Melodikrysset nummer 44 2011

Dagens kryss började lätt men innehöll senare några ganska svåra frågor.

Fast för egen del fastnade jag nästan omedelbart på en egentligen mycket lätt fråga – jag kommer nämligen nästan aldrig i håg några signaturmelodier. Ändå är jag en trägen lyssnare av ”Ring så spelar vi”. Men snart gick det upp ett ljus: Anders Eldeman ska ju byta program med Lisa Syrén nästa lördag!

Danska hiphopgruppen Outlandish hade jag för egen del aldrig hört tidigare, men jag hittade gruppnamnet ganska lätt med hjälp av Internet och blev lite road av deras val av gruppnamn, detta mot bakgrund att de finns i Danmark och två av dem är muslimer och en katolik.

Muslim är ju också numera Cat Stevens, vars ”En hård värld” vi hörde Sven-Erik Magnusson och Sven Ingvars framföra.

Och Internet var för övrigt svaret på en annan av dagens frågor, den som illustrerades med ”Boten Anna”. Den och dess upphovsman Basshunter (Jonas Altberg) har också tidigare förekommit i Melodikrysset.

Fast då och då, i dag ett par gånger, spelar Eldeman låtar jag – vad jag minns i alla fall – aldrig har hört förut. Namnet Peter Skellern säger mig inte ett skvatt, men när jag så småningom hade uppfattat det rätt, hittade jag den engelska titeln på det som spelades, ”You’re a Lady”. När det gäller den svenska titeln, fick jag ut det inledande ordet med hjälp av hjälpbokstäver från andra svar, men jag fick ändå ägna rätt mycket möda åt googlande, innan jag hittade ”Hon är en kvinna, han är en man”, vem eller vilka som nu kan tänaks ha spelat in den.

Måns Zelmerlöw har jag förstås hört, bland annat som ledare för ”Allsång på Skansen”. Men jag har inga skivor med honom och tänker nog inte skaffa några heller, så lite sökmöda fordrades det för att jag skulle komma på vem som sjöng ”Hope And Glory”.

Som kontrast kan vi ta Loa Falkman, vars röst det är nästan omöjligt att inte känna igen. Det enda förvillande med dagens fråga var att det var han och inte Nordman som sjöng Mats Westers och Py Bäckmans ”Vandraren”.

Eftersom hustrun länge var ordförande i svenska UNICEF har vi brukat titta på Världens Barn-galorna i TV, och det visade sig vara till hjälp vid lösandet av dagens kryss. I det här programmet hörde vi nämligen Hagsätra Sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt, sjunga ”I dag kommer aldrig mer”.

Nämnda hustru har också valturnerat för (S) tillsammans med Cornelis Vreeswijk. Hans ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, en underbar låt, är dock hans bara till den svenska texten. Originalmelodin, en traditionell engelsk låt, heter ”Monday Morning”.

En klassiker är också ”Skymning”, insjungen av Ulla Billqvist och med melodin lånad från Frédéric Chopin. Jag har den magnifika Ulla Billquist-box Anders Eldeman nämnde och rekommenderar den gärna. Lilla Vax Records i Vaxholm har gett ut den.

Tutta Rolf är en annan storhet från fordomdags. I filmen ”Ombytta roller” från 1939 sjöng hon Jules Sylvains ”Aj aj aj – vilken röd liten ros.

Melodin vi hörde med komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy heter – tror jag; det finns alternativa benämningar – ”I Want To Be In Dixie” och fanns med i filmen ”Way Out West” från 1937. 1937 är mitt födelseår, men när jag i slutet av andra världskriget hade kommit till Sverige och bodde i lilla Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, gick vi ofta på söndagsmatinéerna på de två biografer, som på den tiden fanns i Kvissleby, fyra kilometer från Juniskär. Vi gick gärna på filmer med Helan och Halvan, som Laurel och Hardy fick heta här i Sverige. Mycket buskis var det, men skickligt genomfört, tycker jag fortfarande.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdsfredag

Också i dag har jag kappats med det tidigt fallande mörkret. Jag har fortsatt att skörda vinteräpplen men framför allt plockat undan och fraktat bort fågelhackad, delvis ruttnande och jordig fallfrukt. Det blev till slut en rågad skottkärra av den gammaldags rymliga sorten.

Det går hyggligt att stå och göra den här sortens jobb, det vill säga att plocka av trädet. Det jag med min nuvarande kondition har svårare att klara är att från knäböjande/sittande på huk gå upp till stående igen. Och det måste man ju ideligen göra, när man plockar upp fallfrukt från marken.

Men till slut hade jag ändå lyckats rensa en ganska stor yta och kunde, precis när mörkret började göra det svårt att jobba ute, ställa in skottkärran i boden för vintern.

