Kunde inte Galago också ge oss nya serier?

23 september 2015 18:24 | Politik, Serier | Inga kommentarer

Kalle Mattssons fotomontage Åsa-Nietzsche i Galago nummer 2 2105 är suveränt roligt. Inte riktigt lika roligt, framför allt inte för Jan Guillou, är samme upphovsmans Jan Guillousef Stalin.

Det här numret av Galago är, som så ofta, en blandning av klart publiceringsvärt och sådant som jag själv inte skulle öda trycksidor på, om det var jag som var redaktör.

Galago nummer 2 öppnar med en riktigt bra och tänkvärd Mats Jonsson-serie, ”Sågade trävaror”, med fokus på barndomens Kramfors och det lilla som finns kvar av stan. Fast det visar sig ju att den storstad han flydde till inte heller går att värja mot vämjeliga förändringar.

Theresa W AhlmansHistorieätarna” är jag inte lika imponerad av. Inte heller lyckas hon övertyga mig om att människan inte får äta djur.

Max AnderssonsInspelningen” är formellt välgjord men mycket absurdistisk, och veteranen John AnderssonsPudelns kärna 4” närmast obegriplig.

Karolina BångsPunkan” verkar till att börja med ha goda ansatser, men sen förstår jag inte riktigt vad hon vill med den här serien.

Varken Elin LucassisHej” eller Sara GranérsHata hälsa”, den senare åtminstone intressant tecknad, är serier i genrens mer vanliga mening.

Nog vore det roligt om Galago i större utsträckning användes för att promota nya serietecknare, sådana som skapar just serier.

Estland: Centerledaren Edgar Savisaar misstänkt i korruptionshärva

23 september 2015 15:42 | Politik | Inga kommentarer

Den estniska statsåklagaren har meddelat, att sammanlagt sju personer – många av dem mycket kända – är misstänkta för att vara inblandade i en stor korruptionshärva i Tallinn. Den mest kände av de misstänkta är centerledaren Edgar Savisaar, men bland de anklagade finns också en tidigare minister (C). Anklagelserna gäller både att Savisaar personligen men också hans parti, Keskerakond (Centerpartiet), skulle ha tagit emot mutor från personer i näringslivet. Mutorna skulle ha betalats ut i samband med offentliga upphandlingar.

Anklagelserna mot och förhöret av Savisaar har fått hela ledargarnityret i Keskerakond att sluta upp bakom Savisaar, detta fastän flera av de ledande politikerna i partiet i samband med partiledarens sjukdom visade tecken på att vilja ta över partiledarvärvet.

Nu är ju Savisaar en räv inte bara i politisk bemärkelse, så han kommer med all säkerhet att neka till alla anklagelser om oegentligheter, och har han och hans parti tagit emot mutpengar, har han säkert sett till att dölja detta väl. Har inte Säkerhetspolisen försett statsåklagaren med helt vattentäta bevis, kommer Savisaar aldrig frivilligt att avgå, och processen kan komma att fortgå i åratal, allt medan Savisaars många anhängare, bland dem majoriteten av Estlands ryssar, kommer att hävda, att processen mot Savisaar har rent politiska motiv.

Vilgot Sjömans debutfilm

22 september 2015 21:59 | Film | Inga kommentarer

Jag såg Vilgot SjömansÄlskarinnan” 1962, när den var alldeles ny. Den mångsidige Sjöman värderades högt i de intellektuella vänsterkretsar jag var en del av, och socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, på den tiden en lika mycket kulturell som politisk förening, gjorde ett spännande program kring den här filmen. Först gick medlemmarna på 19.00-föreställningen, och sen blev det möte med regissören på en av studentnationerna.

Filmen – som jag nu har sett om i TV – är inte politisk men ett mycket pricksäkert tidsdokument över den tid den är tillkommen i.

