Utan orkesteruppbackning hade det blivit bättre

Sångerskan och pianisten Shirley Horn, född 1934, kunde ha fått en längre karriär än hon fick, men en stroke ändade hennes liv 2005 – fast redan långt dess förinnan hade hennes diabetes tvingat henne att amputera ett ben.

Hon var ursprungligen en klassiskt skolad pianist, men pengabrist tvingade henne att avstå från den plats på the Juilliard School hon erbjöds. I stället slog hon in på jazz. Hennes spelstil har där jämförts med Errol Garners och Oscar Petersons – riktigt så personlig känns den emellertid inte.

Men hon var förvisso en duktig jazzpianist, dessutom sångerska. Den som kring 1960 upptäckte henne var ingen mindre än Miles Davis. Också Quincy Jones samarbetade med henne, reducerade henne dock till att vara bara sångerska.

Shirley Horns skiva från 2001, ”You’re My Thrill” (Verve 549 417-2), som ingår i CD-boxen ”Ladies On Verve”, 2007, distribution Universal, är dock för yvig för min smak, orkestrerad av Johnny Mandel; inte ens en klassiker som Irving Berlins ”I Got Lost In His Arms” tänder mig.

Däremot gillar jag en låt som görs bara med Horn (sång och piano) och hennes två ständiga följeslagare, Brian Bromberg, bas, och Steve Williams, trummor, ”The Best Is Yet To Come” och så ytterligare en där de nämnda har kompletterats med snyggt gitarrspel av Russell Malone, ”Why Don’t You Do Right?”. Ibland är det mer sparsmakade att föredra.

Gul bil, fast i svartvitt

Folke Mellvig (1913-1994) var en på sin tid ganska läst deckarförfattare, och till populariteten bidrog väl också att flera av hans böcker filmades av Arne Mattsson (1919-1995). Mattsson var en långvägare inom svensk film: ojämn, ibland dålig, men ibland sevärd som i ”Kärlekens bröd” (1953), ”Salka Valka” (1954), ”Hemsöborna” (1955) och ”Vaxdockan” (1962). Hans största filmsuccé, även internationellt, blev ”Hon dansade en sommar” (1951).

Problemet med filmatiseringarna av Mellvigs deckare, alla med en färg i titeln och med kapten John Hillman som huvudagerande, är att handlingen och personteckningen blir så snårig att till och med filmvana personer i publiken inte så sällan har svårt att förstå sammanhangen och vem som är vem.

”Den gula bilen” från 1953 – bilen ser dock nämast vit ut i filmen, eftersom den är i svart-vitt – jävar inte det här påståendet, och skulden bör kanske delas av regissören och manusförfattaren; i det här fallet har Mellvig skrivit direkt för filmen – manuset bygger inte på någon bok.

Det hela börjar med en turistresa, enligt tidens sed per buss, till ett icke namngivet europeiskt land – kanske är det senare förklaringen till bristen på atmosfär i den här delen av filmen. De svenska turisterna – bland dem kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) – blir vittne till ett mordförsök på landets statschef, ministerpresident Hurkas. En av passagerarna, en doktor Björk, har filmat det som har hänt, och han mördas följaktligen innan bussen har hunnit tillbaka till Sverige. Mördaren smiter när bussen stannar och förföljs då av Björks dotter Kerstin (Ulla Strömstedt). Mördaren hinner dock undan: Kerstin ser – till sin egen senare olycka – hur han plockas upp i en stor flott gul bil.

Så här långt låter det både enkelt och logiskt – men jag har fått tänka och pussla innan jag har fått ihop en så här pass begriplig sammanfattning.

Fast sedan blir det knepigare att få ihop handlingen. Dock några hållpunkter:

Kerstin blir kidnappad – man förstår varför, men varför ett svenskt mentalsjukhus skulle kunna hålla henne drogad och fången förblir en gåta, även om vi förstår att hennes läkare där, Maria Engström (Barbro Kollberg) av någon anledning deltar i något slags konspiration.

