En sång från Nazityskland, sedan spanska inbördeskriget

25 januari 2017 22:44 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Under nazitiden i Tyskland förföljdes och fängslades oliktänkande och förintades som underlägsna betraktade folkgrupper, främst judar.

Fängslade människor sattes i tvångsarbete i torvmossar, till exempel i Börgermoor, där Johann Eiser och Wolfgang Langhoff hämtade stoff till sin text ”Die Moorsoldaten”. Musiken komponerades av Rudi Goguel. Första gången den sjöngs var 1933. Börgermoor var ett läger med ett tusental fångar som var socialister eller kommunister.

Sången fick vidare spridning under spanska inbördeskriget, i den stora kontingent tyska frivilliga som stred på den republikanska sidan. Tillsammans med tyska spanienfrivilliga sjöng Ernst Busch in ”Die Moorsoldaten” på skiva, ”Spanien 1936-1939”. Den har sedan förts över till ett stort antal LP- och CD-skivor med bland annat material från spanska inbördeskriget.

Die Moorsoldaten

Tysk originaltext: Johann Eiser och Wolfgang Langhoff, 1933
Musik: Rudi Goguel, 1933

Wohin auch das Auge blicket
Moor und Heide nur ringsum
Vogelsang uns nicht erquicket
Eichen stehen kahl und krum

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Hier in dieser öden Heide
Ist das Lager aufgebaut
Wo wir fern von jeder Freude
Hinter Stacheldraht verstaut

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Morgens ziehen die Kolonnen
In das Moor zur Arbeit hin
Graben bei dem Brand der Sonne
Doch zur Heimat steht der Sinn

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Heimwärts, heimwärts jeder sehnet
Zu den Eltern, Weib und Kind
Manche Brust ein Seufzer dehnet
Weil wir hier gefangen sind

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Auf und nieder geh’n die Posten
Keiner, keiner kann hindurch
Flucht wird nur das Leben kosten
Vierfach ist umzäunt die Burg

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Doch für uns gibt es kein Klagen
Ewig kann nicht Winter sein
Einmal werden froh wir sagen:
Heimat du bist wieder mein

Dann zieh’n die Moorsoldaten
Nicht mehr mit dem Spaten
Ins Moor
Dann zieh’n die Moorsoldaten
Nicht mehr mit dem Spaten
Ins Moor!

Den tyska texten plus noter hittar man i ”Mit Gesang wird gefängt. Lieder der Arbeiterbewegung”, sammanställd av Inge Lammel, Dietz Verlag Berlin, 1967.

Uppenbart fick den redan under spanska inbördeskriget (1936-1939) spridning till andra grupper av spanienfrivilliga på den republikanska sidan och fick då även en engelsk text:

The Peat Bog Soldiers

Ingen källa jag har anlitat – skivor, nätet, sångböcker – uppger vem som är författare till den engelska texten. Jag har sett uppgiften att Luke Kelly i The Dubliners skulle vara dess upphovsman, men det är orimligt med tanke på att den engelska versionen fanns långt tidigare.

Far and wide as the eye can wander,
Heath and bog are everywhere.
Not a bird sings out to cheer us.
Oaks are standing gaunt and bare.

We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.
We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.

Up and down the guards are marching,
No one, no one can get through.
Flight would mean a sure death facing,
Guns and barbed wire block our view.

We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.
We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.

But for us there is no complaining,
Winter will in time be past.
One day we shall rise rejoicing.
Homeland, dear, you’re mine at last.

No more the peat bog soldiers
Will march with our spades to the moor.
No more the peat bog soldiers
Will march with our spades to the moor.

