Populärmusik i mycket vid mening och ofta av god kvalitet

Ingemar Hahnes (redaktör) sångbok ”Våra älskade sånger” (Notfabriken Music Publishing, 2009) vore värd en bättre förpackning än prästkrageomslaget och de ännu mer kitschiga fotoillustrationerna inne i boken.

Den är, med sina sångtexter, noter och ackord samt sitt breda urval – 170 sånger – väl värd att ha. Den väjer inte för genregränser utan innehåller både pop och folkton, både visor och schlager, både samhällsengagemang och verklighetsflykt.

Indelningen i olika avdelningar är kanske lite godtycklig, men boken innehåller förstås ett sångtitelregister.

Den inledande avdelningen kallas Folkligt internationellt och innehåller huvuddsakligen engelskspråkiga sånger som ”Cotton Fields”, ”Greensleeves”, ”Down By the Riverside”, ”Scarborough Fair”. ”Michael Row the Boat Ashore”, ”Streets of London”, Tom Paxtons ”The Last Thing On My Mind”, Pete Seegers ”Where Have All the Flowers Gone?” – ett exempel på att det här urvalet också innehåller politiska texter – ”Tom Dooley” och ”Swing Low, Sweet Chariot” men också till exempel ”Ljuvliga ungdom”, ”Där björkarna susa”, ”Lilla vackra Anna” och Violeta Parras ”Jag vill tacka livet”.

Nästa avdelning kallas Från film och estrad och innehåller både sådant som känns oumbärligt och annat som inte känns så angeläget. Här hittar man sådant som ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell, ”Anthem” ur ”Chess”, Ernst Rolf-numret ”De’ ä’ grabben med chokla’ i”, Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, ”Karl Gerhards ”Jazzgossen”, ”Summertime” ur ”Porgy and Bess”, ”The Rose”, Evert Taubes ”Änglamark” och Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”.

Avdelningen Moderna visor har kanske inte någon riktigt tydlig urvalsprincip, men där återfinns mycket i lite olika genrer: Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, Robert Brobergs ”Båtlåt”, Bo Setterlinds ”Du är den ende”, Lasse Berghagens ”En kväll i juli”, bröderna Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, Ulf Lundells ”Öppna landskap”, Mikael Wiehes ”Titanic” och ”Ska nya röster sjunga”, Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Peter Lundblads ”Ta mig till havet” och åtskilligt annat här onämnt.

Avdelningen Pop- och rockklassiker spänner, som man kan ana, över ett vitt fält: ”Green Green Grass of Home”, ”Hotel California”, ”Proud Mary”, ”House of the Rising Sun”, ”Imagine”, ”Me and Bobby McGee”, ”Musik ska byggas utav glädje”, ”Sailing”, ”Oh Boy”, ”Mamma Mia”, ”Dancing Queen”, ”Purple Rain” och ”In the Ghetto” bara för att nämna några.

Sen kommer avdelningen Svenska örhängen, och där är det också blandad kost: ”Dansen går på Svinnsta skär”, ”Trettifyran”, ”En gång jag seglar i hamn”, ”Vårat gäng”, ”Gamla stan”, ”De’ ä’ dans på Brännö brygga” ovh ”Sakta vi gå genom stan” med flera.

Därnäst följer avdelningen Trubadurer, och där hittar man till exempel Mats Paulsons ”Barfotavisan” och ”Visa vid vindens ängar”, Cornelis Vreeswijks ”Ballad på en soptipp” och ”Brev från kolonien”, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”, Olle Adolphsons ”Gustav Lindsröms visa” och ”Trubbel”, Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Flickan i Havanna”, ”Dansen på Sunnanö”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Nocturne”, ”Oxdragarsång”, ”Rosa på bal”, ”Sjösala vals”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Så länge skutan kan gå”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft” och Ed McCurdys ”I natt jag drömde” med svensk text av Cornelis Vreeswijk samt samme Vreeswijks ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vidare Alf Hambes ”Kajsas udde” och ”Visa i Molom”.

