Israel och Palestina

11 april 2006 16:43 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 4 kommentarer

Bo Strömberg skrev på sin blogg i slutet av januari en försiktigt positiv kommentar till Hamas´ valseger i det palestinska valet. Jag skrev då på hans blogg tre kommentarer, som jag åter igen vill lyfta fram, med anledning av att det socialdemokratiska partidistriktet i lördags (8 april 2006) gjorde ett uttalande om konflikten mellan Israel och Palestina och med anledning av att EU, därefter, har fattat ett olyckligt beslut – det nya i det här inlägget finns därför i slutet.

***

Konflikten mellan Israel och Palestina är som en ond dröm. Just när man tycker sig skymta en ljusning i allt mörkret, händer alltid något som ser ut att för överskådlig tid blockera en utväg ur hemskheterna.

Nyss skedde det hoppingivande, uttåget ur Gaza. Sen försvann uttågets arkitekt (vars fortsatta avsikter jag för övrigt ställde mig mycket tvivlande till) ur bilden, och nu vann Hamas, vars mål är Israels utplånande, det palestinska valet. Men jag håller med Bo: det var ett demokratiskt val, och Hamas´ seger var mycket övertygande, så låt oss alltså ge Hamas en chans. Hamas´ sociala program är bra, och kanske, kanske kan den nya ansvarspositionen bidra till att dess regering kan ta ansvar för en fredlig överenskommelse med Israel.

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

Att, som i fallet Israel, se ideal svikas och att själv tvingas ändra uppfattning är inte lätt. Likväl kräver intellektuell hederlighet att man försöker se båda sidors motiv för sitt handlande. Därmed inte sagt att de motiv man kan förstå kan rättfärdiga vidriga handlingar. Jag har full förståelse för palestiniernas desperation och kan därför också förstå varför Hamas vann så stort, men självmordsbombningar, som dödar oskyldiga, bland annat barn, kan aldrig försvaras. Jag begriper israelernas behov av skydd, men när detta tar sig uttryck i svinaktigheter mot palestinier och annektion av allt mer palestinskt land, hänger jag inte med längre.

Jag tycker att all rasism, däribland antisemitism, är djupt föraktlig. Men jag blir också upprörd över att så många av dagens israelvänner i media så ofta tar till debattknepet att stämpla israelkritik som antisemitism.

Ett av de senaste exemplen är den kritik som har riktats mot den danska thrillerserien Örnen, vars samtliga avsnitt jag har sett. Den aktuella kritiken gällde att en sällsynt vidrig skurk – förresten dödad i det senaste avsnittet – är israel. Men herregud, den personbakgrund som tecknas och den faktiska israeliska vapenförsäljningen, som spelar en roll i handlingen, gör ju faktiskt den här karaktären rimlig. Och skurkar med annan bakgrund än israelisk har det fullkomligt drällt av i den här serien: en var ryss, några var litauer, en som fortfarande går lös i serien är kongoles och så vidare. För övrigt fick sig dansk flyktingpolitik också en välförtjänt knäpp på näsan i det senaste avsnittet.

Jag sätter punkt här men återkommer med en musikalisk guide till Israel och Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 16:41 #

***

Vår jättelika samling av politisk musik och folkmusik från världens alla hörn rymmer förstås också skivor från och om Israel respektive Palestina.

En EP, som direkt knyter an till temat ovan, är “Yerushalaim Shel Zahav” med Shuly Nathan, som jag och Birgitta fick av vår vän och laboremuskamrat Nils-Åke Eriksson i augusti 1967. Så här har Nils-Åke skrivit på konvolutets baksida: “Jerusalem of Gold kom ut några dagar före 6-dagarskriget och representerar erövringen av Jerusalem: en äkta folksång, som engagerar hela Israels befolkning, som sjunger den med darr på rösten och med tårfyllda ögon.”

