Samhället som inte längre är lokalt

3 oktober 2012 16:11 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.