En kvinna under utveckling

15 juni 2011 10:39 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har lyssnat på Kajsa Grytt allt sedan hon började göra skivor, från Tant Strul och framåt. Hennes skivor har kommit i ojämna takt, också till innehållet varit ojämna. Nu återkommer hon med ”En kvinna under påverkan” (Playground PGMCD 65, 2011, distribution Border) samtidigt som hon ger ut sin självbiografi, och man kan förstå att många av låttexterna på CDn också är självbiografiska eller i alla fall speglar upplevelser i hennes eget liv.

Musikaliskt är det här en stark skiva, men jag blir inte riktigt klok på om detta ska tillskrivas Grytt eller möjligen har att göra med en stark insats från musikernas, främst bland dem producenten Jari Haapalainen, sida. Man kan kontrastera Grytts egen ”Den finländska dimman”, där hon pratsjunger och musiken känns klistrad på en oregelbunden text, mot hennes och Haapalainens suveräna ”Färgexplosion”, som har bra musik och textrytm, till och med ett slags rim. Men olika låtar indikerar olika svar på frågan vem som står för det som är riktigt bra. ”Femton” lever mycket på bandets rockkomp, men jag undrar om inte Grytts ”Min pojke och Manhattan” lever på just hennes dubbla kompetens som textskrivare och låtmakare.

Ofta är det hur som helst uppenbart att den här skivan har två olika bärande pelare, Grytt och Haapalainen.

I den avslutande, balladartade ”Därför” är det Grytts text – ett underifrånperspektiv parat med motstånd – som är låtens styrka. I ”Men ge upp”, som Grytt har skrivit tillsammans med Haapalainen, hör man åter igen Haapalainens kvaliteter som låtmakare.

Till Anna på 50-årsdagen

14 juni 2011 14:02 | Barnkultur, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag – den 14 juni 2011 – finns det på Dagens Nyheter, Familj, en helsidesartikel om Anna Kettner på hennes 50-årsdag, ”Ett driv utöver det vanliga”. Tyvärr finns det ingen länk utlagd till artikeln, skriven av Jan Falk.

Den här damen var från början inte min dotter men blev det på sätt och vis ändå – hon följde så att säga med när hennes då nyskilda mor, Birgitta Dahl, och jag blev ett par. Vi – och jag talar nu om Anna – kände varann förstås redan tidigare; jag tror det var på hennes treårsdag jag hade uppvaktat henne med två böcker, dels den av mig själv i ett jättelikt ritblock målade och skrivna boken om Ulla-Kajsa, dels Karl Marx’Kommunistiska manifestet”. Ulla-Kajsa har hon fortfarande kvar. Manifestet vet jag inte om hon någonsin har läst.

En skilsmässa förändrar livet drastiskt för ett litet barn. Ändå tror jag att det just i det här fallet under andra förutsättningar kunde ha blivit mycket värre. För Anna var jag en god vän till båda hennes föräldrar och förstås henne själv. När hennes mamma under skilsmässoprocessen hade flyttat till Konsumvägen i Uppsala, hittad hon till sin stora överraskning – och jag försäkrar, på heder och samvete, att det aldrig hade förekommit före föräldrarnas separation – en morgon mig i sin mammas säng och utbrast häpet men inte alls ovänligt:

– Men Enn, sover du i mammas säng!

Jag hade före skilsmässan umgåtts ganska mycket i det kettnerska hemmet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, där det för övrigt bodde många aktiva medlemmar i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala som vi tillhörde. Jag kände alltså Annas pappa, Bengt Kettner, väl, och om vi bortser från en naturlig men ganska kort övergångsperiod efter skilsmässan och mitt inträde i Birgittas liv, har mitt förhållande till Bengt varit oproblematiskt. Detta underlättades väl också av att han ganska snart hittade Inger Grandell, en annan arkabo, att dela sitt liv med.

