Att kalla en katastrof för en katastrof vittnar i alla fall om insikt

12 oktober 2010 16:02 | Politik, Ur dagboken | 26 kommentarer

Jag var på månadsmöte med Uppsala arbetarekommuns representantskap i går, för en gångs skull utan sällskap – Birgitta är på veckolång kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan uppe i Dalarna.

I centrum för det här mötet stod förstås det katastrofala valresultatet, och det enda som gladde mig under den diskussionen var just att ingen försökte göra gällande att valresultatet var något annat än just en katastrof. Ardalan Shekarabi från partiets kriskommission inledde i öppen och självprövande anda, och i den gruppdiskussion som följde – i min grupp ingick bland andra Peter Gustavsson, Hilde Klasson och Lena Sommestad – försökte vi verkligen nagelfara vad som gick fel. För egen del tog jag i den här gruppdiskussionen upp bland annat den mycket för sena lanseringen av valmanifestet med dess alltför breda anslag.

Sådant går ändå att dra lärdom av till kommande val, men för min del tror jag att vi, och med ”vi” menas här också partiets kriskommission, måste ägna mycket skarpsinne åt att analysera den del av valresultatet, som innebär att landet politiskt håller på att delas i ett rött men glesbefolkat Sverige och i ett blått och befolkningstätt Sverige samt orsakerna till detta. Också i Uppsala län ser vi detta tydligt: Den socialdemokratiska andelen var i det till det röda Norrland angränsande Älvkarleby 48,94 procent i riksdagsvalet, medan resultatet för vårt parti i Uppsala, 24,01 procent, mer påminde om resultatet i det angränsande stockholmsorådet (där det för övrigt delvis gick ännu sämre).

Klasstruktur, näringsstruktur, livsstil, axeln social påverkan/individualism, mediasituation, tillgång till jobb och mycket annat är säkert alla faktorer som spelar en viktig roll för väljarnas allt mer geografiskt olika och, bland annat, näringsgeografiskt betingade beteende.

Men även om man gör denna nödvändiga analys, har man ändå bara gjort halva jobbet. Hur ska man få människorna i de blå och indivudualistiska och växande områdena att politiskt dra slutsatser som bättre sammanfaller med dem som människorna i de röda områdena fortsätter att dra, och vilka krav ställer detta för att lyckas på den socialdemokratiska politiken?

Jag har en del idéer om detta också, men jag spar dem för det samtal i frågan en av medlemmarna i kriskommissionen, Kajsa Borgnäs, har bett att få med mig.

26 kommentarer

  1. I din uppräkning av faktorer som påverkat valresultatet nämner du mediasituation. En enkel fråga bara: Var mediasituation annorlunda när den rödgröna sidan hade ett mycket stort försprång under ganska lång tid under den gångna mandatperioden? Vad jag förstår är svaret nej. Att lägga mycket krut på att beklaga sig över mediasituation är, tror jag, att bortse från de verkliga, och stora, problem som partiet har när det gäller den egna politiken. Att leta under gatlyktan för att det är ljusast där leder inte till något bra resultat.

    Comment by Jean — 2010 10 12 20:14 #

  2. Till Jean: Det intressanta med den här frågan är var i landet det finns socialdemokratiska tidningar med någorlunda hygglig upplaga. Uppenbart är det så att det i de röda norrlandslänen, där det fortfarande har gått bra för socialdemokratin, också finns socialdemokratiska tidningar, några av dem – som de i Norrbotten – rent av med mycket stark ställning. Jag skulle önska att man mer detaljerat undersökte sambandet mellan andelen S-väljare och andelen för S-press lite mer systematiskt.

    Ändringarna i väljarbeteende kommer sällan brådstörtat i ett enda val, så det kan förvisso ha sitt intresse att jämföra valresultaten i till exempel den S-tidningslösa (OBS att jag här tror mest på morgontidningars inflytande) stockholmsregionen med dem i delar av ladnet, där en socialdemokratisk tidning har en förhållandevis hygglig spridning och därmed kan bidra till att påverka opinionen.

