Från vinter till påsk

11 april 2006 21:21 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

Israel och Palestina

11 april 2006 16:43 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 4 kommentarer

Bo Strömberg skrev på sin blogg i slutet av januari en försiktigt positiv kommentar till Hamas´ valseger i det palestinska valet. Jag skrev då på hans blogg tre kommentarer, som jag åter igen vill lyfta fram, med anledning av att det socialdemokratiska partidistriktet i lördags (8 april 2006) gjorde ett uttalande om konflikten mellan Israel och Palestina och med anledning av att EU, därefter, har fattat ett olyckligt beslut – det nya i det här inlägget finns därför i slutet.

***

Konflikten mellan Israel och Palestina är som en ond dröm. Just när man tycker sig skymta en ljusning i allt mörkret, händer alltid något som ser ut att för överskådlig tid blockera en utväg ur hemskheterna.

Nyss skedde det hoppingivande, uttåget ur Gaza. Sen försvann uttågets arkitekt (vars fortsatta avsikter jag för övrigt ställde mig mycket tvivlande till) ur bilden, och nu vann Hamas, vars mål är Israels utplånande, det palestinska valet. Men jag håller med Bo: det var ett demokratiskt val, och Hamas´ seger var mycket övertygande, så låt oss alltså ge Hamas en chans. Hamas´ sociala program är bra, och kanske, kanske kan den nya ansvarspositionen bidra till att dess regering kan ta ansvar för en fredlig överenskommelse med Israel.

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

Att, som i fallet Israel, se ideal svikas och att själv tvingas ändra uppfattning är inte lätt. Likväl kräver intellektuell hederlighet att man försöker se båda sidors motiv för sitt handlande. Därmed inte sagt att de motiv man kan förstå kan rättfärdiga vidriga handlingar. Jag har full förståelse för palestiniernas desperation och kan därför också förstå varför Hamas vann så stort, men självmordsbombningar, som dödar oskyldiga, bland annat barn, kan aldrig försvaras. Jag begriper israelernas behov av skydd, men när detta tar sig uttryck i svinaktigheter mot palestinier och annektion av allt mer palestinskt land, hänger jag inte med längre.

Jag tycker att all rasism, däribland antisemitism, är djupt föraktlig. Men jag blir också upprörd över att så många av dagens israelvänner i media så ofta tar till debattknepet att stämpla israelkritik som antisemitism.

Ett av de senaste exemplen är den kritik som har riktats mot den danska thrillerserien Örnen, vars samtliga avsnitt jag har sett. Den aktuella kritiken gällde att en sällsynt vidrig skurk – förresten dödad i det senaste avsnittet – är israel. Men herregud, den personbakgrund som tecknas och den faktiska israeliska vapenförsäljningen, som spelar en roll i handlingen, gör ju faktiskt den här karaktären rimlig. Och skurkar med annan bakgrund än israelisk har det fullkomligt drällt av i den här serien: en var ryss, några var litauer, en som fortfarande går lös i serien är kongoles och så vidare. För övrigt fick sig dansk flyktingpolitik också en välförtjänt knäpp på näsan i det senaste avsnittet.

Jag sätter punkt här men återkommer med en musikalisk guide till Israel och Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 16:41 #

***

Vår jättelika samling av politisk musik och folkmusik från världens alla hörn rymmer förstås också skivor från och om Israel respektive Palestina.

En EP, som direkt knyter an till temat ovan, är “Yerushalaim Shel Zahav” med Shuly Nathan, som jag och Birgitta fick av vår vän och laboremuskamrat Nils-Åke Eriksson i augusti 1967. Så här har Nils-Åke skrivit på konvolutets baksida: “Jerusalem of Gold kom ut några dagar före 6-dagarskriget och representerar erövringen av Jerusalem: en äkta folksång, som engagerar hela Israels befolkning, som sjunger den med darr på rösten och med tårfyllda ögon.”

I skivhyllorna finns fyra LP från sextiotalets andra hälft med den israeliska folksånggruppen Oranim Zabar med solisten Geula Gill: “Around the Campfire” (Elektra EKS 7166), “Songs of the Negev” (Elektra EKS 7156), “Shalom!” (Elektra EKS 7146) och “A Town Hall Concert” (Elektra EKS 7201) – den senare innehåller bland annat “Havana Gila”.

