Per Gunnar Evander

16 april 2006 11:57 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Jag minns inte exakt när jag för första gången träffade Per Gunnar Evander. Men vi har träffats några gånger, bland annat i samband med utgivningen av CDn ”Människas glädje”, som jag ska återkomma till nedan.

Ett kostligt minne har jag från Centralen i Stockholm. Vi var på väg till Kristinehamn för den sedvanliga sommarträffen med de närmaste förgreningarna av familjen Dahl; den här gången skulle vi samlas hos Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel i deras sommarstuga i Sjöändan, tidigare tillhörig Birgittas och Ragges moster Rut. Med oss hade vi vår son Matti, med en jättelik ryggsäck på ryggen.

Matti hade under gymnasietiden skrivit ett specialarbete om Per Gunnar Evander och hade också, skriftligt, varit i kontakt med honom. (Innehållet i Evanders böcker och att Matti intresserade sig just för dem borde förresten redan då ha lett oss till att han skulle bli just det han blev, psykolog.)

Precis när vi var inne på Pressbyrån för att proviantera inför resan, fick jag syn på Per Gunnar Evander och gjorde Matti uppmärksam på detta. Matti blev märkbart upphetsad, och när han vände sig för att gå över till Evander, slog han med sin stora ryggsäck mot ett golvställ med godispåsar, varvid det mesta dråsade ner i golvet.

Som den pliktmedvetne unge man Matti var (och är), gick han genast ner på knä och började plocka upp det han hade rivit ner. Under tiden hämtade jag Per Gunnar och presenterade honom och Matti för varandra. Och så började de samtala, Per Gunnar stående och Matti fortfarande krypande på golvet.

Den här historien, i all dess mångtydighet, kunde vara hämtad ur en av Per Gunnar Evanders romaner.

Ett annat minne:

Innan jag (på grund av EMU-frågan) hoppade av uppdraget som huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, kontaktade jag per brev ett stort antal politiska debattörer, kulturskapare med flera för att få synpunkter på det ganska digra diskussionsmaterial jag hade sammanställt inför programrevisionen. En av de tillskrivna var Per Gunnar Evander.

Det kom inget svar – förrän långt, långt senare. Det var ett meddelande från Per Gunnar om att han hade tänkt svara men att han sen plötsligt hade förlorat synen, blivit blind. Nu hade han fått synen tillbaka och ville förklara, varför han inte hade hört av sig.

Också det som en historia ur en evanderroman.

När jag gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin med politik och kultur, var det ganska självklart att be Per Gunnar Evander om ett skönlitterärt bidrag. Det mesta vi publicerade var nyskrivet, men Evander ville, när jag kontaktade honom, att vi skulle publicera ett avsnitt ur ”Berättelsen om Josef” (1972). Avsnittet, som här fick rubriken ”En kväll på Folkets hus” och som illustrerades av den gamle FiB-tecknaren Gösta Kriland, är det där Josef vid ett möte på Folkets hus pläderar för att barn borde förses med så tunga leksaker, att de inte ensamma orkade lyfta dem; eftersom då flera barn skulle tvingas samarbeta, skulle man på så sätt fostra dem till en socialistisk människosyn och samhällsuppfattning.

”En kväll på Folkets hus” publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september).

I magasinsuppläggningen ingick också att vi publicerade porträtt av och personintervjuer med intressanta människor i politiken och i kulturlivet.

I nummer 5 1981 (2 mars) var det Per Gunnar Evanders tur. Han finns på omslaget och sen på sidorna 2-7.

Karl-Axel Lindholm berättar om Evanders dittills publicerade böcker.

För huvudartikeln, personintervjun/porträttet ”I proletärförfattarnas spår”, står Birgitta von Otter, då reporter på tidningen. Så här lyder ingressen:

– Jag tror att jag i mina böcker bedriver socialdemokratisk propaganda. Men jag skulle inte ha något emot att VPK hade större representation i riksdagen. Det säger Per Gunnar Evander, författare och socialdemokrat sedan tonåren.