Då tänker jag faktiskt inte främst på sådant som lägenhetsinteriörer, kläder och trafikmiljöer utan på att den öppet skildrar en tvåsamhet som, inte utan problem för dess unga par, blir en tresamhet. Men med tanke på vad Sjöman senare åstadkom i Nyfiken-filmerna är det bäst att tillägga, att ”Älskarinnan” i sin skildring av erotik faktiskt inte är särskilt utmanande.

Det förekommer naturligtvis bifigurer i ”Älskarinnan”, men dess personkrets består nästan helt av den triangel som krävs för ett triangeldrama: flicka (Bibi Andersson) plus pojke (Per Myrberg) och så den aningen äldre man (Max von Sydow), vars manliga utstrålning lockar flickan att bli hans älskarinna.

Hur de senare möts, i samband med ett jobb, skildras realistiskt: först skäller han av helt missriktad irritation ut henne, men sen, när han ska be om ursäkt, händer det något med båda. Men också i fråga om det här är Sjöman främst en realist: Hon gör sig till allt vad hon förmår inför ett utlovat möte hemma hos henne, men han kan inte hålla sina tidslöften eftersom han ju är gift och har barn. Men något blir det till slut i alla fall: ”Tjugo minuter. Mitt äktenskap med dig”, som flickan säger.

Också hennes pojkväns förtvivlan när han uppdagar hennes dubbelspel känns äkta. Jag skulle tro att många från sin egen motsvarande ålder minns sin förtvivlan över att inte få den man ville ha och sin desperation vid upptäckten att den tillbedda föredrog en annan.

Just den här historien får heller inte den ljusa och lyckliga final många i de agerandes ålder säkert önskade sig.

Pojken ser ut att få flickan tillbaka, men när älskaren tränger sig på, faller flickan till föga igen.

Inte heller den utlandsvistelse flickan tror kan bidra till att läka hennes förhållande med pojken ser ut att innebära någon lösning. När han har vinkat av henne vid tåget visar det sig, att älskaren finns med ombord och, henne ovetande, har köpt biljetter till en sovkupé för två.

Men det hela slutar sedan, kanske, med en brytning. Flickan har kommit till insikt.

Vilgot Sjömans debutfilm har många kvaliteter, till vilka också bör läggas Lasse Björnes foto.

Danmark: Valresultatet står sig

21 september 2015 18:35 | Politik | Inga kommentarer

Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Inga stora opinionsförändringar har skett efter valet. Socialdemokratiet är fortsatt största parti. Regeringspartiet Venstre är klart mindre än Dansk Folkeparti.

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Den senaste mätningen, en från 20 september och gjord av Voxmeter för Ritzau, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 21,7 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ett försök att pejla valvinden på Åland

21 september 2015 18:16 | Politik | Inga kommentarer

Jag skulle inte våga gå i god för att de så kallade valpejlingar som genomförs på Åland är lika tillförlitliga som regelrätta opinionsmätningar. Valpejlingarna omfattar 300 ålänningar, och siffrorna viktas i förhållande till föregående val. Men resultatet i den senaste är i alla fall det här:

Liberalerna 7 platser mot 6 i valet 2011
Centern 7 platser mot 7 i valet 2011
Moderat samling 6 platser mot 4 i valet 2011
Obunden samling 2 platser mot 4 i valet 2011
Socialdemokraterna 4 platser mot 6 i valet 2011
Ålands framtid 3 platser mot 3 i valet 2011
Åländsk demokrati 1 plats mot 0 i valet 2011

Moderat samling bör rimligen ha vuxit på bekostnad av Obunden samling, detta eftersom Obunden samling beslöt om samgående med Moderaterna, vilket fick effekt framför allt i Mariehamn. Som synes finns partiet ändå kvar.

Liberalerna och Socialdemokraterna levererar ibland väljare till varann, men den socialdemokratiska förlusten verkar i det här utfallet väl kraftig.

Åländsk demokrati är ett nybildat parti med motstånd mot flyktinginvandring på programmet.

Pressgrodor

21 september 2015 15:51 | Citat | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 10 2015:

”I monitorn fanns en vas som personen i fråga valde att slå sönder för att stjäla.”