Den engelskspråkiga versionen finns också den på mängder av skivor, till exempel
Theodore Bikel: ”From Bondage to Freedom” (1973)
The Dubliners: ”Revolution” (1970)
Chad Mitchell Trio: ”Violets of Dawn” (1966)
Paul Robeson: ”Songs of Free Men” (1942)
Pete Seeger: ”Gazette, Vol 2” Folkways FW 62502/FN 2502 (1961)
Pete Seeger: ”Strangers and Cousins”, CBS CL-2334 (1965)
Pete Seeger: ”Songs of the Spanish Civil War, vol 1”, Smithsonian Folkways (återutgiven 2006)

Birgitta Dahl i samtal med Erik Pelling i Studentbokhandeln i Uppsala

25 januari 2017 15:06 | Media, Politik | Inga kommentarer

Studentbokhandeln, i Uppsala på Sysslomansgatan 7, anordnar i kväll, onsdagen den 25 januari klockan 18.00, en författarträff med Birgitta Dahl. Hon samtalar med kommunalrådet Erik Pelling om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

* * *

Folk på alla utställda stolar även den här gången. Bra samtal med Erik Pelling. Sedan en frågestund med många frågor från publiken. Som avslutning försäljning och boksignering.

Politisk musik från det forna DDR

24 januari 2017 22:54 | Musik, Politik, Teater | 10 kommentarer

Jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, på skiva och i sångböcker, har också själv redigerat ett par sångböcker med politiska sånger samt skrivit mapptext till skivor med politiskt innehåll. Det som ingår i mina samlingar är inte bara socialdemokratiskt material. Självklart innehåller min samling också till exempel kommunistiskt material, detta redan av skälet att socialdemokratins sångskatt också omfattar sånger som efter den kommunistiska rörelsens utbrytning sjöngs också i den nya politiska förgreningen, med samma text som tidigare eller med en modifierad eller ny text. Till det kommer att politiska vänsterrörelser har varit flitigare än de borgerliga partierna på att använda just sången som vapen. Åtskilligt i den kommunistiska sångtraditionen går naturligtvis inte att använda i den reformistiska delen av arbetarrörelsen, men man kan å andra sidan inte heller förneka, att till exempel ett politiskt mycket klandervärt samhälle som det östtyska rymde en rad teatermänniskor, sångskapare och artister som har lysande konstnärliga, ibland också faktiskt politiska sidor. Jag kan nämna till exempel Bertolt Brecht, Paul Dessau, Hanns Eisler, Gisela May, Helene Weigel och, faktiskt under en period, Wolf Biermann. Lotte Lenya har även hon, genom sitt äktenskap med Hanns Eisler och sina insjungningar av Brecht-texter, anknytning till den här gruppen.

Jag har dem alla på en mängd skivor, Brecht också i en mängd böcker samt på skiva: 20 CD med hela hans dramatik på tyska (jag har faktiskt en gång systematiskt lyssnat mig igenom allt det här!) och så en obeskrivligt rolig platta där hans förhörs av kommittén för kartläggning av oamerikansk verksamhet.

Den här inledningen är föranledd av att vi i förra veckan hade en återträff (seminarium plus middag) för gamla laboremiter från tidigt sextiotal här hos oss, och några av dem hade då med sig presenter. Av gamle vännen Nils-Åke Ericsson, som kommer i håg min vurm för politisk musik, fick jag i present dubbel-LPn ”100 Jahre deutsches Arbeiterlied. Eine dokumentation” (Eterna 8 10 015/16, 1973). Nils-Åke hade med mig i åtanke köpt ett begagnat exemplar med rätt medfaret konvolut men två helt orepade vinylskivor.

Ser man till sånghistorien i tysk arbetarrörelse, eftersom skivan utgavs i det dåtida DDR givetvis med tonvikt på den kommunistiska delen av den, täcker den åtminstone delvis också sådant som är känt bland tyska och andra socialdemokrater.

Som sig bör inleds den här sångsamlingen med ”Internationalen”, tyvärr i en lite för snabb och hurtig inspelning.

I ganska många fall har jag invändningen att materialet inte görs som unisont sjungna arbetarsånger ska låta och alltför ofta musikaliskt beledsagas av radioorkester, uppenbart mer van vid symfonier – den som sjunger solo betecknas till exempel som baryton och den övriga sången exekveras av en professionell kör.

Det här gör att jag ibland kanske inte uppfattar de musikaliska möjligheter originalen kan tänkas rymma.

