Galago i nytt format

Jag har läst och prenumererat på Galago oerhört länge, men sen har jag inte fått någon tidning på ett bra tag. Att jag inte har reagerat på det sista har att göra med att den bara utkommer med fyra nummer per år, och eftersom jag läser en mängd serietidningar är det då inte alldeles lätt att komma på att en saknas bland dem som fortfarande kommer ut.

Här om dan hittade jag dock 2016 års senaste nummer (nummer 125 om man räknar från starten) i en tidningsaffär där jag ofta handlar och köpte den, lite överraskad över att den fanns där och dessutom hade ändrat format till klassiskt serietidningsformat. Också annat var annorlunda: Jag saknade den presentation av bidragsgivarna som förr fanns i varje nummer.

Jag är inte särskilt priskänslig men fann, när jag läste det här numret, att innehållet inte motsvarar det tidningen kostar, 89 kronor.

I en redaktionell text i början av det här numret fann jag också något som kanske är förklaringen till att jag inte har fått Galago fastän det aldrig har varit min avsikt att sluta läsa den. Redaktionen skriver, att det kostar skjortan att skicka fakturor på posten och vill att läsarna i stället för egen maskin ska skicka 25 spänn i månaden till Galago via autogiro. Eftersom jag är andligt släkt med Kapten Stofil gör jag aldrig något sådant. För min del går jag med mina räkningar – föreningsavgifter, prenumerationer med mera – till Forex Bank och betalar där med kontanta pengar, något som man inte längre kan göra i de vanligaste bankerna.

Nå, naturligtvis kan jag faktiskt ha missat en prenumerationsfaktura, till exempel inte förstått att jag skulle använda en som möjligen var bilaga i tidskriften, men hade jag när det begav sig fått en påminnelse – jag läser till exempel mejl som det inte kostar skjortan att skicka – hade jag självklart betalat. Nu får jag stå ut med att jag har fått en helt oplanerad lucka i min digra Galago-samling i sommarhuset i Öregrund.

Om det finns några skäl att återuppta prenumerationen återstår att se – det nummer av Galago jag nu har fått tag på och läst hör verkligen inte till de bästa jag har tagit mig igenom.

Rätt mycket är risigt tecknat i den stil Galago dess värre allt för länge har odlat. Men också de serier som i formellt avseende går an – som Ellen Greiders, Karolina Bångs samt David Liljemarks och Jimmy Wallins – har det gemensamt, att de saknar avslut och poäng.

Poäng finns faktiskt i Thomas Olssons ”Rogert möter Roger Mogert”, men hur många utöver mig finns det bland Galagos läsare som ens känner till det här stockholmska borgarrådet?