I den ljusnande framtidens tid

9 juni 2011 15:10 | Mat & dryck, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag och Birgitta är i den åldern då den ljusnande framtid inte längre är vår.

Men vi har ju barnbarn.

I går åkte vi mot Stockholm medförande en blombukett att hängas om en hals, betydligt yngre än våra. Annas äldsta flicka, Sara, tog studenten.

Sara har gått i Skärholmens gymnasium, på ett estetiskt program med inriktning på bland annat teater. Det här programmet har inrymt viss praktik, förlagd till Stockholms stadsteater, och jag har försökt uppmuntra den här unga damen genom att ge henne en del av mina dubbletter av Strindbergs dramatik. Vad det ska bli nu kan väl ingen säkert veta; teatersektorn är yrkesmässigt ett osäkert fält.

Vi åkte tåg och sen tunnelbana tillsammans med Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Ända sedan Bengt och Birgitta skildes när Anna var liten, har vi både bott i närheten av varann – vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina båda familjer – och att umgås, så småningom även utan Anna som förbindande länk.

I Skärholmens centrum samlades sedan – under paraplyer och delvis under tak; det regnade – en allt större grupp: Anna med dottern Ella, Ellas pappa Kaj som Anna numera är skild från, Annas nuvarande sambo Enver, min och Birgittas gemensamma dotter Kerstin. Väl framme vid gymnasiet, när gymnasisterna redan hade börjat komma ut, kom också min och Birgittas yngste, Matti – han var relativt nyhemkommen från New York, där han förresten hade förlovat sig med sin Karin, och kunde sen inte heller följa med hem till festen hemma hos Anna, eftersom han skulle gå på konserten med Eric Clapton.

Firandet utanför skolan och därefter på lastbilsflaket dämpades väl något av det blöta vädret, men regnet upphörde i alla fall. Jag tänkte på hur likt och samtidigt mycket olikt det här var jämfört med när jag själv tog studenten på Högre allmänna läroverket i Sundsvall våren 1958.

I Skärholmen var det så ytterst påfallande att så många av eleverna och anförvanterna helt uppenbart hade ett icke-svenskt ursprung. Det har ju jag också, men i 1950-talets Sundsvall var det ovanligt, och förresten är jag så ljusblond och blåögd, att jag ligger mycket nära den svenska stereotypen.

Sen är ju dagens gymnasieskola något helt annat än den urvalsskola jag gick i på min tid. En av mina goda vänner kuggades i studenten och fick efter tidens sed gå ut bakvägen – han lyckades sedan året därpå och blev med tiden en mycket framstående musiker. Själv hörde jag till dem som fick mycket höga betyg – censorn, Victor Svanberg, hälsade mig, efter att ha läst min studentuppsats om Karin Boye, välkommen till Uppsala – och jag gick ut på läroverkstrappen iförd min nyinköpta vita mössa.

Den hade jag för övrigt ett ambivalent förhållande till: på ett foto jag har kvar i mitt fotoalbum bär jag studentmössan bak och fram och har under fotot skrivit: ”Min syn på studentexamen.” På den stora studentmiddagen skulle man ha smoking, som jag som alla andra då tvingades hyra – men jag minns att jag ändå markerade en liten protest genom att sätta IOGT-märke på kavajslaget till smokingen. Studentmössan ville jag sen kasta bort så snart som möjligt, men min mer sentimentalt lagda mamma räddade den genom att gömma den i ett överskåp, och sen tror jag min dotter Kerstin tog hand om den.

Själv är jag mycket för boklig lärdom, däremot inte dess klassinsignier.

Mycket är annorlunda om man jämför då och nu.

Sara får som examensuppmuntran senare i sommar åka till New York tillsammans med sin mamma. Av Birgitta och mig fick hon som examenspresent en slant att förstärka reskassan med.

Själv djärvdes jag – jag hade ju mycket höga betyg – en gång under skoltiden i Sundsvall söka ett stipendium till en språkstudieresa till England, men blev då kallad till rektorsexpeditionen. Rektorn, som satt i fullmäktige för Högern i Sundsvall, meddelade då att det tyvärr inte kunde bli något men tillade förbindligt: ”Men Kokk som ju är socialdemokrat kanske har partifonder att söka från?”.

Man tänker på så mycket såna här dagar.

Nå, det blev en trevlig fortsättning på dagen hur som helst.

Under eftermiddagen blev det solsken, rent av varmt, igen, och hemma hos Anna kunde vi sitta utomhus både i den lilla trädgårdstäppan på framsidan och på altanen på baksidan. Kaj grillade kött, och allt fler läckerheter bullades upp ute i köket. Vi blev också allt flera: Amanda, mellansyster till Sara och Ella, kom hem från sin skola. Sara kom hem efter sin bilkortege, och även ett par av hennes kompisar anslöt sig till sällskapet. Annas kusin Anna-Karin med dottern Cecilia anlände. Och så vidare.

Runt våra ben snodde sig hela tiden hunden Sudden. Det var tur för honom att det här studentkalaset inte hölls i Kina.