Som om Taube och flera av de andra nämnda inte räknades till de svenska visklassikerna, finns det en särskild avdelning som heter Visklassiker. Där har man placerat Ture Nermans och Lille-Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan”, Nils Ferlins och samme Söderlundhs ”En valsmelodi” och ”Får jag lämna några blommor”, Martin Kochs ”Blomman” och ”Lyckan”, Ruben Nilssons ”Balladen om Eken” och ”Åkare Lundgrens begravning”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, den gamla Snoddas-hiten ”Flottarkärlek”, Lasse Dahlquists ”Lite grann från ovan”, Dan Anderssons och Gunnar Turessons ”Jag väntar”, samme Anderssons och Gunde Johanssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, Anderssons egen ”Till min syster”, Gustaf Frödings och Felix Körlings ”Tre trallande jäntor”, Rune Lindströms och Håkan Norléns ”Visa vid midsommartid” och Povel Ramels ”Underbart är kort”. Till och med ”Studentsången” och Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” är med.

En del av det här skulle väl kunna betecknas som Visor från förr, men det finns en särskild sådan avdelning också. Där hittar man Emil Nordlanders ”Amanda Lundbom”, ”Amazing Grace”, ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen”, ”Igelkottaskinnet”, ”Si god afton och god kväll”, ”Uti vår hage”, ”Längtan till landet”, ”Vårvindar friska” och Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad”, ”Så lunka vi så småningom” och ”Solen glimmar”.

För egen del älskar jag inte dansband, men vissa dansbandslåtars status som schlager motiverar en avdelning som Älskade dansband. Vi som löser Melodikrysset har förstås också nytta av den här avdelningen. I den återfinner man till exempel ”Jag ringer på fredag”, ”Säg inte nej – säg kanske”, ”Leende guldbruna ögon”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Jag vill vara din, Margareta”, ”Två mörka ögon” och ”Min gitarr” – här hittar man också Åge Aleksandersens fina ”Ljus och värme”.

Och den avslutande delen, Älskade melodifestival innehåller sådant som ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, ”Dover-Calais”, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”, ”Främling”, ”Växeln hallå”, ”Diggi loo, diggi lej” och ”We Are All the Winners”.

Det här blev mycket uppräkning, och ändå har jag inte nämnt alla låtar. Självfallet kommer en del, liksom jag själv, att också sakna texter, som vi anser borde ha fått plats i den här boken, men ”Våra älskade sånger” innehåller faktiskt ett mycket generöst och i många avseenden representativt urval av sångtexter.

Serier från Engelsfors

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har gjort formidabel succé med sina fantasyböcker ”Cirkeln” (Rabén & Sjögren, 2011) och ”Eld” (Rabén & Sjögren, 2012). Den tredje och avslutande delen ”Nyckeln” utkommer hösten 2013.

Den här serien och dess framgångar även utomlands har också lockat till uppföljare inom andra genrer. Ett filmprojekt har havererat – författarna godkände inte ändringarna – men nu ska Ludvig Andersson, med ekonomiskt stöd av sin far, Benny Andersson, ta sig an projektet.

Och redan innan tredje delen av trilogin ens har utkommit, har författarna med hjälp av tre serietecknare, Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, gjort seriealbumet ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren, 2013).

Det här är en intressant men också problematisk seriesatsning. Problematisk i meningen att den innehåller episoder, som inte bara saknas i engelsforstrilogin i bokform utan också ibland ligger både före och efter i tid jämfört med den.

De fans som redan känner till Minoo, Vanessa, Linnéa, Ida, Elias, Adriana, Gustaf med flera kommer att kunna relatera till böckerna men kommer då till exempel att finna, att det här måste ha hänt tidigare eller senare.

