The comeback girl utslagen – and she’ll never come back

Jag lärde känna Mona Sahlin främst under hennes tid som socialdemokratisk partisekreterare (1992-1994). När hon i samband med Göran Perssons avgång nämndes som tänkbar partiordförande, skrev jag här på bloggen (23 oktober 2006) ett inlägg, ”Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person”, som så småningom fick stor spridning via andra media, bland annat en helsidesintervju med mig i Aftonbladet. Om just Mona Sahlin skrev jag på bloggen följande:

”Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namnteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om huruvida hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ’Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.’

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.”

Sen blev hon ju, dess värre, partiledare ändå, under perioden 2007-2011.

Jag har då, och senare, förstås mött henne i olika partisammanhang, och jag har gjort mitt bästa för att inte riva i de sår mitt ovan återgivna omdöme om henne säkert skapade. Men av det hon har sagt till media har jag förstått, att hennes leenden vid sådana möten inte ska tolkas som att hon har glömt och förlåtit.

Nå, det kan jag leva med.

Efter det som senast har hänt är jag mer orolig för henne, och jag hycklar inte.

När folkpartisten, numera liberalen Birgitta Ohlsson gav henne uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, gladdes jag faktiskt, eftersom jag vet att Mona Sahlins engagemang på det här området är djupt och äkta.

Men huruvida hon har några verkningsfulla recept vet vi inte – hennes avgångsbesked kom kort tid innan hon skulle lämna sina förslag.

Avgången har att göra med de privata vidlyftigheter och det ekonomiska och andra slarv jag påtalade redan 2006.

Eftersom hon är föremål för en undersökning om osant intygande, bör det i det här fallet handla om det intyg, av allt att döma till innehållet felaktigt, hon skriftligt gav sin livvakt, när han var i färd med att köpa en bostadsrätt i Saltsjöbaden till ett pris som han inte föreföll vara i stånd att klara. I det här papperet uppgav hon, att han hade en inkomst om 120.000 kronor i månaden, när hans inkomst i själva verket var 43.000 kronor i månaden. Klämd på det här förklarade Sahlin att livvakten dessutom av henne fick 60.000 kronor i månaden, till vilket borde komma också av henne betalda sociala avgifter. Sammanlagt är vi då uppe i 78.000 kronor i månaden, vilket är bara 3.000 kronor mindre än det hon själv brutto tjänar per månad.

Sifferuppgifterna kommer från dagens kvällstidningar – jag vet inte om de i alla stycken är korrekta, men det här verkar vara en omöjlig ekvation.

I kvällstidningarna läser jag också, att hon har en ackumulerad skatteskuld på 215.000 kronor.

Det gamla mönstret – vi minns också den så kallade Toblerone-affären 1994, då Sahlin hade använt statens kontokort även till privata utgifter – upprepas alltså. Sahlin må ha andra förtjänster, men ekonomi, särskilt inte den egna, är inte hennes starkaste sida.

Att hon efter även det här någonsin skulle kunna komma tillbaka till något offentligt, politiskt tillsatt uppdrag är helt enkelt inte möjligt.

Privat tycker jag mest synd om henne – hon är född 1957, således bara 59 år, men vad ska hon försörja sig på tills pensionen börjar ticka in?

Men mest har hon skadat dem hon senast hade i uppdrag att värna, invandrare och flyktingar. Jag hör ända hit när Sverigedemokraterna gnuggar sina händer.

Hon verkar i alla fall själv ha begripit. att loppet nu var kört. Fast jag utesluter inte, att den minister hon sorterade under, Alice Bah Kuhnke (MP), och ytterst statminister Stefan Löfven (S) kan ha haft ett finger med i spelet, även om hon själv fick möjlighet att meddela sin avgång.

