Bamse, Essbjörn och Rune Andréasson

17 april 2006 15:26 | Barnkultur, Helga Henschens Vänner, Media, Serier | 3 kommentarer

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag i januari, när det var aktuellt med prenumeration på Bamse åt Viggo, tre år, följande:

Bamse fanns givetvis hemma hos oss, när barnen var små. Även Rune Andréassons andra serietidning Pellefant.

Det finns borgare som har skällt Bamse för att vara kommunist. I själva verket var han socialdemokrat.

Men låt oss börja från början.

1976 förlorade socialdemokraterna valet, efter årtiondens regeringsinnehav. Min “blogg”, som Kerstin kallar det, “Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 17/1976, handlar om natten då vi förlorade valet:

DET
HÄNDER

…att motgångar inte känns rättvisa.

När vi åkte bussen ut till valvakan på Rönneberga kom första förebudet om att Sverige nu ska förvandlas till krämarbod. Klockan 20.34 klistrades moderaternas stortavlor om i centrala Stockholm. “Sveriges mest köpta stereo” ersatte “Sverige är värt en bättre regering”.

* Sverige hade redan en utmärkt regering. Den lämnade efter sig ett välskött land.

Socialdemokratins valarbetare, från partiledningen till alla dem som nötte trappor och slickade kuvert, har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Ändå förlorade vi.

Många tycker det är bittert. Många är ledsna.

Det är klart att inte heller partiledningen känner någon glädje över valutgången, fattas bara annat.

Men den har inte slängt in handduken!

Visst var dom ledsna över att behöva gå precis när vi har så mycket att ge av praktiska reformer, viktiga för de breda lagren av svenska folket. Och varför skulle man hyckla om att det under kvällens lopp förekom en och annan stram mun, kanske till och med ett och annat blankt öga?

Men där fanns mer av både stridsvilja och humor.

Ingvar Carlsson till Gunnar Sträng 00.57: “Nu får borgarna göra budgeten. Då slipper vi gräla med er. Nu kan vi väl vara vänner?”

Birgitta Dahl till samme Sträng 01.30, då Gösta Bohman var i TV: “Nu kommer din folkpension att bli skattefri.”

Sträng snabbt tillbaka: “Då kan vi gå på krogen.”

Och när Per Ahlmark försäkrade TV-tittarna, att en borgerlig regering skulle arbeta i nära samverkan med löntagarorganisationerna log Gunnar Nilsson hult och sa: “Det ska bli intressant det här.”

* Nästa morgon ligger dimman i stora sjok över Rönneberga. När vi går till bussen nere på vägen rivs plötsligt dimmorna sönder och solen bryter fram. Tvärs över hagmarken på andra sidan vägen rusar en fårahjord. Det känns som en hallucination.

Senare på dagen har vi funktionärssammanträde på Sveavägen 68. “Vi ska jaga dom runt väggar och tak”, avslutar partisekreteraren.

Kamrater läsare, valrörelsen har börjat.

Enn Kokk

Det här numret av Aktuellt i politiken (s) har på omslaget ett kuvert med en originalteckning av Rune Andréasson: En Bamse med stridslysten min springer mot posten med ett kuvert, ställt till Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm. I en pratbubbla ropar han: “Kom igen!” och bakom honom följer i en rad Lille Skutt, Pellefant och Lille Rikard – vi hade för övrigt Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” som baksidesserie under hela min tid som chefredaktör.

På omslaget återgers också det kortfattade innehållet i kuvertet: “Vill bli medlem av SAP. 20.9.76. Rune Andréasson, Kalvlyckevägen 1, 260 40 Viken.”

Rune var för övrigt inte ensam om den här handlingen. Det formligen strömmade till nya medlemmar som en reaktion på maktskiftet.

Vi på redaktionen tyckte, att det här var så roligt, att vi kontaktade Rune och frågade, om Bamse inte kunde få bli tidningens symbol. Just det ville Rune inte – han hade som princip, att Bamse inte fick användas i reklamsammanhang – men han ritade bums en mycket snarlik björn med en s-pil på magen åt oss, ett slags kusin till Bamse, att användas av tidningen.