Av artikeln framgår att Per Gunnar Evander föddes i ett borgerligt hem på en ort nära Sandviken men att han redan i tonåren blev övertygad och engagerad socialdemokrat. Han arbetade i unga år ”vid tegelbruk, järnverk, i plåtslageribranschen, som skiftarbetare, vaktman, i skogen” (citat ur artikeln). Den som har läst hans böcker förstår därmed omedelbart, att bruksmiljöerna i hans böcker är gästrikska och att en rad av de arbetsmiljöer han skildrar är självupplevda.

Sen tog Per Gunnar Evander en fil mag i ekonomisk historia, historia och litteraturhistoria och blev folkhögskollärare. I mitten av 1960-talet skrev han en radiopjäs, som omedelbart antogs; själv blev han på kuppen anställd som producent på Sveriges radio.

Och så blev han alltså roman- och novellförfattare. I proletärförfattarnas efterföljd, men ändå en på många sätt annorlunda berättare: mer mångtydig än med ett rakt budskap, mer psykolog än realist i enkel mening; mycket riktigt har han arbetat med psykoanalys. Faktiskt också drastiskt rolig mitt i de ofta allvarliga och mörka romanhandlingarna. Mycket av det han skriver förefaller ha starkt självbiografiska inslag.

Hans senaste roman, ”I min ungdom speglade jag mig ofta” (Bonniers, 2005), ger nya exempel på allt det ovan nämnda.

Boken startar med huvudpersonens/författarens erfarenheter av att vara kroppsarbetare.

Som en röd tråd genom handlingen går skrivandet, framför allt blockeringarna när man borde skriva.

Historien om Eskil på tillfällig visit i missionskyrkan är en sån där typisk evanderskröna.

Och så finns här, som en utvikning, historien om hur han, det vill säga den här bokens huvudperson/författaren, plötsligt blev blind!

På nätterna hemsöks han av svårtydda drömmar, delvis med återkommande bilder.

Och inte bara på nätterna: I Bärsjön i Kolmården, där han lånar en stuga, ser han, gång på gång, dottern Andrea som sträcker upp sina händer mot honom.

Det första avsnittet i bokens andra avdelning börjar så här:

”Lördagseftermiddagen den femte augusti 1995 berövades min dotter livet utanför Karlshamn. Hon hette Andrea och var sexton år fyllda, jag älskade henne gränslöst och ovillkorligt precis på det sätt som alla barn i världen förtjänar och har en självklar rättighet till.”

Per Gunnar Evander hade mycket riktigt en dotter med namnet Andrea – hon finns med på två bilder i Birgitta von Otters artikel i Aktuellt i politiken nummer 5 1981 – och jag har läst om hennes död.

Skulle jag inte känna till det här, vore dock bokens Andrea för mig som läsare en fiktiv figur bland andra .

Mamma till den ”riktiga” Andrea är TV-producenten Agneta Brunius, som Per Gunnar Evander sent i livet, vid 44 års ålder, började leva samman med, framgår det också av Birgitta von Otters artikel. Om jag har fattat rätt – men om det här vet jag egentligen inget närmare – separerade hon senare från honom.

Av en artikel på DNs kultursida, skriven av Per Gunnar Evanders dotter Carin, framgår att hon själv och hennes, liksom den döda Andreas, mamma upplever Per Gunnar Evanders roman ”I min ungdom speglade jag mig ofta” som lögnaktig och som en kränkning av Andreas minne.

Det är möjligt att boken, från denna privata horisont, kan upplevas på det sättet (även om jag som bokläsare utan närmare kännedom om familjeförhållandena har svårt att hitta något i romanhandlingen, som skulle kunna upplevas som kränkande). Men för mig som bokläsare är ändå ”I min ungdom speglade jag mig ofta” en intressant roman.

Jag reagerar inför den som inför Jan Myrdals barndomsskildringar: trots att jag kände och hade mycket stor respekt för Alva Myrdal, bedömde jag de här böckerna som skönlitteratur och fann dem lysande – som romaner.

***

I vår bokhylla finns 22 av Per Gunnar Evanders hittills 32 böcker. Jag har läst de flesta av dem vi har, också recenserat några.

