Velvet Templeton, ny i Agent X9

26 september 2015 23:46 | Media, Serier | Kommentering avstängd

Agent X9, Sveriges främsta tidning för realistiskt tecknade deckar- och äventyrsserier, har funnits sedan 1969. Den ges ut av Egmont Publishing AB och har för närvarande som redaktör Johan Kimrin. Den kommer ut en gång i månaden och kostar med tanke på att varje nummer innehåller cirka 100 sidor förbluffande lite, 49:90. Det senare möjliggörs, antar jag, av att huvuddelen av seriematerialet utgörs av äldre, tidigare publicerade serier, producerade för att återges i svart-vitt. Under de allra senaste åren har man dock också börjat publicera enstaka serier i fyrfärg – jag ska återkomma till detta.

Urvalet av serier har varierat en smula genom åren, men ända sedan 1971 har Agent X9 publicerat avsnitt av agentserien ”Modesty Blaise”. Den skapades 1963 av Peter O’Donnell (manusförfattare) och har, utan större stilbrott, gjorts av flera olika tecknare. Det avsnitt som finns i senaste nuret, nummer 8 2015, ”En present till prinsessan”, har tecknats av Enric Badía Romero.

Seriens hjältinna Modesty Blaise har ett förflutet i ett gangstersyndikat men hon och hennes förbundne Willie Garvin, den senare numera pubägare, börjar efter en intelligent manöver av Secret Service-chefen Sir Gerald Tarrant utföra tjänster åt underrättelseväsendet. Garvin är gammal thaiboxare och dessutom en jävel på kastvapen.

Deras förhållande är märkligt nog inte sexuellt, men det är uppenbart att Garvin gillar Blaise, ”prinsessan” som han kallar henne, och då och då försvinner han och återvänder sedan med juveler till henne, och han har alltså inte stulit dem utan grävt fram dem på en avlägsen, tänkbar fyndplats någonstans i världen.

I det aktuella avsnittet möter vi honom på en sådan expedition, letandes smaragder i republiken Monte Lero, belägen nära Colombia. Mindre rättsstyrda ädelstensletare får inte se hans fynd men misstänker, när han ger sig av, att han kan ha funnit något värt att röva ifrån honom. Under flykten från förföljarna kastar sig Garvin i en flod i en ravin, överlever mirakulöst nog fallet och den fors som suger med honom men tappar minnet.

I det här skicket räddas han av mestisflickan Rima, som trots familjens fattigdom och en girig far tar hand om honom mot att han gör en del jobb åt henne och pappan. Rimas man har blivit dödad av banditer, och nu vill storbondens son Julio tvinga henne att bli hans kvinna. Willie Garvin, som egentligen alltså inte minns sina egna färdigheter, besegrar Julio och hans medföljande och tvingar honom att i vittnens närvaro lova att aldrig mer besvära Rima.

Garvin anar att han kommer från England och förflyttar sig närmare kusten; Rima följer med. För resan hem får han, med för henne ofattbar skicklighet, genom spel ihop en stor summa pengar.

Men även här lurar faror – en man med tvivelaktig vandel känner igen Garvin men lurar, när han förstår att Garvin har tappat minnet, i honom att han är en efterlyst bandit. På så sätt hamnar han i ett banditgäng, som dessutom fängslar Rima för att införliva henne i en grupp kvinnliga fångar, som hålls som sexslavar.

Garvin, som erbjuds första utnyttjandet av Rima, faller dock inte för detta erbjudande utan befriar Rima och de andra flickorna. Samtidigt blir han avslöjad av banditerna och tvingas döda en av dem.

Än är striden dock inte slutgiltigt avgjord. I rätt ögonblick – lite för rätt kanske, men Modesty Blaise har använt sig av ett slags fjärrskådare för att hitta honom – dyker Modesty, som Garvin inte känner igen, upp och hjälper till med flykten. Ocn när Modesty under flykten med sin kongo slår Willie Garvin i huvudet, återfår han minnet. Samtidigt anländer militär hjälp.

Garvin fixar ett café åt Rima innan han tillsammans med Modesty återvänder till England.

’ ’ ’

En annan av mina gamla seriefavoriter, ”Rip Kirby”, med manus av Ward Greene och bild av Alex Raymond, återpubliceras också i Agent X9. Den här deckarklassikern, det aktuella avsnittet betitlat ”Den hemliga formeln”, publicerades ursprungligen 1946.

”Rip Kirby”, i Sverige även känd som ”Peter Falk”, tror jag att jag allra först läste under det senare namnet i gamla Stockholms-Tidningen – Stockholms-Tidningen hade efter krigsslutet två sidor på estniska, så mina föräldrar prenumererade på den.

Rip Kirby är en klassisk detektiv, vars intellektualitet markeras av att han bär glasögon och med att han ständigt röker pipa. Till sin hjälp har han sin betjänt, Cecil Desmond, en före detta kassaskåpstjuv. Kirby har också en flickvän, Honey Dorian, här i Sverige ibland kallad Gittan Berg.