Vi utlyste en läsartävling om namn på den nya björnen och fick in massor av förslag. Det vinnande förslaget, Essbjörn, hade sänts in av sjuåriga Cyrilla Schörer från Vällingby – hennes mamma var aktiv sosse, och hon läste regelbundet Lille Rikard och hans katt i Aktuellt i politiken.

– Jag döpte honom till Essbjörn, för att s står för socialdemokraterna. Och så var det en björn, förklarade hon.

Essbjörn förekom sedan i många år i tidningen, framför allt som ständig demonstrant i plockavdelningen Apropå, senare omdöpt till Aktuellt magasin; texten på plakatet han bar på ändrades från nummer till nummer. Essbjörn förekom också i tidningens reklambroschyrer, på en T-tröja och en frisbee som vi sålde och så vidare.

Många år efter det här, när det åter igen var socialdemokratisk regering och Rune, med all rätt, var förbannad på att denna i ett ekonomisaneringsprogram föreslog sänkt u-hjälp, tog vi bort Essbjörn, av respekt för Rune och hans åsikt, inte för att han på något sätt hade kommit ihop sig med oss på tidningen.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-20@ 12:56 #

***

Den 16 februari 2006 fick jag följande e-postmeddelande från Simon Bülow, som hade hittat mitt inlägg om Bamse och Essbjörn via nätsökning:

Hej Enn Kokk!

Jag är frilansande Bamsetecknare och läste idag din bloggkommentar om Rune Andréasson på bo.gstromberg.nu:

http://bo.gstromberg.nu/?p=174

Ämnet har intresserat mig. Vet du ungefär hur mycket Rune Andréasson tecknade för er? Jag har sett totalt tre Essbjörn-teckningar vad jag kan komma på. Var det nya teckningar för varje produkt, eller ett par teckningar som återkom? Efter att ha läst din artikel i om Helga Henschen i Parnass har jag också funderat på om det var någon annan tecknare som inspirerade Rune att ställa upp på ett sådant sätt. (Som du säkert vet tecknade både Rune och Helga i barntidningen “Tuff och Tuss” under 50-talet, men det kanske är en långsökt tanke.)

För några år sedan träffade jag din efterträdare på “Aktuellt i Politiken”, Håkan Quisth, och fick höra om samarbetet med Rune Andréasson som pågick en bit in på Quisths tid som AiP:s chefredaktör. Quisth hade själv ingen personlig kontakt med Rune Andréasson. När Rune ville att Essbjörn skulle tas bort fick Quisth reda på det av Rune endast via brev (som också refereras i texten vid den sista Essbjörn-teckningen – se bifogad bild från AiP nr 2/84). Eventuellt hade Rune Andréasson mer kontakt med någon annan, minns jag att han sa. Jag tolkar din text så att du var inblandad vid detta tillfälle. Stämmer det? Var borttagandet då tänkt att bli permanent?

Quisth visade mig att tidningen genomgick en tämligen omfattande förvandling från familjetidning till en mer facktidningsinriktad publikation i och med nr 9/84 (då man även började betona Politiken istället för Aktuellt i titeln). En del inslag upphörde på grund av att de inte riktade sig till målgruppen, däribland “Lille Rikard och hans katt” (mitt i det äventyr som pågick fram till och med nr 8/84!). Hur som helst avslutades publiceringen av serien utan att Rune Andréasson varit inblandad i det. Enligt Quisth skulle Essbjörn, om den hade fortsatt, också den tagits bort efter tidningens nya inriktning. Delar du den bedömningen? Tror du det har påverkat att figuren aldrig återkom? Eller fanns det någon annan anledning till det som du ser det?

Kungliga Bibliotekets databas visar på att Rune Andréasson troligen också ritade en Socialdemokratisk valaffisch 1982. Har du något minne av det? Hade du fortsatt kontakt med Rune efter AiP-tiden – exempelvis då Bofors döpte sin robot till Bamse mot Runes protest, eller när han gick över till mp på 90-talet?

