Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer12 2010:

”På torsdag försvinner den
50-åringen går inte längre att använda i butikerna”

VLT.SE

”Nattklubben fick avslag på ansökan om att servera alkohol både i kommunala omsorgsnämnden och förvaltningsrätten.”

Skaraborgs Läns Tidning

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

Som om inte höger och vänster, långt mindre klass, längre spelade någon roll

I eftervalsdebatten har jag läst ett antal blogginlägg, också några uttalanden av Ilja Batjlan (S), som ställer sig tvivlande till relevansen av den gamla höger-vänsterskalan. Några av dem jag har läst ifrågasätter också den klassanalys som traditionellt har funnits som bakgrund till höger-vänsterskalan.

Eftersom jag själv envist fortsätter att betrakta och analysera världen från en position på socialdemokratins vänsterkant, delar jag förstås inte deras bild av Sverige – men jag är heller inte förvånad över att de här synpunkterna sprider sig och fördunklar bilden av samhället och de motsättningar som finns inom detta.

Till förvirringen bidrar flera av de stora (och i några fall till och med framgångsrika) partierna.

De framgångsrika Moderaterna, ursprungligen – och fortfarande i avgörande maktfrågor – överklassens och kapitalets parti, framträder i dag som det nya arbetarpartiet.

Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har för all del inte släppt sitt gamla löntagarperspektiv – men betonar i dag lika ofta att åtminstone småföretagare (av många skilda kategorier) också är ”vårt folk”.

Det mindre men under senare år betydligt mer framgångrika Miljöpartiet förnekar helt sonika att höger-vänsterskalan skulle ha någon relevans i dagens samhälle.

Allt det här skulle inte vara möjligt om inte ett antal samhällsförändringar, några av dem med djupgående verkan, hade gjort det svårare för stora delar av befolkningen att identifiera sig själva i termer av klass och se samhället i klassperspektiv.

Jag kommer själv ur arbetarklass och hör i min familj till första generationen med högre utbildning, men jag är också medveten om att mitt minnesperspektiv – minnet av en klass där kroppsarbete fortfarande dominerade – bärs vidare av allt färre människor.

Det är inte lika lätt att upprätthålla klassperspektivet i ett samhälle, där de flesta visserligen fortfarande är löneanställda men med ganska olika villkor – många i dagens arbetsliv relaterar den lön de får till individuell skicklighet, den utbildning de har genomgått och andra liknande faktorer. Att det finns andra som tjänar sviniöst mycket mer på att äga produktionsmedel eller rent av spekulation spelar liksom inte längre samma roll, när prestations- snarare än klassperspektivet har tagit över.

Den medvetna borgarklassen exploaterar sådana tendenser i tiden inte bara genom verbala trick (som att döpa om högern till det nya arbetarpartiet) utan befäster också sin politiska makt genom att till sig knyta mellanskikt som upplever att de har mer att vinna på att stödja kapitalets parti än att stödja arbetarnas. Ta alla avknoppningarna ur den gemensamma sektorn som exempel. De marknadsförs som valfrihetsreformer – och välkomnas som sådana också av nyttiga idioter inom socialdemokratin. Men deras största nytta (för den politiska högern) är att göra fler till småföretagare (och att få de här nya småföretagens anställda, som ju är beroende av dem för sin utkomst) att liera sig med den moderatledda regeringen, inte den fortfarande vacklande socialdemokratin.

Den så kallade pensionsreformen är ytterligare ett, närmast genialiskt, sätt att göra den gamla motsättningen mellan arbete och kapital till synes irrelevant. Själv är jag för gammal (född 1937) för att tvingas delta i det där aktieutdelningsspelet, men numera är allt fler svenska löntagare också aktieägare, tänker åtminstone när pensionsbeskeden kommer i termer av sådana.

Med det här och med många andra liknande förändringar på samhällets yta försvinner inte klasserna, men klasskillnaderna döljs och sinnena fördunklas, så att många inbillar sig, att utanför det varma täckets kant befinner sig bara ett gäng marginaliserade och missanpassade människor, som i grunden har sig själva att skylla.

Trädgårdsdags

Vi är fortfarande kvar i Öregrund. Trädgården kräver ytterligare insatser innan vintern tar över. Viss hjälp har vi också haft av Matti, med att plocka upp nedfallna kvistar och sortera nedfallna äpplen. Som tack fick han och Karin en stor påse äpplen med sig hem, när de åkte tillbaka till Stockholm i går.

