I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.