    Därmed inte sagt att det här ensamt förklarar något – men vi kan ha att göra med en starkt bidragande faktor.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 12 20:30 #

  3. Självklart har medierna stark genomslag över hur politiken uppfattas. Precis som politikerna själva. Alla som sitter i ledande befattningar på tidningarna, tv-stationer, svt och sr tjänar på den borgliga politiken – tyvärr politikerna också! Har alla glömt den gamla skattepolitiken? Alla vill ha mer i plånboken och även om de flesta har en gamling som sitter och vårdas någonstans, eller barn som inte får den skola eller barnomsorg de förtjänar, eller en sjukling som är missnöjd med vården eller har någon arbetslös familjemedlem eller släktning, så är det plånboken som styr.
    Skriver tidningarna om alla sjuka som lider i dagens sjukhussystem, om alla som har ett helvete med Försäkringskassan och utförsäkring? Vem bryr sig om de arbetslösa som verkligen vill ha ett jobb?
    Tar något media upp detta och skolans alla problem och stora barngrupper och lite personal i barnomsorgen? Granskas myndigheter och politiker av medierna? De borgliga får verkligen härja fritt från mediernas granskning och blir inte mycket kritiserade av oppositionen heller.
    Alla gamla honörsord är som bortblåsta – omsorg, omtanke, solidaritet, empati när folk bara matas med högre standard och mer i plånboken.
    En annan sak, nog så talande. Kolla på hyreslägenheten, som så många försvarar. Femtio år gamla hyrtesrätter som nästan alltid är betydligt dyrare att bo i än nyare bostadsrätter och egnahemsvillor. Vem försvarar de fattiga och sjuka och svaga i dagens samhälle – vilket parti? Man undrar ju när Moderaterna kallar sig det enda arbetarpartiet och ingen på allvar ifrågasätter sig det! Nej, mycket behöver förändras, men jag tror tyvärr inte att man kommer att lyckas. Bara för att man inte ser tillräckligt mycket framåt och nytt för att vända på partiskutan! Till detta behövs det en speciell sorts människor!

    Comment by Kevin Iversen — 2010 10 12 22:18 #

  4. Kevin: Det finns såna människor som ser framåt och vill vända partiskutan åt rätt håll. Kanske behövdes detta nederlag för att det skulle bli möjligt…

    Comment by Britta Sethson — 2010 10 12 22:52 #

  5. Det är en sak att inse att man har förlorat makten i 4 år till och även att inse att man måste leva med 4 års borgligt styre igen, men det är en annan sak att förstå och förändra sitt parti så att man kan få väljarna tillbaka. Då räcker det inte med att man är socialdemokrat i själ och hjärta och tror att ens eget tänkande är rätt utan man måste se en helhet som gör att man får medborgarna på sin sida. Men för att förklara det skulle jag behöva en väldigt massa sidor och det skulle säkert inte roa er i längden :-) Så vi får väl hoppas på det bästa och se hur det utvecklar sig.

    Comment by Kevin Iversen — 2010 10 12 23:19 #

  6. Men snälla Enn, hur många läser en dagstidning och hur många vet eller är intresserad av tidningens politiska hemvist?
    Nej, har man inte en stark och grundlig politik utan flirtar vare sig till höger eller vänster har man fötter att stå på och en trovärdig politik!
    Där har Socialdemokraterna sålt sig och det kan bli dyrt i framtiden att hävda att media har den kraft den har om inte man har ett hållbart budskap!
    Det saknas ett rejält engagemang i den politik som partiet skall driva, framförallt i det ledande skiktet….tyvärr!

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 13 11:13 #

  7. Jag hävdar verkligen inte att media har haft den avgörande betydelsen för valutgången. Men medias spegling av verkligheten, och då inte bara det som står på ledarsidorna, bidrar till människors verklighetsuppfattning. Om man kan hitta ett statistiskt samband mellan valresultatet för (S) och hushållstäckning för en (S)-tidning i samma område, är det faktiskt intressant.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 11:36 #