Town Hall är förstås den i New York. Israelisk musik var populär på den här tiden, och New Yorks musikliv var fullt av judar. I vår samling av sång- och musikböcker från den här eran finns till exempel Ruth Rubins (red) “Jewish Folk Songs In Yiddish and English”, utgiven 1965 på den tidens ledande folkmusikförlag Oak Publications.

En amerikansk artist som förvaltar sitt judiska arv på skiva (skivmärket Elektra) är Theodor Bikel. Som exempel kan nämnas “Jewish Folk Songs” (EKL-14), “More Jewish Folk Songs” (EKL-165) och “Folk Songs From Israel” (EKL-132). På LPn “A Young Man and a Maid, Love Songs of Many Lands”, där han sjunger tillsammans med Cynthia Gooding, finns några sånger på jiddish (Elektra EKS-7109).

Den ovan nämnda Rubin gav också ut egna skivor på tidens – jag höll på att skriva alla tiders – förnämsta skivbolag för folkmusik och politisk musik, Folkways, till exempel “Jewish Folksongs” (Folkways Records FW-8740, 1953) och “Jewish Life: The Old Country” (Folkways Records FG-3801). Folkways-skivor i vår ägo är LPn “Songs of the Holidays and Other Songs, Sung by Gene Bluestein and Children of the Mount Zion Hebrew Congregation” (FC 7554) och den multireligiösa LPn “Easter Ceremonies In Jerusalem” (FR 8951). I vår ägo har vi också i CD-form “The Nativity, By Sholem Asch, Narrated by Pete Seeger” (Folkways F-35001) – Asch var en känd judisk författare.

Hans son, Moe Asch, grundade skivbolaget Folkways, som har gett ut till exempel större delen av Pete Seegers, Woody Guthries och Leadbellys skivor.

Denna musikskatt finns fortsatt tillgänglig genom skivbolaget Smithsonian Folkways i Washington. Smithsonian Folkways härbärgerar också andra förnämliga skivmärken som Paredon, Monitor, Dyer-Bennet, Cook och Fast Folk. Utöver nyutgivningar på märket Smitshsonian Folkways hålls samtliga inspelningar – sammanlagt flera tusen – från de ingående bolagen tillgängliga i form av nyinspelade CD-skivor, som går att postorderbeställa till Sverige: blues, bluegrass, folkmusik från alla jordens hörn, kampsånger och så vidare. Den här skattkammaren hittar man på nätadressen http://www.folkways.si.edu. Om du är intresserad av skivor som hör hemma i just den sfär som avhandlas här, klickar du på Our Recordings, sen på Genres, sist på Judaica.

Palestinamaterialet på de här skivbolagen är magrare och finns framför allt på etiketten Paredon, som var ett superradikalt bolag, grundat av Irwing Silber och Barbara Dane, hon förresten en riktigt bra blues- och jazzsångerska. Jag kan nämna Various artists: “Palestine Lives!” (Paredon Records PAR 01022, 1974) och låten “Free Palestine” med Ruthie Gorton på LPn med olika artister “What Now People, Vol 3″ (Paredon Records PAR 02003).

De fyra Palestina-LPna i vår samling är samtliga utgivna i Sverige: Bruksteatern: “Palestina mitt blod, min väg, mitt land” (Bruksskivor BRULP 1, 1977); Kofia: “Palestina mitt land” (KOFIA 1), Kofia: “Mitt hemlands jord” (KOFIA 2) och Kofia: “En hälsning till mitt folk” (KOFIA 3, 1984). De är alla uttryck för solidaritetsarbetet med Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 18:04 #

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

Vill man bli medlem i Helga Henschens Vänner, betalar man in årsavgiften 100 kronor på pg 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Nästa arrangemang är årsmötet lördagen den 18 februari klockan 14.00-17.00 i det nya kulturcentret i Hallonbergens centrum i Sundbyberg – detta nya kulturcentrum ska bland annat inrymma ett Helga Henschen-rum med de av Helga till kommunen donerade konstverken. I övrigt sjunger Urban Ekeblad, gitarr, ackompanjerad av Emma Lundborg på cello, egna tonsättningar av dikter, skrivna av Helga. Det framförda materialet finns också på en CD från 2005, “Änglabarn och röda rävar” (RBA712). CDn kommer att säljas vid årsmötet men kan också beställas direkt från Urban, urban.ekeblad@abfstockholm.se.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-29@ 12:02 #

***

Åter till konflikten mellan Israel och Palestina.