Stilen varierar också mellan bokens tre tecknare, två av dem ganska väletablerade med egna serier, Kim W Andersson med ”Love Hurts” och ”Alena” och Lina Neidestam med ”Zelda”. Bäst av de tre lyckas Kim W Andersson, som i sina egna serier har legat någorlunda nära det som skildras i de här serierna. Jag är i och för sig imponerad av att Lina Neidestam också behärskar en annan genre än hennes vanliga – men blev inte en av tjejerna i ”Frestelse” väldigt Zelda-alike?

Den enskilt bästa historien i det här albumet är Kim W Anderssons ”Tornet”, för övrigt tidigare publicerat som ett smakprov på det kommande albumet. Det här avsnittet är inte bara extremt vältecknat utan också fullt begripligt för en serieläsare, som tidigare inte har läst böckerna och alltså inte har något att relatera till. Dessutom är det dramatiskt och spännande.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 5 2013:

”Enligt tingsrätten misstänks mannen i torsdags ha hamnat i bråk med en kvinna som han haft en relation med på en tunnelbaneperrong i Bromma.”

SvD

* * *

”Linnéa Karlgren hoppas kunna ställa krav på sin blivande arbetsgivare när hon är färdigutbildad förskollärare. Det är en lyx som kommer med bristen på hennes kompetens.”

Dagens Nyheter

* * *

”MORDKOREA
Hoten på Korea-
halvön når ny nivå”

Rubrik i Östersunds-Posten

När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

Altia koncentrerar sin baltiska alkoholtillverkning till Estland

Finländska statliga Altia blev, som en sidoeffekt till vad som efter hand hände med franska Pernod Ricard, till slut den största alkholtillverkaren i Norden och Baltikum. Det visade sig nämligen – precis som många hade trott – att den franska spritjätten egentligen mest bara var intresserad av att ta över Absolut vodka, och följaktligen såldes, i portioner, stora delar av den övriga tillverkningen i det uppköpta svenska Vin & Sprit ut, bland annat till Altia. Följaktligen blev mängder av kända klassiska svenska brännvins- och vodkamärken, Grönstedts cognac plus en rad storsäljande vinmärken finska.

Altia köpte också franska Renault cognac, men företagets expansion har annars begränsats till Norden och Baltikum: man äger produktionsanläggningar och säljföretag också i Norge, Danmark, Estland och Lettland; i flera fall är Altia nummer två på respektive marknad.

Till Altias företagskoncept hör en ganska hårdhänt rationaliseringspolitik: tillverkningsenheter slås samman oberoende av landgränser. Turen har nu kommit till fabrikerna i Baltikum: den lettiska vodkatillverkaren Jaunalko, med 26 anställda, ska i september slukas av den större spritfabriken i Tabasalu i Estland. I Tabasalu tillverkas redan den i Estland framgångsrika Saaremaa-vodkan. I både Estland och Lettland tillverkar de Altia-ägda spritfabrikerna också likörer (i Estland av märket Ofelia, i Lettland av märket Arsenič, och andra spritdrycker, i Lettland till exempel Kurland gin. Man får förstås hoppas att flytten av sprittillverkningen inte leder till marknadsförluster i det redan hårt arbetslöshetsdrabbade Lettland, men annars finns det ju en stor ryskspråkig befolkning både i Estland och Lettland att fortsatt vända sig till med vodka med rysk image.

Hittills tycker jag kanske Altia inte fullt ut har utnyttjat sin närvaro i hela Norden plus Estland och Lettland till gänsöverskridande expansion. Nog borde Altia testa, på en svensk (och varför inte också norsk och dansk) smakpanel, till exempel sina finska, estniska och lettiska likörer samt estniska respektive lettiska vodkamärken.

