En förändrad Fellini
10 juni 2012 7:44 | Film | 14 kommentarerLikt många andra fångades jag starkt av banbrytande filmer som ”La strada – landsvägen” från 1954 av den italienske filmregissören Federico Fellini (1920-1993).
Också i hans ”Giulietta degli spiriti” från 1965 (”Julietta och andarna”) spelas huvudrollen av hans hustru, den mycket skickliga skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994), men där tar likheterna slut. ”Julietta och andarna” markerar på många sätt ett nytt skede i Fellinis filmskapande.
”Julietta och andarna” är Fellinis första färgfilm, och det är oerhört påtagligt på vilket genomtänkt, ja utstuderat sätt han använder sig av färgen i den här filmen. Färgestetiken präglar minsta detalj, till exempel färgen på klädesplagg och hur den ter sig mot den fond den aktuella scenen utspelas i.
Fellini använde sig länge av Nino Rota som musikalisk parhäst. Sällan har Rotas musik känts så kongenial som i den här filmens många scener som utgör ett slags korsningar av dröm och cirkus eller varieté.
Filmen börjar annars nog så realistiskt: Giulietta förbereder, med hjälp av tjänstefolket (vi rör oss i en överklassmiljö), en romantisk middag med tända ljus tillsammans med sin man som snart väntas hem – det är deras femtonårsdag som gifta. Maken, Giorgio (Mario Pisu), visar sig när han äntligen anländer inte bara ha glömt vad det är för dag – han har också med sig ett märkligt följe som stojande drar in i huset. Redan från början markeras alltså filmhandlingens ovan nämnda karaktär.
Att maken inte förefaller att vara inresserad av den intimitet hustruns försök till romantisk middag för två var ett uttryck för illustreras av att han, när det är läggdags, lägger sig i dubbelsängen iförd både öronproppar och sovögonmask.
Sedan han i drömmen också har uttalat en annan kvinnas namn, börjar Giulietta forska i vem det är maken bedrar henne med och anlitar därvid en privatdetektiv.
Det intresanta med den här filmens handling är emellertid inte den så att säga realistiska sidan av den här saken. ”Julietta och andarna” rör sig i stället i en dröm- och fantasivärld, till vilken jag inte har alla nycklar, eftersom jag inte är tillräckligt förtrogen med den jungianism Fellini vid den här tiden var starkt påverkad av. Men det är heller inte den exakta tolkningen av de olika drömartade scenerna – flera av dem med en lockelse till förbjuden erotik, människor ur Giuliettas omgivande verklighet som dyker upp i gåtfulla och nya och oväntade sammanhang, en barndomsscen – som är det viktigaste i den här filmen.
Viktigare är den av andarna – synerna – marterade Giulietta och det beslut hon genom denna reningsprocess kommer fram till: att inte längre klamra sig fast vid den notoriskt otrogne mannen, i stället i så fall hellre leva sitt liv vidare ensam.
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Men hur har jag kunnat missa den här filmen? La Strada – underbar! Amarcord – en av mina absoluta favoriter av denne ”Ingmar Bergmans mindre allvarstyngde lillebror”,som han själv uttryckte det. Jag kan den snart utantill men njuter lika mycket varje gång jag ser den.
Till min stora glädje finns Julietta och andarna på Lovefilm! Fellini/Rota med jungianska motiv – jag anar att jag har något stort att se fram emot. Stort tack för tips!
Comment by anita l — 2012 06 10 19:54 #
Till Anita Lindblad: Jag har sett oerhört mycket film på bio, före bloggarans tid. Nu köper jag många äldre sevärda filmer, delvis tidigare sedda på bio, på DVD, vilket gör det möjligt för mig att se dem på nytt och skriva om dem. Du kan hitta mina bloggrecensioner – bland annat av fyra fellinifilmer – ovan under Kulturspegeln, Film, Fellini.
Och det kommer strax ytterligen en bloggrecension av en fellinifilm.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 10 22:08 #
Då har vi säkert varit på Fyrisbiografen samtidigt, många, många gånger!
Ska förstås läsa vad du skrivit om Fellini och hans filmer.
Comment by anita l — 2012 06 10 22:18 #
Till Anita Lindblad: Det fanns perioder under min studenttid på sextiotalet då jag såg allt sevärt nytt på bio, såg repriser på Fyris och var med i Studentfilmstudion – jag har till och med hållit föredrag där.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 10 22:26 #
Minns du Göran Bjelkendal från den här tiden i Studentfilmstudion? Han var senare en av grundarna av Göteborgs filmfestival. Han är en ungdomsvän till mig, vi växte upp på samma ort. När han recenserade film på Gefle Dagblad under gymnasietiden gjorde jag dito för Arbetarbladet. Vi satt ofta tillsammmans i biosalongen och han invigde mig i filmens spännande symbolspråk. En av de allra första filmerna som jag minns att vi såg tillsammans är 2001 – en rymdodyssé.
