Judy Roderick, vit bluessångerska som fick ett alltför kort liv

När jag var på Örat i Uppsala i dag för att köpa skivor, lockade mig vännen Peter Ericson där med ytterligare en platta, undrade – faktiskt ganska pricksäkert – om jag hade hört Judy Rodericks ”Woman Blue” förut. Han provspelade ett par spår och det lät bra, men den här CDn, ursprungligen utgiven som LP 1965, fanns inte i min skivsamling, så jag köpte den, nu (i CD-version) utvidgad med fyra spår (Vanguard VCD 79197, 1993).

Redan på vägen hem från skivaffären går det upp ett ljus: Även om jag inte har eller har lyssnat på den CD jag har köpt, har jag faktiskt lyssnat på Judy Roderick. I 3CD-boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (Rhino, 2001) finns en mycket fin version med henne av Yip Harburgs och Jay Corneys sorgsna politiska ballad från 1932 om massarbetslösheten, ”Brother, Can You Spare a Dime”, den som på svenska heter ”Köp de arbetslösas sång” – du hittar båda textversionerna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Insjungningen med Judy Roderick fanns ursprungligen på hennes LP ”Ain’t Nothing But the Blues” (Columbia, 1964 – den här skivan gavs ut innan hon gick över till Vanguard). Men, för att fullfölja just den här tanketråden, den riktigt klassiska inspelningen av den gjordes av Bing Crosby, en man radikalare än jag gissar att ni trodde. Crosbys klassiska inspelning spelade jag och Jan Hammarlund vid vårt skivprogram på ABF-huset i Stockholm 2005 om det andra USA.

Nog om detta, och tillbaka till Judy Roderick. Hon föddes 1942 och sjöng bland annat gammalt och nytt folkmusikartat material, ragtime, jazz och framför allt blues – trots att hon var vit, knöt hon, skickligt vill jag tillägga, an till den bluestradition som framför allt har förvaltats av svarta sångerskor. I mitten av 1960-talet, när den nu på CD återutgivna LPn kom ut, hade jag just börjat samla amerikansk musik, och min dåtida budget tillät mig inte att köpa ens allt som hittade vägen till Sverige. Sen dog hon 1992 i relativt unga år, i en hjärtattack i sviterna av diabetes, och hon har faktiskt inte funnits återutgiven heller i någon större utsträckning.

Flera av de medverkande musikerna på ”Woman Blue” känner jag väl igen från andra skivor från den här tiden. Judy Roderick spelade själv gitarr, men det som gör den här skivan så njutbar är framför allt uppbackningen av de två mycket skickliga gitarristerna Artie Traum och Dick Weissman och så av basisten Russ Savakus. Men inte heller pianisten Paul Griffin och trummisen Ted Sommer går av för hackor.

Åtskilligt på den här plattan är värt att nämnas: den traditionella ”Rock Me, Baby” med Artie Traum på elgitarr, ”Mistreated”, en traditionell blues som tidigare har sjungits in av Peggy Lee, ”Country Girl Blues” (som har spelats av Jack Teagarden), ”Black and Blue”, en jazzklassiker av Fats Waller, och traditionell respektive modern ragtime, ”Walking Slow Behind You” (20-tal) respektive ”Louisville Lou”. Också balladartat material finns med på den här skivan: ”You Were On My Mind” (som sjöngs in på skiva av det samtida paret Ian and Sylvia, likaledes på Vanguard) och, ännu bättre, Dick Weissmans ”Two Hoboes”. Titelspåret, ”Woman Blue”, är en folkstandard, också känd som ”I Know You Rider”.

Så långt den ursprungliga LPn.

På CDn har fyra spår, som inte fick plats på LPn, lagts till, bland dem ”Jelly Roll Lord”, som knyter an till ragtimeinslagen på den ursprungliga skivan. Kanske tyckte man också, att man måste sovra bland de klassiska blueslåtarna, när man plockade bort Memphis Minnies ”Me and My Chauffeur” och Bessie Smiths ”Long Old Road”, men kvalitetsmässigt fanns det ingen anledning att plocka bort dem, inte heller Judy Rodericks egen blues ”Mama Keeps Her Man at Home”.