På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Vänstervind bland unga i Norge

Valvinden blåser inte helt lika över hela landet inför det norska kommunalvalet 13-14 september. Arbeiderpartiet ser ut att ta över styret i de flesta större städerna men inte ensamt utan i koalition med andra partier. Här spelar det roll inte bara att AP får stöd av de två andra vänsterpartierna utan också att man får med sig den nya aktören Miljøpartiet De Grønne, ibland även Senterpartiet.

Arbeiderpartiet är redan tidigare ledande parti i Trondheim, Fredrikstad, Sandnes och Sarpsborg, men nu ser också Bergen ut att bli vänsterstyrt. Oslo kan komma att bli vänsterstyrt, dels för att yttervänstern är så stark där, dels förutsatt att MDG, som också är starkt i huvudstaden, lierar sig med vänstern. Också i Tromsø kan det bli vänsterstyre, förutsatt att inte bara MDG utan också Senterpartiet stöder ett sådant.

Bland de större städerna är det främst Stavanger som ser ut att även fortsättningsvis få borgerlig majoritet.

Omsvängningar i opinionen syns ofta tydligast bland unga väljare, och bland norska skolungdomar blåser valvinden nu åt vänster.

”Skolvalget er et katastrofevarsel for Høyre og Frp” är Dagsavisens rubrik över en stort uppslagen artikel om de nyss genomförda skolvalen över hela Norge. Resultatet blev klar vänstermajoritet:

Arbeiderpartiet 31,9 procent (+ 8,9 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 7,5 procent (- 2,5)
Rødt 6,8 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 5,5 procent (- 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 6,7 procent (+ 2,9)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (+ 0,4)
Venstre 6,5 procent (- 0,2)
Høyre 16,4 procent (- 11,8)
Fremskrittspartiet 6,9 procent (+- 0,0)

I Aftenposten har jag hitta resultaten i skolvalen i Oslo:

Arbeiderpartiet 32,9 procent
Sosialistisk Venstreparti 9,0 procent
Rødt 8,7 procent
Senterpartiet 0,5 procent
Miljøpartiet De Grønne 7,5 procent
Kristelig Folkeparti 1,3 procent
Venstre 10,2 procent
Høyre 18,3 procent
Fremskrittspartiet 4,3 procent