Comment by anita l — 2012 06 10 22:56 #
Till Anita Lindblad: Nej, tyvärr inte. Min viktigaste förbindelselänk till Studentfilmstudion var Jonas Sima, senare filmkritiker på Expressen. Vi hade råkats redan under vår gymnasietid på olika orter i Medelpad respektive Hälsingland, och så träffades vi åter igen i Uppsala. Som filmfreak träffade jag honom på Studentfilmstudion, vars ordförande han var, och det var han som en gång engagerade mig att tala om filmen ”Jordens salt”. Jonas var samtidigt medlem i Laboremus, vars ordförande jag var. Vi har båda skrivit om den här tiden i boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).
Jonas och jag har fortsatt att ha viss kontakt genom åren. Bland annat engagerade jag honom, när jag var chefredaktör för Aktuellt i poliiken (s), som mediakolumnist, och så gjorde han, på uppdrag från mig, till minnet av Olof Palme en film om Palme – Sima har inte bara skrivit om film utan gjort mängder av filmer själv.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 11 8:06 #
PS till Anita Lindblad: Faktum är att jag under det tidiga sextiotalet medarbetade en del i Arbetarbladet. Tidningen hade på den tiden en uppsalaredaktör, Knut Nordberg, som engagerade mig som sporadisk medarbetare. Ganska snart kom jag också att medarbeta på Arbetarbladets kultursida, som 1958-1965 hade Jacob Branting som kulturredaktör: jag skrev både debattinlägg och en del recensioner.
När sedan Branting gick vidare till Aftonbladets kultursidor, följde jag med honom dit, skrev bland annat om plattor med radikal amerikansk musik (Pete Seeger, Phil Ochs, Joan Baez med flera) i Innerspalten.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 11 8:31 #
Intressant! Det slår mig nu att både du och Jonas Sima förmodligen lämnat Uppsala innan jag och Göran B hamnade där, i början av sjuttiotalet. Samma sak med Arbetarbladet, där jag figurerade i slutet av sextiotalet. AiP prenumererade jag på under många år, så jag läste helt säkert Jonas Simas kolumn där, liksom jag troligen läste vad du skrev i Aftonbladet. Ja, var blev de av, alla ljuva drömmar . . . ? Gick de i graven med Monica och Tage?
Comment by anita l — 2012 06 11 12:01 #
Till Anita Lindblad: 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen och pendla till Stockholm, och även om jag bodde kvar i Uppsala, tappade jag sedan min gamla kontakt med studentvärlden.
Boktiteln ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” – jag var en av redaktörerna – valdes med stor omsorg, och boken inleddes med sångtexten.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 11 12:21 #
Så här skrev Jonas Sima om min film ”Fotots Roll…”
1965 i Expressen:
”Sjölander har också åsikter och ett temperament.
Han har gjort sådan film jag helst vill se – och göra.”
Vad mer han sa finner du här
http://www.kkh.homestead.com/Kungliga.html
Huruvida han sedan gjorde det har jag ingen aning om.
Comment by Ture Sjolander — 2012 06 13 13:04 #
Som jag fann FILM som en tämligen ointressant konstform tog jag några snabba steg in i framtiden som inte uppenbarade sig förrän 20 år senare:
http://www.turesjolander.com/
http://www.swedishboysandgirls.homestead.com/konstperspektiv.html
Vid den tiden hade alla filmfanatiker gått upp i rök.
Grattis på 75 års-födelsedagen herr Kokk som du är en månad äldre än mig.
Comment by Ture Sjolander — 2012 06 13 13:16 #
Om någon vecka är det midvinter och midsommar samtidigt så jag får säga GLAD vilketdera, som passar bäst!
http://www.tectonic.homestead.com/Tectonic-Queen.html
Comment by Ture Sjolander — 2012 06 14 2:18 #
Nu har jag sett Julietta och andarna! Vill tacka dig för att du skrev om den, och på så sätt gjorde mig uppmärksam på den. Som tidsmarkör är filmen oerhört intressant – sällan har väl någon vågat djupdyka i människans undermedvetna på det här burleska sättet på filmduken. Det tog lite tid för mig att acceptera konceptet men när jag väl hade kommit in i det, fungerade det förvånansvärt bra. Filmen blev ofta ett skolexempel på jungiansk terminologi – men ännu mer fick den mig att associera till Assagiolis psykosyntes, detta myller av delpersonligheter som befolkar kvinnans inre. Assagioli var ju italienare, och psykosyntesen fick ett uppsving på femtio- och sextiotalet. Oavsett vilken psykoanalytiker som inspirerat Fellini, så är jag väldigt glad att jag har sett filmen. Än en gång, tack för tips!
Comment by anita l — 2012 06 25 22:29 #
Till Anita Lindblad: Jag försöker ofta få tag på DVD med filmklassiker, både med filmer jag tidigare har sett på bio och andra som undgick mig när de gick på bio. Här i Öregrund går det ju inte att få tag på sådant, men jag hade ett rätt så stort lager med mig när vi flyttade ut för säsongen. SvTs eftermiddagsfilmsändningar på måndagar och tisdagar innehåller också ett och annat som är värt att ägna tid åt.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 25 23:59 #