Nobelpriset i litteratur till Mo Yan

Jag är, ohjälpligt och för evigt, litteraturälskare, och det är följaktligen litteraturpriset av alla nobelprisen som intresserar mig.

Ganska ofta finns det redan när pristagarens namn tillkännages något av författaren i fråga i vårt omfattande privata bibliotek, men så var inte fallet den här gången: Vi har ingenting och har inte läst något av Mo Yan. Och kanske är det inte så konstigt, eftersom bara några få av hans böcker finns översatta och utgivna på svenska.

Det lilla jag nu har hört om honom i samband med att Svenska akademien gav sin motivering har dock genast väckt min nyfikenhet, och jag kommer följaktligen att bli en av de oerhört många som med anledning av priset går till bokhandeln för att köpa de översättningar som finns. Tyvärr brukar de till att börja med ta slut med detsamma. Men bokförlaget brukar snabbt trycka fler exemplar.

Det lyckliga bokförlaget i det här fallet heter Tranan, och jag är verkligen glad också för deras skull: Tranan har gjort ett enastående arbete för att för svensk publik introducera intressant och läsvärd litteratur från jordens alla hörn, en djärv kulturgärning som har gjorts trots att den sällan ger någon ekonomisk utdelning att tala om. Desto roligare är det att den här närmast ideella satsningen nu också får även sin ekonomiska belöning!

En murvels minnen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.

Konsum Stockholm äger en fjärdedel av Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters

Hört talas om Retail and Brands? Inte – men du har kanske handlat i Polarn o Pyret, JC eller Brothers & Sisters, som ägs av Retail and Brands? Är du inte i rätt ålder själv, har du kanske ändå handlat där åt barn eller barnbarn?

Det har varit skakigt i klädbranschen ganska länge nu, och till exempel KF har gjort sig av med alla sina klädbutiker, främst bland dem Kapp-Ahl. Men Konsumentföreningen Stockholm har gått motströms och blivit storägare i Retail and Brands: senast i september ökade man sitt innehav i bolaget med 6,6 miljoner aktier och äger nu sammanlagt 26 procent. Det handlar helt uppenbart om en långsiktig satsning.

Nästa steg blir nu att göra Med mera-kortet gångbart i de nämnda tre kedjorna (dock inte de ytterligare, fristående butiker Retail and Brands har i NK-gallerian).

Det ska också bli intressant att se, om Med mera-kortet blir giltigt bara i de här kedjornas stockholmsbutiker – det är ju stockholmsföreningen med 630.000 medlemmar, inte KF, som står för det här ägandet – eller om alla de 3,2 miljonerna medlemmar i KF får glädje av Konsumentföreningen Stockholms satsning. Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters finns ju över hela landet och inte bara i Stockholm.

Regelbundna medlemserbjudanden och återkommande påminnelser om att de här tre klädkedjorna ingår i Med mera-konceptet borde ju rimligen styra fler kunder till butikerna och därmed hjälpa dem att uppnå rimlig lönsamhet.

…men än har DN inte backat tillräckligt

Läsarprotesterna fick Dagens Nyheter att backa, åtminstone om söndagsserierna.

Men den som hoppades att reträtten också skulle genomföras på vardagarna hoppades förgäves: ingen återupprättad seriesida i sikte. Som tidigare två serier på Namn och Nytt-sidan – Ulf Lundkvists ”Assar” och Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus”, och så Martin Kellermans ”Rocky”, numera på sidan 2 i kulturdelen. Utmärkta serier alla tre, men ynkligt få i en så stor tidning som DN.

Som både mångårig DN-läsare och serieälskare kräver jag en återupprättad seriesida!

Finns det ingen i ansvarig ställning på DN som kan någonting om serier, ska jag bistå med några tips.

Marten Toonders ”Tom Puss” gick förr i åratal i DN och borde nu vara mogen för att återkomma. Publicera ”Tom Puss” i kronologisk ordning och från början, ungefär som kollegan Svenska Dagbladet nu gör med Tove Janssons ”Mumin”.

Liksom SvD behöver DN en äventyrsserie. Vore jag serieansvarig på DN, skulle jag åter börja publicera en DN-klassiker i den genren, Jan Lööfs ”Felix”. Jag kan tipsa om att Lööf håller på att färglägga sina gamla Felix-strips inför en samlad nyutgivning på Kartago.

