Sommar i P1 med Soran Ismail

Soran Ismail har jag sett ett antal gånger i TV4s ”Parlamentet” – han är en icke oäven ståuppkomiker. Som man kan ana av namnet har han rötter någon annanstans än i Sverige, närmare bestämt i Kurdistan. Av familjens flykt därifrån gav han en vältalig skildring – vi förstod, om vi inte var döva, att det fanns andra än ekonomiska skäl till familjens flykt, den som så småningom ändade i det fjärran Sverige. Det jag, med min egen estniska flyktingbakgrund, också kände igen var att den här kurdiska flyktingfamiljen från början inte alls hade planerat att stanna i Sverige för gott.

Sedan gick våra erfarenheter ganska vitt i sär.

Mitt rotslående här i Sverige underlättades av att esterna utseendemässigt, religiöst och kulturellt – om än inte språkligt – lätt kunde smälta in i det svenska samhället, och även om in emot 30.000 estniska flyktingar på kort tid anlände till Sverige, var det dock inget stort nytillskott jämfört med senare årtiondens flyktingströmmar. Även jag har utsatts för – ändå ganska få och relativt oförargliga – trakasserier som att i skolan bli retad för mitt svenska uttal, men det tog jag snart igen genom att bli bäst i klassen i svenska.

Soran Ismails många vittnesbörd om ganska många trakasserier i det ändå föga invandrartäta Knivsta söder om mitt eget Uppsala vittnar om att tonen mot invandrare har hårdnat – uppenbarligen hjälper det inte ens att anpassa sig till svenska normer och beteenden. Hans lilla berättelse om stipendiatvistelsen i ett religiöst hem i det amerikanska bibelbältet gav också en, tror jag, omedveten sidobelysning åt den här problematiken. Han prisade amerikanarna för att vara bättre än till exempel svenskarna på att omfamna en yngling från ett fjärran land. Nu vet jag i och för sig ingenting om Soran Ismails och hans kurdiska familjs religiösa tro, men var inte den där amerikanska omfamningen också en reflex av att Soran så flitigt deltog i bibelbältets religiösa liv?

Trots enstaka sådana här invändningar tyckte jag ändå att Soran Ismails Sommar-program var en nyttig predikan särskilt för svensk-svenska xenofober. Och jag delar definitivt hans slutsats, att man samtidigt kan vara både svensk och kurd, liksom man samtidigt kan vara både svensk och est.

Hans musikval var inte i alla stycken mitt, men han spelade också ett och annat som även jag har lyssnat på: Moneybrother, Cat Stevens och Dixie Chicks. Och Bruce Springsteen (”Born In the USA”) och Mikael Wihe (i Woody Guthrie’s ”Det här är mitt land”) är definitivt min musik.