Fine. Han får väl tro vad han vill.

***

Kristina Strömberg, som är mor till Bo Strömberg, som Kerstin är gift med, skrev den 15 februari följande kommentar:

Han kanske hade läst Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet 4/2 2006, där han säger att “En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär – Ett H”. Han skriver där om SSUH som han tydligen själv tillhörde i sin ungdom. Artikeln är väl värd att läsa. Kanske inte farbror begrep skillnaden mellan SSU och SSUH fast det framgår tydligt?!

***

Samma dag. den 15 februari, skrev jag själv en kommentar. Den är nedan aningen redigerad:

Den sammanblandning mellan SSUH och SSU, som Kristina skriver om, har jag själv stött på flera gånger.

Dock, här i Uppsala fanns det en period, då föreställningen om SSUHs arbetarrörelsetillhörighet inte skulle ha tett sig helt orimlig.

1960-talets första hälft var en period, då Laboremus snabbt växte till en ledande ställning bland studentorganisationerna: 1960-1961, då jag själv var ordförande, fördubblades antalet medlemmar från 125 till 254, för att vara exakt. Under nästa verksamhetsår ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet uppe i drygt 500. Och vi talar nu om betalande medelmmar!

Till det här bidrog att föreningen hade ett omfattande samarbete med andra föreningar i frågor som rörde internationell solidaritet. En av dessa föreningar var SSUHs lokalavdelning SHS, Studenternas helnykterhetssällskap. Det gav också utdelning i form av medlemstillströmning från berörda föreningar. När det gällde SHS, kunde man ibland ha trott, att Laboremus hade en filial på Arken.

I boken “Framtidens utmaningar”, som utgavs till Laboremus´ 85-årsjubileum 1985, skriver jag följande om detta:

“I den grupp som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan, fanns Birgitta Dahl (då med namnet Birgitta Kettner) och Anna-Greta Leijon (ordförande i studentförbundet 1965), som efterträdde Birgitta som ordförande i Studenternas helnykterhetssällskap, Björn Kumm, som gav viktiga impulser åt föreningen från medborgarrättskampen i USA, från Cuba, från gerillakampens Latinamerika och från Afrika, Hans O Sjöström (styrelseledamot i Laboremus, ledamot av redaktionskommittén för Libertas och pressekreterare i studentförbundet), som introducerade viktiga inslag i amerikanskt kulturliv för oss övriga, Sven Hedenskog, Sven Wästfeldt, Gunnar och Jolica Kumm och, i en något yngre generation, Gunnar Hofring (sekreterare i studentförbundet 1965, senare landstingsråd och ordförande i Landstingsförbundet), Roland Svensson och Leni Björklund.”

Jag kunde ha nämnt ännu fler; jag minns nu på rak arm Harry Björk, Bengt Bornefalk samt Bengt och Ulla Abrahamsson, hon Andéasson före giftermålet. Till saken hör också att Anna-Greta Leijon, när hon blev SHS-ordförande 1960, och jag, som var ordförande i Laboremus, gick in i varandras föreningar, när vi träffades på en recentiorsmottagning på universitetet.

Ett par korta förklaringar: Hans O Sjöström var också redaktör för SSUHs Polstjärnan. Det studentförbund som nämns i citatet är förstås det socialdemokratiska.

Naturligtvis har varken SSUH eller nykterhetsrörelsen i övrigt i någon rimlig mening varit en del av arbetarrörelsen. Men historien, inte minst den historia som är ännu äldre än den jag ovan berättar om, ger exempel på starka band mellan de båda folkrörelserna.

Som gammalt FiB-ombud köper jag då och då på Tradera nummer ur äldre årgångar av Folket i Bild, nu senast från åren 1936-1939, en period då upplagan steg till 200 000 exemplar i veckan.

Gamla Folket i Bild var en utpräglad arbetarrörelsetidning, men det är slående, att nykterhetsrörelsen alltid fanns närvarande i den. På avdelningen för lokala notiser och bilder “Stad och land” hittar man i praktiskt taget varje nummer insända bilder och texter inte bara från fackföreningar, arbetarekommuner och SSU-klubbar utan också från NOV-logen nr 63 Orion, Östra Glimminge, som 50-årsjubilerar, NOVs ungdomsavdelning i Tandö på utflykt i Sälenfjällen och annat liknande (jag slog upp en tidning bara på slump) – i ett annat nummer hittar jag de unga godtemplarnas cykelstafett från Kiruna till Warszawa.

