Pressgrodor

26 april 2006 16:29 | Citat | 1 kommentar

”Persson säger sig ha fullt förtroende för Agneta Sjödin och Ilmar Reepalu.”

Svenska Dagbladet

Om ständigt pladder

26 april 2006 16:11 | I skottgluggen | 4 kommentarer

På Kulturbloggen – länk finns här intill – har jag publicerat följande inlägg, som jag inte vill undanhålla läsarna av min egen blogg:

Jag har ingen mobil och kommer aldrig att skaffa mig nån heller. Jag har en ständigt öppen telefonlinje både i lägenheten i stan och i sommarhuset, där jag numera – som pensionär – bor halva året. Jag har ingen telefonsvarare heller. Men det går ju att nå mig per mejl – som jag läser av när jag har tid och lust.

Den här tanken att man alltid ska vara nåbar, på tåget, på badstranden, på gatan, var ni vill, är jag häftigt emot.

När mobilerna blev mer frekventa på tågen mellan Uppsala och Stockholm – jag pendlade dagligen i 34 år till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen – försökte SJ införa mobilfria vagnar, vilket jag välkomnade. Men mobilförbudet respekterades förstås inte, och jag gjorde mig ovän med ganska många, som jag anmärkte på, skällde på respektive hotade att lyfta ut, när de störde mig i min läsning i den mobilfriskyltade vagnen.

En gång fyllde jag i en enkät, utdelad av SJ på tåget, bland annat med följande:

”Människor som pratar i mobiltelefon i mobilfri vagn bör straffas genom att tåget stannas och de ställs av bredvid spåret, även om det är mitt i vintern och tåget befinner sig någonstans mellan Ånge och Östersund.”

En gång minns jag en man, som mitt emellan två stationer kom in i min (åtminstone förmodat) mobilfria kupé, bärande på kläder, papper och annat. Han förklarade sig:

– Dom pratar så förbannat där inne. Fast inte med varann.

Det slutade förstås med att mobilerna blev tillåtna i hela tåget. Dess bättre behöver jag inte åka så mycket efter pensioneringen efter valet 2002.

I en av mina sista valrörelser på Sveavägen 68, när det hade blivit modernt med projekt, hade en relativt nyanställd projektledare, vars projekt jag tillhörde, i sina budgetäskanden tagit med mobiltelefon åt mig.

Kassan asgarvade och frågade illmarligt:

– Har du frågat Enn Kokk?

Erik Blomberg

26 april 2006 10:26 | Politik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Den 14 maj 2006 är det 75 år sedan ådalstragedin. Om den skrev Erik Blomberg en dikt, som torde vara en av de bästa och mest kända politiska dikterna i det här landet:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

På den tiden då Birgitta besökte och talade på snart sagt varenda ort av någon betydelse i Sverige, gjorde jag en liten insats åt henne: eftersom hon ofta och gärna använde (och förresten fortfarande använder) sig av tekniken att citera hela eller delar av dikter, som passar in i hennes aktuella tema, kopierade jag ur mängder av böcker dikter av mängder av olika författare och satte in dem i en pärm, märkt med Dikter för mötesbruk. Hon har sen själv fortsatt att utvidga den här lyriksamlingen, som i dag omfattar flera pärmar.

En dikt som hon flera gånger har använt vid möten är skriven av Erik Blomberg:

VIOLONCELLEN

I

Då bomblarmet tystnat
och kanonaden,
är det som folket lyssnat
i den sönderskjutna staden.

De som ännu överleva,
de som ännu kunna andas,
fram ur mörka skyddsrum treva
i ett hopp att dagen randas.

Vad ej elden hunnit härja,
vad som ej begravts i gruset,
söka de försiktigt bärga
ur det ödelagda huset.

Med sig släpa de sitt sista
tillbehör, av röken svärtat,
och en ensam man i famnen
bär sin cello tryckt mot hjärtat.

II

Gömd under jorden
i källarvalven
sjunger osynlig
violoncellen.

Ingen kan tysta
den eviga sången,
sången om frihet
för trälen och fången.

Hör hur den lyfter sig
– översvinnlig.
Människans längtan
är oövervinnlig.

Då dödslarmet tiger
skall hon bevara
tonen som stiger,
den underbara.