I nummer 12 1980 (2 juli) av Aktuellt i politiken (s) skriver jag om Per Gunnar Evanders roman från samma år ”Se mig i mitt friska öga” (Bonniers), att den ”hör till hans allra bästa romaner. Den har verklighetens egna många i varandra invävda handlingar, och dess personer har många psykologiska bottnar. En gammal historia i bokens Ovangärde, ett av Evanders många gästrikska småsamhällen (Adrian Lundgrens yxmord på sin gamla mamma) visar sig ha relevans för dem som agerar i bokens nu. Döden (huvudpersonen Haralds mors, tidigare hans fars, Martas lille sons) färgar över huvud taget sinnestillstånd och utlöser handlingar. Händelser och beteenden i det förflutna betingar nuets spänningar inom och mellan människorna. Men varför blir den ene sjuk och den andre frisk? Och är det alls så enkelt att dela upp oss i friska och sjuka? Evanders bok har inte så mycket av yttre dramatik men är ändå en i ordets bästa bemärkelse spännande bok.”

***

Samma år, 1980, utkom också ”Ängslans boningar”, som jag recenserade i Aktuellt i politiken nummer 16 1980 (16 oktober):

Jag undrar om inte Per Gunnar Evander håller på att bli en av många kritiker missförstådd och, tyvärr, misskänd författare. Hans ”Ängslans boningar” (Bonniers) har av många bedömts som ytterligare en i raden av evigt lika Evander-romaner. Någon har också sett den som ett ofullständigt manus som förlaget har ryckt ur författarens händer för att kunna få ut i rätt tid i höstbokfloden.

Det är fel, helt fel! I sinom tid kommer väl någon litteraturbedömare att göra den stora omvärderingen av Evander, och då kommer också ”Ängslans boningar” att värderas efter sina förtjänster.

Personerna i ”Ängslans boningar”, inte minst huvudpersonen/författaren, beter sig förvisso gåtfullt för att inte säga besynnerligt. Att romanfigurer beter sig irrationellt är ju en sak. Men det som säkert förargar många läsare är att författaren inte, i egenskap av berättare och utomstående iakttagare, ger åtminstone läsarna nyckeln till hans figurers beteende. Här förvillar Evander ytterligare begreppen genom att göra sig själv till huvudperson. Det är en synnerligen programmatisk handling från hans sida.

En av poängerna i hans författarskap är nämligen att vi inte, mer än ytligt, kan genomskåda våra egna (långt mindre andras) psyken, bevekelsegrunder och handlingsmotiv. Därför gör Evander hela tiden irriterande reservationer till sina utsagor och resonemang. Därför blir Evanders råd till den alkoholiserade Henry Ekberg (eller i en tidigare roman till Lillemor Holm) besynnerligt platta och intetsägande. Därför är hans historier fulla av till synes ovidkommande utvikningar och sidohistorier.

I mitt tycke är Per Gunnar Evanders Sisyfos-arbete med vattenledningen i ”Ängslans boningar” fascinerande obegripligt – men logiskt. Romanhandlingen känns följdriktig från början till slut. ”Ängslans boningar” är faktiskt i långa stycken en lysande roman.

***

I Aktuellt i politiken nummer 6 1983 (30 mars) skriver jag om ”Hundarnas himmel” från 1982:

De berättargrepp Per Gunnar Evander använder i romanen ”Hundarnas himmel” (Bonniers) är välkända för hans läsare: Huvudpersonen. Hans Rudolf Carlsson, borrar sig tillbaka i sitt förflutna. Den psykologiska handlingen är viktigare än den yttre. Berättelsen förs framåt (eller på sätt och vis bakåt) på det associativa sätt som är utmärkande för det krokiga och mångbottnade mänskliga psyket. De flesta agerande, i bokens nu såväl som i dess förflutna, är psykologiskt föga rätlinjiga eller oproblematiska: huvudpersonen, hans alkoholiserade far, hans psykiskt sjuka mor och så vidare. Karaktäristisk för Hans Rudolf Carlsson liksom för många andra av Evanders tidigare huvudpersoner är ett slags monomani. Med små språkliga medel lyckas Evander skapa en sällsam spänning.

Av det ovan sagda ska man alls icke dra slutsatsen att ”Hundarnas himmel” skulle handla om avvikare, om psykologiskt gåtfulla människor eller om krumelurer; ”Hundarnas himmel” hör avgjort hemma i en realistisk tradition, om än en realistisk tradition med tonvikt på psykologisk trovärdighet. I själva verket är hans romanfigurer oerhört v a n l i g a människor, människor med vanliga brister, vanliga tillkortakommanden, vanliga besvikelser, vanliga förträngningar. Evander är bättre än någonsin på att skildra sådant.

