The comeback girl utslagen – and she’ll never come back
5 maj 2016 15:11 | Politik | 22 kommentarerJag lärde känna Mona Sahlin främst under hennes tid som socialdemokratisk partisekreterare (1992-1994). När hon i samband med Göran Perssons avgång nämndes som tänkbar partiordförande, skrev jag här på bloggen (23 oktober 2006) ett inlägg, ”Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person”, som så småningom fick stor spridning via andra media, bland annat en helsidesintervju med mig i Aftonbladet. Om just Mona Sahlin skrev jag på bloggen följande:
”Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.
Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namnteckning på kallelsepapperet.
Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om huruvida hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ’Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.’
Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.
Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.”
Sen blev hon ju, dess värre, partiledare ändå, under perioden 2007-2011.
Jag har då, och senare, förstås mött henne i olika partisammanhang, och jag har gjort mitt bästa för att inte riva i de sår mitt ovan återgivna omdöme om henne säkert skapade. Men av det hon har sagt till media har jag förstått, att hennes leenden vid sådana möten inte ska tolkas som att hon har glömt och förlåtit.
Nå, det kan jag leva med.
Efter det som senast har hänt är jag mer orolig för henne, och jag hycklar inte.
När folkpartisten, numera liberalen Birgitta Ohlsson gav henne uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, gladdes jag faktiskt, eftersom jag vet att Mona Sahlins engagemang på det här området är djupt och äkta.
Men huruvida hon har några verkningsfulla recept vet vi inte – hennes avgångsbesked kom kort tid innan hon skulle lämna sina förslag.
Avgången har att göra med de privata vidlyftigheter och det ekonomiska och andra slarv jag påtalade redan 2006.
Eftersom hon är föremål för en undersökning om osant intygande, bör det i det här fallet handla om det intyg, av allt att döma till innehållet felaktigt, hon skriftligt gav sin livvakt, när han var i färd med att köpa en bostadsrätt i Saltsjöbaden till ett pris som han inte föreföll vara i stånd att klara. I det här papperet uppgav hon, att han hade en inkomst om 120.000 kronor i månaden, när hans inkomst i själva verket var 43.000 kronor i månaden. Klämd på det här förklarade Sahlin att livvakten dessutom av henne fick 60.000 kronor i månaden, till vilket borde komma också av henne betalda sociala avgifter. Sammanlagt är vi då uppe i 78.000 kronor i månaden, vilket är bara 3.000 kronor mindre än det hon själv brutto tjänar per månad.
Sifferuppgifterna kommer från dagens kvällstidningar – jag vet inte om de i alla stycken är korrekta, men det här verkar vara en omöjlig ekvation.
I kvällstidningarna läser jag också, att hon har en ackumulerad skatteskuld på 215.000 kronor.
Det gamla mönstret – vi minns också den så kallade Toblerone-affären 1994, då Sahlin hade använt statens kontokort även till privata utgifter – upprepas alltså. Sahlin må ha andra förtjänster, men ekonomi, särskilt inte den egna, är inte hennes starkaste sida.
Att hon efter även det här någonsin skulle kunna komma tillbaka till något offentligt, politiskt tillsatt uppdrag är helt enkelt inte möjligt.
Privat tycker jag mest synd om henne – hon är född 1957, således bara 59 år, men vad ska hon försörja sig på tills pensionen börjar ticka in?
Men mest har hon skadat dem hon senast hade i uppdrag att värna, invandrare och flyktingar. Jag hör ända hit när Sverigedemokraterna gnuggar sina händer.
Hon verkar i alla fall själv ha begripit. att loppet nu var kört. Fast jag utesluter inte, att den minister hon sorterade under, Alice Bah Kuhnke (MP), och ytterst statminister Stefan Löfven (S) kan ha haft ett finger med i spelet, även om hon själv fick möjlighet att meddela sin avgång.
