Sommar i P1 med Ebbot Lundberg

Ebbot (= Tobbe baklänges) Lundberg gjorde ett ganska egensinnigt men intressant Sommar-program. Egensinnet bestod musikaliskt bland annat i att han spelade ett par tidiga låtar med sig själv, i att han ibland tonade av det han spelade och i att han hoppade över presentationerna av de låtar han spelade. Men det blev mycket Beatles och annan musik som även jag gillar: John Lennon (”Working Class Hero”), The Byrds, Canned Heat, ELO, The Who, Simon and Garfunkel, till och med Evert Taube. Ytterligare annat skulle jag säkert ha omnämnt med gillande, om jag alltså hade fått vägledning om grupp/artist plus låt i samband med att de förekom i programmet.

Tyvärr blev mitt lyssnande lite splittrat i dag, eftersom vi äntligen hade fått hem en dataservicekille, som kunde byta ut ett konstrande tangentbod och ge mig tillträdet till internet tillbaka – jag har hela sommaren till exempel tvingats skriva min blogg via hustruns del av den delade datorn. Men jag uppfattade ändå större delen av Ebbot Lundbergs berättelse om hur han, från mycket unga år drogs in i musiken.

Och så har jag övertygats om att min stora och ständigt växande skivsamling bör kompletteras även med he Sondtrack of Our Lives.

Sommar i P1 med Elise Lindqvist

Elise Lindqvist gjorde ett Sommar-program, som var starkt gripande, i vissa delar innehållsligt nästan outhärdligt att lyssna till. Det här handlade om en från barndomen missbrukad och misshandlad människas upplevelser, och som lyssnare reagerade man starkt på vad hon hade varit med om: att av sin mamma gång på gång bli instängd i en mörk garderob och dessutom etiketteras som dum, att av en spritmissbrukande styvpappa med delirium flera gånger närapå bli dödad, att som barn bli sexutnyttjad hos ett grannpar – han tillfredsställde sig på henne med dörren öppen till hustrun, som därefter hotade henne med att döda henne, om hon skvallrade – och att av en kvinna, som hon fick bo hos när hon hade rymt hemifrån, dras in i prostitution. Jag blir gråtfärdig av att höra hennes berättelse och föga överraskad över att den sedan fortsätter med sprit och droger, mer självförnedring och misshandel från olika manliga partners sida.

Den här kvinnan tog sig ändå till slut ut ur det här helvetet med hjälp av en resolut syster och ett kristet behandlingshem. Jag är själv inte kristen, men jag kan naturligtvis ändå förstå att det här hos henne födde en kristen tro och ännu mer att hon senare, som aktiv i Klara kyrka, har försökt hjälpa medsytrar i det som förr var också hennes egen nöd, ibland också lyckats rädda dem från gatuprostitution och gravt missbruk.

Naturligtvis blev det lite väl mycket religiös musik för min smak, men det Elise Lindqvist spelade rymde också sådant som talade till mig: Joseph Haydn, Eric och Leon Bibb och så Anna Stadling med Ulf Lundells ”Lugna vatten”.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.

Sommar i P1 med Soran Ismail

Soran Ismail har jag sett ett antal gånger i TV4s ”Parlamentet” – han är en icke oäven ståuppkomiker. Som man kan ana av namnet har han rötter någon annanstans än i Sverige, närmare bestämt i Kurdistan. Av familjens flykt därifrån gav han en vältalig skildring – vi förstod, om vi inte var döva, att det fanns andra än ekonomiska skäl till familjens flykt, den som så småningom ändade i det fjärran Sverige. Det jag, med min egen estniska flyktingbakgrund, också kände igen var att den här kurdiska flyktingfamiljen från början inte alls hade planerat att stanna i Sverige för gott.

Sedan gick våra erfarenheter ganska vitt i sär.

Mitt rotslående här i Sverige underlättades av att esterna utseendemässigt, religiöst och kulturellt – om än inte språkligt – lätt kunde smälta in i det svenska samhället, och även om in emot 30.000 estniska flyktingar på kort tid anlände till Sverige, var det dock inget stort nytillskott jämfört med senare årtiondens flyktingströmmar. Även jag har utsatts för – ändå ganska få och relativt oförargliga – trakasserier som att i skolan bli retad för mitt svenska uttal, men det tog jag snart igen genom att bli bäst i klassen i svenska.

Soran Ismails många vittnesbörd om ganska många trakasserier i det ändå föga invandrartäta Knivsta söder om mitt eget Uppsala vittnar om att tonen mot invandrare har hårdnat – uppenbarligen hjälper det inte ens att anpassa sig till svenska normer och beteenden. Hans lilla berättelse om stipendiatvistelsen i ett religiöst hem i det amerikanska bibelbältet gav också en, tror jag, omedveten sidobelysning åt den här problematiken. Han prisade amerikanarna för att vara bättre än till exempel svenskarna på att omfamna en yngling från ett fjärran land. Nu vet jag i och för sig ingenting om Soran Ismails och hans kurdiska familjs religiösa tro, men var inte den där amerikanska omfamningen också en reflex av att Soran så flitigt deltog i bibelbältets religiösa liv?

Trots enstaka sådana här invändningar tyckte jag ändå att Soran Ismails Sommar-program var en nyttig predikan särskilt för svensk-svenska xenofober. Och jag delar definitivt hans slutsats, att man samtidigt kan vara både svensk och kurd, liksom man samtidigt kan vara både svensk och est.

Hans musikval var inte i alla stycken mitt, men han spelade också ett och annat som även jag har lyssnat på: Moneybrother, Cat Stevens och Dixie Chicks. Och Bruce Springsteen (”Born In the USA”) och Mikael Wihe (i Woody Guthrie’s ”Det här är mitt land”) är definitivt min musik.