I skivhyllorna finns fyra LP från sextiotalets andra hälft med den israeliska folksånggruppen Oranim Zabar med solisten Geula Gill: “Around the Campfire” (Elektra EKS 7166), “Songs of the Negev” (Elektra EKS 7156), “Shalom!” (Elektra EKS 7146) och “A Town Hall Concert” (Elektra EKS 7201) – den senare innehåller bland annat “Havana Gila”.

Town Hall är förstås den i New York. Israelisk musik var populär på den här tiden, och New Yorks musikliv var fullt av judar. I vår samling av sång- och musikböcker från den här eran finns till exempel Ruth Rubins (red) “Jewish Folk Songs In Yiddish and English”, utgiven 1965 på den tidens ledande folkmusikförlag Oak Publications.

En amerikansk artist som förvaltar sitt judiska arv på skiva (skivmärket Elektra) är Theodor Bikel. Som exempel kan nämnas “Jewish Folk Songs” (EKL-14), “More Jewish Folk Songs” (EKL-165) och “Folk Songs From Israel” (EKL-132). På LPn “A Young Man and a Maid, Love Songs of Many Lands”, där han sjunger tillsammans med Cynthia Gooding, finns några sånger på jiddish (Elektra EKS-7109).

Den ovan nämnda Rubin gav också ut egna skivor på tidens – jag höll på att skriva alla tiders – förnämsta skivbolag för folkmusik och politisk musik, Folkways, till exempel “Jewish Folksongs” (Folkways Records FW-8740, 1953) och “Jewish Life: The Old Country” (Folkways Records FG-3801). Folkways-skivor i vår ägo är LPn “Songs of the Holidays and Other Songs, Sung by Gene Bluestein and Children of the Mount Zion Hebrew Congregation” (FC 7554) och den multireligiösa LPn “Easter Ceremonies In Jerusalem” (FR 8951). I vår ägo har vi också i CD-form “The Nativity, By Sholem Asch, Narrated by Pete Seeger” (Folkways F-35001) – Asch var en känd judisk författare.

Hans son, Moe Asch, grundade skivbolaget Folkways, som har gett ut till exempel större delen av Pete Seegers, Woody Guthries och Leadbellys skivor.

Denna musikskatt finns fortsatt tillgänglig genom skivbolaget Smithsonian Folkways i Washington. Smithsonian Folkways härbärgerar också andra förnämliga skivmärken som Paredon, Monitor, Dyer-Bennet, Cook och Fast Folk. Utöver nyutgivningar på märket Smitshsonian Folkways hålls samtliga inspelningar – sammanlagt flera tusen – från de ingående bolagen tillgängliga i form av nyinspelade CD-skivor, som går att postorderbeställa till Sverige: blues, bluegrass, folkmusik från alla jordens hörn, kampsånger och så vidare. Den här skattkammaren hittar man på nätadressen http://www.folkways.si.edu. Om du är intresserad av skivor som hör hemma i just den sfär som avhandlas här, klickar du på Our Recordings, sen på Genres, sist på Judaica.

Palestinamaterialet på de här skivbolagen är magrare och finns framför allt på etiketten Paredon, som var ett superradikalt bolag, grundat av Irwing Silber och Barbara Dane, hon förresten en riktigt bra blues- och jazzsångerska. Jag kan nämna Various artists: “Palestine Lives!” (Paredon Records PAR 01022, 1974) och låten “Free Palestine” med Ruthie Gorton på LPn med olika artister “What Now People, Vol 3″ (Paredon Records PAR 02003).

De fyra Palestina-LPna i vår samling är samtliga utgivna i Sverige: Bruksteatern: “Palestina mitt blod, min väg, mitt land” (Bruksskivor BRULP 1, 1977); Kofia: “Palestina mitt land” (KOFIA 1), Kofia: “Mitt hemlands jord” (KOFIA 2) och Kofia: “En hälsning till mitt folk” (KOFIA 3, 1984). De är alla uttryck för solidaritetsarbetet med Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 18:04 #