Vimmerby Tidning

* * *

Alla gravida sköts i Smedsby

Rubrik i Vasabladet

* * *

”21.00 Beck (R)
Sv. kriminalserie. Del 23 av 8.”

TV-guiden

* * *

Skattskadad man i Uddevalla avled

TT

* * *

”Satsningen har mött kritik från 18 forskare som i DN uttryckt oro för att institutet skulle ersätta en utlovad satsning på rasism.”

SVT Text

* * *

”Under de sex månader Annie Lööf ska vara föräldraledig tar partikollegan och gruppledaren Anders W Jonsson över rodret. Andra halvan, sex månader, tar hennes make.”

Expressen

Yngre blir vi ju inte

20 september 2015 19:17 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

Melodikrysset nummer 38 2015

19 september 2015 12:24 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

En starkt moderniserad scenversion av Michail Bulgakovs ”En hunds hjärta”

18 september 2015 16:00 | Politik, Teater | Inga kommentarer

Michail Bulgakov (1891-1940) var en rysk författare, främst känd genom den lysande romanen ”Master i Margarita” [Мастер и Маргарита] (”Mästaren och Margarita”, en översättning av den fullständiga ryska texten av Lars Erik Blomqvist, Gebers, 1971). I ryskt original publicerades den först som följetong 1966-1967.

I min ägo har jag också bland annat kortromanen ”Sobatje serdtse” [Собачье сердце] (”En hunds hjärta”, till svenska av Lars Erik Blomqvist, AWE/Gebers, 1977. Den skrevs redan 1925 men kunde inte publiceras förrän 1968. När den skrevs kunde den lätt uppfattas som en grotesk bild av Sovjetunionen.

När ”En hunds hjärta” nu har blivit teaterpjäs på Uppsala stadsteater anges som översättare Kajsa Öberg Lindsten, men jag får inte riktigt klart för mig, vad det är hon har översatt. Bulgakovs grundtext var ju en roman, och eftersom det i programmet anges, att Yana Ross står för både regi och dramatisering, antar jag, att det är hon som har gjort bearbetningen för scen.

Yana Ross kommer från Litauen och har verkat i USA men väl så intressant är det att hon har haft ett omfattande samarbete med Elfriede Jelinek. På Stadsteatern i Uppsala har Ross tidigare regisserat Anton TjechovsMorbror Vanja”, en uppsättning som väckte berättigad beundran men som – se min recension under Kulturspegeln, Teater – hade en del modernistiska överslag, som enligt min mening låg väl långt från Tjechovs original.

Liknande invändningar skulle man kunna rikta mot Ross’ uppsättning av ”En hunds hjärta”. Också den utspelas i nutid, i det nutida Uppsala till och med, och huvudhandlingen har här försetts med en fond av främlingsfientlighet av det slag Sverigedemokraterna underblåser och exploaterar. Missförstå mig nu inte. Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte har något till övers för vare sig sverigedemokrater eller främlingsfientlighet. Och effektivt blir det här greppet onekligen genom filmbilder av människomassor på flykt.

Men själva grunddramat, Bulgakovs berättelse om en hund som genom vetenskapsmännens, under ledning av Anna Carlsson, experiment förmänskligas – men när det kommer till kritan ändå inte – är som dramatik väl så intressant. Det visar sig att den förmänskligade hunden ändå inte blir kvitt sina hundinstinkter: Han nosar och kissar på de mest olämpliga ställen och smakar och tuggar på de mest olämpliga saker. Och visar också upp övermänsko-, förlåt överdjursdrag. Vetenskaparna runt honom visar, när de har druckit sprit, å sin sida upp djuriska drag.

I deras fall är bilden ändå lite mer återhållsam. Medan hundmänniskan glatt håvar fram ett väl tilltaget manligt könsorgan, ser vi de agerande människorna bara i underkläder och så i form av nakna reliefbilder i scenens båda hörn.

Trots att jag inte reservationslös faller för Yana Ross’ scenversion av Bulgakovs roman, tycker jag att den hör till det mest intressanta jag har sett på scen på länge.