Anna kom att i huvudsak bo hos Birgitta och mig, men Bengt och Inger hittade en lägenhet i kvarteret intill, vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina föräldrar. Därmed är vi inne på huvudspåret igen, Anna: Hon har allt sedan dess betraktat också mig och Inger som sina föräldrar; också i DN-artikeln sägs att hon har fyra föräldrar. Detta har hon sen följt upp genom att lära sina egna flickor att de har två morfar och två mormor.

Av födelsedagsporträttet i DN framgår att Anna, trots de positioner hon har haft – trafiklandstingsråd (S) i Stockholm, ordförande i Broderskapsrörelsen med flera – har haft några svåra handikapp: det upptäcktes, fast ganska sent i hennes liv, att hon hade adhd; hon lider också av grav dyslexi. I det senare ligger förklaringen till att hon, annars ett briljant begåvat barn, hade så svårt för att stava. Jag ska villigt erkänna att jag, själv tidigt ett monster när det gäller läs- och skrivfärdigheter, länge hade oerhört svårt att ta till mig att ett helt uppenbart så begåvat barn inte skulle kunna göra något så enkelt som att hålla ordning på bokstäverna.

Samtidigt var hon briljant, så briljant att hon fick stryk av en jämnårig tjejkompis för att hon använde så svåra ord att kompisen inte förstod dem.

Det här att, på olika sätt, avvika från andra jämnåriga barn gjorde inte livet enkelt för Anna. Hon bar mycket inom sig, alltför länge, men jag minns ett tillfälle då allt brast för henne: Hon grät och grät i min famn på en soffa i vardagsrummet, och så bubblade allt ur henne, hur svårt livet var. Den gången gjorde jag, tror jag, en viktig insats genom att vara både den rationella analytiker jag alltid har varit och den extrapappa jag vid det laget hade blivit. Anna har själv, långt efteråt och helt oombett, återkommit till det här tillfället som ett av de förlösande i hennes liv.

Men jag ska inte heroisera mig själv. Jag har haft mina duster med Anna, jag också, några för att vi faktiskt är väldigt olika i en del avseenden, några för att hon – helt naturligt, tycker jag så här i efterhand, men avsiktligt provocerande – betonade sitt släktskap (i meningen beteende) med sin biologiske far.

I ett avseende har Anna gjort en helt personlig avvikelse från alla sina fyra föräldrar: i relativt unga år blev hon religiös. I hennes fall ledde det här till teologistudier och en tids arbete som pastor i Missionsförbundet. Sin man, Kaj Berger, far till hennes tre flickor och också han missionspastor, träffade hon för övrigt under den utbildningen, men de är numera frånskilda. Efter en utflykt över i den politiska sfären är hon nu tillbaka i den religiösa igen: hon arbetar som projektledare för en ny kvinnoorganisation, gemensam för Missionförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

För mig är det här en oerhört främmande värld. Inte så att jag är aggressivt fientlig till den, men min egen syn på livet och världen är ateistisk, rationalistisk och materialistisk. Lite motvilligt har jag tvingats acceptera att man – även i samma familj – kan tycka och vara olika.

Annas syskon, Birgittas och mina gemensamma barn, Kerstin och Matti, är säkert bättre på det där än sin far. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat barndomsbilder på Anna, som jag gärna vill leda mina egna läsare vidare till.

Och grattis på riktiga 50-årsdagen, Anna!

Personligen kommer jag och många andra att gratta Anna även på lördag (18 juni), vid ett kalas på Bygdegården Anna Wittrock.

Irländarna som stödde Mexico i kriget mot USA om Californien

13 juni 2011 17:19 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Ry Cooder är en amerikansk sångare, gitarrist och kompositör men också något av en politisk dissident, till exempel i fråga om bojkotten av Kuba. Men kanske är det snarare det faktum att han hör hemma i Californien som har bidragit till att han har valt att medverka på CDn The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Blackrock Records 0888072313217, 2010, distribution Universal).