”Den hemliga formeln” rymmer en klassisk deckargåta. En hund, senare också en bröllopsmarskalk – fel karl? – förgiftas med ett hittills okänt gift. Kirby tillkallas av sin gamle rektor, en kemist, och även Honey får en inbjudan, fast till en väninnas bröllop.

Kring det här vävs en klassisk deckarintrig. Vilken roll har brudens pappa, kemisten? Varför verkar bruden i vissa situationer så nedstämd – vem älskar hon egentligen? Kan boven i dramat vara Glantz, som helt uppenbart också är starkt intresserad av bruden?

* * *

Till formen har Enric Badía Romeros egen serie – både manus och teckningar – ”Romero” vissa likheter med ”Modesty Blaise”, vilket förstås har att göra med att Romero mycket riktigt har tecknat ”Modesty Blaise”. Men hans polis i avsnittet ”Blodig seglats” ser faktiskt ut som en lite äldre upplaga av Rip Kirby.

Det är för all del en hygglig serie, men den håller inte samma klass som ”Modesty Blaise” eller för den delen ”Rip Kirby”, med vilken man också frestas att jämföra, eftersom det handlar om en klassisk deckargåta.

Lite för många kortkjolade damer är det också i ”Romero”.

* * *

Kvar att skriva om är då nykomlingen ”Velvet”. Velvet, med efternamnet Templeton, är en nyskapelse av Ed Brubaker (manus) och fotoinspirerade bilder av Steve Epting.

Jag ska här inte försöka bedöma handlingen, eftersom det är en fortsättningsserie och vi bara får läsa den (i och för sig spännande) upptakten till en som det förefaller spännande historia som utspelar sig bland underrättelsefolk.

Jag tänker följa den här serien också fortsättningsvis.

Vad jag förstår är den ett samarbetsprojekt mellan ”Agent X9″ och Apart Förlag, som kommer att ge ut historierna om Velvet Templeton som seriealbum.

Nyfiken som jag är, kollar jag Apart Förlag och finner då, att en av dem som driver förlaget är Johan Kimrin, som också är redaktör för Egmont-ägda ”Agent X9″.

Melodikrysset nummer 39 2015

26 september 2015 12:24 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ännu en veckolång vistelse i Öregrund, men nu börjar det kännas i luften att vi går mot riktig höst och därefter också vinter.

En annan stad på Ö, Östersund, utgjorde motivet för Per-Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. I den här lilla staden fanns förstås också ett rådhus: Hamberg mindes ”två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad”.

Melodikrysset har sina regelbundna gäster.

En sådan är Evert Taube, vars ”Ingrid Dardels polska” vi fick hör i dag – fast med Roland Cedermark.

Benny Andersson återkommer också ofta, i dag med ”Sommaren du fick” med Helen Sjöholm och BAO.

Beatles förekommer då och då, vilket är helt naturligt. Men jag begriper inte, varför Anders Eldeman i dag måste konstra till ”Lucy In the Sky With the Diamonds” genom att som ljudillustration välja en inspelning, som musikaliskt låg mycket långt från originalet.

Också barnen brukar få sitt i Melodikrysset.

Fast egentligen vet jag inte, i vilken utsträckning barn numera – vid midsommar eller jul – sjunger den gamla ringleken ”Sju vackra flickor i en ring”.

Och den bland annat av mina barn flitigt sedda långserien om Drutten och Gena, ”Drutten och krokodilen”, ses den också av dagens barn?

Själv är jag så jävla gammal, att jag minns Harry Brandelius och Kai Gullmars ”Ungmön på Käringön”.

”Inget lockar mig som du” med Barbados lockar mig inte alls lika mycket som hon på Käringön.

Och jag hör till den hopplöst urmodiga sort som, i vart fall för egen del, tar könsvalet för givet, när jag hör Kate Perry sjunga ”I Kissed a Girl”.

Som mina regelbundna läsare vet, är det ganska mycket i dagens Melodifestivaler och Eurovision Song Contest-finaler som inte finner nåd inför mina öron.

Men danska duon Olsen Brothers var inte så dum och deras ”Fly On the Wings of Love”, på danska ”Smuk som et stjerneskud”, inte så dum den heller. De och den vann Eurovision Song Contest år 2000.

Men både Sting och bröderna Gershwin är ändå några strån vassare. I dag fick vi höra den förre sjunga de senares ”Nice Work If You Can Get It”.

Till sist i dag har jag sparat en ljudillustration som står mitt hjärta nära. 1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” på svenska och i amerikanskt original, och i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”, publicerade jag också den sång vi i dag fick höra Tor Isedal sjunga och som skrevs med anledning av Joe Hills – svensken Joel Hägglunds – avrättning 1915:

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.