Som om inte höger och vänster, långt mindre klass, längre spelade någon roll
19 oktober 2010 16:25 | Politik | 26 kommentarerI eftervalsdebatten har jag läst ett antal blogginlägg, också några uttalanden av Ilja Batjlan (S), som ställer sig tvivlande till relevansen av den gamla höger-vänsterskalan. Några av dem jag har läst ifrågasätter också den klassanalys som traditionellt har funnits som bakgrund till höger-vänsterskalan.
Eftersom jag själv envist fortsätter att betrakta och analysera världen från en position på socialdemokratins vänsterkant, delar jag förstås inte deras bild av Sverige – men jag är heller inte förvånad över att de här synpunkterna sprider sig och fördunklar bilden av samhället och de motsättningar som finns inom detta.
Till förvirringen bidrar flera av de stora (och i några fall till och med framgångsrika) partierna.
De framgångsrika Moderaterna, ursprungligen – och fortfarande i avgörande maktfrågor – överklassens och kapitalets parti, framträder i dag som det nya arbetarpartiet.
Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har för all del inte släppt sitt gamla löntagarperspektiv – men betonar i dag lika ofta att åtminstone småföretagare (av många skilda kategorier) också är ”vårt folk”.
Det mindre men under senare år betydligt mer framgångrika Miljöpartiet förnekar helt sonika att höger-vänsterskalan skulle ha någon relevans i dagens samhälle.
Allt det här skulle inte vara möjligt om inte ett antal samhällsförändringar, några av dem med djupgående verkan, hade gjort det svårare för stora delar av befolkningen att identifiera sig själva i termer av klass och se samhället i klassperspektiv.
Jag kommer själv ur arbetarklass och hör i min familj till första generationen med högre utbildning, men jag är också medveten om att mitt minnesperspektiv – minnet av en klass där kroppsarbete fortfarande dominerade – bärs vidare av allt färre människor.
Det är inte lika lätt att upprätthålla klassperspektivet i ett samhälle, där de flesta visserligen fortfarande är löneanställda men med ganska olika villkor – många i dagens arbetsliv relaterar den lön de får till individuell skicklighet, den utbildning de har genomgått och andra liknande faktorer. Att det finns andra som tjänar sviniöst mycket mer på att äga produktionsmedel eller rent av spekulation spelar liksom inte längre samma roll, när prestations- snarare än klassperspektivet har tagit över.
Den medvetna borgarklassen exploaterar sådana tendenser i tiden inte bara genom verbala trick (som att döpa om högern till det nya arbetarpartiet) utan befäster också sin politiska makt genom att till sig knyta mellanskikt som upplever att de har mer att vinna på att stödja kapitalets parti än att stödja arbetarnas. Ta alla avknoppningarna ur den gemensamma sektorn som exempel. De marknadsförs som valfrihetsreformer – och välkomnas som sådana också av nyttiga idioter inom socialdemokratin. Men deras största nytta (för den politiska högern) är att göra fler till småföretagare (och att få de här nya småföretagens anställda, som ju är beroende av dem för sin utkomst) att liera sig med den moderatledda regeringen, inte den fortfarande vacklande socialdemokratin.
Den så kallade pensionsreformen är ytterligare ett, närmast genialiskt, sätt att göra den gamla motsättningen mellan arbete och kapital till synes irrelevant. Själv är jag för gammal (född 1937) för att tvingas delta i det där aktieutdelningsspelet, men numera är allt fler svenska löntagare också aktieägare, tänker åtminstone när pensionsbeskeden kommer i termer av sådana.
Med det här och med många andra liknande förändringar på samhällets yta försvinner inte klasserna, men klasskillnaderna döljs och sinnena fördunklas, så att många inbillar sig, att utanför det varma täckets kant befinner sig bara ett gäng marginaliserade och missanpassade människor, som i grunden har sig själva att skylla.
26 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
”många i dagens arbetsliv relaterar den lön de får till individuell skicklighet, den utbildning de har genomgått och andra liknande faktorer.”
Ja, det får man väl hoppas att alla gör? Utrymmet för vad du alls _kan_ tjäna beror ju helt på det faktiska värdet av det du producerar. Och det styrs ju i högsta grad av både din skicklighet och kunskap, liksom din arbetsgivares skicklighet att marknadsföra frukten av ditt arbete.
Om folk tjänar för lite är det sannerligen ett problem, men åtgärderna måste väl då i rimlighetens namn syfta till att öka det faktiska värdet på frukten av deras arbete?
Det är ju enbart det som styr vad som alls är möjligt att erhålla i lön.