Men framför allt sådant som väcker igenkännandets minnen väcker återhörandets glädje hos mig: ”Brüder zur Sonne, zur Freiheit”, ”Lied der Jugend” (”Det unga gardet”), Brechts-Eislers ”Solidäritetslied”, den klassiska koncentrationslägersången ”Die Moorsoldaten” och Paul Dessaus och Karl Ernsts sång ”Die Thälmann-Kolonne”, framförd av Ernst Busch och en kör av tyska spanienfrivilliga.

Under lyssnandet har jag också haft nytta av en östtysk sångbok som jag 1968 fick i present av min gamle kompis Anders Thunberg, känd bland annat som journalist på Dagens Eko, ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez Verlag, Berlin, 1967).

För egen del har jag aldrig varit i DDR, och till Östberlin kom jag först efter murens fall.

Danmark: Vänsterblocket under upplösning

23 januari 2017 15:12 | Politik | 2 kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 22 januari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 19,6 procent
Dansk Folkeparti 16,0 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,6 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4.7 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,5 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Inga stora förändringar finns i den senaste Voxmeter-mätningen mer än att stödet för ytterhögerpartiet Nye Borgerlige är anmärkningsvärt lågt.

Men det danska politiska landskapet ändras på ett annat sätt.

Socialliberala Radikale Venstre, nu under lång tid Socialdemokratiets främsta samarbetspartner, rör sig i riktning mot sin tidigare, blockoberoende hållning. Socialdemokratiets nu mer invandrar- och flyktingrestriktiva hållning är sannolikt den viktigaste orsaken.

Och just nu håller Alternativet, hittills en del av vänsterblocket, på att bryta sig loss och i stället bli blockneutralt. Partiet har vid ett möte deklarerat, att det varken är ett rött eller blått utan ett grönt parti.

Det har dock redan en mer framgångsrikt konkurrent om de vänstergröna väljarna, Enhedslisten, som nu – se ovan – alltså stöds av 8,8 procent (mot 5,7 procent för Alternativet).

Enhedslisten har Socialdemokratiet dock ett minimalt samarbete med. Frågan är därför, om det över huvud taget existerar något vänsterblock, åtminstone ett som skulle kunna överta makten.

Finland: Socialdemokraterna störst, Sannfinländarna på rekordlåg nivå

22 januari 2017 13:58 | Politik | Inga kommentarer

I en opinionsmätning, gjord av Gallup för Helsingin Sanomat, är Socialdemokraterna fortsatt största parti.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som är det ledande oppositionspartiet, stöds nu av 21,7 procent. Det är en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick 16,9 procent. Men nu präglas partiet av att det lägger fram alternativ till den borgerliga regeringens budget, förslag som tillgodoser utsatta gruppers behov.

Regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 19,9 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent. Under senare tid har statsminister Juha Sipilä från Centern råkat ut för flera självförvållade blåsväder.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), får nu 18,7 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ligger på rekordlåg nivå, 8,6 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna. Sannfinländarna tycks i regeringsställning vara oförmögna att bibehålla ett så högt väljarstöd.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) får i den här mätningen 12,1 procent och är alltså markant större än Sannfinländarna. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) stöds av 8,5 procent och ligger alltså bara snäppet efter Sannfinländarna. I valet 2015 fick Vänsterförbundet 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet får 4,4 procent . I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) får 3,6 procent. Det senaste valresultatet var 3,5 procent.

Livet som komedi

21 januari 2017 16:52 | Teater | Inga kommentarer

I en av våra många bokhyllor finns ett femtontal böcker av Anton Tjechov, de flesta av dem novellsamlingar, men bland det han har skrivit finns också kortromaner och verk för scen. Min läsning av Tjechov ligger före bloggeran, men här på bloggen finns i alla fall recensioner av teaterpjäserna ”Körsbärsträdgården” och ”Morbror Vanja”, den senare mer känd som ”Onkel Vanja”.

Neil Simon har transformerat ett antal av Tjechovs noveller för scenbruk, och det här verket kallas i Kristin Olsonis översättning för ”Nysningen”. ”Nysningen” gavs i somras som utomhusföreställning på Marsvinsholmsteatern i Ystad, i regi av Axel Morisse.

