The Stig Helmer Story eller hur Stig Helmer och Annika till slut fick varandra

En gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade vi en porträttintervju med Lasse Åberg, en mycket mångsidig person redan i yngre dar, till sin politiska övertygelse socialdemokrat. Det var inte jag som gjorde den här intervjun, men senare har jag haft nöjet att träffa honom och hans hustru ett antal gånger – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, därtill utnämnd av landshövdingen i Uppsala län, som därför årligen har middag för dessa länets ambassadörer.

Jag nämner det här för att läsarna av min recension av Lasse Åbergs film ”The Stig Helmer Story” (2011) ska veta, att jag alltså då och då brukar träffa regissören.

Nu är det här knappast något problem just i det här fallet. Den första filmen om Stig Helmer, ”Sällskapsresan” (1980), var en fullträff, medan uppföljarna har haft mer ojämn kvalitet. Däremot är berättelsen om Stig Helmers uppväxt runt decennieskiftet 1950-tal/1960-tal både en träffsäker tidsskildring och en nyckel till fenomenet Stig Helmer.

Skildringen av tidens gång och vad den gör med Stig Helmer klarar Lasse Åberg genom att låta oss i biopubliken möta Stig Helmer inte bara i den aktuella pensionärsåldern utan också som 12-åring (Filip Arsic Johnsson) och som 20-åring (Tobias Jacobsson). Framför allt den senare gör Stig Helmer så idiomatiskt att man nästan tror att det faktiskt rör sig om en Lasse Åberg i yngre dar.

De här tillbakablickande partierna i filmen vibrerar av den tid de skildrar, inte bara i fråga om miljöer, kläder, beteenden och jargong. Tidsmarkörerna är många – deltagandet i ”Barnens brevlåda” är ett exempel, mobbing ett annat. Väldigt kul är scenerna från Nalen.

Filmen innehåller över huvud taget mycket musik, ofta med Janne Schaffer som primus motor. På Nalen sjunger filmens Annika – mer om henne strax – ”I’m Confessin’ That I Love You”, och vi får också höra ”Barnatro”, vilket har med filmstoryns konflikt att göra, och ”Adress Rosenhill” med Alice Babs.

Alltså: filmens Annika (Ida Högberg) är 18 år när den unge Stig Helmer, 20, möter henne. Musiken är deras gemensamma nämnare, men Annika är med i Frälsningsarmén, med fast hand styrd dit av sin stränge fader (Andreas Nilsson). Men eftersom Annika redan är musikaliskt bevandrad, är det ganska lätt för Stig Helmer att locka in henne på den väg, som snart bär dem till ett gemensamt uppträdande på Nalen. Dit kommer emellertid också Annikas fader, frälsismajoren: avbryter det hela, drar i väg med dottern, förbjuder henne att träffa Stig Helmer mer och ser till att hon skickas på ett kristligt uppdrag till ett fjärran hednaland.

Vi som genom tidigare filmer om Stig Helmer vet att han är en timid person är kanske inte helt förvånade över att det dröjer ända in i pensionsåldern innan Stig Helmer låter förstå, att han fortfarande längtar efter Annika. Och det är här Stig Helmers ständige kumpan Ole Bramserud (Jon Skolmen) kommer in i bilden. Han påbörjar ett systematiskt letande efter denna Annika, till att börja med utan hitta rätt person.

Men för att göra en lång historia kortare: till slut dyker hon upp igen efter sin tjänstgöring utomlands.

Och ljuv musik uppstår.

Filmen lever också av att i olika mindre roller ha skådespelare som Stefan Sauk, Claes Månsson, Stig Engström, Sven Melander, Basia Frydman och Tove Edfelt, den senare som Stig Helmers arbetskamrat i den skivaffär där affären med Annika startade med att hon kom in och ville köpa gitarrsträngar till sin frälsisgitarr.