22 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Och Veronica Palms piruetter har fått Rädda Barnens inkomster att störtdyka med miljonbelopp. Verkar inte som avdankade s-damer rosar marknaden.
Comment by Thomas Åkerblad — 2016 05 05 19:06 #
Du skriver: ”Privat tycker jag mest synd om henne – hon är född 1957, således bara 59 år, men vad ska hon försörja sig på tills pensionen börjar ticka in?”
Ska jag förstå detta som ironi från din sida? Jag googlade snabbt fram en DN-artikel från 2010:
”Eftersom Sahlin varit statsråd i mer än sex år har hon rätt till full statsrådspension när hon slutar. Pensionen ger henne 51.000 kronor i månaden fram till dess att hon fyller 65 år, enligt tidningen. Efter det får hon 36.000 kronor i månaden. Beräkningen bygger på att Sahlin blir 81 år — genomsnittsåldern för kvinnor.”
Comment by Bert Hoflund — 2016 05 05 19:16 #
Till Bert Hoflund: OK, där har du en poäng. Men hon verkar ju av någon anledning inte klara sig med de inkomster hon har nu heller.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 05 20:56 #
Till Thomas Åkerblad: Fast Rädda Barnen är ju inte tvingade att välja just henne.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 05 20:59 #
Hoppas verkligen att hon försvinner bort från svensk politik för alltid, få har skadat Sverige mer än hon med sin utopiska kulturmarxism. Bra för Sverige att hon försvinner!
Comment by Johnny Andersson — 2016 05 05 21:44 #
Till Johnny Andersson: Marxist, av något slag, är hon då verkligen inte! Du verkar ha ganska dimmiga begrepp om marxismen, som bland annat var uttalat antiutopisk.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 05 22:15 #
Till Enn Kokk: ”OK, där har du en poäng. Men hon verkar ju av någon anledning inte klara sig med de inkomster hon har nu heller.” Här har vi hela problemet i en enda mening! Det gäller att hitta försörjningsmöjligheter för nomenklaturan. S-maffian har anammat samma tankegångar som fordom som var gångbara i den gamla adeln och det avsomnade östblocket! Och detta år 2016! Det fundamentala problemet i denna fråga är att Mona Sahlin var inkompetent redan som partisekreterare, sedan som partiledare, för att sedan vara inkompetent som handläggare mot rasism, kort sagt, inkompetent för att hantera vad som helst. I den ideala världen skall inkompetenta personer inte premieras.
Nu lever vi inte i den ideala världen, nu gäller det att hitta en ny försörjningspost för en uppburen partimedlem, vi medborgare och skattebetalare måste vara beredda att solidariskt bidra till att hon får sin ekonomiska framtid säkrad. Att detta sedan detta inte är moraliskt rätt är en annan fråga, men som SED i Östtyskland helt riktigt konstaterade ”Díe Partei hat immer recht”. Men hur långt räcker ett logiskt, humanistiskt och moraliskt resonemang mot partipolitikens?
Comment by Henry Gyllenjsö — 2016 05 05 23:51 #
Thomas Åkerblad:
Nu är det ju knappast Veronica Palm som skadat Rädda barnen, utan Niklas Svenssons lögnaktiga journalistik. Som du kanske vet planerade RB att gå från en ordförande som skötte uppdraget vid sidan om sitt heltidsarbete (med ett arvode på 20000 kr/mån) till en heltidsarvoderad som då skulle få 46000 kr.
Visst kan man invända mot den lönen, men den är inte anmärkningsvärt hög om man jämför med organisationer i Rädda barnens storlek.
Comment by Fredrik — 2016 05 06 6:45 #
Till Henry Gyllensjö: Du hör uppenbarligen till dem som inte förstår ironi. Hela din polemik mot mig bygger på att du tror att jag skulle försvara hennes ”rätt” att bli försörjd på den nivån med pengar från det allmänna.