Konspiratörerna finns uppenbarligen också på det här icke namngivna landets ambassad i Stockholm, och i samband med att den attentatshotade Hurkas kommer på statsbesök, går Hillman till ambassaden där uppenbarligen både ambassadör Leclerc (Semmy Friedman) och inte minst ambassadsekreterare Radek (Toivo Pawlo) verkar skumma.

När sedan Hurkas ska återvända hem i bilkortege mot Arlanda och ambassadören simulerar en hjärtattack för att slippa följa med, förstår Hillman att ett nytt attentatsförsök är på gång, och i en av filmens få spännande partier får vi se hur poliser på motorcyklar plockar ut statschefen och de övriga ur en bil i full karriär – just innan den rammar den för oss redan bekanta gula bilen, som den här gången är försedd med en sprängladdning.

Kapten Hillman har åter igen gjort sin plikt, och han har som vanligt biträtts av sin komiskt harige chaufför Freddy Sjöström (Nils Hallberg).

Motiven för attentaten och varför attentatsmännen, både de på ambassaden och en svensk kvinnlig läkare, agerar som de gör får man dock aldrig veta.

Hur en normalt ganska omdömesgill filmkritiker som Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) kunde jämföra Mattson och den här filmen med verk av Hitchcock övergår mitt förstånd. Expressens (och även gamla Folket i Bilds) filmkritiker Lasse Bergström skrev trött, att han önskade att Mattsson skulle göra en bra film per år i ställe för tre dåliga.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stor osäkerhet bland de estniska väljarna

TNS-Emors junimätning (23 maj-13 juni) för nyhetsbyrån BNS vittnar främst om en stor osäkerhet bland de estniska väljarna. Antalet osäkra som inte säger sig kunna välja parti har på en månad stigit från 30 till 38 procent av de i den här mätningen 801 tillfrågade. Mitt intryck är att de som i den här situationen ändå anger partisympati då främst fastnar för säkra kort.

Estlands länge största parti, det nyliberala, samtidigt ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) får i junimätningen 31 procent (30 procent i maj), detta trots att partiet har fått mycket negativ publicitet till följd av tveksamma inslag i sin partifinansiering.

Rätt märklig är det också att det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) trots avhoppen nyligen i Riigikogu (Riksdagen) och i europaparlamentet och ett sjunkande stöd i de senaste mätningarna nu åter går upp från 19 till 23 procent. Men om osäkerheten om politiken och politikerna stiger, kan man kanske se veteranen Edgar Savisaar som någon som man ändå kan ty sig till?

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) ligger fortfarande med 24 procent kvar på en nivå långt över den i förra valet, men partiet hade i förra mätningen 29 procent och låg dess förinnan i någon mätning rent av före Reformierakond.

Det är därför uppenbart att SDE har bidragit till gruppen nu osäkra, vilket också gäller Reformpartiets socialkonservativa och nationalistiska regeringspartner Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). IRL får i den här mätningen 14 procent mot 17 i maj.

SDEs partisekreterare Indrek Saar har i en kommentar en förklaring, som det kan ligga något i: skriverierna om politiska skandaler gör folk mer osäkra även om de partier som inte har varit indragna i dem – men man måste då anta att den reaktionen främst finns bland väljare som inte har ett långt och varaktigt förhållande till det parti de nu mest lutar åt.

Min egen erfarenhet av sommarmätningar här i Sverige är att man måse invänta hösten för att härnäst kunna göra riktigt representativa mätningar. Så vi får väl se hur det politiska landskapet i Estland ser ut fram mot september.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

När vinden vände

Jag har tidigare skrivit om rader av böcker om Olof Palme, hans tid och politik – du hittar dessa recensioner ovan under Kulturspegeln, Politik. Skälet till detta är inte främst att jag verkade nära honom, på Socialdemokratiska partistyrelsen från det att han tillträdde som partiledare 1969 fram till hans död 1986 (och även därefter arbetade kvar på partiexpeditionen). Nej, jag ser fortfarande Olof Palme som den socialdemokratiske partiledare som, framför allt under den första delen av sin tid som partiledare, då han också var statsminister, mest radikalt ändrade det svenska samhället i den radikala riktning som var – och har förblivit – även min.