Bakgrunden till den här plattan finns nämligen i kriget mellan USA och Mexico 1846-1848, en kamp om det av främst spanjorer koloniserade Californien. Det här kriget vann som bekant USA, men åtminstone för människor i Californien kan det ju vara intressant att minnas att det inte bara var spanskspråkiga som slogs på den mexikanska sidan. Ett antal irländare deserterade från den amerikanska armén och bildade San Patricio-bataljonen, alltså uppkallad efter Irlands skyddshelgon S:t Patrick, på den mexikanska sidan. Det fanns säkert blandade motiv bakom detta, men åtminstone en stor del av irländarna ställde nog upp för sina katolska trosbröder på den mexikanska sidan.

Nå, det gick åt helvete: Mexico förlorade Californien och de flesta av de amerikansk-irländska desertörerna fick plikta med livet.

Ry Cooders medverkan på det här albumet ska inte överdrivas, men det finns där och är utmärkt, till exempel i ”The Sands of Mexico” och ”Canción mexteca”. Men han är inte ensam om att göra gästspel på den här skivan. Till exempel Linda Ronstadt hörs i ”A la orilla de un palmar”.

Det musikaliskt mest intressanta med den här skivan är dock samarbetet mellan irländska The Chieftains och en hel rad mexikanska band. Ibland, som i ”Lullaby for the Dead”, kan musiken låt mycket irländsk, ibland, som i ”Persecución de Villa”, mycket mexikansk. Men ofta leder det här samarbetet till musikalisk korsbefruktning à la världsmusik. Några ytterligare spår värda att särskilt nämna: ”La iguana” med Lila Downs, ”Danza de concheros” med Los Folkloristas, ”El chivo” med Los Cenzontles, ”Luz de luna” med Chavela Vargas (särskilt gitarrspelet är bra) och så ”El ramalpago”, också med Lila Downs.

Ett problem med den här skivan är att texterna inte återges. Jag skulle gärna ha velat åtminstone stava mig igenom dem med hjälp av mitt spanska lexikon. Jag har aldrig pluggat spanska, men min erfarenhet är att spanskan är relativt lätt att begripa redan med en smula lexikonhjälp. Att jag tar upp språkfrågan har förstås att göra med att temat för sångerna på den här skivan är så intressant.

Vilken liveskiva, Stefan Sundström!

12 juni 2011 14:24 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Stefan SundströmsJohnny Dunders Elektriska Cirkus Live” (National NATCD 110, 2011, distribution Border) är en fantastisk skiva – jag önskar jag hade varit på Debaser Medis i Stockholm, när den spelades in i december 2010. Men jag har kompenserat så mycket jag har kunnat – spelat den på mycket hög volym på glasverandan här i vårt hus i Öregrund.

Den här skivan är en orgie i dundrande rockmusik. Sundströms sång backas upp av Ola Nyström och Robert Dahlqvist på gitarr, Nicke Andersson på piano, Stefan Björk på bas, Christer Romin på trummor, Emma Essinger på tenorsax, Stefan Lilja på barytonsax och Cezary Tomaszewski på trombon. Körar gör Karin Renberg, Lotta Nilsson, Amanda Roman och Johan Johansson; dessutom förekommer gästsång av Little Marbles.

Den här skivan är också mycket politisk, och jag skulle kunna belägga det med citat ur flera av Sundströms texter, men dess allmänt uppkäftiga och punkiga budskap fångas också väl av en gammal Ebba Grön-titel som ingår: ”Slicka uppåt, sparka neråt”.

Annars slås jag, när jag lyssnar på Stefan Sundströms texter, åter igen av hans fascination för Olof Palme. Det här är ett gammalt fenomen; ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar ni hans ”Nån har slagit upp ett hål”, som var hans bidrag till en socialdemokratisk valantologi med dikter.

Den här sången finns med här också men nu i en ny textvariant utan Olof Palme, ”Nån har slagit upp ett hål 2011”.