Men framför allt är ”Hundarnas himmel” – mer än de flesta av Evanders tidigare, och som jag tycker utmärkta böcker – en hjärtskärande berättelse. Avsnittet om julklappsrundan med pappan hör till det hemskaste och bästa Evander någonsin har skrivit.

***

Till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev Per Gunnar Evander ”Människas glädje”:

I

Visst var det sant att vi någon gång
kunde skrämmas av vilan och tystnaden i vårt landskap.

Visst var det sant att vi kunde ana hotet
i höstmorgonens skuggor och gråslagna dagrar.

Visst var det sant att det hände
att våra värnlösa hjärtan
ville sprängas av det bleka dis
som skingrades invid vattnets bryn
eller lättade över trädmassivens horisonter.

Visst var det sant att vi lockades tro
att viddernas oförklädda skönhet
och lövdungens sinnliga förintelse
bakslugt vaktade på oss
som vore vi redan skadskjutna villebråd.

Visst var det sant att vi frestades förneka
att vårkvällens återkommande vargtjut
liksom sommardagens barmhärtiga silkesregn
ville samsas med vårt blodomlopp,
ville tygla vårt sätt att andas.

II

Men farligast, förunderligast,
var ändå ingenting av detta.
Farligast, förunderligast
var inte ens tillvarons flöde av nyckfullheter,
inte ens dödens lömska hembesök.

Nej, farligast, förunderligast
var du själv,
medmänniska kallad,
som kunde skygga för den utsträckta handen,
som kunde vägra dela brödet
som du menade var ditt och ingen annans,
kunde vägra avstå från sitt överflöd
som bröt onaturliga rågångar
och gjorde kampen mellan ägare och ägda
så skoningslöst ofrånkomlig,
så hänsynslöst självklar.

III

Men visst var det tillika sant
att vi kunde anlita ett giltigt språk,
ömsa meningar och rön av eget slag,
köpslå om glädjor, rädslor och outgrundligheter,
som gällde det handelsvaror från fjärran bygder.

Och visst kunde vi varsebli brådskan i varandras andetag
och erfara en vresig samhörighet
därför att de rysligt många av oss
var förslavat hemmastadda i en verklighet
som så utan misskund förråade vår vardag.

Så kunde vi också närhelst det föll oss in
vandra de tunnslitna stigarna
ner till sjöstranden
och bara ropa våra namn
och alltid veta
att ekot inte skulle svika oss.

Så kunde vi bevisa för oss själva
att vi trots allt fanns till,
att du var du
att jag var jag,
och besynnerligast av allt:
att vi var vi!

Så kunde vi låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med vårt landskap,
låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med att vara människa.

IV

Men hur ofta stod vi ändå inte handfallna
i vår sorgtagna gemenskap,
alltid barfota i kylan,
alltid blottställda i kastbyarnas mitt!

Hur ofta bad vi inte för de våras skull
i samma stund som vi värjde oss för andras böner!
Och hur gärna ville inte frågorna från förr,
de orubbligt tveklösa, ständigt förfölja oss!

Och medan vi bevittnade hur orättrådigt
livets nådegåvor fördelades,
medan vanmakt och hunger torterade oss
och rikedomarna förökade sig nästgårds,
fanns till sist inte längre tid och kraft
att grubbla över naturens mirakel och tecken,
fanns inte ork nog att spjärna emot
vad hotelser och skrämslor det än gällde,
fanns inte tid och kraft
att dröja vid ekots bedövande tröst
eller söka efter människolivets undangömda innebörder,
fanns inte tid och kraft till annat
än att ge efter för frågorna
som ansatte oss redan i det skarpa gryningsljuset,
åter och åter,
oavbrutet.

V

Kan det ha varit meningen först
att människa inte skulle vara
människas glädje?

Kan det ha varit meningen först
att annans värde skulle sättas
högre eller lägre än ditt?

Kan det ha varit meningen först
att den börda du bär, oförskyllt eller ej,
inte också skulle bäras av mig?

Kan det ha varit meningen först
att länken mellan det oförlikneliga som är du
och det oförlikneliga som är jag
skulle brista av outtalad fruktan?