Altia har också, i vart fall i Sverige, Danmark och Norge, fått en allt större, gränsöverskridande konkurrent i Ratos.-ägda Arcus. Arcus var ursprungligen den norska motsvarigheten till vårt monopol, Vin & Sprit, men det ägs alltså numera av ett svenskt investmentbolag. Arcus lyckades också, när Pernod Ricard började stycka sitt svenska förvärv, köpa ett av V&S’ spritmärken, Star Dry Gin. Vid det här laget har Arcus kommit ännu ett stycke längre: man har köpt huvuddelen av Pernod Ricards tidigare V&S-ägda verksamhet i Danmark, i vilken ingår märken som Aalborg och Gammel Dansk.

Ratos skulle säkert vilja ha ett mycket högt pris för Arcus för att sälja, men om Altia gav ett riktigt bra bud, är det väl inte alls omöjligt att man vore beredd att sälja företaget.

I så fall skulle ganska mycket av gamla svenska Vin & Sprit återskapas, fast nu i finska i stället för svenska statens ägo. Förlusten av Absolut Vodka går ju inte att göra något åt, men vodka/brännvinssidan i företaget, med Koskenkorva som främsta märke, skulle ju ändå sammanlagt bli ganska stor i Norden plus Estland och Lettland.

Sen behöver Altia ett tillverkande företag också i Litauen och gärna även i Polen för att få den regionala bas, som behövs för en mer världsomspännande expansion.

En olycka kommer sällan ensam

Jag har ju berättat om min fallolycka i Göteborg, när jag en natt på väg från kongresshallen till hotellet i mörkret inte la märke till en höjdskillnad och plötsligt fullkomligt handlöst föll ner på stenläggningen. Det är bättre nu, men det ömmar fortfarande på vänstra sidan av bröstet, när jag ligger i fel läge i sängen.

Det märkliga är att Birgitta nu har råkat ut för en nästan identisk fallolycka. I söndags var vi på syskonmiddag på Birgittas sida hos hennes bror Gunnar och hans fru Annica i Åkersberga – vi åkte först tåg till Upplands Väsby oh blev där hämtade i bil av Birgittas yngste bror Ragnar. Vi gjorde ett uppehåll vid kyrkogården i Vallentuna, där Ragges fru Gunnel anslöt. Vi hade nämligen kommit överens om att före syskonmiddagen se till Anna Britas, mor till den dahlska syskonskaran, grav. Birgitta hade för ändamålet köpt årets första blommande penséer, och hon lyckades också, med viss möda och en del hjölp av Ragge, få ner en rad i jorden närmast gången.

Sen bar det i väg till Gunnar och Annica i Åkersberga, där vi också mötte syster Karin med make Hasse.

Den här syskonmiddagen blev, liksom sina föregångare, mycket trevlig, med god mat och så förstås minnesbilder och tankeutbyte om det ena och det andra.

Det var i själva finalen det hände.

Vi var på väg till Hasses och Karins bil – de hade lovat skjutsa oss till Upplands Väsby – när Birgitta missade det allra sista steget på den lilla trappa som leder från huset ner till trottoaren. Jag var redan på andra sidan bilen, när det hände, så jag såg inte hur det gick till, men plötsligt låg Birgitta på trottoaren, blödande från pannan och med ett par sår i vänstra handen.

Alla hjälptes åt att få henne på benen, och inifrån huset hämtades hjälpmedel att göra rent såren med och en kompress att sätta över såren i pannan.

Nu var det inte längre tal om att skjutsa oss till Upplands Väsby – Karin körde oss i bil ända hem (och hon och Hasse kom sen också med in på en kopp kaffe plus Kerstins goda hembakta kakor).

Det blev en tidig kväll efter det att Birgitta hade sett om blessyrerna ytterligare.

I dag har hon också varit på vårdcentralen, egentligen för reguljär provtagning, men samtidigt fick hon såren i pannan ytterligare rengjorda och omsedda.

Det är fan att bli gammal.

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Melodikrysset nummer 15 2013

Med viss möda har jag fått ihop svaren också till veckans melodikryss – det innehöll ganska mycket som jag inte kunde spontant och fick göra nätsökningar på.

