Kulturhelg

2 april 2006 16:15 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

I fredags kväll var vi på Reginateatern. En intressant upplevelse var publiken: markant yngre än och inte så uppklädd som på Stadsteatern. En stor andel var, gissar jag, studenter; vi träffade förresten – föga förvånande, med det ämne pjäsen hade – ett par tjejer från Laboremus och så Kristina Lindquist, på vars fars begravning jag var för ett litet tag sen och som, vad jag vet, är aktiv i Vänsterns högskoleförening.

Och så pratade vi med Gunnar Edander, som jag känner genom Helga Henschens Vänner; Gunnar har gjort fina tonsättningar av Helgas dikter och är aktiv i föreningen. Han är väl mest känd för att ha skrivit musiken till nu åter aktuella ”Jösses flickor”. Annars är en av hans specialiteter tonsättningar av svenska poeters verk. Han hade åkt till Uppsala för att se just den här pjäsen, med dess tema urspårad manlig sexualitet – mycket riktigt arbetar han just nu med Gustaf Fröding.

Reginateatern gav Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure”, ett mycket polerat ord för de uttryck den manliga sexualiteten kan ta sig. Pjäsen har producerats av Riksteatern i samarbete med Teater Västernorrland och Anna Lindhs minnesfond – det är intressant att fonden inkluderar även den här ämnessfären i sin antivåldslinje.

Ulf Dahlströms scenografi är genialiskt enkel: en bardisk, ordet ”Disco” i röd neon mot en svart bakgrund och några stolar.

På stolarna i baren sitter fyra män i olika åldrar, med olika social och i ett fall annan etnisk bakgrund. Pjäsen har formen av ett växelspel av minnesbilder, som ger glimtar av fyra manliga levnadsöden.

Äldst är läraren Nils (Ingmar Virta). Han ger oss en traumatisk och faktiskt ganska rar minnesbild av ett förförelseförsök han som pojke utsattes för av en äldre flicka. Den bild han ger av sitt äktenskap är hur 68-generationens experiment med fri kärlek övergår till ett äktenskap, fyllt av slentrian och tristess. Under en konferens i Moskva lockas han, av en ung dam som ”förstår” honom, vidare till en sexklubb.

Ung och naiv är Erik (David Weiss), som har skjutit upp studierna och i stället har bott ett tag i Thailand. Naiviteten består i att han uppenbarligen inte har begripit, eller vill begripa, att hans älskade unga thailändska är prostituerad.

Simon (Iso Porovic) är operaregissören som, för att besvärja själens furirer, beordrar upp en ung kille på rummet. Han för också resonemang om att man måste skilja på sex och kärlek.

Mats (Jakob Tamm) med sitt jobb på macken, med sin svaga jagkänsla och sin pojkgängstillhörighet är pjäsens mest tragiska gestalt. Den syn på kvinnor han har och inte minst det gruppvåldtäktsartade övergrepp på en ung prostituerad, av allt att döma ett offer för trafficking, han berättar om gör mig illamående.

”Pleasure” är alltså, trots sitt namn, en obehaglig historia, men den visar effektivt, att sex och kärlek – även om de naturligtvis inte är identiska – mår bäst av att vara förenade.

Det är beundransvärt att en kvinna, Lisa Langseth, har lyckats så väl med att krypa in den manliga sexualitetens mörkaste skrymslen.

***

På lördag efter lunch var vi på Upplandsmuseet; Birgitta skulle inviga den utställning av broderier, som hade lämnats in till Täcklebo broderiakademis tävling om guldnålen 2005. Att just Birgitta skulle inviga utställningen är inte särskilt långsökt: Hon är till exempel ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan och i Nordiska museets nämnd; Täcklebo broderiakademi har en egen ”låda” i Nordiska museets textilgalleri.

Det gick en våg av värme genom den stora vernissagepubliken, när Birgitta som en start på sitt invigningsanförande visade upp sitt eget allra första broderialster, den grytlapp hon vid fem års ålder gjorde åt sin mamma i mors dags-present. (Jag råkar veta åtskilligt mer om hennes förhållande till det som brukar kallas det kvinnliga kulturarvet: Hon stickar, broderar och syr ständigt, till exempel framför TVn eller på sammanträden. Åt mig har hon efter ett folkdräktsmönster stickat en fin estnisk fiskartröja. Den vackra tröja hon hade på sig vid invigningen var hennes eget verk. Och så vidare.)