Men att detta inte ska tolkas som att han därmed har distanserat sig från Palme framgår av att denne förekommer i två andra sundströmlåtar på den här CDn. Redan i den inledande låten ”Här kommer Johnny Dunder” ”dansar borgarna på Palmes grav och vaskar champagne och har segerfest”. Och i Gunnar AnderssonsGula Blend” har han gjort en egen ändring i texten och sjunger där om palmemordet: ingen fälld / ordningen återställd.

Avslutningsvis vill jag citera avslutningen i ”Hej, hej idiot”:

Plötsligt tar dom nån från Iran
sen folk som tigger på stan
Sen en trädkramartant
Sen en husockupant
Sen är det bara du kvar

Hej hej då Idiot
Som aldrig sa emot
Som gjorde som dom sa
Tills dom tog dej en dag
Sen blev det fred på vårt klot

Melodikrysset nummer 23 2011

11 juni 2011 11:43 | Musik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jo, jag har knäckt Melodikrysset i dag också, detta trots att där fanns åtminstone något som jag inte brukar lyssna på.

Annie Lennox och Eurythmics finns inte i mina skivhyllor, men det var i alla fall dem vi i dag hörde i ”There Must Be an Angel”.

Madonna har jag heller inte på skiva, men hennes röst – i dag i ”Celebration” – är ganska lätt att känna igen.

Ännu lättare hade jag att känna igen Axl Rose och Guns and Roses i ”Paradise”. Alla de här rosorna skulle dock i krysset reduceras till en ros.

Resten var lugna gatan, även om det tog en stund för mig att komma på att Jules Sylvains och Gösta Stevens’ låt, som både har sjungits in av Tutta Rolf och av Helen Sjöholm, heter ”När tvenne hjärtan slå samma slag”.

Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta” hör vi varje sommar som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Mer Stockholm bjöd Lennart Palm, eller egentligen Orup, på. Här skulle man också lista ut namnet på en känd stadsdel, Söder.

Mycket sommar blev det i dagens kryss, även om vi hörde Per Gessles och Gyllene Tiders ”Sommartider” i förklädd form, som Bamses ”Dunderhonung”.

Och hur många sommarkvällar har jag inte tillbringat framför TVn med att se ”Morden i Midsomer”. Från början en bra serie men så småningom med ett allt mer krystat innehåll. Men nu är visst samtliga invånare i Midsomer tagna av daga.

Tidigare i morse var jag ner till brevlådan och hämtade tidningarna. Solen sken över blomrabatterna. Med Jill Johnson samt Ted och Kenneth Gärdestad var jag beredd att utbrista i ”Oh, vilken härlig da'”.

Men ännu äldre schlager är inte dumma de heller.

Ett exempel är ”Nel blu disponto di blu”, oftast benämnd ”Volare”.

Jag vistas i ett sommarparadis, där det lyckligtvis inte finns någon orm, långt mindre någon anaconda med namnet Anna.

I rabatterna och landen ses däremot mor i huset krypa omkring. I det stycket gäller för övrigt budskapet i den gamla Siw Malmkvist-slagdänga vi i dag hörde på tyska, ”Mamma är lik sin mamma”.

Återstår att se om jag under dagens lopp orkar åla mig ut bland ogräsen jag också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommartrivialiteter

10 juni 2011 17:10 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Högsommarvärme i början av juni. Termometern i skuggan på baksidan av huset visar + 25 C. Vi har båda hjärtproblem, och vi längtar efter kvällens svalka.

Ett tag på förmiddagen satte jag mig vid utebordet i den halvskugga äppelträden ger: läste den sista morgontidningen, drack ytterligare en kopp av det kaffe jag hade kokat, löste ytterligare några kryss i veckans Aftonbladet Kryss & Quiz. Jo, jag har knäckt Svåra krysset också, tidigare i veckan. Med städer i Mali och Peru och Italien plus en plats i Sudan. Men snart tror jag att jag struntar i det här krysset – det lär mig inget av värde, skärper inte min associationsförmåga, gör mig bara förbannad.

