Melodikrysset nummer 51 2015

28 december 2016 19:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Flera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.

Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.

Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:

Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.

Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.

Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.

”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.

Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.

Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.

ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.

Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.

Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.

Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.

Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.

Och nu ser jag att det är dags för middag.