Mats Larsson har tagit till sig kritiken

Allt sedan Mats Larsson tog över Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, har jag allt mer saknat dess förra konstruktör, Anna Hagberg. På hennes tid startade jag alltid med det här krysset, eftersom det var en intellektuell utmaning.

Sen förvandlades dess lösande av Mats Larsson till ett hopplöst traggel, där även den aldrig så allmänbildade måste ta hjälp av Google och uppslagsböcker; nu handlade det om knappologi i stället för ordkunskap och kreativ fantasi. Det har lett till att jag allt mer motvilligt över huvud taget har gett mig i kast med att lösa Svåra krysset.

Jag inbillar mig inte att det är just min återkommande och bistra kritik som har fått konstruktören på bättre tankar – men kanske har det varit mycket få som har haft min envishet och sega förmåga att ändå lösa det här krysset, vilket bör ha lett till genant få rätt ifyllda och insända svar. (Själv skickar jag aldrig någonsin in några svar.)

Hur det nu än är med den saken, har något fått Mars Larsson att ändra konceptet för Svåra krysset: De knappologiska kunskapsfrågorna har i veckans nummer ersatts av sådana som förutsätter mer normal allmänbildning och så ett antal mycket långa men för den skull inte olösbara svarsord.

Jag är inte sämre karl än att jag bockar för att Aftonbladet Kryss & Quiz och konstruktören har lyssnat på kritiken, som jag säkert inte har varit ensam om.

Fast jag vill tillägga att kritiken mot Gudrun Petterssons Kryptiskt kvarstår: det är fortfarande enfaldigt enkelt. Varför kan inte Anna Hagberg som förr få göra kryptot?

Sommar med Timbuktu

Som artist kallar sig Jason Diakité för Timbuktu; han berättade själv i sitt Sommar-program om att han valde detta namn på grund av att han, via USA, på fädernet har rötter i denna västafrikanska stad, belägen i Mali. En av flera mycket hörvärda delar av hans sommarprogram handlade för övrigt om hans smått besatta och mycket strapatsrika färd till den stad han har knutit sitt hip hop-alter ego till. Den här unge mannen föddes 1975 i Lund och talar med påtaglig skånsk accent. Lika fullt är han en av många i det här landet som på grund av sin hudfärg har fått uppleva att livet inte är lika enkelt som när man, liksom jag (som för övrigt är född i Estland) är blond och blåögd.

Hans sommarprogram var fullt av starka upplevelser och också framfört med stark känsla.

Timbuktu är med i mitt parti, det socialdemokratiska, men det är inte därför jag har en del av honom på skiva. Hip hop-musiken, här liksom i USA, drar sig inte för att kommentera samhället och dess avarter, och till exempel hans medverkan på CDn med artister mot nazister har rent politiska förtecken.

Hans musikval var selektivt men i många avseenden skönt att lyssna på, västafrikansk musik (som jag själv gärna också lyssnar på), så väl som både amerikansk och annan hip hop.

Jag ska nog skaffa ännu mer med honom på skiva.

TV-kväll i junihettan

Även varma junikvällar måste man ibland bänka sig framför TVn: I går var det säsongspremiär för två måste-program, ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer”.

När det gällde säsongspremiären för ”Allsång på Skansen”, knöt sig förstås intresset främst till Måns Zelmerlöw. Han hör inte till mina favoriter inom populärmusikbranschen, men han visade i gårdagens program att han förvisso kan fungera bra både som som progamledare och som allsångsledare. Bra grepp av honom att i det inledande programmet lägga en viss tonvikt på sitt skånska ursprung och kul att detta yttrade sig i att han sjöng både Peps Persson och Mikael Wiehe. Men de som framför allt – även om det mesta var bra – gjorde det här programmet hör- och sevärt var förstås Benny Anderssons Orkester, BAO, med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Kalle Moraeus. Extra roligt var det att höra Benny bekänna det bestående intryck Olof Palme hade gjort på honom.

Men TV-kvällens riktigt stora överraskning var nog ändå den nya upplagan av ”Morden i Midsomer”.

I sin gamla utformning hann den här evighetsserien tappa nerv och tempo; mordfallen blev allt mer krystade.

Huvudpersonen och hjälten, krimininalkomissarie Tom Barnaby, spelades tidigare av John Nettles, som dock med ålderns rätt har valt att lägga av. För att få kontinuitet i den popuära serien har han nu som efterträdare fått sin kusin John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon. Kvar finns fortfarande Barnabys evige medhjälpare, den lite mer trögtänkte kriminalassistenten Ben Jones, spelad av Jason Hughes.

Den nye kriminalkomissarie Barnaby har väl ännu inte fått hela sin karaktär utmejslad, men redan i första egna avsnittet vann han poäng bland annat genom replikväxlingen på puben.

Och själva historien gick verkligen inte, för första gången på länge, på rutin. Både miljön, till stor del en gammaldags internatskola för flickor, och intrigen var intressanta, och extra pluspoäng vill jag ge för handlingens och rollkaraktärernas spel på de delvis arroganta klasskillnader som fortfarande lever i det brittiska samhället.

Det ska bli spännande att se om man lyckas hålla sig kvar på den här höga nivån även i fortsättningen.