  8. Tidningsdöden, som vi båda kan se i Uppsala och den omvälvande kvällstidningsförändringen till sensation och förnedring, kan till viss mån ge en skev bild avv medias styrka.
    Samhällets mediaförändringar eller rättare sagt medieanvändarnas användning av nyheter har helt och hållet förändrats de senaste 20 åren. Mängden av olika förmeddlare och deras budskap förvirrar de flesta.
    ”Vem skall vi tro på” som DiLeva sjöng kanske inte är så dåligt tecken om tiden just nu.
    Men som busskonduktören sa häromdagen;
    -visst är det konstigt att de flesta skryter om att de fått så mycket mer i sitt lönekuvert sedan borgarna tog över, men ser inte den skenbara 1.000-lappen flera gånger om försvinner i andra kostnadsökningar, för någonstans måste man ta pengarna.
    Inga nya pengar har kommit till i budgeten!
    Det är enbart fördelningen!
    Och fördelningen i sina ”nybehållna” skatter ser människor som om det är deras pengar, den själviskhet som borgarna lyckats ”fördela” har lyckats förändra i sådan grad att den gemensamma borgliga alliansen kan rumstera fritt i landet.
    Befolkningens rena kunskaper om statsbudgetar och dylikt är så dålig att ingen kan förstå vad, hur och när något händer.
    Men skall man vänta på att borgarna felsatsar och ”stay put” eller skall man kraftsamla i ett eget, utan vänster och MP, socialdemokratiskt program som verkligen tar tag i saker innan det är för sent, då måste man också skapa detta ur en politisk kader som inte snart skall lämna in för ålderdom och pensionslyftande.
    Byt ut hela klabbet och ge tid till en hållbar, vettig, mänsklig politik!!

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 13 12:14 #

  9. Ja, vem vill ha en ohållbar, ovettig och omänsklig politik?

    Dess värre är det nog så att du, Kevin och andra som tror er ha sett ljuset måste precisera er. Och sen får vi se om ni är inbördes eniga.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 12:52 #

  10. Varför inte börja där alliansen lyckats; förklara att en tusenlapp i plånboken inte är en tusenlapp i plånboken utan en fördelad peng som saknas någon annanstans.

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 13 13:11 #

  11. Jag vet att det är enkalt att påpeka fel och vilja ha rättning. Men samtidigt kanske det är en vettig väg att gå, dela upp vad man vill i politiken och sluta att säga;
    -jag vill! en vanlig Sahlinkommentar.
    Som tyvärr de flesta politiker alltid säger.
    Om man vill ha massor med sig så är det inte en jag-vill-sak!
    Sluta att ”jagvillsnacka” för om du som säger det; gör det då, bland inte in mig!!
    Så känns det iallafall när man så själviskt tror att det man vill endast är min mening och idé.
    Förändra språket i politiken.
    Sök en kursledare som kan språk och språkbruk och som förstår att en rörelse inte startar vid vad en partiledare vill, det skapar bara splittring. Språket är oftast det som skapar glapp i både leden och i poilitiken. Prata lättfattligt!
    Ta tillbaka retoriken med ett enklare språk som inte är provocerande, för jag hör aldrig Östros någon gång säga annat än ofördelaktigt om någon eller något.
    Ja det finns mycket som kan ändras, här var en viktig kommunikationsdel som jag tycker vara viktig. Samla flocken i språket, fördela synpunkter, sluta tjafsa!!!

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 13 13:25 #

  12. I Örebro fanns en gång i tiden den S-märkta Örebro-Kuriren. Dess upplaga var i alla år mycket liten i förhållande till den fp-liberal-märkta Nerikes Allehanda. Ändå var socialdemokratin mycket stark i staden och länet. Men när industrijobb efter industrijobb försvann hände till stor del samma sak med stödet för SAP samma väg. SAP är inte starkt i glesbygden för att dess mediasituation är stark där, utan styrkan inom politiken och media beror på de sociala faktorerna i området. Och att partiet har en politik som väljarna anser att de tjänar på.

    Comment by Jean — 2010 10 13 13:49 #

  13. Fast bilden av Mona Sahlin är, på just den punkt du tar upp, lite mer komplicerad. När hon tog över efter Göran Persson, ville hon uppenbart inte peka med hela handen, och som du kanske kommer i håg, tillsattes i stället olika arbetsgrupper för att utforma socialdemokratins politik. Det fick hon skäll för, och det är möjligt att just detta har fått henne att i den nyss gångna valröreslen i stället säga ”Jag vill”.