På skämtseriefronten skulle DN kunna lägga beslag på Pertti Jaralas mycket märkliga ”Fingerpori”, ursprungligen gjord för Helsingin Sanomat, men den finns översatt till svenska och går i Serieparaden.

I samma serietidning hittar man också Kieran Meehans ”De professionella”, som skulle kunna bli en uppskattad ingrediens även på DNs seriesida (om det nu fanns någon).

Var så god! Råden är gratis.

Serieälskarna har fått DN att backa

Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om massakern på serierna i Dagens Nyheter.

Av allt att döma har jag inte varit ensam om att protestera. I dagens söndagstidning finns åter en helsida serier. Och att det faktiskt handlar om en redaktionell reträtt vittnar dagens (7 oktober 2012) avsnitt av Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus” om.

Även Lise Myhres ”Nemi” och Arja Kajermos ”Tuula” är tillbaka på sina vanliga platser.

Och så finns där en intressant nykomling, Johan Wanloos ”Kapten Klara”. Den är väl främst ämnad för den yngre publiken, men vi 75-åriga serieälskare läser den också gärna – vi väntar med spänning på fortsättningen.

Melodikrysset nummer 40 2012

TV 4as ”Så mycket bättre” såg jag aldrig, men artisterna som medverkade där och som nu ofta förekommer i Melodikrysset är ju välkända.

I dag figurerade en av dem till och med dubbelt i krysset. Tomas Ledin sjöng ”Bjurö klubb”, en låt skriven av Laleh.

Och i slutet av krysset hörde vi Timbuktu sjunga en låt, skriven av samme Tomas Ledin.

Lite melodifestival blev det också. 2007 kom Måns Zelmerlöw trea med ”Cara mia”, en låt med en refräng som fastnar i minnet.

Sonja Aldén har också varit med i det sammanhanget. I dag hörde vi henne i duett med Uno Svenningsson i ”Du är en del av mej”. Inte så tokig – men jag kan berätta att jag har gett bort min enda CD med Svenningsson; jag hade köpt den av misstag.

Då föredrar jag vida Miss Li, inte för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress utan för att hon har en härlig musikalisk utlevelse, så även i den låt vi hörde i dag, ”My Heart Goes Boom”.

Också Tore Skogman var sosse, turnerade bland annat med Sten Andersson, men jag har ju för den skull inte skivhyllorna fulla med hans oändligt många – kanske för många och för ojämna – skivor. Men ”Plättlaggen”, den som i dag skulle leda oss till ordet spis, spritter åtminstone av gott humör.

För egen del har jag däremot mängder av skivor med M A Numminen i skivhyllorna. Många av hans låttolkningar är inte bara oefterhärmliga utan också, som dagens ljudillustration, ”Jag har sett fröken Ellen i badet”, riktiga pärlor.

Om ni av detta drar slutsatsen att jag bara gillar konstig musik, tar ni gruvligt fel. Jag är stor fan av ”Snabbköpskassörskan”, stor hit 1985 med Di sma under jårdi (Göran Ringbom med flera) och skriven av Tomas Ledin.

Och förvisso har jag lyssnat på mycket Elvis genom åren, till exempel den sentimentala ”Are You Lonesome Tonight?”, på svenska ”Är du ensam i kväll?”.

Jag är över huvud taget inte fast i någon genre.

Jag har, med stort utbyte, sett ABBA-musicalen i New York och då bland annat hört ”Dancing Queen”, som i dag skulle ge oss verbet dansar.

Och otaliga är de versioner jag under the radio days har hört av ”Två små fåglar på en gren”, med till exempel Harry Brandelius, Siw Malmkvist och Anita Lindblom. I dag skulle vi svara på var de där fåglarna sitter, nämligen på grenen.

Jag har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” i filmversionen (1965), aldrig i scenversionen (1959), men jag minns handlingen – med familjen von Trapp i centrum – mycket väl. I dag skulle vi också kunna att den musik som spelades spelades av en orkester, ledd av Mantovani.

Och då är det väl bara en ljudillustration och ett frågesvar kvar att redovisa: Vi hörde Birger Sjöbegs fina ”Den första gång jag såg dig”.

Den har nog många av oss, när vi har lyssnat på texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – tillägnat någon vi älskar.