VI

Det var när vi insåg att människovärdet
ville urholkas till näst intill ingenting
som en grovlemmad brushane, en apostel söderifrån,
äntrade margarinlådan i hörnet av Järntorget
och tog till att orera med det omisskännliga,
messianska eftertrycket.

Hans budskap omfattade en framtid
glödgad av förändringens vindar.
Han åberopade en låghalt, skäggprydd mäster
som givit dvärgamödan på båten
och lagt nål och tråd åt sidan,
det sades grov i mun, grov i ord,
grov dessutom i den krympta kroppens språk.

Och sändebudet härmade och citerade,
knöt näven och gick till vädjande attack
i sin frälsare lillpalmens namn,
formulerade det vackraste
som någonsin givits mänskligheten som råd och norm:
förenen eder
och bären varandras bördor!

VII

Och det handlade om betydelsen av att vara människa,
det handlade om att vara människas like.
Det handlade om anständighet och omtanke,
om varsamhet med dessa våra minsta,
om rimliga möjligheter till mänsklig tillvarelseform.

Kanske var det fula ord för den
som redan var avlastad sitt ok
och som hamnat på rätta sidan om kritstrecket,
som redan såg sitt rike bestå
i kraft av nästans umbäranden och förnekelser.

Men där stod han i torgplatsens utkant,
den förutseende hetsporren,
och drabbade häpna lyssnare med sin förkunnelse
medan hans tunga stämma
slog eko mot fattigkvarterens husgavlar.

VIII

Sålunda såddes ett frö
till något som kallas solidaritet.

Sålunda lades i grund ett hopp
om begynnelsen till någonting som kallas jämlikhet.

Sålunda tedde sig upprinnelsern
till någonting som kunde kallas en fördjupad,
en förklarad människosyn.

Jag hade ju skrivit, uppskattande, om både Per Gunnar Evander och Stig Sjödin, faktiskt också skrivit mapptext till skivor, men – om man ser till musik – skrivit mer om andra genrer än seriös konstmusik. Därför blev jag inte så lite överraskad, när jag uppvaktades av Sandvikens orkesterförening om att skriva mapptext till föreningens planerade CD ”Människas glädje. Dikt och musik om arbete, rättfärdighet och människovärde” (Proprius PRCD 9106, 1994). Men efter lite funderande tackade jag ja. Skivans inriktning framgår av ingressen:

Sandvikens Jernverk anlades 1862 och kom naturligt nog att i mycket prägla livet i den stad som växte upp kring verket. Denna CD har tillkommit som en dokumentation av en orkester – Sandvikens orkesterförening – och samtidigt av en bygd och människornas arbete där.

Om arbete, rättfärdighet och människovärde handlar de texter som Per Gunnar Evander och Stig Sjödin har skrivit; musiken skapades av Håkan Sund och Hans Eklund (samtliga med anknytning till Sandviken). Texterna bär på både historia och nutid, är på samma gång dokument och levande tradition. Människosynen och de grundläggande idéerna är i högsa grad aktuella – för vår tid och för varje ny generation.

CDn innehåller följande:

”Människas glädje” med text och recitation av Per Gunnar Evander samt musik av Håkan Sund. Sandvikens orkesterförening.

Hans Eklunds ”Lamento”. Sandvikens orkesterförening.

”Sånger i stål” med text av Stig Sjödin, recitation av Ulf Palme och musik av Hans Eklund. Sandvikens orkesterförening och Hammarkören – solister Rolf Leanderson och Ellinor Carlsson.

”Hjalmar Branting in memoriam” med text och recitation av Stig Sjödin, musik: Hans Eklunds final ur Synfoni nummer 4. Sandvikens orkesterföening.

Här följer mina mapptexter:

Per Gunnar Evander

författare, (född 1933 i Ovansjö), har skrivit radiopjäser och scenpjäser och gjort en lång rad TV-filmer. Men det var som romanförfattare han debuterade, och det är som romanförfattare han har haft stora och välförtjänta framgångar. ”Tjocka släkten” från 1965 har följts av ungefär 25 romaner (titlar som ”Det sista äventyret”, ”Härlig är jorden”, ”Orubbat bo”); tillsammans bildar de ett av de intressantaste författarskapen i svensk samtidslitteratur.