Den som har skrivit den mest fullödiga biografin över Olof Palme är professorn i samtidshistoria vid Södertörns högskola Kjell Östberg. Andra delen av den här biografin, ”När vinden vände” (Leopard, 2009), behandlar de vitala åren, hans första tid som statsminister, tiden i opposition och återkomsten i regeringsställning plus mordet på honom och den kaotiska utredning som följde.

Mycket av det som skildras av Östberg har jag alltså upplevt inifrån; en stor del av dem som finns i bokens personregister har jag personligen träffat. Dessutom har jag läst en mängd andra böcker, ett par av dem skrivna i självförsvar, som behandlar både epoken och den i många avseenden kuriösa mordutredningen. Jag har många gånger funderat över hur det kom sig att den långt ifrån naiva Anna-Greta Leijon lät sig ryckas med av den fantasifulle Ebbe Carlsson – men jag minns också min egen häpnad när min egen hustru tog hem en högt uppsatt utländsk politiker och det bland dem som tillsammans med honom satt runt vårt köksbord fanns en journalist från GT, Ebbe Carlsson. Och jag minns också när jag själv hördes i mordutredningen, inte som misstänkt utan som expert på extremistgrupper, hur häpen jag blev över hur lite den säkerhetspolis som hörde mig visste om EAP, Europeiska arbetarpartiet, som samtalet gällde. Kanske var det inte så konstigt att många ledande socialdemokrater misstrodde polisens förmåga, detta sagt utan att jag därmed vill försvara deras klavertramp i palmeutredningen.

Nå, Östbergs bok handlar ändå till största delen om Palmes politik. Och vi får där utmärkta sammanfattningar av palmeerans många reformer, på så vitt skilda områden som demokratiseringen av arbetslivet, jämställdhetspolitiken, de många sociala reformer som bidrog till att göra Sverige till världens kanske mest jämlika land, den radikala biståndspolitiken, den aktiva utrikespolitiken (Cuba, Isreal/Palestina, Portugal och dess kolonier), den roll han bidrog till att ge Socialistiska internationalen, europafrågan (där Palme hade startat som EEC-vän men sedan hamnade rätt), det internationella freds- och medlararbetet inklusive arbetet för kärnvapenfria zoner. Jag råkar veta att Östberg har sin politiska bakgrund i det trotskistiska Socialistsika partiet, men han har som biograf inte bara förhållit sig strikt vetenskapligt till det han skriver om – hans sammanfattande efterord i slutet av boken andas i många stycken beundran för och uppskattning av föremålet för hans biografi.

Detta betyder inte att han undviker ämnen som kunde störa den positiva bilden av Palme: U-båtarna, de vilda strejkerna, pomperipossastriden med Astrid Lindgren (i grunden själv socialdemokrat), palmehatet, den tilltagande tröttheten – allt detta skildras också med historikerns klara blick.

Mest värt att diskutera vidare är Östbergs två i vissa avseenden olika bilder av Olof Palme: den radikale samhällsreformatorn som sen avlöstes av en trött statsminster, delvis stadd på reträtt. Oavsett om löntagarfondsförslaget var rätt tänkt, kan Palmes skepsis mot LOs ursprungliga förslag förstås mot bakgrund av att han såg en mängd komplikationer med det; intrycket av honom – också mitt eget från vårt samarbete i programkommissionen – var annars att han ingalunda var någon motståndare till att begränsa kapitalets makt, tvärt om. Jag önskar möjligen att Östberg hade ägnat ytterligare möda åt att analysera Kjell-Olof Feldts och de många ekonomers (som figurerar så flitigt i Östbergs notapparat) roll för att få Olof Palme, som själv inte var ekonom, att på område efter område gå med på att liberalisera ekonomin.

Det som steg för steg genomfördes var nämligen inte den oundvikliga följden av någon naturlag. Jag känner ekonomer, några av dem mycket framstående, som skulle kunna ge goda argument för motsatsen.

En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.