Smithsonian Folkways tar över en fantastisk skivskatt – håller Arhoolie’s utgivning ständigt tillgänglig

Amerikanska Smithsonian Folkways gör en fantastisk kulturgärning genom att ständigt hålla en väldig skivskatt – folkmusik, blues, plattor med singers/songwriters, politisk vänstermusik, barnskivor med mera – ständigt tillgänglig. Dels går det att ständigt beställa nyutgåvor av tidigare utgivna LP- och CD-skivor från de gamla skivbolagen A.R.C.E., Blue Ridge Institute, Collector Records, Cook Records, Dyer-Bennet Records, Fast Folk Records, Folkways Records, I.L.A.M., Mickey Hart Collection, Monitor Records, M.O.R.E., Paredon Records, Smithsonian Folkways Recordings (över 300 nya, egna utgåvor) och UNESCO Collection of Traditional Music. Bland Folkways-artister man kan hitta i den här skivutgivningen finns till exempel Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger. Med förvärvet av Fast Folk Records fick man utgivningsrätten till en hel rad yngre folkmusikartisters skivor. Folkways, Cook, Monitor och inte minst det relativt nyförvärvade UNESCO Collection of Traditional Music täcker stora delar av den övriga världen, och både Folkways och Paredon har gett ut mängder av skivor med utpräglad vänsterinriktning i texterna.

Sök gärna själv Smithsonian Folkways på nätet!

I dag hittar man på deras hemsida en nyhet som får mitt och andra folkmusikvänners hjärtan att klappa: Smithsonian Folkways tar över också det av Chris Strachewitz 1960 skapade skivbolaget Arhoolie Records plus underetiketterna Ideal, Falcon och Rio, specialiserade på mexikansk musik, samt det peruanska skivmärket Discos Smith. Arhoolie har gett ut mer än 350 album med blues, folkmusik, jazz, country, gospel, cajun, zydeco, mexican-american och världsmusik.

Ni kan ju själva, innan allt det här införlivas med Smithsonian Folkways’ ständigt tillgängliga kollektion, på nätet leta upp en lista med bolagets samlade utgivning, men jag vill redan här locka er med att lista en rad artister, utgivna och återutgivna av Arhoolie: Count Basie, Clifton Chenier, Elizabeth Cotten, Snooks Eaglin, Coleman Hawkins, Lightning Hopkins, Blind Lemon Jefferson, Flaco Jimenez, Leadbelly, Mance Lipscomb, Magnolia Sisters, Mississippi Fred McDowell, Charlie Parker, Pine Leaf Boys, Ma Rainey, Tampa Red, Big Mama Thornton, Bukka White, Josh White, Big Joe Williams, Sony Boy Williamson och Lester Young. En del av de nämnda, med flera skivor i Arhoolie’s utgivning, finns för övrigt tidigare också i Folkways’ utgivning.

Jag har en del Arhoolie-skivor, köpta i ett par skivaffärer i Stockholm på den tiden då jag jobbade där. Numera finns det bara rudiment av den tidens skivdistribution och skivförsäljning – folk laddar ner enskilda låtar i stället för att köpa skivor. Det kan man göra också via Smithsonian Folkways hemsida, men om man som jag är en konservativ skivsamlare, kan man också beställa hela skivor därifrån. Själv åkte jag efter min pensionering till New York och Washington och gick med en tom kappsäck upp på Smithsonian Folkways kontor och fyllde där kappsäcken med i förväg beställda skivor för 20.000 kronor.

Ni behöver ju inte göra så mycket, men håll gärna USAs bästa skivlager i gång genom att beställa hela CD-skivor!

Finland: Socialdemokraterna störst i ny mätning och Sannfinländarna på delad femte plats

Också i Taloustutkimus’ aprilmätning för Yle är Socialdemokaterna största parti. Sannfinnarna åker även här på en ny käftsmäll.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,4 procent (- 1,3 procentenheter jämfört med förra mätningen i samma serie), vilket placerar partiet på andraplatsen. Centern ligger därmed under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,5 procent (+ 1,2), vilket gör partiet till största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,0 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen (- 0,1). I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Oron verkar stiga i partiet. Inför den stundande kongressen har Alexander Stubb i ordförandevalet fått en utmanare i Petteri Orpo.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 8.5 procent. Därmed är partiet på delad femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 13,5 procent (+ 1,0).

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,5 procent (+ 0,2). Vänsterförbundet är alltså lika stort som Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,5 procent (- 0,2).