Jag har aldrig haft den uppfattningen, och jag känner för övrigt mängder av oförvitliga socialdemokratiska politiker, som inte ser det offentliga som en privat mjölkko.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 06 9:15 #
Har aldrig en enda sekund haft förtroende för henne då hennes föräldrar flyttade från Sollefteå ganska snart efter hennes födelse i just den staden. Man måste uppleva det ångermanländska kynnet, känna lynnet och framför allt förvalta det och inte bli ”stockholmare” för då är man varken eller. Det är tyvärr alldeles för många som glömmer att man kan ”vöra hädd på töcke vis å dä gånt å tabårt ur lekamen sin”.
Comment by Sjölander Urban — 2016 05 06 18:40 #
Till Fredrik: Du är dåligt påläst. Det var inte så det gick till. VP erbjöds rollen som ordförande med den angivna ersättningen och då motiverades det med ”hennes livssituation”. Då var det inget snack om 40 timmars arbetsvecka. Det kom senare när situationen började bli otrevlig för valberedningen. Så jag kan inte se att Niklas Svenssons journalistik har varit lögnaktig. Dessutom är det rätt lustigt att en heltidsarbetande ordförande ska ha hälften så stor lön som generalsekreteraren (som tjänar 100.000 kr/mån). Dessutom har den nuvarande ordföranden inte lyft något arvode även om hon har rätt till 20.000 kr/mån.
Comment by Thomas Åkerblad — 2016 05 07 17:04 #
Nej, jag tycker inte synd om Mona Sahlin. Däremot känner jag för hedersmannen Ingvar Carlsson som måste genomlida detta, som hans efterträdare skadar partiet med.
Comment by Hans G Eriksson — 2016 05 07 17:07 #
Till Thomas Åkerblad: Min hustru, också före detta politiker, fick när hon lämnade Riksdagen och talmanskapet, även hon förfrågningar om olika uppdrag av det här slaget och åtog sig flera av dem utan att ta betalt annat än för konkreta egna utlägg. Hon hade en hygglig pension från sin tid som politiker och tog då – i motsats till en del andra – aldrig ut några dubbla pensioner.
Men eftersom jag saknar närmare kundskap om Veronica Palms privatekonomi är jag för den skull inte beredd att fördöma henne. Man kan faktiskt i en så stor organisation ha behov av att fördela arbetet mellan generalsekreterare och styrelseordförande – den senares roll måste ju inte bara vara att leda ett antal sammanträden.
Och i sammanhanget viktigt: Ingen kan ju tvinga en frivilligorganisation som Rädda barnen att välja just Veronica Palm som ordförande.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 07 17:38 #
Du visste alltså om hennes brister och ändå gjorde du inget för att rädda S från henne?
Det är ju det som är S problem! S består av en många människor som både kan och vill men som låter sig köras över för att lojalitet mot eliten väger tyngre än lojalitet mot vanliga människor.
Comment by Per — 2016 05 07 21:21 #
Till Per Fjellberg: Din kommentar här tyder på att du antingen inte har läst vad jag har skrivit eller inte bryr dig om det. Jag såg på nära håll hur hon var när hon var partisekreterare, och när hon såg ut att kunna komma i fråga också som partiordförande, gick jag offentligt ut och varnade för henne. Det väckte våldsam uppmärksamhet i media.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 07 21:47 #
Till Enn Kokk: ”Ingen kan ju tvinga en frivilligorganisation som Rädda barnen att välja just Veronica Palm som ordförande.”
Nej, inte direkt, men det finns många tänkbara situationer där det inte kan uteslutas ett indirekt tvång.
Birgitta Dahls ser jag som ett ovanligt tydligt föredöme i det vi talar om här. Tyvärr tror jag det blir allt ovanligare med den fina inställning som hon visar.