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

Vill man bli medlem i Helga Henschens Vänner, betalar man in årsavgiften 100 kronor på pg 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Nästa arrangemang är årsmötet lördagen den 18 februari klockan 14.00-17.00 i det nya kulturcentret i Hallonbergens centrum i Sundbyberg – detta nya kulturcentrum ska bland annat inrymma ett Helga Henschen-rum med de av Helga till kommunen donerade konstverken. I övrigt sjunger Urban Ekeblad, gitarr, ackompanjerad av Emma Lundborg på cello, egna tonsättningar av dikter, skrivna av Helga. Det framförda materialet finns också på en CD från 2005, “Änglabarn och röda rävar” (RBA712). CDn kommer att säljas vid årsmötet men kan också beställas direkt från Urban, urban.ekeblad@abfstockholm.se.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-29@ 12:02 #

***

Åter till konflikten mellan Israel och Palestina.

Birgitta och jag deltog i lördags (8 april), numera som gäster och veteraner, i den socialdemokratiska distriktskongressen i Folkets hus i Uppsala. Ett inslag i kongressen var ett antal seminarier på olika temata, och vi valde att delta i det som handlade om utrikespolitik och internationell solidaritet. Inledare var Tomas Brundin och samtalsledare Tone Tingsgård.

Detta seminarium behandlade bland annat ett förslag till uttalande om konflikten mellan israeler och palestinier att därefter föreläggas hela kongressen. Efter diskussion i seminariet fick det följande innehåll:

EN RÄTTVIS FRED I MELLANÖSTERN

Den snart 60-åriga konflikten måste ges en lösning vid förhandlingsbordet och denna lösning genomföras i praktiken. Världssamfundet behöver hjälpa till. Sverige kan spela en ännu tydligare roll. Färdplanen för fred, Genève-initiativet och andra fredsinitiativ kan medverka till att förutsättningar skapas och bidra till att Mellanöstern slår in på vägen till fred.

Grunden för förhandlingarna är 1967 års gränser, en rättvis lösning av flyktingfrågan och en lösning av Jerusalems status och utbredning.

Detta kan bara genomföras om Israel avlägsnar muren som byggts på palestinska områden, den israeliska ockupationspolitiken upphör och bosättningarna utryms samt att Israel påbörjar återställandet av förutsättningarna för en palestinsk stat.

Det förutsätter också att Palestina stärker rättsäkerheten och bekämpar korruptionen på de palestinska områdena, intensifierar arbetet med att bygga en demokratisk statsbildning, samlar folket kring långsiktigt fredliga relationer till omvärlden och med kraft bekämpar alla försök till självmordsbombningar och andra terrorhandlingar.

Sverige och världssamfundet måste bidra till att skapa förutsättningar för en genomförbar fred, ge ekonomiskt bistånd till främst Palestina för att bygga en hållbar stat och vara beredda att bistå med internationella observatörer för att stödja freden.

EU har som granne, största biståndsgivare och som medlem av den internationella kvartetten bakom färdplanen för fred ett särskilt ansvar att driva en aktiv och kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare. Den palestinska myndigheten behöver EUs politiska och ekonomiska stöd för att kunna utvecklas och verka för demokrati och i fredlig riktning.

Socialdemokraterna stöder det palestinska folkets rätt till eget land inom de av FN fastställda gränserna.

***

En nyckelmening i uttalandet och ett av de starkaste skälen till att det togs just när det togs var ”Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare” – adressen var här EU.

Måndagen den 10 april kom det beslut från EUs utrikesminstrar, som uttalandet ville varna för: Hamasregeringen anses inte ha levt upp till den så kallade kvartettens krav, och EU stryper därför allt stöd till den palestinska myndigheten. Visserligen heter det, att biståndet dit bara har frysts tillfälligt och visserligen ska EU försöka hitta andra kanaler än den palestinska myndigheten för att nå palestinierna, men beslutet är ändå djupt olyckligt. Med en ledning som varken kan klara löner eller administrativa uppgifter, är risken uppenbar, att de palestinska områdena hamnar i just det kaos, som israelerna aldrig har varit sena att utnyttja till att genom ensidiga åtgärder stärka sina egna positioner. Den israeliska regeringen med valvinnaren Olmert i spetsen kommer då aldrig att riva muren, aldrig att utrymma de bosättningar, som han och hans anhängare anser måste fogas till ett ytterligare utvidgat Israel, aldrig att avträda ens en tum av Jerusalem till palestinierna.