Eftersom jag, i motsats till förr, inte mår riktigt bra i den häftiga värmen, går jag in igen, och en stund efter lunch och disk dåsar jag till på min säng, tills det blir för varmt där också – på eftermiddagen lyser solen in genom fönstret, rakt på min säng.

Jag går ut i trädgården igen för att få luft, och Birgitta ber mig plocka in fräscha blommor till fredagskvällen. Det blir fyra stora buketter att ställas i olika rum: en med vita doftande bondrosor, en med rosa och vita pioner och mörklila trädgårdssyrener, en med röda pioner och vita syrener och så en med lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga och jätterams.

Birgitta förbereder middag. När det svalnar lite, går vi ut till trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin kall drink.

Må helgens frid omfamna också er del av världen!

I den ljusnande framtidens tid

9 juni 2011 15:10 | Mat & dryck, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag och Birgitta är i den åldern då den ljusnande framtid inte längre är vår.

Men vi har ju barnbarn.

I går åkte vi mot Stockholm medförande en blombukett att hängas om en hals, betydligt yngre än våra. Annas äldsta flicka, Sara, tog studenten.

Sara har gått i Skärholmens gymnasium, på ett estetiskt program med inriktning på bland annat teater. Det här programmet har inrymt viss praktik, förlagd till Stockholms stadsteater, och jag har försökt uppmuntra den här unga damen genom att ge henne en del av mina dubbletter av Strindbergs dramatik. Vad det ska bli nu kan väl ingen säkert veta; teatersektorn är yrkesmässigt ett osäkert fält.

Vi åkte tåg och sen tunnelbana tillsammans med Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Ända sedan Bengt och Birgitta skildes när Anna var liten, har vi både bott i närheten av varann – vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina båda familjer – och att umgås, så småningom även utan Anna som förbindande länk.

I Skärholmens centrum samlades sedan – under paraplyer och delvis under tak; det regnade – en allt större grupp: Anna med dottern Ella, Ellas pappa Kaj som Anna numera är skild från, Annas nuvarande sambo Enver, min och Birgittas gemensamma dotter Kerstin. Väl framme vid gymnasiet, när gymnasisterna redan hade börjat komma ut, kom också min och Birgittas yngste, Matti – han var relativt nyhemkommen från New York, där han förresten hade förlovat sig med sin Karin, och kunde sen inte heller följa med hem till festen hemma hos Anna, eftersom han skulle gå på konserten med Eric Clapton.

Firandet utanför skolan och därefter på lastbilsflaket dämpades väl något av det blöta vädret, men regnet upphörde i alla fall. Jag tänkte på hur likt och samtidigt mycket olikt det här var jämfört med när jag själv tog studenten på Högre allmänna läroverket i Sundsvall våren 1958.

I Skärholmen var det så ytterst påfallande att så många av eleverna och anförvanterna helt uppenbart hade ett icke-svenskt ursprung. Det har ju jag också, men i 1950-talets Sundsvall var det ovanligt, och förresten är jag så ljusblond och blåögd, att jag ligger mycket nära den svenska stereotypen.

Sen är ju dagens gymnasieskola något helt annat än den urvalsskola jag gick i på min tid. En av mina goda vänner kuggades i studenten och fick efter tidens sed gå ut bakvägen – han lyckades sedan året därpå och blev med tiden en mycket framstående musiker. Själv hörde jag till dem som fick mycket höga betyg – censorn, Victor Svanberg, hälsade mig, efter att ha läst min studentuppsats om Karin Boye, välkommen till Uppsala – och jag gick ut på läroverkstrappen iförd min nyinköpta vita mössa.