Bror Ejve, anställd på Tidens förlag och en av medlemmarna i den turnerande socialdemokratiska sånggruppen De unga gesällerna, skrev visor under signaturen Spelorren. Inför kräftpremiären publicerar han i Folket i Bild nummer 32 1937 i tidningens visserie Sjung svenska folk! en bordsvisa för kräftskivan, “Dom ska vi äta opp svansen på” till melodin “Trolljazzen”. I sista versen heter det:
“Smaken på kräftorna var superfin.
Dumt att förstöra den med vin och brännevin.”

I styrelsen för Folket i Bild satt mycket riktigt också viktiga representanter för nykterhetsrörelsen som Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson.

Kontentan av allt detta är att din gamle man naturligtvis har blandat ihop saker och ting – men kanske inte ändå bara på grund av senilitet. Jag menar att hans tanke inte ter sig helt absurd, om man, som han, är så gammal att man inte har sina flesta erfarenheter från Anna Sjödins tid.

Den 16 februari fyllde jag på med följande tillägg:

Hans O Sjöström, som jag flitigt växlar mejl med (och som läser en del texter på din blogg), bidrar med namnet på ytterligare en laboremit på Arken, Sven-Jacob Andersson. Hans O säger också, att han aldrig formellt har varit redaktör för Polstjärnan men att han väldigt aktivt har jobbat ihop med flera av redaktörerna. Det skulle kunna vara föreklaringen till att jag i nummer 9 1960 av nämnda tidskrift publicerade en artikel om min algerietresa samma sommar, “Les jours de gloir sont arrivés”.

***

Den 17 februari var det dags för en kommentar från Birgitta Dahl:

Det kan finnas ytterligare ett skäl till den gamle mannens minnesbild. Han är ju bara några år äldre än vi, jämnårig med Bengt Kettner och Käthe och Hans Elmgren. På den tiden var SSUH den enda organisation, som drev samhällsdebatt, och en radikal sådan, på skolorna. Politiska ungdomsförbund var inte tillåtna. Men SSUH var mycket aktivt och var en mötesplats för radikala ungdomar. Det var SSUH, som startade Nutidsorienteringen. Under många år var det förtroendevalda i SSUH, som rättade svaren. Jag själv har deltagit flera år. Vi höll till på förbundsexpeditionen på Tunnelgatan 19 i Stockholm.

Det var ju också så, att väldigt många var samtidigt aktiva i nykterhetsrörelsen, en facklig organisation och socialdemokratin. I den rörelse, som framgångsrikt verkade för en fredlig unionsuppgörelse mellan Sverige och Norge för 100 år sedan, samverkade arbetarrörelsen – det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, framför allt Missionsförbundet. De ordnade gemensamt hundratals möten och manifestationer över hela landet.

***

Jag återkom med ett nytt inlägg den 17 februari:

En av dem som jag har haft längst kontakt med genom livet är Jonas Sima. Om starten för detta och om hur han kom med i Laboremus skriver Jonas i sitt kapitel i “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), “Så det kan gå”: “Säkert var jag ditlockad av Enn Kokk, som jag hade lärt känna under läroverkstiden, när han var elevrådspamp i Sundsvall och medlem i IOGT, och jag var SSUH-pamp i Hudiksvall. När jag kom till Uppsala är jag rädd att vi blev avfällingar, och åtminstone jag sögs snart upp av den så kallade rödvinsvänstern.”

Jo, det är sant att jag under gymnasietiden gick med i IOGT hemma i Njurunda, men som den superrationalistiske radikal jag var, skrämdes jag genast bort från vidare aktivitet i IOGT av intagningsceremonin, som jag tyckte var hemsk. Men nykterist fortsatte jag att vara. I mitt fall dröjde dock det avfall Jonas Sima skriver om från sin egen studenttid åtskilliga år framöver.