Bach, Mendelssohn och Beethoven

På gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag åter gå ensam. Birgittas hälsotillstånd efter hjärtoperationen – hon är fysiskt svag och har ibland frusit så att hon har skakat – gjorde att hon inte klarade att gå heller på höstens andra abonnemangskonsert. Så jag gick dit ensam och fann åtminstone till min glädje att konserthusrestaurangen var öppen den här gången. Fast sen ångrade jag mitt val av mat, den vegetariska rätten: Potatis- och morotsgratängen var väl OK, men trattkantareller med brysselkål, äpple och morotschips simmande i smält smör var ingen höjdare.

Konserten började dock med något som måste betecknas som en höjdare, Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert för oboe, violin och orkester” i C moll. När det här verket faktiskt skapades och hur det exakt lät i original är höljt i dunkel – originalnoterna finns inte bevarade och det har rekonstruerats med hjälp av senare bearbetningar av Bach själv – men troligen har man hamnat tämligen nära. Hur som helst lät den smittsamt bra i orkesterns tappning i torsdags, och till detta bidrog i hög grad Klara Hellgrens och Kennet Bohmans solospel på violin respektive oboe.

Orkestern leddes i torsdags inte som brukligt av sin chefdirigent eller någon gästdirigent utan av violinisten Nils-Erik Sparf, kvällen till ära en smula upphöjd.

Vi fick höra honom och orkestern i Felix Mendelssohn Bartholdys (1809-1847) ”Symfoni för stråkar nummer 7” i D moll. Det här verket spretar åt lite olika håll i fråga om både tid och musikstil, och man kan där hitta sådant som vetter både åt Bach och åt Beethoven.

Konserten avslutades sedan med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 8 i F dur”, ett verk präglat av sitt häftiga tempo: allegro vivace e con brio, allegretto scherzando och allegro vivace – men näst sist ligger också en sats med beteckningen tempo di menuetto. Ett livligt slut fick konserten hur som helst.

* * *

Birgittas hälsotillstånd gör att vi tyvärr också måste ställa in vårt besök på vårt konserthus på lördag, då vi skulle ha sett en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Eftersom den konserten var tänkt som en födelsedagspresent åt henne vill jag inte gå ensam. Vi har sålt vidare biljetterna.

Pojkårens äventyrsland

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

Salongskomedi med erotiskt tema

Till de svenska stumfilmklassikerna räknas Mauritz Stillers (regi) ”Erotikon” från 1920. Manus skrevs av Stiller plus Arthur Nordén, men filmen bygger på en pjäs, Ferenc Herczegs ”Riddaren av i går” (1917).

Filmen är en salogskomedi med erotiskt tema – otrohet – men i det senare avseendet trampar den naturligtvis inte över tidens censurgränser. Historien är, med tidens mått, elegant gestaltad, och i vissa avseende till och med djärv för sin tid, skådespelarinsatserna dessutom genomgående berömvärda, men naturligtvis är det så, att när man i dag ser om den, infinner sig ibland hos tittaren en känsla av komik som det knappast var regissörens mening att framkalla. Och visst finns där longörer, till exempel den alltför långa teaterföreställningen, filmad på Kungliga Operan i Stockholm – här hjälper det inte att Carina Ari iscensatte baletten.

I centrum för filmhandlingen finns ett omaka par, professorn och skalbaggsforskaren Leo Charpentier (Anders de Wahl, som gör pofessorn lagom världsfrånvänd) och så hans unga och vackra och, enligt tidens kutym, sysslolösa hustru Marthe (Tora Teje).

Den undersysselsatta unga hustrun, ständigt uppassad av chaufför och tjänstefolk, roar sig med att umgås med och locka andra karlar, till exempel flygaren och bronen Felix (Vilhelm Bryde) och bildhuggaren Preben Wells (Lars Hanson), och av det här blir det förstås förvecklingar och ett klassiskt svartsjukedrama, som slutar med att Irene flyttar hem till mamma. Men för att korta ner en alltför lång historia till sin essens: Leo har också en ung vacker nièce, Marhe (Karin Molander), som både delar hans intresse för skalbaggar och kan laga en gudomlig får i kål.

I dag är det svårt att ta den här komedin på allvar, men den innehåller ändå en del ljusglimtar som de hjälpinsatser vännen i familjen, den prillige och lätt tankspridde professor Sidonius (Torsten Hammarén) försöker göra.

Det mesta känns dock som filmhistoria.