Den hade jag för övrigt ett ambivalent förhållande till: på ett foto jag har kvar i mitt fotoalbum bär jag studentmössan bak och fram och har under fotot skrivit: ”Min syn på studentexamen.” På den stora studentmiddagen skulle man ha smoking, som jag som alla andra då tvingades hyra – men jag minns att jag ändå markerade en liten protest genom att sätta IOGT-märke på kavajslaget till smokingen. Studentmössan ville jag sen kasta bort så snart som möjligt, men min mer sentimentalt lagda mamma räddade den genom att gömma den i ett överskåp, och sen tror jag min dotter Kerstin tog hand om den.

Själv är jag mycket för boklig lärdom, däremot inte dess klassinsignier.

Mycket är annorlunda om man jämför då och nu.

Sara får som examensuppmuntran senare i sommar åka till New York tillsammans med sin mamma. Av Birgitta och mig fick hon som examenspresent en slant att förstärka reskassan med.

Själv djärvdes jag – jag hade ju mycket höga betyg – en gång under skoltiden i Sundsvall söka ett stipendium till en språkstudieresa till England, men blev då kallad till rektorsexpeditionen. Rektorn, som satt i fullmäktige för Högern i Sundsvall, meddelade då att det tyvärr inte kunde bli något men tillade förbindligt: ”Men Kokk som ju är socialdemokrat kanske har partifonder att söka från?”.

Man tänker på så mycket såna här dagar.

Nå, det blev en trevlig fortsättning på dagen hur som helst.

Under eftermiddagen blev det solsken, rent av varmt, igen, och hemma hos Anna kunde vi sitta utomhus både i den lilla trädgårdstäppan på framsidan och på altanen på baksidan. Kaj grillade kött, och allt fler läckerheter bullades upp ute i köket. Vi blev också allt flera: Amanda, mellansyster till Sara och Ella, kom hem från sin skola. Sara kom hem efter sin bilkortege, och även ett par av hennes kompisar anslöt sig till sällskapet. Annas kusin Anna-Karin med dottern Cecilia anlände. Och så vidare.

Runt våra ben snodde sig hela tiden hunden Sudden. Det var tur för honom att det här studentkalaset inte hölls i Kina.

Louis Armstrong 1925-1933

8 juni 2011 6:01 | Musik | 1 kommentar

När jag växte upp och började lyssna på jazz på 1950-talet, var Louis Armstrong (1901-1971) fortfarande mycket stor, spelades till exempel ofta i radio. Själv lärde jag mig dansa bättre, på en dansskola i Sundsvall, och det jag ofta där dansade till var Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt WeillsMack the Knife”.

Men då hade han redan länge, långt före min tid, varit en stor stjärna på grammofon och som turnerande artist. Han var barnbarn till slavar och växte upp under mycket fattiga omständigheter i New Orleans. Han växte upp hos sin mamma och fick tidigt pröva på olika sätt att bidra till familjens försörjning. Han hamnade också på ungdomsvårdsskola, vilket hade en god sak med sig: Han fick där möjlighet att lära sig spela kornett, det instrument han startade sin musikaliska bana med. Dessutom hade han fallenhet för musik, och på det här sättet kom han in på den bana som så småningom skulle göra honom till en av jazzmusikens stora.

Redan som mycket ung hade Armstrong haft möjlighet att lyssna på storheter som Joe ”King” Olivers band. Kornettspelaren Bunk Johnson lärde den då mycket unge Armstrong att spela på gehör, och efter att ha spelat i olika brassband fick han möjlighet att spela i Kid Orys jazzband på en flodångare på Mississippifloden. Nästa steg var att han blev andrekornettist i King Olivers orkester, och det var också i denna orkester han 1923 gjorde sina första grammofoninspelningar. 1924 var det dags för New York och Fletcher Hendersons stora orkester. 1925 startade han en egen grupp, Louis Armstrongs Hot Five.

Under senare delen av 1920-talet övergick han till att spela trumpet, det instrument de flesta förknippar honom med.

Delar av Louis Armstrongs tidiga inspelningar finns på 3 CD från Naxos.

Heebie Jeebies” innehåller originalinspelningar från 1925-1930 (Naxos Jazz Legends 8.120541, 2001).