Kassarna med äpplen har jag ställt i tvättstugan i avvaktan på hemfärden till Uppsala i morgon. När jag kom till tvättstugan med den sista, stod Birgitta där och manglade lakan. Nu finns det ett förråd sådana klara också, när vi här näst – det vill säga i mellandagarna – kommer hit till vårt hus i Öregrund.

Trädgårdsfinal

Medan jag själv är på senhöstutflykt till Öregrund, har sonen – Matti – varit på besök i lägenheten i Uppsala och i mitt arbetsrum där installerat den nya och kraftigare dator jag nyligen köpte. Sist jag bytte, nu för ett antal år sen, gjorde jag jobbet själv, men jag är glad för att jag har fått assistens: datorerna blir inte bara kraftigare utan också krångligare. Nu gäller det att lära sig alla nyheter som brukar följa med ett byte. Men det ska nog gå. Jag är inte teknikrädd, vilket brukar underlätta.

Huset jag vistas i här i Öregrund är helg- och vinterfint nu. Ett gäng damer kom per bil i morse och tog omedelbart itu med allt från golv till spis och skåp. Nu gäller det bara att låta bli att dra in nedfallna löv, när man har varit utomhus.

Medan städpatrullen jobbade, gick jag till Konsum. Utanför affären stötte jag på ett par gamla bekanta som genast frågade, hur det var med Birgitta. På en sådan här liten ort sprids genast ryktet – alla vet allt om alla. Och inne i affären möttes jag med hjärtlighet, inte bara av Mats som satt i kassan utan också av i tur och ordning Annica och Marina, som båda var i tjänst i dag.

När jag kom hem igen och hade ställt in varorna i kylen, var städpatrullen fortfarande inte klar, så jag gick ut igen och började plocka äpplen i en dubbel papperskasse – skadade äpplen la jag i skottkärran. Jag har startat med att plocka Cox Pomona, härligt röda i ett annars kalt äppelträd. Lutar betänkligt över ett närliggande trädgårdsland gör det här trädet också. Min teori är att det grävlag vi hade här för att lägga om dräneringsröret och anlägga en avloppsbrunn lyckades kapa rötterna på det här trädet på ena sidan, varför det har lättat där och nu lutar åt det andra. Jag får se om jag lyckas hitta något lämpligt rep att staga det med och jord att tynga rotsystemet med – jag har gjort något liknande förr och lyckats, men det återstår förstås att se om jag själv orkar göra det här. Annars får jag väl tinga hjälp av Henrik, som mot betalning gör en del tyngre utomhusjobb åt oss, nu när vår egen ork är begränsad.

Fast också Birgitta har varit ute och jobbat en sväng i trädgården: plockat in trädgårdsredskap i boden och tömt ett par stora krukor där hon under sommarhalvåret odlar blommor.

Efter lunchen la jag mig på sängen och läste alla tidningar jag hade köpt på Konsum – vi ställer ju inte om våra tidningar för en enstaka långhelg. Somnade till och med en stund.

Nu faller skymningen snabbt och det är för sent att gå ut för en ny äppelplockarrunda i trädgråden.

Men i morgon är det en ny dag.

Senhöstbesök i Öregrund

I morgon bitti kommer det ett gäng för att göra den stora höststädningen i vårt hus i Öregrund – som jag tidigare har berättat är vår egen fysiska förmåga inte längre vad den var en gång; vi har båda hjärtbesvär. Så vi åkte ut hit i dag för ett lite tidigarelagt allhelgonabesök.

Vädret är milt för årstiden, men när vi kom till Öregrund i eftermiddags, var det redan nästan mörkt. Jag hann dock gå en runda i trädgården – man måste ju kolla att allt är som det ska. Det var det.

När vi var här sist, var gräset nyklippt och alla nedfallna löv pulvriserade med gräsklippare, men nu har det trillat ner nya löv, de flesta dock relativt små. En del fallfrukt ligger i gräset och måste sorteras: en del kan tas med till Uppsala, men det mesta får nog skatta åt förgängelsen. Ett äppelträd, som är lövlöst, lyser fortfarande av röda vinteräpplen och framför allt åt dem ska jag ägna en del möda i morgon. De blir vackra – och goda – att ställa fram i jul.

Jag ska också försöka hitta en lämplig plats åt den rödmålade fågelholk jag fick i ”arvode” för mitt föredrag om flykten från Estland i Fyrisgården för ett tag sen. Småfåglar är roligt att ha i trädgården; under nyårsvistelsen här brukar jag också mata kvarstannande småfåglar med frön i ett par fågelbord och så talgbollar som jag hänger upp i syrenerna.

Jag sover längre nu när jag är pensionär och själv kan bestämma min dygnsrytm, och eftersom vintertiden gör att det blir mörkt tidigt, blir den ljusa tid som återstår för arbete utomhus ganska kort.

Men stugvärmen och läsljuset inomhus är inte så dumma de heller. God mat, böcker, musik och filmer hjälper också till med att få en att överse med den här årstidens obestridliga avigsidor.

Jag har sjungit på grönländska

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.