    För min del tror jag att socialdemokratins usla valresultat förklaras av en mängd samverkande faktorer, men uppenbarligen måste ju också politiken på några viktiga områden antingen ha legat fel eller varit otydlig, möjligen ha missuppfattats. Frågan är alltså: vad är det för ståndpunkter socialdemokratin borde inta för att bli mer framgångsrik? Därmed inte sagt att socialdemorkatin politiskt borde imitera Moderaterna – om deras politik är så bra att den borde kopieras, kan de ju lika gärna få regera vidare.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 13:56 #

  14. Till Jean: Det är svårt att hitta entydiga samband, i det här fallet liksom i andra fall. Just Örebro kan jag hyggligt, eftersom jag jobbade som ledarskribent på Örebro-Kuriren i mitten av 1960-talet, och nog tror jag att Kurren bidrog till att socialdemokratin var politiskt stark på den tiden.

    Problemet är att det just i årets val, då socialdemokratin fick medialt stöd bara av en liten lokal avläggare till ETC, också gick ganska hyggligt för (S) plus (V) – men jag har ju aldrig hävdat att just tidningsstödet är det enda avgörande, bara att man ska titta på det som en av flera påverkande faktorer.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 14:33 #

  15. Alldels rätt inställning Enn, det skall en äkta medborgare framhålla, tycker jag iallafall.
    Om du inte kan slå dom så förena dig med dom, om inte annat för att kanske förändra vissa saker inifrån. Politikens partier behöver egentligen inga namn. Det är skillnaden i vad man vill och vad man kan åstadkomma med de medel man har som är resultatet av valutgången.
    Ingen människa kan, om han inte har kunskapen förståss, motstå att fylla sin egen plånbok.
    Där finns retoriken till varför man skall undvika att själv sko sig i ett förståligt ordval.
    Politiken måste börja i upplysningen, vad som är alternativet och varför just det är det bästa alternativet. Inte skälla på den som har mandatet, då uppstår endast en kraftmätning som oftast slutar i kraftbrist för alternativets ”hetsare”.
    Mandatet är givit av folket och om du vill ha ändring på det; skapa bättre alternativ, bättre retorik. Fall inte i gropen som din ”motståndare” just grävt.
    Den krigsiver som just nu och i senaste valarbetet gjorts är endast kraftödande. Motståndaren har redan besegrat dig så varför tro att du kan vinna med att skälla på honom och hans sätt att verka. Den första ståndpunkt som också borde vara huvudregeln, är att inte hamna i dialoger du inte har en egen mening som du framför sakligt och metodiskt i, utan att använda motståndarens kraft annat än till att fälla honom.
    Japansk krigslist som i judo och juijitsu.
    Men som sagt om det nu fungerar bra torde inget parti någonsin kunna hitta andra sätt än att skapa egen plattform utifrån annat än det som inte fungerar! Och utfrån det skapa en metodisk plan att långsamt förändra, förklara och att stå fast vid sina principer.