En värld av lögner och bedrägeri

Federico Fellini (1920-1993) gjorde, efter sin succé med ”La strada – landsvägen” (1954), ”Skurken” (”Il bidone”, 1955). Den kan inte mäta sig med ”La strada”, inte heller med en del av Fellinis senare filmer, men den är, med all sin moraliska och filmiska svärta, ändå klart sevärd.

Den är, med sina småskurkar utklädda till präster, både mycket italiensk och mycket typisk för Fellini: tre fromlande bedragare – den rutinerade Augusto (Broderick Crawford), den yngre Picasso (Richard Basehart) och den skrupelfrie Roberto (Franco Fabrizi) – lurar av fattiga människor, i filmens öppning ett par kvinnor ute på landet, deras enda besparingar. De låtsas ha fått ett meddelande från en avliden i själanöd: denne bekänner ett mord och att han med liket vid ett högt träd på de uppsöktas ägor har grävt ner en skatt. Hittar de detta, lovar Augusto utsyrd till präst, ska de få behålla skatten – dock måste kyrkan få en rundlig summa för att ett antal gånger läsa den nödvändiga själamässan. När de så har hittat skelettet och skatten – kattguld och glas – tar de de fattiga kvinnornas enda besparingar och ger sig under fromma fraser i väg.

Bedrägerier, i stort som smått, fyller de här skurkarnas liv och naturligtvis deras plånböcker – jag skulle kunna återberätta fler episoder, men den ovan kan räcka. Via de här tre männen får vi också möta den skrupelfria halvvärd som gärna tar sig ett glas champagne på någon annans bekostnad.

Giulietta Masina har också en roll, om än en mindre framträdande sådan, som hustru till den yngste i skurktrion. Hon börjar också fatta misstankar om att allt inte står rätt till med de pengar han drar hem, officiellt i egenskap av framgångsrik försäljare, och hon får också maken att åtminstone vackla.

Den mest intressanta och komplicerade personen i den här skurktrion är emellertid den ärrade Augusto. Sprickorna i hans fasad blir synliga, när han – av en slump – på gatan stöter ihop med dottern Patrizia (Lorella De Luca), som han nog gärna skulle ha velat hjälpa med hennes fortsatta studier, och sedan – när man i princip upprepar illusionstricket med de nedgrävda benen och den nedgrävda skatten, den här gången med en familj med en handikappad flicka som lurendrejeriobjekt, verkar han för första gången ha gripits av samvetsbetänkligheter. Så när skurkarna efter väl förrättat värv har bytt om och ska dela på bytet, förklarar han, att han har lämnat tillbaka pengarna.

De andra tror honom förstås inte och misshandlar honom, först i jakt på pengarna, sen av hämnd, och han lämnas halvt förlamad i en brant slänt. Han lyckas senare i alla fall släpa sig upp mot vägen men dör.

En förändrad Fellini

Likt många andra fångades jag starkt av banbrytande filmer som ”La strada – landsvägen” från 1954 av den italienske filmregissören Federico Fellini (1920-1993).

Också i hans ”Giulietta degli spiriti” från 1965 (”Julietta och andarna”) spelas huvudrollen av hans hustru, den mycket skickliga skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994), men där tar likheterna slut. ”Julietta och andarna” markerar på många sätt ett nytt skede i Fellinis filmskapande.

”Julietta och andarna” är Fellinis första färgfilm, och det är oerhört påtagligt på vilket genomtänkt, ja utstuderat sätt han använder sig av färgen i den här filmen. Färgestetiken präglar minsta detalj, till exempel färgen på klädesplagg och hur den ter sig mot den fond den aktuella scenen utspelas i.

Fellini använde sig länge av Nino Rota som musikalisk parhäst. Sällan har Rotas musik känts så kongenial som i den här filmens många scener som utgör ett slags korsningar av dröm och cirkus eller varieté.

Filmen börjar annars nog så realistiskt: Giulietta förbereder, med hjälp av tjänstefolket (vi rör oss i en överklassmiljö), en romantisk middag med tända ljus tillsammans med sin man som snart väntas hem – det är deras femtonårsdag som gifta. Maken, Giorgio (Mario Pisu), visar sig när han äntligen anländer inte bara ha glömt vad det är för dag – han har också med sig ett märkligt följe som stojande drar in i huset. Redan från början markeras alltså filmhandlingens ovan nämnda karaktär.