Amanda Fondell och ”Dumb” från årets melodifestival hade till exempel helt fallit ur mitt minne.

Dansken Rasmus Seebach och hans ”Lys i din lejlighed” var jag heller inte bekant med.

Måns Zelmerlöw, i dag med ”Miss America”, är heller ingen artist som jag frivilligt hör på.

Depeche Mode har jag åtminstone hört då och då. I dag hörde vi dem i ”Secret To the End”.

Pink ligger snäppet bättre till hos mig. I dag hörde vi henne sjunga ”Blow Me One Last Kiss”.

Jag är normalt ganska slängd på barnkultur, men ”Ro, ro din båt” har jag inte kommit i kontakt med. Men att man ror i den här sångtexten föreföll ganska sannolikt, eftersom jag bara saknade vokalen i det sökta ordet.

Märkligare är det att jag inte kommer i håg ”Tågresan”. Det måste ju rimligen vara Stina i Saltkråkan som sjunger, och jag har sett alla saltkråkefilmerna.

Gamla schlager och pop/rockhits har jag i alla fall ganska lätt för.

Sålunda minns jag inte bara ”Vi gratulerar” på svenska utan också ”Congratulations” med Cliff Richard.

Ett stjärnskott, både som författare och som vismakare, var på sin tid Åke Wassing. Han hade en riktig hit med ”Se nu tittar lilla solen in igen”.

En kär gammal bekant är också Hasses och Tages ”Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, ursprungligen ett Lonnie Donegan-nummer. Fast här skulle vi skriva bank och Hans som svar.

Ni som följer min blogg vet att jag också lyssnar på en hel del klassisk musik. Så jag känner igen Bach, även om det inte är så vanligt att få höra hans musik på banjo.

Och så går vi då i mål med ett stycke smittsamt medryckande dragspelsjazz, signerad en ung Ulf Lundell.

”Och går en stund på jorden” heter det här stycket. Själv går jag fortfrande lite mödosamt efter fallolyckan i Göteborg.

PS Och så hade jag glömt att redovisa svaret på en fråga. Karl Gerhard gjorde en gång i världen ”Ett bedårande barn av sin tid”. Jag har den på skiva både med honom och i Magnus Ugglas mycket senare insjungning.

Gästspel av norrköpingssymfonikerna

Det var konsertkväll i Uppsala, så jag lämnade tillfälligt Öregrund och infann mig, som överenskommet, för middag på restaurang Ai, Bredgränd 14, där vi också skulle möta Anna, som kommer med tåg från Stockholm. Tåget var dock försenat, men Anna meddelde sin mor, att hon ville ha en stor sushi – Ai är en japansk restaurang. Birgitta och jag bestämde oss för biff Yakiniku med ris och kimchisallad och, dess förinnan, misosoppa. Birgitta beställde också en flaska riojavin, Becquer, att dela på tre.

I den abonnemangsserie vi går på i Musikens hus spelade den här gången Norrköpings symfoniorkester under ledning av Michael Francis. Scenen var sålunda fylld av musiker och instrument – Norrköping har en hel symfoniorkeser, medan det större Uppsala håller sig med en mindre ensemble.

Programmet innehöll inslag som jag tidigare inte var bekant med.

Konserten började med Symfoni nummer 1, den så kallaqde ”Sinfonia Sacra” (vilket antyder en andlig dimension) skriven 1963 av den då i Storbrittanien verksamme landsflyktige polacken Andrzej Panufnik (1914-1991). Den här symfonin skrevs till tusenårsminnet av Polens kristnande och innehåller element från en polskspråkig hymn om Guds födelse. De här associationerna finns ju inte hos en lyssnare av min typ, men jag fäste mig självfallet vid de kraftfulla trumpetstötarna och även inslaget av slagverk. Men det här verket innehöll också mer tillbakahållna musikaliska partier.