Kvar åt palestinierna blir då ett antal bantustans, övervakade av israelerna, åtskilda av murar, gränser och vägspärrar, och berövade praktiskt taget alla vattenresurser.

Det är skamligt. Och EU bidrar till detta genom sitt beslut att frysa biståndet till den palestinska myndigheten.

4 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Hans O Sjöström har lämnat följande kommentar per mejl:

    För det första en speciell kommentar om Rebecka Weiss. 1962 råkade jag komma med på samma båt från Pireus till Haifa som hon och Veronica Nygren (en av Mah-jongs grundare). De var ständigt omsvärmade av den grekiska besättningen och kallades gång på gång till kaptenen, eller vem det var, för att förklara ett eller annat. De klarade sig ganska bra genom att låtsas att de inte kunde något annat språk än franska. De kunde inte ens stava på engelska.

    Hur det var kom vi att tillsammans resa till Neot Mordekhai där jag skulle vara några veckor innan jag reste till Tel Aviv och Jerusalem för att skriva uppsats om fackföreningsrörelsen Histadrut. Jag som redan var en van trädgårdsarbetare hade inga svårigheter att klättra i äppelträd och gallra i klasarna, men Rebecca och Veronika var själva inbegreppet av sjåpiga svenska flickor med alla tummar mitt i handen och grundinställningen ”varför ska jag göra det här”. De försvann efter några dagar om jag inte minns fel. På den tiden var Rebecca svarthårig.

    Nå, om dina i och för sig kloka kommentarer om konflikten Israel-Palestina har jag inte mer att säga än vad jag sagt förut. När israeliska terrorbombningar dödar oskyldiga, framför allt barn, vem manar då till återhållsamhet? Det kan ju inte vara så att israeliska barn är mer värda än palestinska? Själv bojkottar jag sedan länge israeliska varor, inte bara för att jag vill protestera mot landets rasistiska och imperialistiska politik utan framför allt för att apelsinerna och andra jordbruksprodukter odlas på erövrad palestinsk, eller om man ska vara petnoga, arabisk mark, vilket fortfarande är fullt synligt i landskapet.

    Att EU:s och andra västländers politik är helt åt helvete är lika uppenbart som det är väntat och lika väntat är det att Sverige stöder den politiken.

    Vill du läsa mer om inledningen till min anti-israeliska inställning kan du läsa min novell i en gammal samlingsvolym som heter ”För Afghanistan”, redigerad av Lars Andersson. Fast det är värre nu när vi skickar trupper till Afghanistan, utlämnar folk till CIA för tortyr i Egypten och deltar i uppbygget av EU:s insatsstyrka.

    ”Who’s next?” för att citera en annan sångare och låtskrivare som kunde vara värd en rad på din blogg.

    Många hälsningar till dig och Birgitta! Våren lär vara på väg.

    Hans O

    ***

    Jo, efter ett återfall med snö i går morse, grönskar trädgården igen. Birgitta har varit i Lund i dag och reser i morgon till UNICEF-möte i Andorra; hon är ordförande i svenska UNICEF.

    Veronica Nygren, som du nämner, har just dött. Dödsannonser finns i dagens stockholmstidningar. Jag kände henne inte personligen, men hon var med i Helga Henschens Vänner, och hennes syster Laila sitter i sällskapets styrelse tillsammans med mig. Genom Laila har jag vetat, att hon har varit sjuk. Som du mycket riktigt nämner, var hon (tillsammans med Helena Henschen, som också är med i Helga Henschens Vänner, och Kristina Torsson) initiativtagare till det radikala klädföretaget Mahjong.

    I dessa tider är ”Who´s Next?” väl värd att lyfta fram. Jag ska skriva om den och om Tom Lehrer på bloggen.