Det finns element i den klassiska vänsteranalysen som helt förbigår frågan om det faktiska värdet av produktionen. (Marx gjorde ett försök iom arbetsvärdesläran, men den gav ju inget svar på hur värdet av ens arbete beror av hur vanligt folk värdesätter olika saker olika.)
Och då riskerar ju analysen verkligen att fastna i ett avundsjukt betraktande av de summor som andra människor tjänar, och i ett fördelande snarare än ett producerande.
Comment by Ola Berg — 2010 10 19 17:48 #
Jag trodde knappt inte att människor med sådan klarsynhet i sina åsikter fanns kvar i gamla sweden, som det du just uppvisat här. Trots allt så tycks du vara medveten om vad som är viktigt med livet och oss som lever här en stund på Jorden.
Jag gissar att du har en bra pension och jag vet att Birgitta har det och just genom att höja den ekonomiska statusen för folk kan man lätt få dem att glömma vad som är viktigast här i Världen.
Att låta folk få det bättre är ju något som Socialdemokraterna stolta kan ta åt sig äran av, men risken är att man glömmer de mänskliga värderingarna i jakten på mer pengar på bankkonton och i form av statusprylar.
Kanske inte så konstigt att moderaterna lyckats få folk att tro att de numera är det nya arbetarpartiet!
Inget fel i att folk fått det bättre, bara man inte glömmer vad som är viktigast för en fortsatt överlevnaden för våra barn och barnbarn.
När man säljer ut tillgångar i form av statliga bolag säljer man också ut och ger bort kontrollen av resurser som det kunde vara bra att ha kvar i framtiden. Norge säljer olja och sparar i fonder för framtiden, medan alliansen säljer ut våra gemensamma företag för att kortfristigt kunna sänka skatterna och få folk att tro att de blivit rikare.
Så funkar det med privata företag också. När allt går bra och det finns pengar att tjäna så är det klart att de ger sken av att vara stabila och pålitliga – för många bättre än kommunala verksamheter – men när det blåser kallt på toppen så gör de allt för att främst klara sig själva och sina plånböcker. Då tar de inget som helst samhällsansvar som de kommunala tvingas göra utan då kan de utan tvekan spara på både verksamhetens innehåll och personal som till och med lägga ner verksamheter.
Nu är det inte bara vanligt folk som fått det bättre utan främst de redan rika och politikerna.
Självklart att de flesta politikerna är som folk är mest och glömmer vad de egentligen skall stå för – vad hela tanken är med att vara politiker. Man ser det i kummunpolitiken och man ser det i landsting och riksdag. Man tänker mest på sig själv och sin framtid, därav skattefuskande, mutor, fusk med resor o s v.
Man tror att man är en del av överklassen, eller vill tro det. Man tillhör något där det faktiskt knappt har någon betydelse vilket parti man står för – man vill bara bli rikare och få ännu mer makt. (Tänk vilket paradis EU är för denna grupp och vilka möjligheter där finns)
Men vad är då viktigt för oss kortsiktigt och långsiktigt för en fortsatt överlevnad för våra barn och barnbarn: För oss att vi har allt det där som vi förväntar oss när vi inte tänker på att vi faktiskt kan behöva det en dag.
En bra sjukvård som verkligen finns där för alla utan urskiljning. Tandvård när vi behöver den. Bra och fungerande kommunikationer. Bra och fungerande stadsdelar för alla människor. Ingen segration utan alla har lika värde och behandlas lika och jämställt utan tanke på kön, nationalitet eller samhällsklass.
Kanske måste vi tänka om för framtiden, som t ex 6 timmars arbetsdag och möjlighet till en form av pension, mellan 50 till 60 år, då man i stället kan byta jobb till sjukvården, skolan eller ådringsvården – inte som arbetare utan som medmänniska och stödperson.
Tänker man bara fritt och nytt kan man diskutera detta i oändlighet, förmodligen är det mesta klokt!
Jag upplever att du tänker ganska klokt du också Enn. Det finns många andra också som gör det, men de börjar bli allt sällsyntare och de behövs för mänskligheten och allas vår framtid.
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 19 18:04 #
Den som tänker på andra och inte bara på sig själv har också rätt att vara kritisk.
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 19 19:14 #
Till Ola Berg: Fast poängen i mitt resonemang finns i den efterföljande meningen: ”Att det finns andra som tjänar sviniöst mycket mer på att äga produktionsmedel eller rent av spekulation spelar liksom inte längre samma roll, när prestations- snarare än klassperspektivet har tagit över.”