Med vänlig hälsning
/Simon Bülow,
Karlskrona

***

Den 22 februari 2006 fick han följande svar:

Hej Simon!

Kul att du uppmärksammade den här bloggkommentaren.

Bakgrunden och händelseförloppet finns ju i den. Men här några svar på och kommentarer till dina kompletterande frågor:

Rune gjorde ett antal original åt oss – jag minns inte exakt hur många – för fortsatt reproduktion i olika sammanhang. Den vanligast förekommande varianten var Essbjörn med demonstrationsplakat, där ny text författades av oss på redaktionen för varje nytt nummer. Alternativt kunde han uppträda med bildtext med pratminus – i dessa fall kunde den tecknade björnens minspel, allt beroende på budskapet, uttrycka glädje, jubel och ilska. Vi behövde aldrig kolla med Rune, vilken aktuell text björnen försågs med. (Han fick givetvis tidningen och hade haft möjlighet att protestera i efterskott, men så skedde aldrig.) De här återkommande publiceringarna förekom på plockuppslaget “Aktuellt magasin”. Sen förekom Essbjörn också i olika varianter på reklambroschyrer, i annonser, på en kaffemugg, på en frisbee, på en T-tröja och i lite olika redaktionella sammanhang.

Brytningen med Rune kom efter min redaktörstid, som upphörde vid årsskiftet 1983/1984. Jag skrev under 1984 fortfarande recensioner för tidningen men fanns inte kvar på redaktionen, däremot i samma hus (eftersom redaktionen var inrymd på partiexpeditionen med adress Sveavägen 68 och jag hade flyttat över till partisekreterarens kansli). Runes reaktion gällde ett inslag i statsbudgeten 1984, lagd i början av januari, och hans brev publicerades i nummer 2, daterat 26 januari 1984. Som jag minns det, underrättades jag om Runes brev och sa då, att Rune som gammal medarbetare förtjänade respekt och att hans ställningstagande därför borde offentliggöras i tidningen.

När det gäller Tuff och Tuss och Helga Henschen, tror jag du är inne på fel spår. I och för sig förekom Bamses föregångare “Teddys äventyr” i den barnserietidning, som fick sitt namn efter Helgas och Gösta Knutssons gemensamma serie, men det här var mer än tio år före Helgas partipolitiska engagemang i KSF.

Helga hade jag själv, som framgår av Parnass, samarbetat med sen sent sextiotal – bland annat spelade jag en aktiv roll vid tillkomsten av hennes bildbok “Min gröna dröm är röd”. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilder – märk alla framstående politiska tecknare jag knöt till Aktuellt i politiken under min redaktörsperiod – men också av serier. Du kan läsa om det senare i Thomas Storns kapitel om Förlagsaktiebolaget Hansa i “Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken, gjorde jag om tidningen till ett samhällstillvänt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda; jag hade i unga år under en mycket lång period varit FiB-ombud. Tidningen kom nu att förstås fortfarande innehålla politik men också allmänreportage, personporträtt, noveller, lyrik, recensioner – och serier.

Jag lanserade där Quinos “Mafalda” på svenska – under långa perioder fick vi översätta stripparna själva, till och med från spanska. Två svenska serier för lite olika åldrar infördes också, Jan Lööfs “Felix” och så Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt”, som gick på omslagets baksida. Det senare rörde sig förstås om återpublicering av gamla avsnitt, som vi köpte genom Bull´s, men Rune fick självfallet i egenskap av upphovsman fortlöpande tidningen, från det att Lille Rikard började införas i den 1974. Han kände alltså väl till tidningen och vad den publicistiskt stod för, när vi 1976 tog kontakt med honom i björnfrågan.

