Birgitta Dahl på Stadsbiblioteket i Uppsala

12 december 2016 13:56 | Politik | Inga kommentarer

I kväll, måndagen den 12 december klockan 18.00-19.30, berättar Birgitta Dahl i ett samtal med Lisa Pelling om sina nyutkomna memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss 2016). Samtalet äger rum i MallasalenStadsbiblioteket, Svartbäcksgatan 19.

Det kommer att vara möjligt att köpa boken i samband med mötet, också, om man önskar, få den signerad.

* * *

Trots att det är ganska nära jul, kom det mycket folk. En del av dem gamla partivänner; andra var sådana som via affischen på bibliotekets anslagstavla hade lockats gå och lyssna på Birgitta, sen årtionden ju en mycket välkänd uppsalaprofil.

Lisa Pelling, som samtalade med och ställde frågor till Birgitta, gjorde en mycket fin insats. Hon har ju inte bara känt Birgitta sen barnsben och den politiska vägen – det visade sig, att hon dessutom hade läst Birgittas bok mycket noggrant, och hon var alldeles rätt person att ställa de relevanta frågorna. Samtalet flöt ledigt och tog så lång tid, att det möjligen blev för kort tid för publiken att ställa frågor. Men också publikfrågorna var intressanta och relevanta.

Sen blev det bokförsäljning och signering – det kom till och med några gamla vänner som redan hade köpt boken i bokhandeln och nu ville att Birgitta skulle skriva i deras exemplar.

Också jag mötte och talade med gamla vänner. Jag satte mig bredvid min gamla arbetskamrat Gunilla Banks, och framför mig satt mina gamla kompisar från laboremustiden, Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck.

Några av våra gamla bekanta undrade, om inte jag, gamle proffsskribent, hade hjälpt Birgitta med att skriva boken, men detta dementerade jag med kraft. Jag fick visserligen läsa ett tidigt utkast, men Birgittas memoarer är hennes eget verk, formulerat och skrivet av henne själv.

Adventskaffe och nobelmiddag

12 december 2016 12:25 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

I lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.

Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.

Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.

Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.

Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.

Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.

Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.

I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.

Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^