Han är ju knuten till Uppsala stadsteater, så när det råkade bli en veckolång lucka i repertoaren där, föll det sig naturligt att ge ”Nysningen” även här. Åsa Forsblad-Morisse hade ju redan lärt in en av rollerna, och Axel Morisse kunde som ansvarig för ystadsuppsättningen rimligen det mesta av texten. De två återstående rollerna hade i Ystad spelats av Minna Treutiger och Hugo Embretsson, och det visade sig, att de kunde ställa upp också den här gången. Morisse står fortfarande för regin, så jag antar att det vi såg på uppsalapremiären i torsdags var en upprepning av marsvinsholmsföreställningen, och för det talar också en del friluftsteaterartade scenarrangemang.

Det finns i Tjechovs prosatexter element av lätthet och elegans, men det är klart att man, när man transformerar några av dem för scenbruk inför delvis teaterovan publik, gärna lockas att lägga hela tonvikten på det lättsamma och skrattlockande. Men till exempel titelhistorien görs med så gott humör att man gärna skrattar och applåderar. Historien om hur man med alldeles bestämda avsikter försöker locka en redan gift kvinna upprepas i olika varianter än i dag, men för egen del kände jag ett visst motstånd – moraliskt om ni vill – mot den historia där en fader försöker göra sin son kunnig om erotikens mysterier genom att för ändamålet hyra en prostituerad.

Kontentan av den här föreställningen blir att livet är en komedi, ibland rena farsen.

Fast ibland är ju livet också en tragedi.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Gamla laboremiter på återträff/seminarium

20 januari 2017 16:05 | Mat & dryck, Politik | Inga kommentarer

I går, torsdag, hade vi ett antal gamla laboremiter från första halvan av 1960-talet på återträff, samtidigt seminarium, hemma hos oss i Uppsala.

Laboremus, i dag en studentklubb men då fortfarande med till exempel fackföreningsfolk bland medlemmarna – en förening för tanke- och kroppsarbetare, för att citera dåtidens stadgar – hade sin storhetstid, numerärt så väl som verksamhetsmässigt, under 1960-talet. 1960-1961, när jag var föreningens ordförande, fördubblades medlemsantalet från 125 till 254 medlemmar och växte året därpå – jag var då vice ordförande – till 322. I mitten av 1960-talet var föreningen uppe i drygt 500 medlemmar – som mest hade den över 600 betalande medlemmar. Laboremus blev i och med det här den ledande studentföreningen i Uppsala, och då ska man komma i håg, att antalet studenter på den tiden var betydligt färre än i dag.

Jag tänker inte plåga er med alla aktiviteter, inte bara om politik utan också om kultur, med mycket kända föredragshållare, publikdragande debatter med mera som bidrog till det här. Men det intressanta åtminstone i just det här sammanhanget är att Laboremus, inom socialdemokratins ram, stod för en utpräglat radikal linje och ofta fanns i det politiska intressets framkant. Vi diskuterade jämlikhet och jämställdhet, på ett radikalt sätt även ekonomisk demokrati. Vi stod för ett brinnande internationellt engagemang, när det gällde till exempel Sydafrika och Vietnam, och vi var häftigt mot EEC (dagens EG). Atomvapenmotståndet var likaså stort.

En intressant effekt av det här är att den helt överväldigande delen av dåtidens laboremiter fortfarande finns kvar inom socialdemokratin, än i dag till och med är radikala socialdemokrater, även om en och annan har blivit vänsterpartist eller har varit SKPare; några har förstås också tröttnat på socialdemokratin som den ser ut i dag, detta utan att för den skull gå med i något annat parti.

Birgitta och jag har deltagit i någon återträff med gamla studentförbundare, men där har vi mest bara mött lite yngre människor från det efter perioden av SSU-anslutning även av studentklubbarna återbildade Socialdemokratiska studentförbundet. Varför så få av de många aktiva från det gamla studentförbundet inte har synts i de här sammanhangen kan man ha teorier om, men det är inte ämnet för den här betraktelsen.