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,6 procent (+- 0).

4,361 personer intervjuades under perioden 4 april-3 maj.

Danmarks i storlek fjärde största parti får en trotskist som ny ordförande

Partiet Enhedslisten – mer fullständigt Enhedslisten – De Rød-Grøne – är en märklig skapelse. Det har bildats av tre yttervänsterpartier, Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti, men som framgår av det fullständiga namnet, härbärgerar partiet också miljöaktivister. Partiet kan inte ses som ett språkrör för något enda av de bildande partierna utom i den meningen att de alla står för ekosocialism, antikapitalism och euroskepticism.

Enhedslisten fick 7,8 procent av rösterna i folketingsvalet 2011 och är nu, med över 8 procent i opinionsmätningarna, Danmarks i storlek fjärde parti.

Det har i enskilda frågor gett den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen parlamentariskt stöd, men det här stödet är inte ovillkorat.

Till dess egenheter hör, att det inte har någon partiledare. Den valda funktion som kommer närmast partiledarfunktionen är att partikongressen väljer en ”politisk ordförande”, som dock bara får sitta under en begränsad period och sedan byts ut.

Enhedslisten har senast haft en mycket duktig och omtyckt politisk ordförande i Johanne Schmidt-Nielsen, vars bakgrund är elevfackligt arbete, men hennes mandattid går nu ut; hon ska fortsätta sin politiska gärning som partiets utlännings- och integrationsordförande, men hon måste lämna även denna plats vid nästa val.

Det lutar åt att hon som efterföljare på posten som politisk ordförande får vice gruppordföranden Pernille Skipper. Skipper är medlem i det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti men tonar, när hon intervjuas av danska tidningar, ner detta i den ekumeniska anda som råder i Enhedslisten.

Orkla allt större på ytterligare ett område

Mitt intresse för norska Orkla beror varken på att jag skulle ha några egna ekonomiska intressen i företaget – det har jag inte – eller på att jag skulle få något ekonomiskt utbyte av det jag skriver – det har jag inte heller. Bakgrunden för mitt intresse är att Orkla, ett stort och växande livsmedelsföretag, i dag äger flera av de svenska livsmedelsföretag som en gång i världen ägdes av statliga Procordia Food.

Men norska Orkla är en växande jätte också på andra områden, till exempel konsumentvaror på verksamhetsområdet personlig hygien. Nästan alla har säkert i den/de livsmedelsbutik(er) och på de apotek de brukar handla sett tandborstar av märket Jordan, ursprungligen ett danskt varumärke, sedan 2012 ägt av Orkla Home & Personal Care.

Men Jordan tillverkar också, vilket kanske inte alla vet, målarpenslar. Grenen Orkla House Care har genom uppköp i till exempel Norge, Sverige och Storbritannien blivit stort också på målarverktyg och med sådana förknippade rengöringsmedel samt städverktyg, alltså varor som säljs bland annat genom färghandeln. Andra Orkla-ägda verksamheter med den här inriktningen är Anza, Homex, Hamilton och Spekter.

Nu kompletterar Orkla sin penseltillverkning i Storbritannien, Hamilton i Norwich, genom att köpa ytterligare en ledande leverantör av målarverktyg för gör-det-själv-bruk, L G Harris & Co Ltd, grundat 1928 och med välkända märken som Harris, Lynwood, Harris Victory och T-Class. Det här företaget har också exportverksamhet. Dess fabriker ligger utanför Birmingham samt i Zhaoging i Guandong i Kina.

Norge: Orkla Foods backar för opinionen i Norge

Jag har skrivit om hur ett av Nordens största konsumentvaruföretag, Orkla, rationaliserar genom att flytta produktion till näraliggande länder och ibland, som en följd därav, lägga ner mindre och samtidigt för ineffektiva enheter.

Produktionen av ketchup och dressing skulle till exempel flyttas till Felix-fabriken i Fågelmara i Sverige, vilket skulle ha betytt att en av företagets två fabriker i norska Rygge skulle läggas ner.

Nu blir det inget av med den saken.

Förklaringen till det här är med all säkerhet opinionstrycket på hemmaplan.

