En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.