Temat för akademiens guldnålstävling i fritt broderi 2005 var ”Strömmar”, således också temat för utställningen på Upplandsmuseet. Vid den omröstning, som genomfördes vid visningen i samband med akademiens rikskonferens 2005 i de två museer, som omger Motala ström, Arbetets museum och Stadsmuseet, vann inte oväntat Kerstin Stefansdotters från Hanstorp, Linköping, klassiska norrköpingsmotiv, YFAs gamla yllefabrik med den brusande strömmen nedanför, publikens gunst.

Jag kan väl förstå, att det här broderiet (nummer 35), med dess realistisk bild av Motala ström och miljön kring den, blev en publikfavorit, inte minst i Norrköping. Men guldnålen gick till ett annat, mer finstämt broderi (nummer 73) av Gertrud Järnehag, Sköndal, och det var väl värt sitt pris.

Birgitta berättade i sitt invigningsanförande om hur hon under sin tid som miljö- och energiminister lyckades förhindra en vattenkraftsutbyggnad i Motala ström och därmed ett kulturmord. Hon medgav att hon därvid i det tysta hade utövat ett visst ministerstyre, och publiken på Upplandsmuseet tycktes inte ha något att invända mot förfarandet.

Sin vana trogen använde Birgitta en god del av sitt invigningsanförande till att citera dikter, i det här fallet med strömmande vatten som tema.

Hon började med Harry Martinsons ”Strömkarlslåt” ur ”Natur” (1934): ”Kväll vid Stora kylans vattenfall. / Sjuka granar / risiga av evig vattenrädsla.”

Sen följde mer Martinson, ”Vågen” ur ”Vagnen” (1960) och ”Havsorakel” ur ”Cikada” (1953): ”Vi sjunker länge eller hastigt, beroende på hur strömmen är. / Men under det vi sjunker kan mycket som vi inte känner pressas fram. / Det oerhörda trycket förändrar allt.”

Så Gunnar Ekelöfs ”böljeslag” ur ”Sent på jorden” (1927-1931): ”blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar / för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och tången”.

Därefter Harry Martinson igen, ”Vattenfallen” ur ”Nomad” (1931-1944) om ”de hetsande, vita vattenfallens ständigt överspända liv”. (Och vattenfall förekom förvisso som motiv på broderier, som ställdes ut.)

Näst sist kom en Bo Bergman-klassiker, som alla vi som gick i gymnasiet på 1950-talet kunde, många av oss utantill:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN

Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längst kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Ur ”Elden” (1917)

Och så avslutade hon med en dikt av uppsalapoeten Carl-Erik af Geijerstam:

VATTEN

Du som stiger ner i vatten
överlämnar dig åt något
som kommer tätt intill dig
med andra rörelser än dina egna,
långt inne i vågen blir du buren av
detta
som är något annat än du själv,

överlämnad som i sömnen
åt andningens böljegång
med kroppen nersänkt
till sina stilla rörelser
i detta eftergivande
i detta alltid kommande och nära

Ur ”Öppenheter” (1981)

Utställningen omfattar 77 broderier, och man skulle vilja nämna och beskriva många, många av dem. Jag kan bara göra antydningar om rikedomen i den här utställningen. Kontrasterna är stora. Mot Kerstin Jacobssons, Linköping, abstrakta verk (nummer 59) kan man ställa Maud Karlssons, Norrköping, ljuva sommarmotiv med bäck, vita björkstammar och blommor (nummer 55). Mot Gunilla Bauers, Saltsjö-Boo, verk i en rosa-lila-blå, mild färgskala (nummer 74) kan man ställa Ingrid Palms, Halmstad, färgsprakande verk (nummer 44). Och så vidare. Gå själva till Upplandsmuseet på upptäcktsfärd!

Innan vi gick vidare till nästa anhalt, var vi också ett par trappor upp och tittade på den fina tapetutställningen, som jag tidigare har sett och skrivit om (Kulturfrukost på Upplandsmuseet, 1 mars) men som Birgitta hittills inte hade sett. På det här sättet fick även hon återse vår gamla halltapet med somriga bär från 1970-talet. På väg ut träffade vi åter museichefen, Håkan Liby, som hade läst min bloggtext om tapetutställningen och omedelbart hade förstått, vilken tapet vi hade haft hemma. Han berättade, att hans egen första bostad i Uppsala, när han kom hit som student 1969 (liksom våra lister i hallen) gick i modefärgen orange.