Estland: Centerledaren Savisaar tänker kandidera till posten som president

I en artikel i Keskerakonds (Centerpartiets) tidning Kesknädal (Onsdag) deklarerar partiledaren Edgar Savisaar, att han tänker kandidera till posten som Estlands president. Det förvånar knappast någon, men den här artikeln innehåller ett par saker, värda att notera.

Till det intressanta hör, att Savisaar nämner och förtalar nästan alla andra kända kandidater, dock inte den reformpartistiska utrikesministern Marina Kaljurand. Det är lätt att begripa varför: Kaljurand är ju av rysk härkomst, och Savisaars parti, Keskerakond, lever i stor utsträckning på stödet från de ryska väljarna.

Däremot får hans konkurrent om ordförandeposten i det egna partiet, Kadri Simson, en hurring för att hon har påpekat, att det kanske inte är så lätt att kandidera som president, när man har blivit avstängd från posten som kommunal ledare i huvudstaden.

Så striden om ledarskapet i Centerpartiet är ingalunda bilagd…

Danmark: Socialdemokratiet nu över sitt valresultat

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 1 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 7,3 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 20,4 procent
Konservative Folkeparti 2,3 procent
Liberal Alliance 9,3 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Socialdemokratiet är i Voxmeters senaste mätning aningen större än i 2015 års val. Partiet tycks ha tagit röster dels från andra partier på vänstersidan – dock undantaget Alternativet, som växer. Det borgerliga regeringspartiet Venstre ligger märkbrt under sitt valresultat. På den borgerliga sidan är det Liberal Alliance som har växt sen valet.

Första maj: Var var alla ni andra som också har ert hjärta till vänster?

Första maj blev en vändpunkt. Åtminstone väderleksmässigt – nu är vårvärmen här.

Politiskt är det kärvare. Miljöpartiets galopperande kris har med full kraft drabbat också dess samarbetspartner i regeringen, men socialdemokratins kris har varat för länge för att inte också vara självförvållad. Jag är historiematerialist, men om jag ska använda bildspråk, tror jag partiets kris har att göra med att partiet under en lång period ser ut att ha förlorat sin själ. De röda fanorna plockas fram igen till Första maj, men allt färre samlas bakom dem, och jag tror inte att det beror på fanornas röda färg.

I Uppsala hade Vänsterpartiet, om jag får tro Upsala Nya Tidning, tre gånger så många deltagare i sitt tåg. Och också i Göteborg hade Vänstern, om jag får tro Dagens Nyheter, fler deltagare än (S), som ändå hade Stefan Löfven som talare. Jag har minnen av de fantastiska möten Olof Palme en gång i världen hade i Göteborg.

Det här har inget att göra med att Stefan Löfvén och, i fallet Uppsala, Gabriel Wikström, skulle vara usla talare, låt vara att Olof Palme var ett strå vassare.

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikströms tal möttes gång på gång, bortsett från passusen om flyktingkrisen (som ändå inte innehöll någon främlingsfientlighet), av gillande applåder, och jag önskar verkligen, att ännu fler hade kommit på mötet – det var långt fler där än i tåget – och hört budskapet, sådant som fler offentliganställda, 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa och ett absolut nej till de skattesänkningar de borgerliga ständigt predikar.

Fast det allra mest glädjande med hans tal var enligt min mening, att socialdemokratin nu ideologiskt knyter an till partiets tema från palmeepoken, ökad jämlikhet. Jämlikhet är socialdemokratins hjärtefråga och särmärke, säger jag som i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för partiets och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgrupp. Tryck upp vår gamla rapport igen, studera och läs – samhällsutvecklingen under senare år har på nytt gjort jämlikhetsbudskapet brännande hett.

Och jag har faktiskt förhoppningar, detta för att så många andra socialdemokratiska Första maj-talare runt om i landet också pläderade för ökad jämlikhet. Det här måste ha funnits med i de talarstolpar partiexpeditionen brukar sända ut till alla talarna.

Jämlikhetstemat fanns med också i de två rent lokala Första maj-talarnas anföranden, båda uppskattade av publiken genom stormande applåder.