Jonas var mest aktiv som ordförande med mera i Studentfilmstudion (som även jag var med i) men dessutom mer i Verdandi än i Laboremus. Nån gång när vi har talat om det här, har han förklarat, att Verdandis eftersitsar efter arrangemangen var mer lockande, eftersom där serverades vin, än Laboremus samlingar kring te och smörgås efter mötena.

Laboremus bestod naturligtvis inte bara av helnykterister – vid våra jättelika sista april- och julfester serverades det vin åt dem som önskade, och där fanns också bar – men den ordinarie mötesverksamheten var konsekvent alkoholfri. Vilket alltså inte lockade vännen Jonas.

Jonas blev först journalist på gamla Stockholms-Tidningen och gick därifrån vidare till Expressen, där han bland annat var filmrecensent; han har genom årtiondena också gjort mängder av filmer, bland annat för TV. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken knöt jag honom som mediakrönikör till tidningen.

***

Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, var inte bara aktiva i nykterhetsrörelsen utan också folkhögskollärare, bland annat på Wendelsberg som på den tiden var Nationaltemplarordens, NTOs folkhögskola.

***

På sin blogg skrev Kerstin den 23 april en text, ”Huset i Mölnlycke där mormor och morfar bodde”:

Jag fick ett tips från min svärmor att huset där min mormor och morfar, Anna-Brita och Sven Dahl, bodde när de var nygifta och arbetade på Wendelsbergs folkhögskola är till salu. De bodde där när min mamma föddes 1937, men flyttade ganska snart efter det upp till Västerbergs folkhögskola i Storvik, Gästrikland, för att arbeta där.

Adressen heter numera Parkvägen 17, men var en annan när de bodde där. Huset ägdes då av Wendelsberg och användes som personalbostad. Det var ursprungligen en vit funkisvilla i trä, men det är inte lätt att se nu. Det är en del tillbyggt, och framför allt ommålat i en färg som jag tycker är helt galen på en funkisvilla. Tills för inte alltför många år sedan krävdes bygglov för att måla om ett hus i en annan kulör, och detta tycker jag är ett talande exempel på varför det inte var en så tokigt bestämmelse.

***

Till detta lade Kristina Stömberg den 23 april följande upplysning:

Huset har även varit ROSA under en period!

***

Kristina kommer själv från Mölnlycke, där hennes föräldrar hade trädgårdsmästeri. Därifrån levererades sannolikt brudbuketten till Anna Britas och Svens bröllop och de vita syrener Birgitta fick vid sitt dop.

Märkligt. Sen har våra respektive barn, som naturligtvis till att börja med inte hade en aning om att det i det förflutna fanns förbindelselänkar mellan våra familjer gift sig med varann.

Dessutom har jag, länge helt ovetande om blommorna vid Birgittas dop, varje jul gett Birgitta en stor bukett långskaftade vita syrener.

Världen är liten.

***

Gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet, var alltså en tidning, som primärt hade sina rötter i arbetarrörelsen men också var en stark förespråkare för nykterhetsrörelsen.

I nummer 12 1944, som jag just har köpt på Tradera, hyllas rektorn på Wendelsberg, Justus Elgeskog, med anledning av sin 60-årsdag, med artikeln ”En dag på en folkhögskola”.

Utöver bild på rektorn själv förekommer bilder från biblioteket, från ett av elevrummen och så en bild från köket med den tidstypiska, föga jämställda bildtexten: ”I flickornas undervisning ingår inte bara teoretiska ämnen utan även en rad praktiska såsom vävnad, sömnad, matlagning, bakning o. s. v. De flesta flickorna räknar också med att de skall gifta sig, och fotografen tvivlade alls inte på deras utsikter… Bullarna var goda.” (På bilden ses fyra glada och söta unga damer knåda bulldeg.) Ytterligare en bild föreställer två ungdomar, en kille och en tjej (förlåt, flicka hette det på den tiden), framför en byst av skolans skyddshelgon, Peter Wieselgren.

Artikeln berättar om studier, ekonomiska bekymmer och den demokratiska andan på skolan. Avslutningen är värd att citera:

”Och alla är de k a m r a t e r. Däri ligger det vackraste i folkhögskolans gärning: att göra unga människor till kamrater.”