Filmkomedi med Thor Modén och John Botvid

12 september 2015 15:52 | Film | Kommentering avstängd

Sista filmen i Pilsnerboxen Volym 2 är ”Fattiga riddare” från 1944. Thor Modéen och Tage Holmberg står för regin, och Modéen har tillsammans med John Botvid skrivit manus. Bland de ledande skådespelarna i filmen finns Modéen som Pontus Boman och Botvid som John Blom. Den här filmen, en komedi, är i hög grad ett verk av Thor Modéen och John Botvid.

Filmen utmärks inte av någon rak handling, och rätt mycket i den verkar mer tillkommet för att roa biopubliken, inte primärt för att det behövs för att berätta den här historien. Nå, missförstå mig inte: En del av det här är faktiskt småkul.

Utgångspunkten för filmstoryn är dock ett samhällsproblem, som skulle bli ännu mer akut lite senare, flykten från landsbygden. Här är det unga Marianne (Maj-Britt Rönningberg) som vill bort från vischan och därför tar tåget till huvudstaden för att söka jobb där – bara för att möta oärligheten redan på tåget: hennes väska blir stulen. Då träffar hon en hygglig sjöman (Botvid), som under ganska farsartade former fixar rum åt dem hemma hos Pontus Boman (Modén).

Resten av filmhandlingen är inte direkt spikrak, men till exempel interiörerna från ett restaurangkök är hyggligt roande – bland annat är den alltför godhjärtade John Blom (John Botwid) alltför generös mot ett lämmeltåg av luffare. Den naive Blom luras också hemma att skriva kontrakt på köp av en ofattbart dyr radio.

Marianne uppvaktas av en rik och tvålfager typ, Gunnar (Einar Axelsson), men under tiden har hennes gamle beundrare hemifrån, Lars (Gösta Kjellertz) börjat längta efter henne och åker in till stan för att kolla läget. Först uppstår det missförstånd, men gissa vem som sen vinner spelet om flickan.

Ganska rara är filmslutets julaftonsscen och så Johns löfte att hjälpa de unga tu ekonomiskt – han har nämligen just vunnit 100.000 kronor, en för tiden mycket hög penningsumma.

”Fattiga riddare” är en snäll och ibland rolig film, lite för publikkittlande bara i de alltför utdragna scenerna från ett dambadhus – man får dock, i enlighet med tidens censurregler, se de nakna damerna endast nedsänkta i badkarsvatten.

Melodikrysset nummer 37 2015

12 september 2015 12:02 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.