Att maken inte förefaller att vara inresserad av den intimitet hustruns försök till romantisk middag för två var ett uttryck för illustreras av att han, när det är läggdags, lägger sig i dubbelsängen iförd både öronproppar och sovögonmask.

Sedan han i drömmen också har uttalat en annan kvinnas namn, börjar Giulietta forska i vem det är maken bedrar henne med och anlitar därvid en privatdetektiv.

Det intresanta med den här filmens handling är emellertid inte den så att säga realistiska sidan av den här saken. ”Julietta och andarna” rör sig i stället i en dröm- och fantasivärld, till vilken jag inte har alla nycklar, eftersom jag inte är tillräckligt förtrogen med den jungianism Fellini vid den här tiden var starkt påverkad av. Men det är heller inte den exakta tolkningen av de olika drömartade scenerna – flera av dem med en lockelse till förbjuden erotik, människor ur Giuliettas omgivande verklighet som dyker upp i gåtfulla och nya och oväntade sammanhang, en barndomsscen – som är det viktigaste i den här filmen.

Viktigare är den av andarna – synerna – marterade Giulietta och det beslut hon genom denna reningsprocess kommer fram till: att inte längre klamra sig fast vid den notoriskt otrogne mannen, i stället i så fall hellre leva sitt liv vidare ensam.

Melodikrysset nummer 23 2012

Vill man sätta mig på pottan när det gäller Melodikrysset, ska man välja artister med anknytning till Idol, ett progam jag aldrig någonsin har sett. Men när det gällde dagens idolfråga, uppfattade jag i texten det som var titeln, ”Make You Feel My Love”, och vips ledde mig Google till Moa Lignell. Jag tror inte att jag tidigare ens har hört hennes namn, men hon sjöng tydligen den här låten 2011.

Också Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo har alla varit med i Idol, men dem – eller rättare sagt deras konstellation EMD – känner jag i alla fall till. De tävlade nämligen med ”Baby Goodbye”, som vi hörde i dag, i Melodifestivalen 2009.

Från Melodifestivalen 2000 minns vi ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, en i flera bemärkelser färgstark artist.

Och på tal om färger: vi fick också höra den gamla beatleslåten ”We All Live In a Yellow Submarine”, den som skulle ge oss ordet gul.

Detta leder oss tämligen osökt vidare till Uno Svenningssons ”Under ytan”. Fast för att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman som så ofta en finsk version, ”Alla pinnan” med Isto Hiltunen. Nu kom jag i och för sig ihåg Svenningssons originaltitel, men faktum är att den finska låttiteln är en ordagrann översättning.

Om vi i stället går upp på ytan, hittar vi där Stig Olins gamla hit ”En gång jag seglar i hamn”.

Lite skeppssymbolik finns det faktiskt också i texten till ”Rolling In the Deep”. Den som sjöng var Adele, mer fullständigt Adele Laurie Blue Adkins.

Den var ny i krysset, men annars har ju Eldeman en tendens att köra repriser.

”The Elephant Song”, som i dag skulle ge oss ordet elefant, har till exempel varit med förr i krysset.

Och har vi inte hört ”Take Me Home Country Roads” med John Denver tidigare också? I vart fall behövde jag inte ledtråden till en amerikansk stad för att komma på hans efternamn.

Mycket Björn och Benny har det också blivit genom åren.

I dag startade krysset med ”Nu mår jag mycket bättre” med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO.

Längre fram i krysset fick vi höra Björns och Bennys ”Beatrice” med Sofia Källgren.

Melodikrysset brukar ju också innehålla en och annan klassiker, då och då av märket Karl Gerhard. Dagens fråga, med ”Jazzgossen” från 1922 som illustration, var kanske i lättaste laget.

Detsamma får man väl säga om dagens operafråga. Åtminstone jag kände omedelbart igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag tror nog att ganska många även av dem som i motsats till mig inte har sett den här operan vet, att den utspelar sig i Egypten.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.