The Stig Helmer Story eller hur Stig Helmer och Annika till slut fick varandra

18 september 2015 11:38 | Film | 3 kommentarer

En gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade vi en porträttintervju med Lasse Åberg, en mycket mångsidig person redan i yngre dar, till sin politiska övertygelse socialdemokrat. Det var inte jag som gjorde den här intervjun, men senare har jag haft nöjet att träffa honom och hans hustru ett antal gånger – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, därtill utnämnd av landshövdingen i Uppsala län, som därför årligen har middag för dessa länets ambassadörer.

Jag nämner det här för att läsarna av min recension av Lasse Åbergs film ”The Stig Helmer Story” (2011) ska veta, att jag alltså då och då brukar träffa regissören.

Nu är det här knappast något problem just i det här fallet. Den första filmen om Stig Helmer, ”Sällskapsresan” (1980), var en fullträff, medan uppföljarna har haft mer ojämn kvalitet. Däremot är berättelsen om Stig Helmers uppväxt runt decennieskiftet 1950-tal/1960-tal både en träffsäker tidsskildring och en nyckel till fenomenet Stig Helmer.

Skildringen av tidens gång och vad den gör med Stig Helmer klarar Lasse Åberg genom att låta oss i biopubliken möta Stig Helmer inte bara i den aktuella pensionärsåldern utan också som 12-åring (Filip Arsic Johnsson) och som 20-åring (Tobias Jacobsson). Framför allt den senare gör Stig Helmer så idiomatiskt att man nästan tror att det faktiskt rör sig om en Lasse Åberg i yngre dar.

De här tillbakablickande partierna i filmen vibrerar av den tid de skildrar, inte bara i fråga om miljöer, kläder, beteenden och jargong. Tidsmarkörerna är många – deltagandet i ”Barnens brevlåda” är ett exempel, mobbing ett annat. Väldigt kul är scenerna från Nalen.

Filmen innehåller över huvud taget mycket musik, ofta med Janne Schaffer som primus motor. På Nalen sjunger filmens Annika – mer om henne strax – ”I’m Confessin’ That I Love You”, och vi får också höra ”Barnatro”, vilket har med filmstoryns konflikt att göra, och ”Adress Rosenhill” med Alice Babs.

Alltså: filmens Annika (Ida Högberg) är 18 år när den unge Stig Helmer, 20, möter henne. Musiken är deras gemensamma nämnare, men Annika är med i Frälsningsarmén, med fast hand styrd dit av sin stränge fader (Andreas Nilsson). Men eftersom Annika redan är musikaliskt bevandrad, är det ganska lätt för Stig Helmer att locka in henne på den väg, som snart bär dem till ett gemensamt uppträdande på Nalen. Dit kommer emellertid också Annikas fader, frälsismajoren: avbryter det hela, drar i väg med dottern, förbjuder henne att träffa Stig Helmer mer och ser till att hon skickas på ett kristligt uppdrag till ett fjärran hednaland.

Vi som genom tidigare filmer om Stig Helmer vet att han är en timid person är kanske inte helt förvånade över att det dröjer ända in i pensionsåldern innan Stig Helmer låter förstå, att han fortfarande längtar efter Annika. Och det är här Stig Helmers ständige kumpan Ole Bramserud (Jon Skolmen) kommer in i bilden. Han påbörjar ett systematiskt letande efter denna Annika, till att börja med utan hitta rätt person.

Men för att göra en lång historia kortare: till slut dyker hon upp igen efter sin tjänstgöring utomlands.

Och ljuv musik uppstår.

Filmen lever också av att i olika mindre roller ha skådespelare som Stefan Sauk, Claes Månsson, Stig Engström, Sven Melander, Basia Frydman och Tove Edfelt, den senare som Stig Helmers arbetskamrat i den skivaffär där affären med Annika startade med att hon kom in och ville köpa gitarrsträngar till sin frälsisgitarr.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^