Maria Gauffin Röjestål från LO-distriktet höll ett tal som vi i publiken tog till vårt hjärta, både därför att hennes anförande handlade om personliga hot från högerextrema och om modet och plikten att stå rak.

Även Gustaf Silenstam från SSU-distriktet visade sig vara en utmärkt och engagerande talare. Också hans tal avbröts av applåder, inte minst när han slog fast den moraliska plikten att fortsatt ta emot människor på flykt.

I publiken skymtade jag, längre bak, bland annat min gamle vän från Laboremus-tiden Per Silenstam – och kanske fanns också hans bror Erik där, fast jag inte såg honom. Deras far, som var prost i Värmland, lär en gång vid ett besök i Uppsala ha hört mig, som då var Laboremus-ordförande, i en stor offentlig debatt i Universitetets sal X och till Per ha sagt något mycket berömmande om mig som debattör. Jag kan nu kvittera genom att säga något berömmande om en yngre Silenstam.

Eftersom mina ben numera inte orkar med några långa marscher, ännu mindre marscher i uppförslut, avstod jag även i år från att gå i Första maj-tåget. Birgitta gick däremot i tåget, så jag satte mig på första raden i Parksnäckan och läste Aftonbladet medan jag väntade på tågets och hustruns ankomst. Jag markerade också en plats åt henne på min vänstra sida.

Före henne kom emellertid Gabriel Wikström och de andra talarna samt folk från Arbetarekommunens ledning, och Gabriel Wikström tog platsen närmast intill den jag hade vikt åt Birgitta. Men först kom han fram och hälsade och berättade också det jag redan visste, att han här om dan – på kungens födelsedagsmottagning – hade haft ett samtal med Birgitta om lokala saker som kunde vara bra att veta inför Första maj-talet. (Då ska man veta, att Gabriel under sin studietid tillbringade ett par år i Uppsala, som alltså inte är nytt för honom.)

På min högra sida placerade sig en ung dam, som presenterade sig genom att säga, att ”ja, vi har ju båda varit redaktörer för Libertas”. Libertas är alltså Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift, och hon heter Madeleine Bengtsson. Jag måste då säga, att jag, trots att jag betalar medlemsavgift i Laboremus, inte får Libertas, vilket betyder att jag inte vet, hur den tidning hon gör numera är. Hon lovade kolla det här och att ordna, så att jag får mitt gamla skötebarn, och jag tror henne, en så aktiv åhörare hon var under hela Första maj-mötet.

Till höger om henne satt, åtminstone periodvis, Emmy Sjöblom, som är Uppsala arbetarekommuns nya ombudsman. Vi har setts på arbetarekommunmötena och på distriktskongressen och hejar även om vi egentligen inte känner varann. Jag har frågat Peter Gustavsson, som är arbetarekommunens ordförande, om vem hon är och hur det går, och han verkar mycket nöjd med vår nya, blott 27-åriga ombudsman. Att jag inte tidigare känner henne beror på att hon bor i Gustavsberg och tydligen dagligen pendlar; hon har tidigare varit SSU-ordförande på Värmdö. När jag googlar på henne, ser jag, att hon tidigare har arbetat på Fotografiska museet, vilket förklarar en sak: Nästan jämt, när jag ser henne, nu senast på Första maj, fotograferar hon med en hyggligt avancerad kamera.

Jo, hon tog bilder av mig och Birgitta också, nu på Första maj.

Sång och musik hör också till Första maj. Tåget marscherade anfört av musik, och mötet öppnades med ”Arbetets söner”. Och så avslutade vi genom att sjunga ”Internationalen”.

Att det här plus de röda fanorna skulle skrämma bort några tror jag inte ett dugg på.

Men kanske skulle det bli fler mötesdeltagare, om vi inte envisades med att förlägga vårt möte till Parksnäckan långt inne i Stadsparken. Inget fel på Parksnäckan, men nog vore det lättare att locka spontanlyssnare, om vi i stället hade vårt Första maj-möte på något ställe, där förbiflanerande hade en chans att lyssna och kanske ansluta.