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 21 17:05 #

  2. Enn: Har äntligen nu – i slutet av december – igen gått igenom det du skrev i April ’06 på din blogg, det som du själv hänvisade till mera nyligen. Ska försöka kommentera kort men känner jag mig själv, tror jag att jag kommer att misslyckas.:)

    Absolut ingenting fel i att stödja både israelers och palestinska arabers rätt till ett land! Absolut fel att ta sida med terrorister, och nu islamister, säger jag! I detta stöd ligger en tankelapsus av enorm proportion! Den dag kommer – ja, den är redan här – när moderata palestinier som vill ha fredlig samexistens klandrar(!) dem som stödde terror och korruption hellre än folkets väl. J’accuse svenska extremister och radikala för att ha tagit sida med det oförsvarbara!

    Jag slås av det ironiska (eller elaka) att somliga kan hetsa till bojkott av ett land, som din vän och mejlare ovan, men inte förmå sig att agera på någon jämförbar eller proportionerlig nivå mot nationalistisk och ultrareligiös terrorism som vill förinta detta land och som har strävat efter detta i decennier.

    Döm om min förvåning när svenska politiker och mediafolk öppet stödde Hezbollah i somras! Man kan mycket väl stödja palestinska nationella ambitioner utan att besudla sig med terror! Perverst kan man inom somliga vänsterkretsar ta avstånd från Sverigedemokraterna men tydligen inte från Mellanösterns ultranationella som öppet spyr antisemitism och hotar utplåning ev en liten stat som råkar vara judisk. Vansinne!

    Fanns det hos tidiga svenska stödjare av Israel verkligen en ”tankelapsus eller ren okunskap”, som du skrev, angående området där staten Israel etablerades? Hur bra är du på att belägga och analysera muslimska och arabiska invasioner och erövringar av och olika folks vandringar till och från det forna Palestinska Mandater och dessförinnan det Ottomanska Imperiet? Hur mycket vet du om hur landet byggdes upp av inhemska och invandrade judar decennier innan WWII och om hur många araber som flyttat in för att det fanns arbetstillfällen? Hur mycket känner du till om Jerusalems ”muftis” band till nazisterna under WWII, om Jordaniens ockupation av Jerusalem efter ’48 och fördrivningen och utestängningen av judar? Jag kan bara anta att du som är beläst har fått del av mycket information.

    Naturligtvis var regionen ”bebodd”, och av många olika folk, bl.a. judar, muslimer, kristna etc… Detta skulle betyda att ett av mellanösterns folk inte lagligt skulle kunna etablera en stat på en liten del av området? Gäller detta kurder och estländare också i deras områden? Gällde det Trans-Jordanien – där judar av lag inte får bo – på 20-talet? Bangladesh?

    Finns det nu idag kanske, möjligen, en grav tankelapsus och ignorans om historia bland svenska självutnämnda ”anti-israeler” som hos din vän Hans O Sjöström? Eller var det tankelapsus då och tankelapsus nu? Att sanningen är någonstans mittemellan? Naturligtvis har palestinska flyktingar dragit ett kort strå. Men tror du ärvt flyktingstatus har hjälpt dem? Skulle din familj ha mått bra av att ha tvingats bo i läger i Härnösand i 60 år? Vilka har haft ansvaret för dessa flyktingar i alla år?

    Du själv framstår inte speciellt extremistisk men du ger frivilligt din vän ett forum på din egen blogg, utan kommentarer. Får väl säga emot själv då; Fördomar ska inte stå emotsagda, tycker jag! Håller du verkligen med i denna radda propaganda-slagord:

    ”…israeliska terrorbombningar dödar oskyldiga, framför allt barn[sic]…israeliska barn… mer värda än palestinska…bojkottar …israeliska varor…landets rasistiska och imperialistiska politik…erövrad palestinsk…arabisk mark…

    Förlåt, men detta, ”Det kan ju inte vara så att israeliska barn är mer värda än palestinska?” stinker av fördomar, låt vara att det slutar med ett frågetecken. När man slutar se israelerna som människor har det gått för långt. Samma med hur man ser palestinier! Att ge trovärdighet till terrorgruppernas framfart är att kränka palestinier som grupp!