Evander skildar i sina romaner relationer mellan människor, präglade av ångest, skuld och ensamhet. Samtidigt finns hos honom förståelse och förlåtelse – en mänsklig värme som bryter igenom romanhandlingens sakligt rapporterande yta. Därmed är också sagt att ett av de främsta kännetecknen på Evanders författarskap är hans solidaritet med utsatta människor: de som i avgörande skeden av sitt liv inte har fått tillräckligt mycket av kärlek och tillit. I likhet med Lars Ahlin ställer Per Gunnar Evander den avgörande frågan om människovärdet: Har inte alla ett värde blott och bart genom att finnas till?

Människas glädje

Evanders romaner är inte agitatoriska eller i någon platt mening ”politiska”, men de rymmer – liksom Lars Ahlins romaner från ”Tåbb med manifestet” och framåt – frågeställningar om gemenskap och människovärde, som är centrala för människor med en demokratisk och socialistisk åskådning.

Därför var det inte överraskande att han till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev ”Människas glädje”, en text som mer uttryckligt än någon av hans romaner behandlar den demokratiska socialismens idéer och människosyn.

Texten rymmer förvisso referenser till den svenska arbetarrörelsens historia: ”en apostel söderifrån äntrade margarinlådan” och ”åberopade en låghalt, skäggprydd mäster”. Men dess budskap är djupare än de flesta jubileumskantaters: ”Kan det ha varit meningen först / att annans värde skulle sättas / högre eller lägre än ditt?”

Liksom Ahlin rör sig Evander här i skärningspunkten mellan demokratisk socialism och – i Evanders fall möjligen en sekulariserad – kristendom. Där finns socialismens begreppsvärld med onaturliga rågångar och skoningslösa kamp ”mellan ägare och ägda” men också kristen symbolik – ”dela brödet”, ”bären varandras bördor” och, på samma tema, tredje strofen i svitens femte avsnitt: ”Kan det ha varit meningen först / att den börda du bär, oförskyllt eller ej, / inte också skulle bäras av mig?”

Håkan Sund

(född 1946 i Sandviken), dirigent, pianist, tonsättare. Musiken till ”Människas glädje” stödjer och förstärker texten. Själv asscierar jag omväxlande till balett- och till filmmusik, vilket jag tolkar som att Håkan Sunds musik är mycket sinnlig; den talar samtidigt till flera av våra sinnen.

Hans Eklund

(född 1927 i Sandviken), tonsättare, lärare i harmonilära och kontrapunkt vid Musikhögskolan i Stockholm.

Hans Eklund fick sitt genombrott 1959 med ett beställningsverk för Radioorkestern, ”Musik för orkester”. Bland hans övriga verk kan nämnas de tio symfonierna, ”Musica da camera”-serien om sex konsertanta verk och radiooperan ”Moder Svea”.

Om Eklund skriver Lennart Hedwall i ”Den svenska symfonin”: ”Eklund har i stort hållit fast vid en tonal överskådlighet, men den inre intensiteten har med åren stegrats till allt kärvare dynamik och allt större klanglig expansion.”

Lamento

Ordet är italienskt och betyder ”klagande”. Under barocken fick ordet betydelsen av sorgeeffekt inom vokal- och instrumentalmusiken.

Eklunds ”Lamento” pendlar mellan skärande sorg och tröst. De mjuka och tröstande partierna riskerar aldrig att bli för vackra; mot dem står dissonanser och stråk av sorg.

Sånger i stål

När Sandvikens Jernverk 1962 firade sitt 100-årsjubileum, beställde företaget en jubileumskantat av två sandvikensöner, författaren Stig Sjödin och tonsättaren Hans Eklund. ”Kantat skriven till Sandvikens Jernverks 100-årsjubileum 1962″ uruppfördes på jubileets första dag, den 16 juni 1962. 1976 spelade Sandvikens orkesterförening, med skådespelaren Ulf Palme som recitatör, in verket på LP.

Hans Eklunds musik är ett gott exempel på kompositörens illustrativa förmåga. Det är en böljande, pulserande musik, i inledningen både sträv och pampig. I den fjärde dikten speglar musiken den hetsiga arbetsprocessen – en Maskinsång väl i klass med Elmer Diktonius´ verbala version.

