I juninatten

23 juni 2011 22:19 | Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

En av de vackraste dikterna jag vet om de ljusa juninätterna, de vars kulmen vi når just nu, är den här:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Fast just i dag är det inte så där. Här i Öregrund har det regnat ymningt större delen av dagen. När jag skulle gå till Konsum och handla, satte jag på mig regnrock, men det hjälpte ändå inte: Jag blev våt inte bara i håret utan också upp till knäna; byxbenen klibbade vid underbenen. En liten pojke svischade på hemvägen förbi mig på cykel – cykeln åstadkom svallvågor i den långsträckta pöl han cyklade i – och när hans far hann i kapp mig, frågade jag honom om det inte hade varit bättre med vattencykel.

På Konsum handlade jag färsk böckling från Stora Risten fisk här i Öregrund. Den blev lunchmat tillsammans med kokt färskpotatis. Till middag lagade jag en fisksoppa på torsk, också den från havet här utanför – vi köpte den av en ortsbo som själv hade fiskat den.

Det här hör till den kulinariska lyxen med att bo i ett kustsamhälle. Sen barnsben är jag van vid att äta mycket fisk och färsk fisk – min pappa var yrkesfiskare i min barndom och fortsatte även sedan att fritidsfiska, bland annat dra not.

Han och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, rökte själva till exempel sik och abborre, det senare kanske den godaste rökta fisk som finns. Gravad sik tycker jag för egen del är vida godare än gravad lax, för att fortsätta på den här linjen.

Efter middagen flyttade vi ut på glasverandan. Birgitta har tvättat gardinerna till midsommar, och i kväll strök hon och satte upp de vita gardinerna i de mörkblåmålade fönstren på glasverandan.

Medan hon strök, lyssnade vi på en CD med Gidon Kremer, violin, och Oleg Maisenberg, piano: ”Duo Recital”. Kremer är en favorit; vi har mängder av skivor med honom och har också hört honom live på Konserthuset i Uppsala. Här hörde vi honom och Maisenberg spela Prokofiev, Schubert, Webern, Beethoven och Kreisler.

För egen del satt jag i min nicaraguanska gungstol, en av tre som Birgitta hade med sig hem från ett besök i Nicaragua – stolarna är köpta av tillverkaren i lösa delar och hoplimmade av mig – och lyssnade på musiken. Blicken svepte då och då genom glasverandafönstren ut i junikvällen, vilade ibland på den nu väldiga hasseln, som vår nu döda vän Inga-Lill hämtade hit från Gräsö, och även på den japanska katsuran, som Birgitta fick som tack för sina insatser för att rädda Göteborgs botaniska trädgård.

Nu hade det slutat regna.

Och se: himlen ljusnade.

Juni natt blir aldrig av. Det blir nog midsommar i år också.

Jack Vreeswijk i Cornelis’ fotspår

23 juni 2011 15:26 | Musik | 7 kommentarer

Jack Vreeswijk försöker gå i sin fars fotspår. Han är, som bäst, en hygglig sångare och lyckas ibland också få till egna låtar. På CDn ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk” (Lionheart LHICD0083, 2009, distribution Universal) är hans ”Morgon” ett inte oävet exempel, och även hans och Love Tholins nya tonsättning av Cornelis Vreeswijks ”Elisabeth” är hygglig. Men andra låtar av sonen Vreeswijk kommer inte i närhet av ens det medelmåttiga som pappa Vreeswijk ibland kunde släppa igenom.

Jack Vreeswijk är förstås medveten om risken att bli jämförd med Cornelis, så när han har valt cornelislåtar till den här skivan, har han, kanske klokt nog, undvikit Cornelis’ stora slagnummer. I de här fallen har han dock inte distanserat sig tillräckligt mycket – han försöker härma cornelisartade tonfall utan att riktigt lyckas. Bäst tycker jag han i det här fallet har lyckats med ”Getinghonung provençale” genom att använda snabbare rytm och häftigare komp.

Mot bakgrunden just av att sonen inte vill bli mätt mot fadern är det en smula förvånande, att han har valt att sjunga några nummer, som är skrivna av andra artister men som Cornelis har gjort oförglömliga egna versioner av: Kris Kristoffersons hit ”Me And Bobby McGee”, i Cornelis svenska version ”Jag och Bosse Lidén”, samt två Evert Taube-låtar, ”Sjuttonde balladen” och ”Morgon efter regn”. Jacks versioner matchar varken Cornelis’ insjungningar eller upphovsmännens.

Roligast på skivan är faktiskt en skriftlig kommentar till ”Grimasch om morgonen”: Jack Vreeswijk hävdar där att farsan skrev den till Alf Hambe och inte till de 359 kvinnor som alla hävdar att den är tillägnad just dem.