Matti uppvaktade sin mor i efterskott på födelsedagen: hon fick mängder av olika slags blomsterlökar. För att lilla pappa inte skulle bli ledsen fick också han en stor påse Triumph-tulpanlökar. Dem ska jag sätta nästa helg, i landet som ligger en bit nedanför fönstret vid datorbordet, det släntland jag har fått hjälp med att restaurera. Nästa fredag kommer nämligen Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar hit med beställda rosor till både mina och Birgittas nyrestaurerade rabatter.

Så i dag har jag i stället ägnat mig åt att plocka av äpplena från de återstående äppelträden. Det handlar om vinteräpplen, och de har sett så fina och röda ut åtminstone på avstånd. Men i dag, när jag har plockat av dem, manuellt och med plockhåv, har jag fått kassera fler äpplen än dem jag har lagt i ett par papperskassar för att ta med in till stan i morgon. Inte heller de här äpplena har förskonats från de larvangrepp jag tidigare har talat om.

Men efter det att jag skrev om det här problemet förra gången har jag fått ett brev från en trädgårdsintresserad läsare, Ove Lundberg i Furuvik. Han säger sig med framgång ha bekämpat både rönnbärsmal och äppelvecklare med feromonfällor i äppelträden. De här fällorna, som har formen av ryggåstält i hårdpapp och förses med klisterskivor i botten, lockar hanarna med den doft honorna utsöndrar i parningstid. Man hänger fällorna i träden, och eftersom vi har 17 äppelträd, får vi väl då köpa 17 + 17 = 34 fällor för att freda våra äpplen mot både rönnbärsmal och äppelvecklare. Plantagen, som säljer de här fällorna (för dyra pengar har jag förstått), kommer att göra en god affär på oss – men vad gör man inte för att slippa kasta större delen av äppelskörden?

En lysande film om den ädla mänskligheten

Mot bakgrund av hanteringen i Italien av rumänska romer är det särskilt tragikomiskt att se Ettore Scolas (regi) film ”Fula, skitiga och elaka” (”Brutti, sporchi e cattivi”, 1976). Familjen i den här filmen – 21 personer ur fyra olika generationer, italienare, inte romer – lever tillsammans i ett ruckel i ett utkantsområde av Rom, närmast en soptipp. De sover alla tätt inpå varandra; sex förekommer mellan familjemedlemmar, även mellan generationerna, och då och då börjar ytterligare en mage att puta, om med bistånd av utomstående eller familjemedlemmar är inte alltid lätt att veta. Till bilden hör att familjen rymmer både en transvestit och en utvikningsbrud, vars framträdande utan några som helst fikonlöv i en herrtidning väcker både familjens och de kringboendes beundran. De hygieniska förhållandena är som man kan vänta sig. Den stora familjens försörjningsmöjligheter är närmast lika med noll – alltså möter vi en skara människor där också stölder och bedrägerier förefaller relativt vanliga.

De här människorna skildras dessutom utan något försonande skimmer – de är inte bara fattiga utan också fula, skitiga och elaka.

Familjens partriark, Giacinto Mazzatella (Nino Manfredi), är en försupen hustyrann, som dock gjorde sitt livs kap när han (knappast ofrivilligt) förlorade ena ögat: han fick en miljon lire i skadestånd. De här pengarna försöker de övriga familjemedlemmarna mangrant komma åt – ber om bidrag till mer eller mindre behjärtade ändamål eller försöker helt enkelt stjäla pengarna – men Giacinto håller hårt i dem, gömmer dem också än i en ventil, än ute på dass.

Ett slags terrorbalans råder mellan honom och de övriga, i vart fall fram till dess att han en kväll släpar hem en älskarinna, Iside (Maria Luisa Santella), vars breda bak och mycket yppiga bröst han fortsättningsvis ger plats i den äkta sängen, där hustrun får sova kvar på sin sängkant.

Nu får familjen nog om än inte av normala moraliska skäl – märk att en annan manlig medlem av familjen passar på att också han lägra Iside, när Giacinto sover. Men den här nya kvinnan utgör ett uppenbart hot mot alla dem i familjen (i stort sett allihop) som också suktar efter Giacintos pengar. Och så börjar några av de djärvaste med la mamma i spetsen att leka med tanken att helt sonika ta Giacinto av daga, och till slut protesterar inte ens hans egen gamla tandlösa mor nämnvärt. Vid en bröllopsmåltidsliknande initieringsrit – Giacinto är ju redan gift – förgiftas hans spaghetti med en kraftig dos råttgift.