Stig Sjödins texter har i de flesta fall en stram och allvarlig ton. Bildspråket är expressivt: ”På rullbanan smattrar en orm / och hugger sin gadd i haspeln, / vispar med stjärten så att verket skallrar.” Men kantaten börjar ”en varm och solstinn junidag” år 1858, ”när molnen över sjön stod dräktiga med åska”, och där finns också romantiska partier med lugn andhämtning och sommarskir ton: ”Verket ligger tyst i vila, andas lätt i sommardagen. / Brukets alla farstubroar doftar än / av unga björkar.” Och i den avslutande, sjunde dikten roar sig Sjödin med att låta självaste Konsuln stiga ned från sin statysockel för att gå en inspektionsrunda.

Stig Sjödin

För Stig Sjödin (1917-1993) innebar jubileumskantaten ett återvändande till ungdomens arbete som verkstads- och valsverksarbetare i Sandvikens Jernverk, och till den motivkrets han slog igenom med i debutsamlingen ”Sotfragment” (1949), som dock mer präglades av personporträtt och personlig plåga.

Stig Sjödin var en av de främsta skildrarna av kroppsarbetarnas vardag och av industrikapitalismens människoförslitande framfart. Men han var också full av humor, mänsklig värme och, inte minst, sinnlighet.

”Sånger i stål” är ett gott exempel på att det går att skriva litterärt fullödiga beställningsverk; vid sidan av Sjödin har framför allt Birger Norman lämnat goda bidrag till den genren. Båda har också bidragit till att under årtionden göra fackförbundstidningar till intressanta kulturtidskrifter.

Hjalmar Branting in memoriam

När verket uruppfördes i samband med invigningen av nya Folkets hus i Sandviken den 16 februari 1974, medverkade Stig Sjödin som recitatör.

Dikten börjar med att författaren hör Brantings ”röst som talar besinning”. Tanken och dikten går till det berömda foto där Branting, med mörk kostym, hatt och käpp, till synes oberörd vandrar bland ridande poliser med pickelhuvor och sablar, poliser som attackerar en demonstration, som har övergått i kravaller. (Fotot återges på sidan 12 i mapphäftet.) Branting ”behåller hatten och besinningen på”.

Stig Sjödins dikt har en tydlig adress till det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets kommunistiska vänster, den som Lars Ahlin i en socialdemokratisk broschyr 1968 hade anklagat för ”svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med `det högre medvetandet´”.

Musiken vi hör är finalen ur Eklunds fjärde symfoni, ”Hjalmar Branting in memoriam” (1973). Den vill, enligt kompositören, ”försöka vara ett äreminne över de människor, som trots fattigdom, förtryck och elände hade kraft och mod att kämpa sig fram till en människovärdig existens”. Verket är ett tydligt politiskt ställningstagande från Eklunds sida, vilket understryks dels av att där ingår – utöver Sjödins dikt – ett autentiskt utdrag ur Hjalmar Brantings rösträttstal från 1918, dels av musikaliska citat från kända arbetarrörelsesånger som ”Arbetets söner”, ”Internationalen” och Joe Hills ”Svarta präster”.

Tilläggas bör att CDn har en mycket expressiv omslagsbild, Eigil Thorells ”Två händer”.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Hej! Så intressant att läsa det Du skriver om Per Gunnar Evander och om han romaner.
    Jag vill nu tipsa om att Evandersällskapets hemsida är klar.
    http://www.evandersallskapet.se
    Mvh, Agnetha

