Fellinis Roma
3 juni 2011 17:53 | Film, Politik | Kommentering avstängdFederico Fellini (1920-1993) är en av centralgestalterna under den italienska filmens storhetstid. 1972 gjorde han en film, ”Fellini Roma”, som väl inte helt kan mäta sig med hans storverk, men som är stor nog ändå. Det är en film med surrealistiska drag, utan en genomgående logisk handling – mer då en serie drömbilder eller varför inte cirkusnummer, vilket senare understryks av Nino Rotas musik.
I rollistan hittar man namn som Anna Magnani och Marcello Mastroianni, ja även Federico Fellini själv, men de förekommer i filmens nutids-, det vill säga sjuttiotalsavsnitt och spelar sig själva. Många av de medverkande är okända även om deras namn finns i rollistan – Fellini hade som en av sina egenheter att också, ofta med förbluffande lyckat resultat, använda sig av handplockade amatörer.
Som jag redan har antytt saknar filmen episk handling; det här är en film om staden Roma, Rom. Jag har ovan nämnt sjuttiotalsavsnitten, men en mycket stor del av fokus ligger på 1930-talet – den unge Fellini själv, i filmen spelad av Pedro Gonzales, kom till Rom 1931 – och på andra världskrigets 1940-tal; vi får således uppleva både fascismen och bombningarna av den italienska huvudstaden.
Rom skildras både med kärlek och i narrspegeln. Fellini arbetar med både kontraster och paralleller, som i de långa scener där hororna paraderar för pojkarna på bordellen respektive där nunnor har mannekänguppvisning för katolska präster. Vi ser bilder vi känner igen från våra turistbesök i den eviga staden men får också följa med på en utgrävning av katakomberna, där genom ett par tusen år bevarade bilder ses försvinna när de träffas av ljuset och luften. De storslagna vyerna samsas med de närgångna bilderna av människor som sannerligen inte är några hjältar.
Illusionen av verkligt liv är fullständig. Fellinis Roma blir också vårt.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^