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 13 14:42 #

  16. Alla starka människor, med en uttalad åsikt tror sig förklarligt nog för att ha rätt, för att man grunda sig på egna erfarenheter och uppfattningar – så gör även jag. Men ibland måste man försöka förstå hur även andra har det.
    En ensamstående förälder med barn som skall upp tidigt, kläs och matas och sedan vidare till dagis och skolor – för att man sedan själv skall iväg till ett låglöneyrke och slita hårt för kanske 22.000:- i månaden (före skatt). Efter arbetsdagen skall alla barnen hämtas, mat inhandlas och sedan göras i ordning. Man skall hjälpa barnen med läxorna, göra i ordning dem för sängen, förhoppningsvis läsa en stund för de minsta innan man själv skall göra sig i ordning för natten. Förmodligen har man nästan aldrig råd att una sig, eller barnen, något extra eller lyxigt, som bio, fina kläder, semester o s v. Vem kan tänka sig in i ett sådant liv?
    Här skulle listan kunna göras lång på exempel, som den sjuke, den arbetslöse, den asylsökande, den ensamma, den utslagne människan o s v.
    Vi får inte glömma att samhället blivit mer och mer uppdelat mellan fattiga och rika och då menar jag pengamässigt. Många ekonomiskt fattiga kan ändå leva ett mycket rikt liv – om de ges möjlighet till det.
    Nu är det inte så enkelt som att man kan dela upp detta i ett politiskt fält, där rika är moderater och fattiga är till vänster. Även om det många gånger stämmer.
    Nej alla tycks jaga lyckan i form av rikedom och framgång och så skänker man en slant till någon hjälporganisation för att döva samvetet.
    Vem stannar upp för att tänka efter – vad är det viktigaste här i livet, hur kommer det att gå för våra barnbarn, hur kommer Jorden att se ut om kanske hundra år?
    Nej, de flesta tänker på sig själva, skiter i att vi, Sverige,tillverkar klustervapen, säljer krigsutrustning till tredje Världen och lever ett konsumtionssamhälle som många inte ens skulle drömma om att tillåta människorna i de fattiga världsdelarna av vår jord att göra. Varje sekund dör det människor på grund av svält, fattigdom och sjukdom medan vi egoistiskt köper och älskar alla löften om låga skatter som politikerna lovar oss.
    Att människorna har det bra, att vi har tid för en meningsfull fritid, kan gå till läkare när vi behöver det, får en bra skola och barnomsorg och sedemera ålderdom borde var det viktiga för oss människor. Men lovar inte alla politiker detta? Jo, men det skall efterlevas också och där borde S gå i spetsen.
    I stället för en inställning att medborgan skall kontrolleras borde politikerna kontrolleras att de utför det som de borde vara ålagda att göra för sina väljare – medborgarna.
    Det är en läkare som skall avgöra om en människa är frisk eller sjuk,inte byråkrater på Försäkringskassan, och det är politikerna som påverkar Försäkringskassans mål och inriktning.
    Nja, jag stannar nog där, även om jag har mycket mer att säga. Kanske förstår ni vad jag menar ändå.

    Comment by Kevin Iversen — 2010 10 13 17:29 #

  17. Det är förresten inte politikerna som har kommit på uttrycket ”jag vill” eller ”jag kan inte vänta” utan det är en dyrt anlitad reklambyra! Jag tror tyvärr att det bidrog till att många väljare röstade höger eller struntade i att rösta. Jag själv var väldigt trött på det enkla budskap som kastades emot en i valrörelsen ”Jag kan inte vänta”. För det var inte många som läste det finstilta under denna text.
    Det är också en sak man kan analysera nu efteråt.

    Comment by Kevin Iversen — 2010 10 13 17:41 #

  18. Till Enn: OK vi kan släppa mediefrågan. (Själv är jag som barn till en skofabriksarbetare uppvuxen i Skomakarstan, därav mitt exempel om ÖK och NA.)Media i all ära men den välgrundade s k 2-stegshypotesen säger ju att media fungerar som informationskälla för opinionsbildare som i sina kontakter med andra förmedlar en bild av verkligheten. Och här tror jag att det finns en förbisedd aspekt: den interna skolningen, och dess eventuella brister, inom SAP/fackföreningsrörelsen. Förr fanns det parti-/och fackföreningsmedlemmar (opinionsbildare) på arbetsplatserna som hade en idémässig skolning och som i det vardagliga umgänget kunde förklara skeenden. Det var arbetskamrater som man lyssnade på och hade respekt för. Hur ser det ut idag?

    Comment by Jean — 2010 10 13 20:37 #

  19. Till Jean: 2-stegshypotesaen tillägnade jag mig som sociologistudent på 1960-talet, och jag har under min tidiga anställning på socialdemokratiska partistyrelsen i hög grad tillämpat den till exempel på facklig-politiska kurser.

    Systemet med skolade arbetsplatsombud, som till arbetskamraterna förmedlade både det som stod i informationsmaterialet från partistyrelsen och det som fanns att läsa till exempel på ledarplats i den lokala A-presstidningen, är i dag starkt försvagat. Dels finns de här politiskt skolade arbetsplatsombuden i betydligt mindre utsträckning, dels har arbetslivet strukturellt förändrats på ett sätt som starkt försvårar vidarespridning enligt tvåstegsmodellen.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 21:27 #

  20. Till Enn: Då kanske man ska försöka göra något åt den bristande skolningen och försöka nå ut till väljarna även mellan valen. Men det kanske är en del av problematiken som kriskommissionen ska granska.