Men den här gubbfan lyckas, i en kräkreflexstimulerande scen, spy upp det mesta av maten och överlever. Självklart måste han hämnas och det gör han genom att tända eld på kåken, där familjen sover. Fast han har otur: familjemedlemmarna lyckas alla – allra sist, med lite hjälp, gamla farmor – ta sig ut, och huset brinner inte helt ner, vilket var meningen.

Sen skruvas historien upp ytterligare ett varv: Till fastigheten anländer ytterligare en klan, som har fått köpa fastigheten av Giacinto. Ett vilt slagsmål utbryter mellan de båda familjerna ute på det som, med tanke på nattens brand, nu får betraktas som helvetets förgård, men sedan slutar historien med att alla dessa stridande fördömda tillsammans sover i de svartbrända ruinerna i soptippshelvetet.

Sällan har helvetet skildrats på ett så muntert sätt!

Melodikrysset nummer 41 2010

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.

Eric Clapton i nya men gamla spår

Eric Claptons senaste CD, ”Clapton” (Reprise 9362496359, distribution Warner, 2010) överraskar mest genom att innehålla en hel del material som man inte väntar sig på en claptonplatta. Den slutar till exempel med den gamla schlagern ”Autumn Leaves”. Den, liksom till exempel ”Everything Will Be Alright”, backas dessutom upp av stråkar.

På den sistnämnda låten liksom i ett par andra assisteras Clapton med sång och gitarr av J J Cale; bäst av dessa är enligt min mening ”That’s No Way To Get Along”.

Cales deltagande är ju inte så förvånande, men mer överraskande är det att Clapton gräver i sådana delar av den amerikanska sång- och musiktraditionen, som inte brukar vara hans. Alltså hittar man på den här plattan sådant som Hoagy Carmichaels ”Rocking Chair” och Irving Berlins ”How Deep Is the Ocean” liksom tradjazzbetonade låtar som ”My Very Good Friend the Milkman” och den nästan schlageraktiga ”When Somebody Think’s You’re Wonderful”. Det här är väl OK, men för egen del gillar jag mer ”Run Back To Your Side”, som smakar mer av Clapton, också ”Can’t Hold Out Much Longer”, en traditionell blues.

Två låtar står ut på grund av instrumentvalen. I ”Judgement Day”, en kul låt, blir intrycket starkare med hjälp av Kim Wilsons munspel. Och så vill jag framför allt nämna ”Hard Times Blues”, där Clapton spelar mandolin. Det är en sån där låt som ensam motiverar ett CD-köp.

Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

Judy Roderick, vit bluessångerska som fick ett alltför kort liv

När jag var på Örat i Uppsala i dag för att köpa skivor, lockade mig vännen Peter Ericson där med ytterligare en platta, undrade – faktiskt ganska pricksäkert – om jag hade hört Judy Rodericks ”Woman Blue” förut. Han provspelade ett par spår och det lät bra, men den här CDn, ursprungligen utgiven som LP 1965, fanns inte i min skivsamling, så jag köpte den, nu (i CD-version) utvidgad med fyra spår (Vanguard VCD 79197, 1993).

Redan på vägen hem från skivaffären går det upp ett ljus: Även om jag inte har eller har lyssnat på den CD jag har köpt, har jag faktiskt lyssnat på Judy Roderick. I 3CD-boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (Rhino, 2001) finns en mycket fin version med henne av Yip Harburgs och Jay Corneys sorgsna politiska ballad från 1932 om massarbetslösheten, ”Brother, Can You Spare a Dime”, den som på svenska heter ”Köp de arbetslösas sång” – du hittar båda textversionerna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Insjungningen med Judy Roderick fanns ursprungligen på hennes LP ”Ain’t Nothing But the Blues” (Columbia, 1964 – den här skivan gavs ut innan hon gick över till Vanguard). Men, för att fullfölja just den här tanketråden, den riktigt klassiska inspelningen av den gjordes av Bing Crosby, en man radikalare än jag gissar att ni trodde. Crosbys klassiska inspelning spelade jag och Jan Hammarlund vid vårt skivprogram på ABF-huset i Stockholm 2005 om det andra USA.

Nog om detta, och tillbaka till Judy Roderick. Hon föddes 1942 och sjöng bland annat gammalt och nytt folkmusikartat material, ragtime, jazz och framför allt blues – trots att hon var vit, knöt hon, skickligt vill jag tillägga, an till den bluestradition som framför allt har förvaltats av svarta sångerskor. I mitten av 1960-talet, när den nu på CD återutgivna LPn kom ut, hade jag just börjat samla amerikansk musik, och min dåtida budget tillät mig inte att köpa ens allt som hittade vägen till Sverige. Sen dog hon 1992 i relativt unga år, i en hjärtattack i sviterna av diabetes, och hon har faktiskt inte funnits återutgiven heller i någon större utsträckning.