Det är självfallet, att Håkan Quisth, inne på sitt andra nummer av Aktuellt i politiken, aldrig hann ha kontakt med Rune. Quisth förstod sig heller aldrig på serierna i tidningen eller för den delen på familjemagasinssatsningen och drog följaktligen undan för undan ner på noveller, serier och annat liknande. Det där att avbryta publiceringen av Lille Rikard mitt i ett pågående avsnitt var nog det allra mest korkade han gjorde i den vägen. Och sen ändrade han ju, som du har noterat, helt inriktning på tidningen. Dagens Aktuellt i politiken har för övrigt bara namnet gemensamt med den tidning jag gjorde…

Jag är född publicist, skulle man kunna uttrycka saken, och när jag hösten 1983 gick över till partisekreterarens kansli, gjorde jag det inte med lätt hjärta. Jag skulle gärna ha velat fortsätta med redaktörsjobbet – ingen puttade mig heller från det jobbet – men jag var frustrerad.

Min ambition var att utveckla tidningen ännu mer åt Folket i Bild-hållet, vilket fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vi kunde få inom ramen för vårt tryckeriavtal med LO-ägda Tiba. Tidningen Arbetets civiltryckeri, som ville utvidga och stå på egna ben, erbjöd oss ett tryckavtal, som, för billigare pris, skulle ge oss fler sidor samt fyrfärg (i offset i stället för djuptryck) och tryckte till och med gratis ett provnummer. Med detta plus offerten gick jag till ägaren, alltså partiets VU, där alla hurrade – till dess att LOs ordförande Gunnar Nilsson (som annars sällan var med vid sammanträdena) började humma om rörelsens samlade resurser. Därefter bordlades ärendet snabbt, och så vitt jag vet är det fortfarande bordlagt.

I och med det tappade jag arbetslusten. När sen Bo Toresson erbjöd mig att i stället börja jobba i partisekreterarens kansli, tackade jag följaktligen ja, om än med tungt hjärta.

Någon Rune Andréasson-affisch från 1982 minns jag uppriktigt sagt inte. Jag har kollat i partiets verksamhetsberättelse, där de centrala affischerna finns avbildade, och där finns ingen tecknad affisch med. Kan det ha varit en lokal valaffisch från Skåne? (Helga Henschen gjorde till exempel lokala valaffischer för socialdemokraterna i Sundbyberg, där hon bodde.)

Runes vidare öden i politiken känner jag inte till; vi hade mycket lite personlig kontakt redan under våra år av samarbete (främst kanske för att han bodde nere i Skåne), och vi träffades inte sen heller. Så sent som i nummer 13 valåret 1982 av AiP (26 augusti) var Essbjörns budskap: “Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” Inte heller då hördes Rune av med några invändningar mot det av redaktionen formulerade budskapet. Vad som fick honom att ändra sig på den punkten vet jag ingenting om.

Varmaste hälsningar

Enn Kokk

***

24 februari 2006 kom följande svar:

Stort tack för denna upplysande redogörelse! Nu har jag en klart bättre bild av hur det gick till.

Affischen borde jag helt enkelt beställa en kopia på (den är enligt kataloguppgiften signerad “RA” och “[t]roligen illustrerad av Rune Andréasson”, vilket ju inte behöver betyda någonting). Beträffande Runes vidare öden i politiken bifogar jag den teckning som publicerades i samband med en intervju i tidningen Förskolan 1996. Runes sista fullbordade Bamse-bok (postumt utgiven 2002) avslutas med en stor bild på Skalman omgiven av en mängd referenser till olika författare, vetenskapsmän, historiska citat och dylikt, däribland några maskrosor. “[A]tt maskrosor är Miljöpartiets partisymbol är nog ingen slump” skriver Mårten Melin i efterordet till Bamsebiblioteket vol. 14 (2005). Inte helt konkret men ändå rätt talande bildexempel.

Vänligen
/Simon Bülow

3 kommentarer

  1. Bamse var nog framför allt facklig kämpe:)

    Comment by RS — 2006 04 19 19:48 #

  2. Hej igen! :)
    Nu har jag fått veta att Rune åtminstone gjorde en lokal 1 maj-affisch för Höganäs 1979. Din gissning verkar således kunna stämma, dock vill Kungliga Biblioteket inte skicka mig någon kopia på affischen från 1982.

    Comment by Simon Bülow — 2006 04 23 22:30 #

  3. Tack, Simon! Jo, jag trodde det var så.

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 24 7:36 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^