    Uttrycket ”arabisk ”mark” i Sjöströms mejl ovan låter misstänkt xenofobiskt, protektionistiskt, kolonialistiskt. Det låter som att det som en gång har varit arabisk mark ska alltid vara arabiskt? De teokratiska talar om ”muslim lands”. Dit hör bl.a. Spanien som en gång var muslimskt. Är denna sorts intolerans någonting vänstern brukar stå för? Den oftast antireligiösa vänstern? Det är nånting som inte stämmer.

    Tankelapsus eller ren okunskap: Svenska politiker, som (för att envist påminna om det man gärna glömmer eller aldrig fattade) öppet stött terrorister och korrupta som Arafat, skulle diktera Israels och ett framtida Palestinas gränser? Skulle det inte vara på plats att man i stället följer FNs diktat, resolution 242? Och i så fall är det upp till parterna att förhandla fram försvarbara gränser när fientligheterna har stoppats. Man ser inte till att de stoppas om man tar sida med terrorister!

    Hur mycket bidrar du själv till att föra fram falsk information om Israel? Du skriver ofta om FiB som du tydligen är aktiv i men du har säkert inte ansvar för allt som förs fram där? Jag googlade och hamnade på fib.se och ser till min förvåning detta angående ännu ett i raddan upprop mot Israel: ”…I o m Israels angrepp på Libanon hamnade Gaza i mediaskugga…”

    Vad talar man om? Angrepp på Libanon? Var det inte Hezbollah som anföll Israel från Libanon (medan Libanon och FNs observatörer lät det ske) och Israel som var tvingat att slå tillbaka mot Hezbollah? Hur kan FiB ljuga så? Varför är det i svenska vänsterns intresse att föra fram en lögn?

    Det finns sannerligen något ruttet bakom svenska vänsterns och däribland somliga socialdemokraters agerande. Det är bara bra om det kommer fram! Det finns något bra också och det är alla människopr som ser andra som människor och som inte för-dömer, som inte gar pa all propaganda. Man får hoppas att de senare är fler än vad som märks trots antiisraellobbyns tappra försök!

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2006 12 29 22:05 #

  3. Till A-K Roth: Jag känner mig inte träffad av det du skriver, och vad jag själv tycker kan mina läsare ta del av ovan.

    Däremot häpnar jag över den här långa drapan: vilken besatthet, vilken enögdhet, vilken monomani!

    Du frestar mitt tålamod, men jag har en liberal attityd till yttrandefrihet och jag är övertygad om att läsarna drar sina egna slutsatser helt utan fortsatt argumentation från min sida.

    Slutligen bara en sakupplysning: Den tidskrift du talar om är inte gamla Folket i Bild, som jag i ungdomen var ombud för, utan den nystartade Folket i Bild/Kulturfront.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 29 23:49 #

  4. Till Enn:

    Tack för info om nya FiB. Den kanske inte alls har att göra med Ordfront som säkert aldrig skulle häva ur sig slikt som ”kriget mot[sic]Libanon”.

    Min långa ”drapa” (fanns inte i skoldatalexikonet)var reaktion på enögda monomaniska skriverier och dito ageranden från svenska politiker och skribenter. Carin Jämtin, t.ex. verkade besatt när hon svor åt en sak men ignorerade en annan. Detta berömde du. Monomani?
    Besatt kan man bli över orättvisor och lidande i världen.
    Besatt kan man bli av blotta tanken om svenskt medlöperi. Det är agerandet jag agoniserar över.
    Har man sett terrorns verkningar ”personally and up close” kan man bli lite gramse på medlöperi.
    Bra att ditt tålamod blir frestat ibland. Det måste ha varit extremt frestats så cyniskt som du svarade. Inser att du inte vill diskutera. Ristat i Sten.

    Svenska vänsterns agerande ”is not up for diskussion”!

    Comment by A-K Roth — 2006 12 30 14:57 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^