Comment by Enn Kokk — 2010 10 19 21:51 #
Men det är en poäng utan poäng.
Att äga produktionsmedlen ger inga enkla inkomster. Du måste organisera produktionen så att produktionsmedlen genererar vinst genom att träffa frivilliga avtal med råvaruleverantörer, med distributörer, och med kvalificerat folk som vill byta sin arbetskraft mot pengar. Det är inget annat än arbete. Ett svårt arbete dessutom, förenat med risk.
Den inkomst som ett företag kan ge sina ägare, om det sköts rätt, är helt enkelt välförtjänt.
Och det gäller ju även andrahandsmarknaden för företag (alltså aktier), liksom annan handel med produktionsresurser (som t ex råvaror eller utländskt kapital). Spekulationen är ett arbete som inte genererar oförtjänta pengar.
Men de största vinsterna när företagandet eller spekulationerna lyckas tillfaller omgivningen.
För det första konsumenterna som genom entreprenörernas och kapitalisternas satsningar får nödvändiga varor till ett rimligt pris.
För det andra arbetarna som får en ekonomisk ersättning för sitt arbete som är högre än de hade fått på annat håll.
För det tredje det offentliga som genom att arbetarna avstår sina egna pengar i skatt kan finansiera den allmänna välfärden.
Den minsta andelen är vinsten som tillfaller kapitalisten. Vilket man lätt kan se om man tittar i årsredovisningen för vilket företag som helst.
Så vinsterna som genereras åt kapitalisten tas inte från någon, utan är en belöning för att man först har genererat mycket högre vinster åt konsumenter, åt arbetare och åt det offentliga.
Och vilken vänsteranalys tar med detta i beräkningen?
Comment by Ola Berg — 2010 10 19 22:51 #
Det är ju så det är tänkt Ola och man kan faktiskt se framför sig den gode fabrikören, som tagen ur en pilsnerfilm från femtiotalet, hur han får hjulen att rulla och hur lyckliga alla blir till slut. Men så fungerar inte verkligheten, inte ens kommunala eller statliga versamheter som är uppbyggda på liknande sätt. Det är alltid människorna bakom det beror på. Rätt sorts ledare, med rätt inställning till vad som är viktigt och som dessutom ser till helheten för människan och samhället kan gärna får leda det företaget som jag arbetar i. Tyvärr känner jag inte många som skulle klara att leva upp till det kravet. De är inte lätta att hitta.
Kanske var PG Gyllenhammar, eller Jan Carlsson (SAS) sådana ledare?
En lista på urkassa ledare är betydligt lättare att skriva.
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 20 7:11 #
En utmärkt analys, Enn! Vi är numera via allemansfonder och pensionssystem bl a, kollektivanslutna till kapitalismen allesammans och det vore konstigt om detta inte också skulle få konsekvenser för det politiska tänkandet.
Comment by Mats Rosin — 2010 10 20 10:38 #
Det är en ofruktbar ståndpunkt att arbetarklassen är god, medelklassen (numera) likgiltig och företagare onda. Jag är född in i arbetarklassen, avancerade med hårt arbete till medelklassen och är numera del i ett småföretag. Aldrig förr har jag gjort så mycket för Sverige som nu, till så låg ersättning. Men pengar är inte allt, och har aldrig varit (för oss i alla fall).
Om socialdemokratin ska rekrytera väljare bland de ca 900 000 företagarna får man nog se över verklighetsbeskrivningen. Egen vinning är f ö en stark drivkraft i alla s k klasser, inte minst bland arbetare.
Och Mats Rosin: under vilken period har vi inte verkat i ett kapitalistiskt system? Socialdemokratin hade ju ett mycket vänlig sinnad hållning till storföretagen, så länge dessa anställde en stor del av socialdemokratiska väljare.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2010 10 20 11:25 #
Till Ola Berg: Nu är jag ju generellt inte förespråkare för ett näringsliv utan vinster och privat ägande – det här handlar om något annat, att bärande delar av den gemensamma, i huvudsak skattefinansierade sektorn i växande utsträckning privatiseras.
Att det senare inte är så problemfritt som du försöker göra gällande illustreras av att inte bara vänsterpartister och socialdemokrater ser stora problem med att till exempel friskoleenteprenörer, till och med utan att prestera tillräckligt, stoppar skattepengar som vinst i sina egna fickor. Också Jan Björklund (FP) var ju faktiskt i valrörelsen en bit inne på samma linje.
