Skål!

Till sillen, färskpotatisen och snapsen i dag kanske du behöver en färsk snapsvisa. Ett gäng politiska sådana har jag hittat på Sebastian Stenholms blogg – här. Här är en av de bästa, tillägnad de borgerliga småpartierna:

Jag fångade en röst i dag

Melodi: ”Jag fångade en räv”

Trestämmig sång

(Hägglund
Jag fångade en röst idag, men rösten slant ur lådan
Men lika glad för det är jag, men gladast är nog Maudan
Hå hum, min sång är dum, vad är det här för liv?
Om KD finns om hundra år, så är det i arkiv

(Björklund
Jag fångade en keps idag, och örfilade ungen
Men lika glad för det var han, han var ju faktiskt tvungen
Hå hum, mitt krig mot flum, det börjar spåra ur
Hög tid för ett nytt projekt – nu snor jag ungens lur

(Olofsson
Jag fångade en Saab idag, fick strul med leveransen
Men lika glad för det är han, den holländske chimpansen
Hå hum, han verkar skum, det går väl som det går
Nu skiter jag i Trollhättan, och tar ett sabbatsår

(Alla
Hå hum, vår sång är dum, vi är ju ingenting
Men vad gör det, när Fredrik finns och Anders kommer kring

I juninatten

En av de vackraste dikterna jag vet om de ljusa juninätterna, de vars kulmen vi når just nu, är den här:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Fast just i dag är det inte så där. Här i Öregrund har det regnat ymningt större delen av dagen. När jag skulle gå till Konsum och handla, satte jag på mig regnrock, men det hjälpte ändå inte: Jag blev våt inte bara i håret utan också upp till knäna; byxbenen klibbade vid underbenen. En liten pojke svischade på hemvägen förbi mig på cykel – cykeln åstadkom svallvågor i den långsträckta pöl han cyklade i – och när hans far hann i kapp mig, frågade jag honom om det inte hade varit bättre med vattencykel.

På Konsum handlade jag färsk böckling från Stora Risten fisk här i Öregrund. Den blev lunchmat tillsammans med kokt färskpotatis. Till middag lagade jag en fisksoppa på torsk, också den från havet här utanför – vi köpte den av en ortsbo som själv hade fiskat den.

Det här hör till den kulinariska lyxen med att bo i ett kustsamhälle. Sen barnsben är jag van vid att äta mycket fisk och färsk fisk – min pappa var yrkesfiskare i min barndom och fortsatte även sedan att fritidsfiska, bland annat dra not.

Han och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, rökte själva till exempel sik och abborre, det senare kanske den godaste rökta fisk som finns. Gravad sik tycker jag för egen del är vida godare än gravad lax, för att fortsätta på den här linjen.

Efter middagen flyttade vi ut på glasverandan. Birgitta har tvättat gardinerna till midsommar, och i kväll strök hon och satte upp de vita gardinerna i de mörkblåmålade fönstren på glasverandan.

Medan hon strök, lyssnade vi på en CD med Gidon Kremer, violin, och Oleg Maisenberg, piano: ”Duo Recital”. Kremer är en favorit; vi har mängder av skivor med honom och har också hört honom live på Konserthuset i Uppsala. Här hörde vi honom och Maisenberg spela Prokofiev, Schubert, Webern, Beethoven och Kreisler.

För egen del satt jag i min nicaraguanska gungstol, en av tre som Birgitta hade med sig hem från ett besök i Nicaragua – stolarna är köpta av tillverkaren i lösa delar och hoplimmade av mig – och lyssnade på musiken. Blicken svepte då och då genom glasverandafönstren ut i junikvällen, vilade ibland på den nu väldiga hasseln, som vår nu döda vän Inga-Lill hämtade hit från Gräsö, och även på den japanska katsuran, som Birgitta fick som tack för sina insatser för att rädda Göteborgs botaniska trädgård.

Nu hade det slutat regna.

Och se: himlen ljusnade.

Juni natt blir aldrig av. Det blir nog midsommar i år också.

Jack Vreeswijk i Cornelis’ fotspår

Jack Vreeswijk försöker gå i sin fars fotspår. Han är, som bäst, en hygglig sångare och lyckas ibland också få till egna låtar. På CDn ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk” (Lionheart LHICD0083, 2009, distribution Universal) är hans ”Morgon” ett inte oävet exempel, och även hans och Love Tholins nya tonsättning av Cornelis Vreeswijks ”Elisabeth” är hygglig. Men andra låtar av sonen Vreeswijk kommer inte i närhet av ens det medelmåttiga som pappa Vreeswijk ibland kunde släppa igenom.