Också Ralph Vaughan Williams (1872-1958) är obekant för mig, men jag lyssnade gärna på hans Symfoni nummer 2 (”A London Symphony” från 1914 men sedan reviderad flera gånger). Också den här symfonin tycks, åtminstone i associationsvärlden hos dess skapare, hämta element från den stad som har namngett den, men själv slås jag kanske mer av ljudkontrastrerna i den.

Där emellan låg kvällns solistframträdande, Nareh Arghamanyan på piano i Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) Pianokonser nummer 1 i B-moll (1875), vida mer känd än de två andra verken under den här konsertkvällen. Pianisten, en mycket ung armeniska, lyckades mycket väl fånga tonen i det här kända tjajkovskijverket.

I pausen, som följde på det här numret, kom vi att tala om den märkliga armeniska kulturen. Anna, som är pastor, uppehöll sig vid den armeniska kristenheten. Själv påminde jag om alla de framstående kulturpersonligheter det armeniska folket, genom erövringar gjorda av omkringliggande länder spritt över hela världen (ungefär som judarna), har frambringat. Det finns hur många exempel som helst att nämna, men till de mer kända exemplen hör kompositörerna Aram Kachaturjan och Michel Legrand, sångarna Charles Aznavour och Cher, författaren William Saroyan – och schackmästaren Gari Kasparov bör kanske också nämnas.

Numera har armenierna återerövrat åtminstone ett av de landområden, där det bor armenier, Nagorno Karabach. Med det har jag uttalat min sympati för att landgränser av språkliga/historiska skäl borde kunna revideras.

En fantastisk balettföreställning på GöteborgsOperan

En del av torsdagskvällen smet vi i väg från S-kongressen och gjorde en utflykt till GöteborgsOperan. Birgitta hade kollat opera- och teaterutbudet i Göteborg och förbeställt biljetter till ”Våroffer” / ”Body Remix” med GöteborgsOperans danskompani.

Vi är inte så välorienterade i Göteborg, så vi tog taxi till operan, som ligger som ett modernistiskt skepp vid randen av solglittrande vatten. Vi gick först en liten rond längs kajen för att få något till livs – det var middagstid – men uteserveringarna föreföll oss trots solskenet för djärva. Dock visade det sig att barserveringen en trappa upp i operahuset var öppen, och där fanns mycket fräscha – och goda, visade det sig – räklandgångar att köpa. Med ett glas vitt vin till blev det här en riktigt delikat festmiddag.

Vi har aldrig varit på GöteborgsOperan förut, men så snart föreställningen hade kommit i gång med ”Body Remix”, med koreografi och scenografi och regi av Marie Chouinard, med verksamhetsbas i Kanada, satt vi helt fascinerade. Redan musiken, signerad Louis Dufort, har ett fräckt sug: i den ingår delar av Johann Sebastian Bachs ”Goldbergvariationer”; dessutom hörs pianisten Glenn Goulds röst. Scenbilden är en av de mest geniala jag har sett, och dansarna exponeras (kostym: Liz Vandal) så att de ter sig nakna. Jag kan inte tillräckligt om GöteborgsOperans dansensemble – de är rekryterade från länder över hela världen – men jag är mycket imponerad också över dansarnas prestationer.

Den inlednde ”Body Remix” är så skickligt gjord, att den vida mer kända och berömda ”Våroffer” av Igor Stravinskij nästan riskerar att hamna i skymundan.

Det här verkets rituella innehåll, vårens ankomst och ett offer av en jungfru till gudarna, är förvisso utmanande för oss rationalister, men man måste naturligtvis se det här som en mytologisk saga, och Stravinskijs musik, här briljant exekverad av GöteborgsOperans orkester under ledning av Henrik Schaefer, är helt oemotståndlig.

Vill ni se en dansföresällning, som i nästan alla avseenden är perfekt, åk till Göteborg!