Min och andra likasinnades iakttagelse på det här området innebär att själva friskolesystemet innebär ett gigantiskt slöseri med offentliga medel och då inte bara i det avseende som berörs ovan. Vi ser ständigt exempel på hur överetablering i den fria konkurrensens namn ödelägger investeringar gjorda i kommunala skolor, som nu måste läggas ner.
Och så får friskoleutbyggnaden framför allt en oerhört farlig social effekt: problemen i problemområdena förstärks, när hyggligt begåvade elever (påhejade av sina föräldrar) röstar med fötterna och väljer skola någon annan stans.
Vinstdrivna skolor har också läghst lärartäthet.
Erfarenheterna hittills av (del)pivatiseringarna inom den gemensamma sektorn leder mig till att vi måste tillbaka till heltäckande offentliga system, som inte bara är gemensamt finansierade (genom skatter) utan också gemensamt drivna. Stat, kommuner och landsting måste återfå rätten att använda medborgarnas skattepengar på ett optimalt sätt och för att inom ramen för dessa offentliga system erbjuda en rimlig valfrihet, en valfrihet som inte främst hsr till syfte att berika enskilda entreprenörer.
När 1990 års socialdemokratiska partiprogram skrevs och antogs, var jag programkommissionens huvudsekreterare. I den programtext som antogs av 1990 års partikongres fanns i avsnittet ”Från klassamhälle till välfärdsstat” följande text, som jag inte skulle ha något emot att dagens socialdemokrati åter tog till sitt hjärta:
”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktigt för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”
Comment by Enn Kokk — 2010 10 20 11:34 #
Till Ann Christin Sandlund: Jag har inte resonerat i termer av ”goda” eller ”onda”. I likhet med gamle Marx försöker jag däremot blottlägga de mot varandra stående intressen som finns i ett kapitalistiskt samhälle.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 20 11:42 #
Mats Rosin skriver något viktigt. Politikerna försöker göra oss till medvetna kapitalister genom att få oss att tro att vi kan bli rika genom t ex pensionssystemet(PPM), men skulle för många lyckas väl där kommer vi att straffas på annat sätt och hur går det för dem som inte lyckas? Och det handlar inte om att dela upp olika grupper i goda eller onda, det är inte människorna det är fel på utan systemet. Det finns väl inget vettigt i att vissa skall kunna tjäna stora pengar på andras behov av omsorg, vård och utbildning. Det är väl något vi alla har nytta av, oavsett inkomst – att just detta skall fungera och erbjudas alla.
Och att det fungerar och fördelas rättvist skall det vara den största möjliga kontroll över och de ansvariga skall kunna röstas bort genom val, eller ställas inför ansvar som vilken Svenssons som helst – inte kunna smita med feta avgångsvederlag och fallskärmar.
Tro inte bara människan gör ett arbete för pengarnas skull – som kapitalisten – utan det finns många exempel på folk som arbetar för låga ersättnngar och gör ett viktigt och bra jobb, t ex inom skola, omsorg och vården. Och som Ann Christin Sandlund skriver ovan, många småföretagare arbetar hårt för låga ersättningar. Jag är själv delvis småföretagare, så jag vet vad hon menar.
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 20 12:43 #
Egen vinning kan vara en bra drivkraft om man vill lyckas i sina mål, men det får aldrig vara egen vinning på andras bekostnad om det ställer till ett elände för de drabbade. T ex Försäkringskassans jakt på besparingar o s v.
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 20 12:48 #
Till Ann Christin Sandlund: Jo, visst har socialdemokratin åtminstone sen 30-talet levt i symbios med kapitalismen. I stället för socialism blev det en kapitalism med mänskligt ansikte. Men det är först de senaste trettio åren som löntagarna blivit direkt kopplade till kapitalismen via nya sparformer och pensionssystemet.
Vi tvingas därför numera i praktiken räkna på ett helt annat sätt än vi gjorde på 70-talet. Och det gäller nog även oss som fortfarande vill kalla oss socialister.
Comment by Mats Rosin — 2010 10 20 13:27 #
Jag håller helt med Enn Kokk här, och den bild av socialdemokratin som målats upp i våra borgerliga media de senaste 20 åren är grovt missvisande.
De flesta av oss som varit med vet vad som åstadkoms mellan åren 1945 och 1985, som för de yngre verkar helt ointressant. De yngre väljarna har en helt annan världsbild än vi som varit med lite längre har, huvudsakligen pga bristen på kunskaper och på att vi numer bara har borgerliga media.