Comment by Hans G Eriksson — 2016 05 08 0:27 #
Thomas Åkerblad:
Du har fel. Det fanns redan i grundinformationen från Rädda barnens valberedning en motivering om att man ville ha en heltidsarbetande ordförande för att det skulle gynna föreningen. Man ville helt enkelt arbeta på ett annat sätt. Detta läste Niklas Svensson också, men struntade i att skriva om det – för då hade han ju inte haft nån nyhet! Lyssna gärna på Medierna i P1:s inslag om det hela.
Jag tycker rent principiellt att ideella uppdrag bör vara just ideella och är därför alltid skeptisk till arvoderingar. Däremot kan jag köpa behovet av att man i en riksorganisation väljer att någon person som kan ägna väsentlig tid åt föreningen. Jag tror alltså inte på småsummor här utan en arvodering som möjliggör att förvärvsarbeta mindre.
Sen är det arvode Veronica Palm erbjudits i mina ögon högt och jag skulle gärna se en generellt lägre ersättninhsnivå i ideell sektor. Men i denna fråga sticker inte just RB och Palm ut på något sätt.
Comment by Fredrik — 2016 05 08 9:22 #
Det förvånar mig att det bara är ”det personliga” som blir aktuellt när det gäller Mona och även i denna sak är nog inte allt framrotat. Exempelvis så konstaterar jag att flera av de kritiserade åtgärderna skett såsom en ”svaghet” för livvakten, vilket rymmer ytterligare möjligheter till snaskiga spekulationer. När det gäller politiken har jag i många stycken beundrat henne för hennes klara analys ifråga om HBTQ-frågor och hedersvåld, där hon faktiskt varit med att både vända socialdemokratiska partiet och opinionen. Och jag uppmärksammade tidigt hur en del gamla socialdemokrater och publicister tidigt tycktes bli provocerade av hennes uppenbarelse; det var förmodligen därför ”toblerone-affären”- liksom med Juholt – läcktes ”inifrån”. Jag har hela tiden stött Mona men blev därför chockad när hon efter avgången höll sitt tal till Förtroenderådet, då hon där skissade på en politik som jag verkligen inte delade: den var alldeles för högerinspirerad för mig.
Comment by Bo Wideqgren — 2016 05 08 11:37 #
Till Bo Widegren: De spekulationer om en privat relation till livakten du skriver om finns redan på nätet. Själv har jag noga undvikit att skriva om något annat än det som faktiskt är belagt.
Comment by Enn Kokk — 2016 05 08 13:08 #
Till lasse, en liten korrigering: Intyget var inte avsett att stödja en låneansökan. Det användes till bostadsrättsföreningen för att visa styrelsen att köparen av bostadsrätten hade en ekonomi stark nog för årsavgiften. (Så långt vad som kommit fram i Expressens uppgifter. Det hindrar förstås inte att intyget eventuellt använts vid låneansökan.)
Comment by Hans G Eriksson — 2016 05 08 23:22 #
Hej Enn! Under dom senaste dagarna har fokus flyttat från Mona Sahlin till miljöpartiets språkrör och deras internakris, för att citera radiojournalisten Thomas Nordegren.
Comment by Rustan Rydman — 2016 05 10 21:09 #
@Hans G Eriksson
Att intyget var avsett för att övertyga brf är inte troligt. Intyget skrevs den 8/2, köpekontrakt skrevs 15/2 och inlagan till Hyresnämnden skrevs den 29/3. Att det kopplas till godkännande av brf beror nog på att intyget kom till ytan i och med inlagan till Hyresnämnden.
Nu har det ju även framkommit att den Nationelle samordnaren skrev ett liknande intyg i feb. 2015. Även då med samma lön på 60k/mån men med explicit tillägg att Sahlin anställt honom privat för 20k/mån (vilket inte framgick i det senaste intyget). Enl. Expressen har inga prel. skatter och arb.giv.avg. betalts 2015 och dessutom har de ett uttryckligt SMS från Sahlin att personen överhuvudtaget var anställd av henne personligen 2015.
Comment by /lasse — 2016 05 13 19:23 #