Birgitta och jag deltog i lördags (8 april), numera som gäster och veteraner, i den socialdemokratiska distriktskongressen i Folkets hus i Uppsala. Ett inslag i kongressen var ett antal seminarier på olika temata, och vi valde att delta i det som handlade om utrikespolitik och internationell solidaritet. Inledare var Tomas Brundin och samtalsledare Tone Tingsgård.

Detta seminarium behandlade bland annat ett förslag till uttalande om konflikten mellan israeler och palestinier att därefter föreläggas hela kongressen. Efter diskussion i seminariet fick det följande innehåll:

EN RÄTTVIS FRED I MELLANÖSTERN

Den snart 60-åriga konflikten måste ges en lösning vid förhandlingsbordet och denna lösning genomföras i praktiken. Världssamfundet behöver hjälpa till. Sverige kan spela en ännu tydligare roll. Färdplanen för fred, Genève-initiativet och andra fredsinitiativ kan medverka till att förutsättningar skapas och bidra till att Mellanöstern slår in på vägen till fred.

Grunden för förhandlingarna är 1967 års gränser, en rättvis lösning av flyktingfrågan och en lösning av Jerusalems status och utbredning.

Detta kan bara genomföras om Israel avlägsnar muren som byggts på palestinska områden, den israeliska ockupationspolitiken upphör och bosättningarna utryms samt att Israel påbörjar återställandet av förutsättningarna för en palestinsk stat.

Det förutsätter också att Palestina stärker rättsäkerheten och bekämpar korruptionen på de palestinska områdena, intensifierar arbetet med att bygga en demokratisk statsbildning, samlar folket kring långsiktigt fredliga relationer till omvärlden och med kraft bekämpar alla försök till självmordsbombningar och andra terrorhandlingar.

Sverige och världssamfundet måste bidra till att skapa förutsättningar för en genomförbar fred, ge ekonomiskt bistånd till främst Palestina för att bygga en hållbar stat och vara beredda att bistå med internationella observatörer för att stödja freden.

EU har som granne, största biståndsgivare och som medlem av den internationella kvartetten bakom färdplanen för fred ett särskilt ansvar att driva en aktiv och kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare. Den palestinska myndigheten behöver EUs politiska och ekonomiska stöd för att kunna utvecklas och verka för demokrati och i fredlig riktning.

Socialdemokraterna stöder det palestinska folkets rätt till eget land inom de av FN fastställda gränserna.

***

En nyckelmening i uttalandet och ett av de starkaste skälen till att det togs just när det togs var ”Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare” – adressen var här EU.

Måndagen den 10 april kom det beslut från EUs utrikesminstrar, som uttalandet ville varna för: Hamasregeringen anses inte ha levt upp till den så kallade kvartettens krav, och EU stryper därför allt stöd till den palestinska myndigheten. Visserligen heter det, att biståndet dit bara har frysts tillfälligt och visserligen ska EU försöka hitta andra kanaler än den palestinska myndigheten för att nå palestinierna, men beslutet är ändå djupt olyckligt. Med en ledning som varken kan klara löner eller administrativa uppgifter, är risken uppenbar, att de palestinska områdena hamnar i just det kaos, som israelerna aldrig har varit sena att utnyttja till att genom ensidiga åtgärder stärka sina egna positioner. Den israeliska regeringen med valvinnaren Olmert i spetsen kommer då aldrig att riva muren, aldrig att utrymma de bosättningar, som han och hans anhängare anser måste fogas till ett ytterligare utvidgat Israel, aldrig att avträda ens en tum av Jerusalem till palestinierna.

Kvar åt palestinierna blir då ett antal bantustans, övervakade av israelerna, åtskilda av murar, gränser och vägspärrar, och berövade praktiskt taget alla vattenresurser.

Det är skamligt. Och EU bidrar till detta genom sitt beslut att frysa biståndet till den palestinska myndigheten.