Eftersom första volymen i den här serien har 1925 som startår, rymmer den mycket lite material där Armstrong fortfarande spelar kornett, men ”Heebie Jeebies” från 1926 ger i alla fall ett utmärkt exempel. Ytterligare ett exempel är ”Potato Head Bues” från 1927. Men i flertalet låtar på den här plattan spelar han trumpet, sjunger dessutom. ”West End Blues” från 1928 är ett bra exempel. Redan under de här relativt tidiga åren hör man också vilken bra dansmusik Armstrong spelar. ”Save It Pretty Mama” från 1928, där han spelar med Savoy Ballroom Five, är ett exempel.

Bland de musiker man möter på den här första CDn finns Kid Ory, trombon, Earl Hines, piano, Jack Teagarden, trombon, och Lionel Hampton, trummor.

Volume 2, Original Recordings 1930-1933, heter ”I’ve Got the World On a String” (Naxos Jazz Legends 8.120609, 2002).

Den innehåller godingar som George och Ira GershwinsI Got Rythm” och Hoagy CarmichaelsStar Dust”. Men där finns också andra fina låtar, till exempel ”The Lonesome Road”, ”The Peanut Vendor”, ”Sweet Sue, Just You” och ”Basin Street Blues”. För att inte tala om W C HandysSt Louis Blues”.

Bland de medverkande kan vi notera Lionel Hampton, nu även på vibrafon, Chick Webb, trummor, Mezz Mezzrow, klockor.

Volume 3, Original Recordings 1914-1936, heter ”Rythm Saved the World” (Naxos Jazz Legends 8.120676, 2003).

Här hittar man inte mindre än ytterligare två versioner av ”St Louis Blues”, dessutom också ”Tiger Rag”, ”The Music Goes ’Round and Around” och så en läcker version av Duke EllingtonsSolitude”.

Jag kan medge att det här var en summarisk sammanfattning.

Men lyssna själva!

11 olika inlägg samtidigt på S-bloggtoppen!

7 juni 2011 13:34 | Media, Politik | 15 kommentarer

Just nu har Tord Oscarsson inte mindre än 11 olika inlägg – samtidigt – på S-blogg-toppen. Jag kände Tord en smula förr i världen och hör till dem som då och då tittar in på hans blogg.

Men skulle någon – Tord själv eller någon annan som vet – kunna berätta hur många besökare man måste ha på sin blogg för att nå ett så formidabelt resultat.

Fast egentligen undrar jag, som en av dem som länkar till S-bloggar, vilka regler som egentligen gäller för att hamna på den där topplistan. Räknas de besökare man har – i mitt eget fall väldigt många – som går direkt in på min bloggadress och inte via S-blogg-portalen? Viktas inläggen i något slags angelägenhetsgrad, så att uttalat politiska inlägg har högre vikt än sådana som till exempel är privata, kåserande eller handlar om kultur?

Själv är jag en gammal journalist, förvisso (S) men med journalistens lust till alla de här fälten och några till.

Pressgrodor

7 juni 2011 13:09 | Citat | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 7 2011:

Dyslexiutedningen
kom först i årskurs nio

Rubrik i Hallands Nyheter

Endast ett s. Ann-Louise Hanson stavar sitt efternamn så och inte Hansson som det stod i både ”Tyck till om tv” och i rättelsespalten i söndagens respektive tisdagens tidning.

Ann-Loise Hanson
stavas just så

Rättelse i Expressen

”Fredagen blir fortsatt gråmulen och bjuder inte på annat än ostadigt väder med en del regnskogar.”

TV4.SE

Victoria och Daniel
hälsade på cykelfabrik

Rubrik, HN.SE

”När hennes föräldrar gick bort på 1960-talet fanns de i huset. Sedan dess har de blivit liggande, om någon i släken skulle vilja ha dem. Men det verkar inte så.
– Det vore synd att slänga dem, säger Elsie Brodin.”

Skånska Dagbladet

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^