Flera av de medverkande musikerna på ”Woman Blue” känner jag väl igen från andra skivor från den här tiden. Judy Roderick spelade själv gitarr, men det som gör den här skivan så njutbar är framför allt uppbackningen av de två mycket skickliga gitarristerna Artie Traum och Dick Weissman och så av basisten Russ Savakus. Men inte heller pianisten Paul Griffin och trummisen Ted Sommer går av för hackor.

Åtskilligt på den här plattan är värt att nämnas: den traditionella ”Rock Me, Baby” med Artie Traum på elgitarr, ”Mistreated”, en traditionell blues som tidigare har sjungits in av Peggy Lee, ”Country Girl Blues” (som har spelats av Jack Teagarden), ”Black and Blue”, en jazzklassiker av Fats Waller, och traditionell respektive modern ragtime, ”Walking Slow Behind You” (20-tal) respektive ”Louisville Lou”. Också balladartat material finns med på den här skivan: ”You Were On My Mind” (som sjöngs in på skiva av det samtida paret Ian and Sylvia, likaledes på Vanguard) och, ännu bättre, Dick Weissmans ”Two Hoboes”. Titelspåret, ”Woman Blue”, är en folkstandard, också känd som ”I Know You Rider”.

Så långt den ursprungliga LPn.

På CDn har fyra spår, som inte fick plats på LPn, lagts till, bland dem ”Jelly Roll Lord”, som knyter an till ragtimeinslagen på den ursprungliga skivan. Kanske tyckte man också, att man måste sovra bland de klassiska blueslåtarna, när man plockade bort Memphis Minnies ”Me and My Chauffeur” och Bessie Smiths ”Long Old Road”, men kvalitetsmässigt fanns det ingen anledning att plocka bort dem, inte heller Judy Rodericks egen blues ”Mama Keeps Her Man at Home”.

Att kalla en katastrof för en katastrof vittnar i alla fall om insikt

Jag var på månadsmöte med Uppsala arbetarekommuns representantskap i går, för en gångs skull utan sällskap – Birgitta är på veckolång kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan uppe i Dalarna.

I centrum för det här mötet stod förstås det katastrofala valresultatet, och det enda som gladde mig under den diskussionen var just att ingen försökte göra gällande att valresultatet var något annat än just en katastrof. Ardalan Shekarabi från partiets kriskommission inledde i öppen och självprövande anda, och i den gruppdiskussion som följde – i min grupp ingick bland andra Peter Gustavsson, Hilde Klasson och Lena Sommestad – försökte vi verkligen nagelfara vad som gick fel. För egen del tog jag i den här gruppdiskussionen upp bland annat den mycket för sena lanseringen av valmanifestet med dess alltför breda anslag.

Sådant går ändå att dra lärdom av till kommande val, men för min del tror jag att vi, och med ”vi” menas här också partiets kriskommission, måste ägna mycket skarpsinne åt att analysera den del av valresultatet, som innebär att landet politiskt håller på att delas i ett rött men glesbefolkat Sverige och i ett blått och befolkningstätt Sverige samt orsakerna till detta. Också i Uppsala län ser vi detta tydligt: Den socialdemokratiska andelen var i det till det röda Norrland angränsande Älvkarleby 48,94 procent i riksdagsvalet, medan resultatet för vårt parti i Uppsala, 24,01 procent, mer påminde om resultatet i det angränsande stockholmsorådet (där det för övrigt delvis gick ännu sämre).

Klasstruktur, näringsstruktur, livsstil, axeln social påverkan/individualism, mediasituation, tillgång till jobb och mycket annat är säkert alla faktorer som spelar en viktig roll för väljarnas allt mer geografiskt olika och, bland annat, näringsgeografiskt betingade beteende.

Men även om man gör denna nödvändiga analys, har man ändå bara gjort halva jobbet. Hur ska man få människorna i de blå och indivudualistiska och växande områdena att politiskt dra slutsatser som bättre sammanfaller med dem som människorna i de röda områdena fortsätter att dra, och vilka krav ställer detta för att lyckas på den socialdemokratiska politiken?

Jag har en del idéer om detta också, men jag spar dem för det samtal i frågan en av medlemmarna i kriskommissionen, Kajsa Borgnäs, har bett att få med mig.