På min tid i Laboremus hade vi vårbrytningar, dit vi inbjöd laboremiter ur äldre generationer – vi listade dem vi visste var de bodde och om de fanns kvar i livet – och många kom faktiskt till de här vårbrytningarna med middag på restaurang, och några av dem ombads att berätta minnen från deras egen laboremustid.

När Birgitta förra året i samband med en födelsedagsuppvaktning träffade vår gamle vän från laboremustiden Sverker Gustavsson, professor i statskunskap här i Uppsala, började de prata om att samla en del av de gamla laboremusaktiva på 1960-talet, och efter lite mejlväxling bjöd Birgitta in så många som får plats runt vårt längsta bord, när det är förlängt med alla tre iläggsskivorna, utöver mig och Birgitta

Villy Bergström
Nils-Åke Ericsson
Agneta Guillemot
Sverker Gustavsson
Sven-Olov Larsson
Irma Ridbäck
Lars Rudebeck
Per Silenstam
Hans O Sjöström

Ytterligare två hade fått inbjudan, men Karin Rudebeck kunde inte komma på grund av utlandsresa, och Anna-Greta Leijon måste i sista stund tacka nej, eftersom hon hade drabbats av feber efter en hjärtoperation.

Märk att vi hade bjudit gamla vänner från sextiotalets Laboremus utan att fästa avseende vid deras nuvarande politiska hemhörighet och värderingar.

Det diskussionsämne Sverker och Birgitta hade valt för den här träffen var populismens växande roll i både svensk och övrig europeisk politik (i dag i hög grad också amerikansk). Birgitta ledde det här rundabordssamtalet, som inleddes av Sverker – han hade för övrigt till deltagarna i förväg skickat kopior av två av honom skrivna och publicerade essäer i ämnet, dels ”Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan” i Respons nummer 5 2016, dels en recension av fyra relevanta böcker, Björn ElmbrantsInnan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?”, Bengt LindrothsVäljarnas hämnd – nationalism och populism i Norden”, Thomas PikettysKan vi rädda Europa?” och Per SvenssonsVasakärven och järnröret – Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet”.

Jag ska här inte referera vare sig artiklarna eller Sverkers muntliga inledning, bara passa på att nämna, att Bengt Lindroth var medlem i Laboremus och en av mina efterträdare som redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas.

Alla de församlade bidrog med intressanta synpunkter, men eftersom varken jag eller någon annan har fört något protokoll, avstår jag från att försöka skriva ett referat.

I stället väljer jag att skriva om något där jag befinner mig på mer säker mark, mina egna synpunkter. Inte så att jag heller i det fallet har något manus att utgå från, men jag ska försöka sammanfatta det jag sa i mitt huvudinlägg och sen återkom till.

I min ungdom på 1950-talet i den lilla byn Juniskär 18 kilometer söder om Sundsvall var nästan alla som bodde där sossar och, i några fall, kommunister – dessutom fanns det småjordbrukare som var bondeförbundare av den gamla sorten, men en småbrukare på deltid som också var industriarbetare var sosse och prenumererade på S-tidningen Nya Samhället – det senare gjorde också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin. Det fanns ingen socialdemokratisk partiorganisation där i vår utkant, men några av byns byggnadsjobbare ställde upp före valen och satte upp valaffischer.

Den här klasspräglade boendestrukturen fanns fortfarande också i vissa delar av Uppsala, när jag hösten 1959 flyttade hit för att börja plugga vid universitetet.

Jag blev ju tidigt hyperaktiv i Laboremus och blev då också bekant med många i dåtidens parti och fackföreningsrörelse i Uppsala. En kille, som tog över som SSU-ombudsman, Sören Thunell (med eget ursprung i Kolsva), blev jag mycket god vän med, och eftersom Sören imponerades av vad jag och andra hade åstadkommit med Laboremus, rekryterade han mig och Hans O Sjöström till SSUs kretsstyrelse. Vid ett tillfälle tog han med mig till en ungdomsgård i sossetäta Salabackar, där vi visade en film om rasförtryckets Sydafrika och jag pratade om kampen mot apartheid.