Jack Vreeswijk är förstås medveten om risken att bli jämförd med Cornelis, så när han har valt cornelislåtar till den här skivan, har han, kanske klokt nog, undvikit Cornelis’ stora slagnummer. I de här fallen har han dock inte distanserat sig tillräckligt mycket – han försöker härma cornelisartade tonfall utan att riktigt lyckas. Bäst tycker jag han i det här fallet har lyckats med ”Getinghonung provençale” genom att använda snabbare rytm och häftigare komp.

Mot bakgrunden just av att sonen inte vill bli mätt mot fadern är det en smula förvånande, att han har valt att sjunga några nummer, som är skrivna av andra artister men som Cornelis har gjort oförglömliga egna versioner av: Kris Kristoffersons hit ”Me And Bobby McGee”, i Cornelis svenska version ”Jag och Bosse Lidén”, samt två Evert Taube-låtar, ”Sjuttonde balladen” och ”Morgon efter regn”. Jacks versioner matchar varken Cornelis’ insjungningar eller upphovsmännens.

Roligast på skivan är faktiskt en skriftlig kommentar till ”Grimasch om morgonen”: Jack Vreeswijk hävdar där att farsan skrev den till Alf Hambe och inte till de 359 kvinnor som alla hävdar att den är tillägnad just dem.

Loranga, Masarin och Dartanjang som serie

Den första boken om Loranga, Masarin och Dartanjang kom ut 1969 och innebar, att Barbro Lindgren (född 1937) kom att räknas in bland landets främsta barnboksförfattare. För förlaget, Rabén & Sjögren, blev även denna Lindgren en bekräftelse av ställningen som landets främsta barnboksförlag.

Barbro Lindgrens figurer har vandrat vidare från hennes böcker till TV, grammofonskiva, tecknad film, teaterpjäs och operaföreställning, och nu tar de klivet in också i serievärlden: ”Loranga, Masarin och Dartanjang, del 1” (Positiv förlag, 2011) heter serieversionen, gjord av Sara Olausson, känd bland annat från Galago.

Den som har läst bokförlagan känner genast igen figurerna: Masarin som tillsammans med sin pappa Loranga – han som alltid går omkring i gul-orangerandig (lorangafärgad) badrock och har en blommig tehuva på huvudet – bor ute på den svenska Vischan, och så förstås också Lorangas barnslige farfar Dartanjang, som bor i vedboden. Att vi känner igen dem beror inte bara på att de gör de saker de gjorde i bokförlagan; så vitt jag minns tecknades de i denna av författaren själv, och Sara Olausson har på pricken fångat dem i just det skicket. Skickligt gjort, eftersom serieformen ju rymmer många fler och mycket mer varierade bilder än bokförlagan. Vi får också återknyta bekantskapen med morfar, en riktig knäppgök, som mycket riktigt tror att han är en gök och därför bor i en tall.

Sara Olaussons serieversion ligger mycket nära Barbro Lindgrens bokoriginal, men eftersom hennes seriebilder är både vackra och fantasifulla, tycker jag det är en poäng. Jag har förstått att Sara är Barbros systerdotter, så möjligen bär de ett gemensamt arv.

Att just nu göra en serieversion av Barbro Lindgrens anarkistiska barnbok känns som en spark i skrevet på den sittande borgerliga regeringen och dess deklarerade arbetslinje. Det hjälper inte att Arga gubben försöker kontrollera Loranga & co – de fortsätter sitt anarkistiska liv och lyckas till och med, trots att de saknar all kreditvärdighet, få stora mängder varm korv av Varmkorvgubben utan att betala.

”Ta ett arbete och förstöra mina bästa år?” och ”Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin!”, som ett par av pappa Lorangas centrala repliker lyder.

Alla andra märkliga aktörer i den här historien – giraffen, alla tigrarna, de röda och gula ugglorna i hönshuset – ska vi bara inte tala om. Dem får ni läsa om själva.

I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.

Dubbelt födelsedagsfirande

Vår Anna fyller år den 14 juni, jag själv den 19 juni. I år hade Anna 50-årsdag, och den firades i stället lördagen den 18de för att göra det möjligt för många att komma och uppvakta och delta i födelsedagsmiddagen på kvällen. Festligheterna hade förlagts till Bygdegården Anna Wittlock, Eriksbergsgatan 8 i Stockholm; mellan klockan 14.00 och klockan 18.00 var det öppet hus, och sen blev det middag för dem som hade anmält att de ville vara med om det också.

