Nationaldagens lust och fägring

På skrivbordet, bredvid dataskärmen, står en bukett vita rosor, blommande små kvistar av den här i Öregrund och i övriga Roslagen vanliga midsommarrosen Rosa alba maxima. Enligt familjemyten slår den här rosen ut på min födelsedag, den 19 juni, men redan i går bar Birgitta in den här buketten och gav den till mig.

I dag är det nationaldag, och jag har gått ett varv runt trädgården för att beskåda dess lust och fägring. Det är på trädgårdens sida mot allmänningen, det som kallas Floraparken, där det är soligt och varmt, som de vita rosorna har slagit ut. De finns i hela vår trädgård, delvis längs staketet, men på de flesta ställen är de än så länge bara i knopp.

Annars blommar många slags blommor, just nu mest i blå och blålila nyanser: lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga, under den stora asken nere vid grinden massor av midsommarblomster. Men de första pionerna har också börjat slå ut.

Hit till Sverige kom jag i slutet av andra världskriget, som barn. Mitt ursprungliga hemland är Estland, och jag talar fortfarande estniska. Men jag är numera djupt rotad i den svenska myllan. Märkligt nog är det förresten så att den där vita midsommarrosen vi har på vår tomt också finns i min estniska hemby Juminda, belägen på ett näs mot Finska viken. Den tycks trivas både där och här – och så är det också med mig. Min känsla för nationen finns på två håll, och jag ser inget problem i det.

* * *

Jag är också en människa som i hela mitt liv politiskt har stått ganska långt åt vänster. Men jag är en reformistisk socialist: är övertygad om att förändringar, för att lyckas, bara kan genomföras steg för steg och om de knyter an till människors tidigare gjorda erfarenheter. Det var så det svenska folkhemmet byggdes.

Det här är en praxis som bara skenbart har tagits över av dem som i dag slår blå dunster i ögonen på människor genom att etikettera sig som ”det nya arbetarpartiet”. Under falsk etikett pågår i dag en nedmontering av det folkhem socialdemokratin under årtionden mödosamt byggde.

Helt oskyldig till detta är inte heller socialdemokratin själv. Men jag hyser, så här på nationaldagen, hopp om att mitt parti är på väg att hitta tillbaka till sin gamla men
väl beprövade kurs, den som – om den fullföljs – åter kommer att få även samhällets utsatta och styvbarn att tänka tankar som Woody Guthrie formulerade i en berömd sång: ”det här är ditt land, det här är mitt land”.

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

(Enn Kokks översättning)