När nöden får oss att hjälpa varandra
9 september 2011 12:58 | Barnkultur | 12 kommentarerReinhard Michls (text) och Tilde Michls (bild) ”Vem bultar på min dörr” (översättning Britt G Hallqvist, ursprungligen utgiven av Opal, 1986, ny upplaga En bok för alla, 2011, i original ”Es klopft bei Wanja in der Nacht”, 1985, är en mycket vacker och originell barnbok.
I den här bokens för övrigt fina översättning, på vers, heter huvudpesonen, som bor ensam i en stuga i skogen, Ivo. Det ligger djup snö på fälten och i skogen runt Ivos stuga; snön ligger också tung över taket, och från taket hänger långa, spetsiga istappar. Ivo eldar och kryper ner i sin sköna säng.
Men han väcks av att det knackar på dörren: en frusen hare vill in i stugvärmen. Ivo släpper in haren och bäddar åt honom med en kudde i fåtöljen bredvid kaminen.
Men snart störs Ivo åter i sin ro. Den här gången är det en räv som skallrar tänder under istapparna. Haren blir förstås rädd, men räven lovar att inte röra honom och får så en sovplats bredvid kaminen även han.
Ännu en gång bultar det på dörren, den här gången ännu kraftigare. Den här gången är det en björn med frusna öron och frusna tassar. Nu blir förstås även räven rädd. Men björnen lovar fred också han och blir så den tredje gästen i stugvärmen.
Alla sover. Där ute rasar snöstormen.
Nästa morgon har stormen bedarrat, och då vaknar allra rädslorna till liv igen. Haren smiter i väg först, sen räven. Sist ger sig också björnen i väg, för han har sett Ivos gevär på väggen.
När Ivo sen vaknar, förstår han först ingenting. Vart har alla tagit vägen? Men drömt har han inte: utanför dörren leder tre par spår ut mot skogen.
Då ler och nickar Ivo glatt.
”Ja, faktiskt sov de här i natt!
Snöstormen drev dem hit. Sån tur
att de höll fred som snälla djur!”
12 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
En och en halv vecka efter det att min mamma avlidit knackade det på min då 79 åriga pappas dörr i hans stuga i det lilla samhället. Han hade då orken kvar att knuffa dem ned för trappan och låsa dörren.
Comment by Hannes Müller — 2011 09 09 16:49 #
Till Hannes Müller: Ja, inte heller alla människor är så snälla som de här djuren.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 09 18:09 #
Jadu Enn Kock.
Min pappa var en mycket snäll och hjälpsam människa.
Däremot var han mer upplyst än vad jag var då och jag gissar du är nu.
Comment by Hannes Müller — 2011 09 09 22:29 #
Till Hannes Müller: Jag har aldrig varit naiv i såna här frågor. Vi har till exempel i vårt sommarhus, där jag nu befinner mig, utsatts för mordbrand och även annan förstörelse, vilket jag har berättat om här på bloggen. Så jag förstår inte din lätt polemsika ton.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 10 9:58 #
Hej Enn!
Läste den fina sagan för min yngsta dotter för rätt länge sen.
Kommenterar mest för att jag var en gång klasskamrat till Matti, i Njurunda. Läste med intresse din beskrivning av Sundsvalls läroverk där jag också senare var elev (och Matti förstås). Sorgligt att han inte längre finns bland oss. Minns att han var ateist och hängiven socialdemokrat + republikan redan då. Vänliga hälsningar, Marja Digby
Comment by Marja Digby f.Hägglöf — 2011 09 10 11:20 #
Till Marja Digby: Jo, Matti och jag hade nog ganska likartade värderingar, fortsatte också att umgås i Uppsala, där också han stannade. Om sorgen över honom och också om hans begravning har jag skrivit här på bloggen.
Bor du själv kvar i våra gamla hemtrakter?
Comment by Enn Kokk — 2011 09 10 12:18 #
Hej igen! jag hittade dig när jag försökte lösa Melodikrysset, by the way. Tack för bakgrunden till ”solur”!
Sista gången jag träffade Matti var på tåget till Sundsvall ett jullov, då han studerade i Uppsala och jag i Stockholm, och vi var på väg till Njurunda till våra föräldrar. Han var sig lik minns jag jag tänkte då, det var roligt att ses.
Jag studerade engelska/franska mm och blev lärare, gifte mig och flyttade till England där jag jobbade som fransklärare i tjugo år, åter till Sverige med familjen där vi nu bor, i Helsingborg. Franska är inte längre så populärt så jag har mest undervisat i engelska.
Studentkullen -60 firade jubileum för ett år sedan, många av oss träffades en kväll i Stockholm. Tillfället aktiverade minnen och jag fick veta att Matti tyvärr redan avlidit. Han kanske gick 4-årig linje och examinerades ett år senare? Han var ju matte- och fysikbegåvad och bara vår ”Allmän linje” (tråkigt namn) var 3-årig om jag minns rätt.
Nästa vecka ska vi till Njurunda och hälsa på min nittioåriga mamma. Alltid intressant återse de trakterna. Vackert. Bodde ni inte i Juniskär? Mitt hem var i en liten by inåt landet, Källåsen. Lite lönnebergaliv där när jag växte upp. En förlorad värld det också.
Trevlig helg!
Comment by Marja Digby f.Hägglöf — 2011 09 10 12:51 #
Till Marja Digby: Han gick på reallinjen.
Jo, vi bodde i Juniskär. Mamma bodde kvar där också efter pappas död, i den undervåning till Kjell Nordins hus vi hyrde. Kjell var som en medlem i familjen, så vi fortsatte att hälsa på och ringa även efter mammas död.
Nu bor där nya människor som har moderniserat och ändrat. Juniskär är tyvärr för alltid förlorat för mig.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 10 14:09 #
Hej Enn!
Jag sitter här med min dotter Irma och läser om din första tid i Sverige. Vi bor i Helga och Valters gamla hus i Nyland. Jag är uppväxt här på 70- och 80-talet och nu bor vi här med tre barn. Skolan finns kvar och huset är sig ganska likt. De flesta av uthusen är kvar också men det är förstås ingen bondgård längre. Får, katter och marsvin har vi dock!
Med vänliga hälsningar
Hugo och Irma
Comment by Hugo och Irma — 2011 09 10 14:21 #
Till Hugo och Irma: På den tiden då jag besökte mina föräldrar i Juniskär, senare också Kjell Nordin, brukade jag alltid ta en promenad runt Nyland. Då spanade jag upp mot det där huset där ni bor, och så tittade jag också på min gamla skola. En gång såg en ung lärarinna hur jag tog kort av skolan och frågade vem jag var. Det visade sig att hon kände till mig, och jag fick också gå in i skolan och se mig omkring.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 10 18:18 #
Hannes Müller är sverigedemokrat och har uppenbarligen, på dessa människors enastående enögda vis, tolkat din återgivning av barnboken som en allegori över svensk flykting- och migrationspolitik.
Och gissningsvis skall det underförstås att de personer som knackade på faderns dörr var av utländsk härkomst, och därmed naturligt benägna att stjäla från ensamma åldringar. Vi som inte inser sådana sammanhang är oupplysta och naiva i sverigedemokraters ögon.
Comment by Magnus Andersson — 2011 09 11 1:15 #
Till Magnus Andersson: Jag ska se upp med harar, rävar och björnar i fortsättningen.
Tror du man vågar läsa den här sagan för lilla Klara?
Comment by Enn Kokk — 2011 09 11 9:47 #