Syskon, barn och andra närstående hade bildat festkommitté och förberett alltihop, och det flöt som en dans. Vädret var nådigt, och mottagningen kunde därför förläggas till en öppen innegård, som snart fylldes av gratulanter. Det dröjde inte länge förrän presentbordet dignade av presenter.

Jag tror inte att någon tycker illa vara, om jag särskilt nämner ett bidrag, som gjorde den här festen till den succé den blev: Annas syster Kerstin anlände från Uppsala med en bil packad med kakburkar, egna samt lånade av oss och andra. Men det var inte burkarna utan innehållet som var så imponerande: Kerstin hade valt att hylla sin syster på hennes 50-årsdag genom att baka 50 olika sorters kakor. Och det var verkligen inte nödtorftigt maskerade varianter av samma kakor det handlade om. Alltsammans, smak, utseende, färg och så vidare, gjorde ett fantastiskt intryck på de församlade – alla talade om de här kakorna. Jag kan åtminstone bjuda er på bilden av dem på Kerstins blogg, här.

Senare blev det buffémiddag också. Många hade bidragit med egna läckerheter.

Det hölls förstås tal till födelsedagsbarnet. Här vore många värda att nämna, men jag vill särskilt nämna två. Mamma Birgitta höll ett långt tal direkt ur hjärtat, och så imponerade en mindre van talare – yngsta dottern Ella – stort på oss allesammans. Sen bör jag nog också nämna mellandottern Amanda, som höll ihop programmet under hela middagen och dessutom spelade Beethoven för oss på piano.

Men vad som var så påfallande – både om man ser till alla uppvaktande och till talen senare på kvällen – var den personliga och ytterst hjärtliga tonen. Anna har haft roller även i det offentliga livet, men till den här födelsedagsfesten var det ingen som kom av ämbetsplikt. Alla kom för att de tyckte om Anna och i olika skeden av hennes liv hade varit hennes vänner.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få träffa en av Annas barndomsvänner, Ammis, som bodde ovanför oss på Idrottsgatan i Uppsala, där vi för övrigt fortfarande bor. Henne talade jag länge, länge med, både om forna tider i barndomens Uppsala och om vad livet senare har burit med sig.

Andra stannade kvar ännu längre, men vi gamlingar valde att åka hem när taffeln bröts. Vi fick skjuts av Annas pappa Bengt och hans fru Inger och tog först en sväng förbi Annas hus i Rinkeby för att lämpa av några bougainvilleor Anna hade fått i present. Eftersom det hade hunnit bli så sent, fortsatte vi inte till Öregrund utan stannade över natten i Uppsala.

På söndag morgon – den 19 juni – blev jag själv uppvaktad på sängen av Birgitta. Det var nämligen min 74-årsdag. Jag fick en morgonpresent, en väldigt fin ny marimekkoskjorta, och sen blev det – som seden är i vår familj – smörgåsbakelse till morgonkaffet. Den räckte även till lunch åt mig, när jag hade löst Melodikrysset.

Birgitta hade för sin del åkt före till Öregrund för att kunna ta emot mig med födelsedagsmiddag, blommor och presenter. På köksbordet stod till exempel en praktfull bukett med röda pioner och vita albarosor. Och så öppnade jag, långsamt och njutningsfullt, paketen med böcker och DVD-filmer; vi såg förresten en gammal italiensk film bland dessa senare på kvällen.

Bland böckerna fanns en barnbok med sånger illustrerade av Elsa Beskow, skrivna och tonsatta av Alice Tegnér. Den läste jag i sängen, och jag tror inte att det bara var cognacen och whiskyn jag fick som lockade mig att sjunga några av dem högt.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Inget melodikryss i dag – jag firar Anna, 50

Ibland måste Melodikrysset vika för viktiga familjeangelägenheter – jag ska till Stockholm på födelsedagsfirande och har inte tid nog för att lyssna, lösa och sen skriva.

Men i morgon är det min egen födelsedag, så då ska jag väl kunna stjäla mig till lite tid – jag löser det då på webben och ber att få återkomma.

På kryss med Eva Ohlin Särman

Jag har tidigare klagat på att Aftonbladet Kryss & Quiz lyfter fram alldeles fel konstruktörer.

Men den här krysstidningen har fortfarande kvar ett antal konstruktörer som man kan glädja sig åt. En sådan är Eva Ohlin Särman som bland annat behärskar konsten att konstruera kryss av olika svårighetsgrad. I veckans nummer bidrar hon till exempel med Resekrysset, som ligger på utlovad trepoängssvårighetsnivå.

Älgen på bilden ska således uttydas som BYTESOBJEKT.