Det här var uppenbarligen okänd mark för ungdomarna på den här ungdomsgården, och efteråt kom det fram två killar som satte sig bredvid mig, och den ene frågade:

– Är du sosse?

Jo, det var jag ju – hade aldrig varit något annat.

Killen som frågade: – Det var bra det. Annars kunde du ha åkt på stryk.

Och eftersom jag ju själv kom från en miljö, där man klassificerade människor efter skalan ”vi här nere, ni där uppe”, fann jag mig, begrep.

Jag berättade det här som en bakgrund till en analys av hur delar av den gamla arbetarklassen i dag har börjat rösta på populistiska högerpartier, i vårt fall Sverigedemokraterna.

Förr, när hela bygder och stadsdelar röstade på ett visst sätt, skedde detta mer på grund av socialt och politiskt ledarskap inom gruppen än på grund av kunskap om till exempel marxistisk klassteori. Viktigare var handfasta sociala förbättringar och några få prioriterade mål.

Men sedan, kan man säga, blev den samhällsledande arbetarrörelsen offer för sin egen framgång. Breddad utbildning, bättre ekonomiska villkor för många och flyttning till nya och dyrare bostäder förde delar av arbetarklassen till nya områden även för boendet. Kvar blev, nu utan den politiska ledning de tidigare hade haft, delar av arbetarbefolkningen, som nu fick ny konkurrens om enklare jobb av invandrare och flyktingar. De här människornas röstande på Sverigedemokraterna handlar nog i grunden mer om rädsla än om rasism.

En slutsats av detta är att vi åter måste våga tygla marknaden, göra samhället tryggt att bo och leva i igen också för dem som inte är så kapabla och initiativkraftiga.

* * *

Samtalet fortsatte också under den måltid Birgitta hade lagat och serverade: ugnsstekt kyckling, ris och sallad och som avslutning fruktsallad, egenbakta kakor och kaffe/te.

Och jag tror flera av de närvarande önskade en fortsättning.

Norge: Senterpartiet den stora vinnaren

19 januari 2017 16:44 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Opinion Perducos opinionsmätning för Avisenes Nyhetsbyrå gjordes 10-16 januari och publicerades den 18 januari:

Høyre 23,3 procent (- 1,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,3 procent (+ 2,9)
Venstre 3,7 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,6 procent (+ 0,4)
Senterpartiet 8,3 procent (+ 1,9)
Arbeiderpartiet 34,0 procent (- 1,8)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 0,7)
Rødt 2,0 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (+ 0,3)

Arbeiderpartiet ligger över sitt valresultat men visar i flera mätningar en vikande trend. Sosialistisk Venstreparti och Venstre ligger båda under spärren. MDG ligger som vanligt under spärren. Av regeringspartierna backar Høyre, medan Fremskrittspartiet blir lite större.

Särskilt intressant att notera är Senterpartiets växande stöd.

Ísland: Den nya borgerliga regeringen får stryk av väljarna. De vänstergröna gör ett jättelyft

19 januari 2017 15:29 | Politik | Inga kommentarer

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

Den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, speglar förmodligen islänningarnas reaktion på utfallet av regeringsförhyandlingarna:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) får i den här mätningen 26,1 procent (- 2,9 procentenheter jämfört med – OBS! – valet)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 24,3 procent (+ 8,4)
Píratar (Piratpartiet) 14,6 procent (+ 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,9 procent (- 0,6)
Viðreisin (Renässans) 6,9 procent (- 3,6)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 6,4 procent (- 0,7)
Björt framtíð (Ljus framtid) 6,3 procent (- 0,9)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Ljus framtid (och inte som i en mätning från ett annat institut Renässans) som får minst stöd.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar jättemycket, och övriga partier utanför regeringen med ett undantag klarar att behålla sin nivå från valet. Undantaget är det socialdemokratiska partiet Samfylkingin, som tappar ytterligare 0,7 procentenheter jämfört med valet.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^