Här är en annan Erik Blomberg-dikt, som Birgitta också tycker mycket om och brukar citera i sina tal:

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Texten tidigare publicerad på Bos blogg den 20 januari 2006.)

Ådalen 31

26 april 2006 10:15 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag den 20 januari 2006 följande:

1981 var det femtioårsminnet av Ådalen 1931, den tragedi som Erik Blomberg har gjort stor dikt av:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 inleds med omslag plus fyra sidor om Ådalen 31: Nutida politiker, ögonvittnen och en skolflicka, vars mormor var syster till Eira som sköts, intervjuas. På en av sidorna återges autentiska bilder från då. Lenny Clarhälls minnesmonument presenteras. (Clarhäll gjorde förresten en av tre färglitografier i den konstmapp som utgavs till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 – hans tema var “partiet är dess medlemmar”.)

I nummer 10 1981 av Aktuellt i politiken (s) skildrar jag i min tryckta “blogg” Det händer minneshögtiden söndagen den 10 maj:

DET
HÄNDER

…att Rolf Örjes, Thorbjörn Fälldins informationssekreterare, skämtsamt hävdar att Gud är centerpartist. Han syftar då på att solen alltid skiner över centerns stämmor (som den i fjol i Sollefteå i Fälldins eget hemlandskap).

Jag vågar inte dra några teologiska slutsatser, men sommaren formligen exploderade över Ångermanland, när jag tillsammans med partistyrelsen (s) åkte till Sollefteå för det partistyrelsesammanträde som skulle fortsätta i minneshögtiden över Ådalen 31. Solen sken. Träden började skifta i lila. Snöfläckarna under granarna krympte. Luften doftade bränt gräs. I dikena blommade tussilago och vitsippor.

Och på lördagskvällens möte i Ådalshallen i Kramfors märktes att partifolket, liksom sommaren, hade vaknat till nytt liv. Entusiasmen var stark och applåderna smattrade när Olof Palme krävde nyval och socialdemokratisk regering.

Palmes bildspråk är just nu blomstrande och roligt: “Ge centern ett finger och dom tar en långbänk” och annat sådant. Och när han liknade mittenpartierna vid kanariefåglar som sitter på pinnen utanför buren i vilken katten när som helst kan rycka in dom igen, hörde jag en fnissig viskning bakom mig i publiken: – Katten Bohman!

* Även söndagens demonstration blev en minnesvärd (och helt naturligt allvarsammare) upplevelse. Birgitta och jag gick tillsammans med vår partistyrelse i kolonnen närmast bakom de anhöriga till offren. Strax efter starten anslöt sig till vårt led en äldre man, som visade sig ha deltagit i tåget 1931. Helge Söderlund heter han. Medan vi gick berättade han med egna ord om de dramatiska dödsskjutningarna och om hur man tog hand om de skadade och döda.

* Solgasset och folkhavet à la försommarfest framme i Lunde gav en närmast overklig inramning åt den allvarliga minneshögtiden.

Men till sist stod vi där tysta och allvarliga och åhörde Gunnar Nilssons tänkvärda jämförelser mellan nu och då och gamle Harry Nordlanders ögonvittnesskildring av händelsen 1931.

– Vi glömmer er aldrig, sa Gunnar Nilsson om offren.

Och Lenny Clarhälls monument kommer att stå där som en ständig påminnelse.

Enn Kokk

***

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

I den här upplagan återges också Birger Normans “Dikter i Lunde”, en lyrisk-musikalisk svit, tonsatt av Ralph Nordlander, skriven till minneshögtiden i Lunde den 10 maj 1981. Dess första strof lyder:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Om Birger Norman har jag tidigare publicerat texter, dels om hans prosa och lyrik, dels om hans lyrik, uppläst respektive tonsatt, på skiva. Du hittar dem under Kulturspegel.

En text om Erik Blomberg, tidigare publicead på Bos blogg, ska jag också placera där.

Last chorus: Ronald Clyne

26 april 2006 9:58 | Konst & museum, Musik | Inga kommentarer

På Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu, kan man läsa, att Folkways´ legendariske omslagskreatör Ronald Clyne (1925-2006) har gått ur tiden.

Gå till hemsidan och klicka på bilden med omslagen, så får du se ett bildspel med en rad av hans bästa skivomslag.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^