***

Från Upplandsmuseet gick vi vidare till Missionskyrkan, en viktig mötesplats i Uppsalas kulturliv.

I Missionskyrkan gavs ”Till ängeln med de brinnande händerna”, en scenisk konsert för kvinnoröster och fyra musiker med musik av Karin Rehnqvist. Huvudagerande var ”La Capella” under ledning av Karin Eklundh, en kvinnokör fullt i klass med berömdheterna OD, Allmänna sången och Uppsala akademiska kammarkör. Som sångsolist medverkade Susanne Rosenberg. Musikerna, som användes sparsmakat, ibland solo, ibland i parkombinationer, var Sarah Lindloff, flöjt, Backa Karin Eriksson, oboe, och så de båda cellisterna Leo Svensson och Anna Wallgren.

Framträdandet hade också en regissör, Svante Grogarn – verkets ritmässiga karaktär framhävdes inte bara av Missionskyrkans, för övrigt ovanligt vackra, kyrkorum med dess höga fönster ur vilka ljuset spelar och dess vita fond med sitt ovanliga krucifix, utan också med hjälp av ljussättning och körens koreograferade rörelsemönster.

Det bör tilläggas, att Missionskyrkan har mycket fin akustik.

Karin Rehnqvists musik, ”skriven för kvinnoröstens hela spektrum” (Karin Eklundh), är samtidigt både ultramodern och uråldrig. ”Till ängeln med de brinnande händerna” är ett av de bästa nya bidragen till den svenska körrepertoaren.

Texterna, i något fall reciterade, oftast sjungna, är nio dikter. Titeldikten ”Till ängeln med de brinnande händerna” är skriven av Björn von Rosen. Trots det här änglaanslaget uppfattar jag inte temat i de dikter Karin Rehnqvist har använt sig av främst som kristet, snarare då som det Karin Eklundh kallar för ”vår djupa längtan efter verkligt liv”. Märk också att änglarna i Lady Macbeths monolog ”The Raven Himself Is Hoarse” (”Korpen själv är hes” i Göran O Erikssons översättning) i William Shakespeares drama Macbeth är – mordänglar.

De uråldriga dragen i Karin Rehnqvists skapelse framhävs, utöver av drag i musiken, av texter som ”Det mörknar över landet” (samisk trad), ”Rys, hisna, skälf” ur 1695 års psalmbok och skriven av Lasse Lucidor, ”1600-tals-Dylan”, och så ”Ling, linge logen”, en vallvisa efter Lena Larsson från Ytterbyn i Bohuslän. (Den som vill lyssna på ”Ling, linge logen” i original, rekommenderas att skaffa ”Lena Larsson sjunger visor från Bohuslän” i Caprices serie Folkmusik i Sverige 14. Jag har den som LP, CAP 1179, 1979, men den finns säkert numera också som CD.)

Den där brinnande längtan efter liv, som Karin Eklundh skriver om, finns i hög grad hos Edith Södergran, som har fått låna ut två dikter, ”Ingenting” (ur Tidiga dikter ur ”Landet som icke är”, 1925) och inte minst ”Triumf att finnas till…” (ur ”Septemberlyran”, 1918): ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!”

Livsberusning hittar man också i Erik Blombergs

I DINA ÖGONS KLARA MORGONLJUS

I dina ögons klara morgonljus
mitt hjärta vaknar – allt är ljus

I dina läppars höga kärlekssång
min glädje brusar – allt är sång.

I dina händers mjuka fågelbo
min oro somnar – allt är ro.

Ur ”Jorden” (1920)

En, av mig mycket älskad, dikt återstår att nämna, Werner Aspenströms

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Ur ”Litania” (1952)

Efteråt tackade vi, entusiastiskt, Karin Rehnqvist, för det här mycket hör- (och även se-)värda verket.

***

När jag på söndag förmiddag börjar skriva rapporten om vår kulturhelg, lyssnar jag samtidigt, som vanligt, först på världsmusikprogrammet ”Klingan”, sen på visprogrammet ”Felicia”. I ”Felicia” spelas bland annat en låt från Totta Näslunds och Mikael Wiehes CD ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6). Den köpte jag själv för ett par dar sen och har börjat lyssna på. Till den vill jag absolut återkomma.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^