    Comment by Agnetha — 2008 09 24 11:24 #

  2. Hej Enn,
    Ibland känns ”världen” rätt liten…
    Per Gunnar Evander lärde jag känna den sommar,
    då vissa scener ur filmen: ”Det sista äventyret”, skulle spelas in på min arbetsplats: Stenby Konvalescenthem, Adelsö. Därefter, kom vi att bli bekanta/vänner och han lovade att hjälpa mig att ge ut mina då, två till antalet diktsamlingar.
    Hälsade bla. på honom å Östgötagatan, där han hade en skrivarlya, samt å Skeppargatan 81.
    Minns, att han bad mig blunda och tryckte, ett metallföremål i min handflata och bad mig gissa..
    Det visade sig vara en medalj – ett järnkors,
    ”vilket, min far emottagit ur Adolf Hitlers hand – för lång och trogen tjänst, i sitt arbete som korrespondent å Sandvikens järnverk”…
    När jag något år senare påminde om episoden – hade han ändrat sig, ty då var det ej ur A. H’s
    egen hand fadern fått medaljen, utan av Adolf Hitlers livmedikus, vilken P G’s far spelade bridge tillsammans med…
    Han berättade, även att hans far samt ytterligare några herrar i landet, turade om att ”bevaka” –
    lyssna på Sveriges radio, för att omgående ringa till ”klagomuren” och anmärka om de hört någon, tala dialekt eller uttrycka sig grammatisk fel!

    Ang. Palmemordet, så sade han bara: ”Glöm skiten!”…Glöm ”det där” bara! och likväl berättade han att han, Harry Schein, Jan-Olof Strandberg spelade tennis tillsammans – var torsdag em i Kungliga tennishallen, samt att ”han”
    Olof Palme ”var en jävla dålig förlorare”…
    Han visade mig även pärmar med ”kärleksbrev” från beundrare…bla. från Alf Svensson!
    När han var hemma hos mig i Lagerfors – (samma år/tid, som han varit på bokmässan i Göteborg och gett ut sin (självömkande) bok om flickan Ingeborg
    med rönnbären… minns just nu ej titeln)…berättade han, att han under natten gått omkring i huset och ”letat”..
    (Själv, satt jag påklädd i uppvärmd bastu och frös! Kunde omöjligt sova.)
    På morgonen såg jag att
    hans byxor, var så luddiga och skrynkliga, att jag frågade om han möjligen hade krupit under trasmattorna och sovit med kläderna på!
    Varpå, han svarade att han varit inne i mina döttrars rum och ”lockat till sig en av flickornas sovande själar!”
    När jag senare skulle visa honom det hus/gård där jag vuxit upp – förvånade han mig åter, med att tvärstanna innan, att ens gått in på gården* – likblek i ansiktet, som hade han sett spöken på ljusan dagen, innan han fick fram:
    ”Nej, jag kan inte se det!”
    *Att det hade varit Mariestads kolera kyrkogård, där hade jag ej berättat. Om det nu var något sådant han sett…
    Har naturligtvis, än mer att berätta – men någon diktsamling har jag då inte fått fram…vare sig i bokform eller i någon byrålåda…endast som fragment i mitt huvud, spillror av förlorat liv,
    gör de sig då och då påminda…
    Vet, att han berättade, inte utan stolthet, att han var den enda svenska författare, som fått TVÅ
    biografier utgivna under sin levnad.
    (Fick en, som han noga talade om att han ej kunde dediktera, eftersom han inte själv skrivit den).
    Tyvärr, har jag just ytterst få, av hans böcker
    kvar – hade fått ett antal, av honom.
    Att han blev arg/ irriterad/ avog när han ej längre fick avsluta radioprogrammets: ”SOMMAR” – vet jag, ty han hade svårt att försonas med tanken på att ”Ulven” skulle få den äran.
    Dessutom, minns jag att han blev ursinnig, när jag fimpat i kaffefiltret, innan det lagts i soppåsen…hans far hade visst dött av lungcanser.
    Att han hade flera böcker om alturism, gillade han ej heller, att jag kommenterade:
    ”Jasså, du är en sådan, som måste läsa dig till medmänsklghet!” Däremot, så gillade han, att ”endast han och Jan Guillou”, var de författare, vars skrifter skulle bestå i framtiden – eftersom de skrev på gammaldags skrivmasdkiner till skillnad från alla ”datorskrivande”.
    Nog för att han kunde påverka alltid – minns hur jag en gång efter att hört hans sommaravslutande program – fick en sådan längtan, att en sista gång
    ”omslutas av sommarens svalkande ännu ljumna badviksvatten”…att jag tog och reste ner från Stockholm till min Vänerö, bara för att doppa mig och sedan resa de TRETTIO milen tillbaka.
    Får lita på att detta stannar oss emellan – will not be published!
    mvh: Kerstin Roos – överlevare…överlevande…

    Comment by Kerstin Roos — 2015 10 05 2:47 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^