Ett upprepat lösande av hennes kryss har fått mig att dra slutsatsen att hon på somrarna sysslar med segling. I det aktuella krysset ska AVTA bli BEDARRA och SITTER APA PÅ bli MAST.

Så när jag mot slutet av krysset får ledordet BAK, tror jag först att det ska bli AKTER.

Men tji, det skulle i stället bli ARSEL. Mycket följdriktigt hittar man överst i krysset också BARA I NATUREN, vilket ska ge NUDISTER.

En morfars glädjeämnen

Ibland trasslar det till sig för Bo och Kerstin, föräldrar till Viggo, snart 9, och Klara, 6 i våras. Hjälp behövs med att hämta barnen från dagis och fritids, och det är klart att morfar och mormor ställer upp, även om det betyder att vi måste åka in till Uppsala från Öregrund.

Birgitta handlar ingredienser till en våffelmiddag, och sen går vi för att hämta var sitt barn: Birgitta till Domarringens skola, där Viggo finns även efter skolavslutningen, och jag till Klaras dagis, som ligger bakom högstadieskolan Tunaberg.

Klara avbryter leken ute på gården och kommer rusande till morfar, full av entusiasm hela lilla hon. Ryggsäcken, jackan och cykelhjälmen ligger redan klara. Vi går och hämtar cykeln, men Klara leder den snällt bredvid morfar, fast hon ju nu kan cykla, på riktigt. Det visar sig, när vi sen kollar med Kerstin, att hon har instruerat barnen: morfar och mormor går, och numera orkar de inte heller gå särskilt fort.

Klara har ju tidigare gått från dagis hem till morfar och mormor, så hon hittar vägen bra – tvekar bara lite om vilket av de fyra vita sockertoppshusen på Idrottsgatgan vi bor i. När vi kommer innanför dörren, viker hon snyggt ihop sina ytterkläder och lägger dem tillsammans med ryggsäcken på pallen bredvid dörren. Fast efter en stund kommer hon på att hon ju har med sig en teckning från dagis åt morfar och mormor, så hon hämtar den i ryggsäcken.

Morfar och Klara sätter sig i en av sofforna och pratar en stund i avvaktan på att också mormor och Viggo ska anlända. När de hörs i ytterdörren, störtar hon i väg för att hälsa på mormor, och morfar går också dit och hälsar på Viggo.

Mormor tar fram den nya tröja hon egentligen stickade redan till Klaras födelsedag, givetvis i Klaras favoritfärg rosa. Klara fick se den på födelsedagen, men då var den inte färdig. Men nu är den klar, och den passar perfekt!

Mormor har förberett våffelmiddag, och snart sitter vi runt köksbordet alla fyra. Morfar och mormor gör våfflorna matigare genom att äta dem med burkkaviar, rödlök och gräddfil, och även Klara prövar det, men också drottningsylt och socker. Viggo håller sig till socker. Båda äter ordentligt, och mjölken till hinner faktiskt ta slut.

Senare, när de ser tecknad film i TV, får de också Coops Prima cantuccini-skorpor och var sitt glas läsk. Det finns två sorter, kanel och vanilj, och särskilt kanelskorporna gillar barnen mycket.

När de roliga tecknade filmerna tar slut, är det inte lika roligt längre – alla barnbarnens leksaker och böcker och filmer har vi ju tagit med till sommarhuset i Öregrund. Klara ber morfar om papper att rita på, och Viggo vill gärna att han ska gå med honom ut på gården.

Morfar är beredd att sätta på sig skorna och göra så – men genom fönstret i vardagsrummet kan han och Viggo plötsligt se mamma Kerstin svänga in på gården på sin cykel.

Kerstin kommer in och sitter och pratar en stund, men snart är det dags att cykla hem med barnen: det är läggdags, särskilt för Klara som gäspar stort.

Men Klara har berättat för morfar att hon vet att vi ska träffas snart igen: först på Annas 50-årskalas på lördag, sen i hela två veckor på morfars och mormors land i Öregrund.

Det tycker också morfar ska bli härligt!

I augusti förenklas lämnings- och hämtningspusslet för Bo och Kerstin. Då börjar nämligen Klara i sexårsverksamhet i Domarringens skola, där storebror Viggo redan finns. Som hon längtade efter honom när han började där och inte längre gick kvar på dagis tillsammans med Klara. Hon grät floder och sa:

– Jag vill också gå i Viggos skola!

Nu ska det alltså bli av snart. Klara har redan haft ett slags sommaravslutning på sitt dagis, och både mamma och Viggo var med. Mamma tog förstås bilder, och dem kan ni ta del av på Kerstins blogg, här.