    Comment by Jean — 2010 10 13 21:40 #

  21. Till Jean: Jo!

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 13 22:39 #

  22. Med tanke på allianser och gruppbildningar, och med tanke på 2 partistaten, kanske partibildningen håller på att lösas upp?
    Vad tror ni att en sådan tankegång skulle stanna upp i?
    Kanske att sossar och moderater, tidigare vänstersympare bildar det verkligt nya arbetarpartiet?
    Övriga göre sig nog inte besvär?
    Och ser man till den nya kristendomsrörelsen inom alliansen är väl detta att gå tillbaka till medeltiden?
    Nu blev det flera saker samtidigt men varför inte??

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 14 10:48 #

  23. Håller helt med Enn. Vi kan diskutera tvåstegshypotesen (i verkligheten är nog spridningsprocessen mer komplex), men förlusten av alla socialdemokratiska tidningar är allvarligare än vad många insett. Bloggar och twitter i all ära, men de kan inte ersätta en välredigerad dagstidning med en kunnig och alert ledarredaktion. Dessutom är jag övertygad om att den nyhetsbevakningen och debatten i många svenska städer förlorat på att det inte längre råder konkurrens på den lokala tidningsmarknaden.

    Comment by Anders Widfeldt — 2010 10 14 12:00 #

  24. Många av de argument som jag misstänker fått presumtiva (s)-väljare att lägga sin röst på de nya moderaterna är sådana som historiskt funnits starkt i socialdemokratiska miljöer. Exempelvis den så omskrivna arbetslinjen. I och med att samhället gått i en mer individualistisk riktning och gamla lojalitetsband har upphört att gälla (brukssamhällets upplösning) hade det krävts att partiet framgångsrikt omformulerat ideologin för en ny tid och konkretiserat den i centrala vardagsfrågor… Här skulle den spridningseffekt som egna tidningar, arbetsombud, förlag- och skolningsresurser ha kunnat spela en roll. Timbrohögern arbetade utifrån flerdecenniers perspektiv, medan vi hankade oss fram från val till val litande på att allt nog till slut skulle ordna sig – ”bara man fick upp valtemperaturen”. Men en trött och trög motor blir inte bättre genom önsketänkande. Skjut därför inte på Mona & Co utan inse att exempelvis det tvådelade Sverige som Enn talar om är en realitet, som ingen så skicklig retorik kan dölja. Många jag talat med efter valet i stockholmsmiljön och som lagt sin röst på (m) uppfattade att man fick de bästa av allt, både en ”SAP light” i form av de nya moderaterna och mer pengar i plånboken.. (låt vara omfördelade!). Att det inte går få mer av båda är ett kärvt budskap som våra s-politiker inte verkar ha velat kommunicera… eller har jag fel? Ändå kan man tycka att finanskrisen borde ha kunnat utgöra ett bra läroexempel på att vi alla har vinna på ett solidariskt samhället som håller ihop och att inte de klyftorna som var och en kunde se ökade redan under Göran Perssons dagar ytterligare vidgas …? Ett kärvt budskap som det hade krävts ett viss mod att föra fram… Att lägga sig nära invid sina politiska motståndare var en försiktig strategi som vi nu i efterhand kan se ledde till ett stort misslyckande…men det började väl inte i den här valrörelsen…?

    Comment by Anders Thunberg — 2010 10 15 20:58 #

  25. Tänkte följa tråden en aning till:
    Har någon tänkt på att svensk trupp i ett islamskt land påminner om korstågen under tidig medeltid. Samtidigt använder man sig av ordet mission, (trol. översättning från amerikanska) kanske ett hugskott men min fantasi har inga begränsningar eller så saknar verkligheten inte en grund att fantisera på.

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 19 10:28 #

  26. Vidare i medeltidens tecken:
    Folkpartisten som är vice statsminister ”Ein-Zwei-Drei” vill visst också vara medeltida med att höja det kristna inflytandet i skolvärlden….kanske åter ett tecken i tiden.

    Comment by Urban Sjölander — 2010 10 19 10:48 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^