Nordiska klassiker

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av två nordiska mästare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen är det 150-årsjubileum i år, och jag tyckte faktiskt att det som vid gårdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvärt än det vi fick höra av Alfvén.

Nielsendelen av konserten, som upptog första hälften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” från 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte något av Nielsens mest kända, var flöjtistens roll, och flöjtist här var den för ändamålet inlånade Tobias Carron.

Därmed inte sagt att jag i det här fallet hade några som helst invändningar mot Paul Mägi och den på grund av verkets karaktär blåsarreducerade Uppsala kammarorkester.

Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo Alfvéns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det här är således ett tidigt verk, och så vitt jag förstår har det inte framförts särskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gången jag hörde det här verket, men riktigt övertygad om att Alfvén hade talang även på det här området blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlån från den folkmusikaliska sfären, men sen verkade det som att Alfvén menade, att det behövdes pompa och ståt för att det skulle bli en riktig symfoni.

* * *

Birgitta och jag inledde den här konsertkvällen med att äta buffémiddag i restaurangen på bottenvåningen i konserthuset.

Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just återkomna från en resa till Rīga.

Också om döden kan en barnbok handla

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) är ett par av Sveriges förnämsta barnboksskapare. Ett av deras gemensamma verk, ”Alla döda små djur” (Bonnier Carlsen, 2006), har nu – 2015 – återutgetts av En bok för alla.

I det här samarbetet är det Ulf Nilssons detaljrika text som är styrande. Eva Eriksson, vars bilder normalt lägger till nya, ibland oväntade dimensioner till berättelsen, fungerar i det här fallet mest som illustratör – men hon gör det naturligtvis på sedvanligt skickligt sätt.

Ulf Nilssons trio av agerande barn har som anförare och initiativtagare Ester, medan bokens jag, en pojke, mer fungerar som skildrare av det Ester hittar på, i det här fallet att lägga döda insekter och djur, beroende på deras storlek i askar eller lådor, och sen gräva ner dem på en växande djurkyrkogård i en glänta i skogen, med kors på graven och allt. Bokens jag skriver en dikt att läsas upp vid varje begravning. Lillbrorsan Putte, som också är med, ställs på det här sättet inför nya problem som han inte har tänkt på: Ska han också dö? Får han en kudde med sig i graven? Och hur blir det med älsklingsfilten? Ester snyter honom när han börjar gråta och lovar honom kakor, bullar och saft på den sista färden, om han vill.

I slutet av boken begraver de en koltrast, som hade råkat flyga mot rutan på verandan.

Eftersom han kan tänkas ha ungar, skriver våra begravningsförrättare ”Lille Far” på gravstenen, och bokens jag skaldar:

”Sången tar slut. Livet blir död.
Din varma kropp blir kall. Allt blir mörkt.
I mörkret var du som ett bloss.
Tack för att du var hos oss.”

Och då sjunger en annan koltrast så vackert.

Barnbok om konkurrens, avundsjuka och ilska

Jag har ingenting mot idylliska barnböcker, men det är utmärkt att det också finns barnböcker om konkurrens, avundsjuka och ilska. Ett exempel på det senare är Moni Nilssons (text) och Per Gustavssons (bild) ”Kompisen blir arg” (Rabén & Sjögren 2011, nyutgiven 2015 av En bok för alla).

Boken handlar om Olivia, fast mer om hennes leksaker. I den här historien beslutar sig Olivia för att ta med sin nallebjörn, kallad Kompisen, till dagis, och då blir Dockan arg på Kompisen för att Olivia uppenbarligen tycker bäst om honom.

Det här ändar i ett svartsjukedrama: När Kompisen kommer hem från dagis, ignorerar dockan honom – hon leker i stället med Räven. Dockan och Räven vill inte ens veta hur han har haft det på dagis. Inte heller vill de leka med honom. Och så retar de Kompisen för att han har kissat på sig – fast han bara har spillt glass på brallorna.

Till slut blir Kompisen så arg så att han nästan brinner. Nu blir alla rädda, alla utom den enarmade Krigargubben. Krigargubben är jättestark och håller Kompisen i ett så hårt grepp, att han måste ge sig.

Hur ska det gå nu?

Förlåt att jag blev så arg, säger han till slut till Dockan.

Förlåt att jag retade dig, säger Dockan.

Och Krigargubben förklarar: När man inte får vara med, blir man arg och ledsen.

Boken slutar med att Kompisen brottas med Krigargubben, fast på skoj, och Krigargubben bjuder alla på kalas, eftersom han fyller många hundra år. Till och med Räven blir bjuden, fast han inte hade vett att be om förlåtelse.

Mycket fin bok för de yngsta

Ann Forslinds – text och bild – ”Bäbis rädd”, som 2009 gavs ut av Alfabeta, har nu (2015) nyutgivits av En bok för alla.

Det är en barnbok väl värd att få nya läsare, eller för att vara mer exakt: nya mycket unga, som inte själva kan läsa men gärna sitter i pappas eller mammas famn och tar del av en enkel historia som i ord och bild berättar något som berör dem.

Historien börjar med att en bäbis sover i sin spjälsäng – bäbisen har en lång nattsärk, så det framgår inte, om det är en pojke eller en flicka.

Men bäbisen vaknar, först glad och pigg – fast nappen hamnar nere på golvet.

Nu är det dags att gasta på mamma och gråta lite.

Då kommer först pappa och tröstar. Och sen kommer också mamma, fast vid det laget är bäbisen glad igen.