I mitten av 90-talet häpnade jag över mina studenters föreställning om min ungdoms Sverige. De förklarade för mig att min generation hade varit så förtryckta, inga fria val, ingen frihet alls, ja hur vi praktiken bott i en Sovjetstat – ungefär. Verkligheten var ju en helt annan. Mängder av svenskar hade fått en frihet som deras/våra föräldrar inte hade kunnat drömma om, god utbildning, bra jobb, en mycket bättre materiell standard och friheten att välja arbetsplats, eftersom företagen ropade efter arbetskraft. Vi kunde resa ut i världen på ett sätt som våra föräldrar inte ens kunde drömma om när de var unga, av ekonomiska skäl.
Det ofria Sverige de talade om var inte mitt Sverige, var inte min ungdom. Så mitt svar var bara: Konstigt, det där Sverige har jag aldrig levt i.
Sedan lät sig S omvändas till ett nyliberalt parti, att tro på välsignelsen i en massa privatiseringar och i nedskärningar inom offentlig sektor, och det var ett stort misstag, ett som partiet betalar för idag och troligen aldrig mer kan komma ifrån.
Jag skulle vilja säga att det hela började redan då man slutade skriva ut på våra lönebesked vad vi betalade i sjuk-och pensionsförsäkringar och lade över det på företagen under benämningen ”arbetsgivaravgifter”, vilket så småningom ledde till att företagen började betrakta de där försäkringsinbetalningarna som sina pengar vilket gjorde att massor av yngre svenskar kunde övertygas om att Sverige har så enorma skatter.
Sedan har S inte gjort annat än politiska misstag, det ena efter det andra. Jag VAR socialdemokrat, men idag är jag inte det längre. Jag har gett upp om det partiet.
Visst ska vi ha privata företag, visst kan man acceptera att somliga tjänar mer pengar, men det måste ju vara någon rim och reson i ojämlikheten för trots allt, de allra rikaste skulle inte ha något alls om de inte hade arbetande människor som slet ihop företagens vinster. När de dessutom idag använder pengarna till att spela på börsen med, eller köpa tillbaka sina egna aktier, för att de är överfinansierade, istället för att investera pengarna eller höja lönerna till dem som skapar vinsterna, som var vad S troligen en gång trodde att de skulle göra (antar jag), då har vi ett rent vanvettigt politiskt system.
Naturen, Gud, evolutionen har inte menat, eller bestämt att somliga skulle äga alla jordens resurser och att andra inte skulle äga någonting. Att det blivit så, nära nog, och så att mängder av människor förhindras att försörja sig på vad jorden ger, det handlar om regler som skapats av människor, av de rikaste människorna.
Comment by Kerstin — 2010 10 20 14:30 #
Jag tror att vi som skrivit här är ganska överrens och mycket besvikna över utvecklingen.
Frågan är bara om något eller några partier är villiga och kapabla att göra något åt detta – att utan att styra utvecklingen bakåt försöka göra den mänskligare och bättre. Det behövs inte bara eftertanke och versioner utan verkliga förändringar som tilltalar väljarna mer än alliansens skattesänknngar.
Och till och för detta behövs det starka och tydliga ledare.
Frågan är om vi får se något av detta i framtiden?
Comment by Kevin Iversen — 2010 10 20 14:52 #
Enn, jag var kanske otydlig i min korta kommentar. Jag menar verkligen inte att du gör så enkla beskrivningar av ett komplext samhälle. Men det är en retorik som jag ofta hör från socialdemokratiska vänner, och som stör mig. Men som oftast är det hit jag kommer för att läsa lite vettiga kommentarer (och en och annan vanvettig, för all del).
Som socialliberal (numera, vilket inte heller känns helt bekvämt) vill jag definitivt att kapitalismen ska tämjas. Jag hoppades t ex på Tobinskatten. Men det återstår att se om ledarna tänker ta tag i valuta- och annan spekulation.
För övrigt tycker jag att Kerstin skriver många kloka saker, liksom flertalet.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2010 10 20 16:24 #
Till Ann Christin Sandlund: Själv tror jag inte för fem öre på socialliberalismen. Den finns för övrigt i dag knappast i Folkpartiet utan, dess värre, i socialdemokratin, där jag gör allt jag kan för att bekämpa den.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 20 19:03 #
Visst försöker en del politiker/politiska partier få oss att bli ”småkapitalister” – har alla glömt allemansfonderna – men de Meidnerska löntagarfonderna innehöll ju samma ideologiska biverkan!
Comment by Jean — 2010 10 20 22:35 #
Till Jean: Fast i fallet löntagarfonderna – vad man än anser om dem – handlade det ju faktiskt om överflyttning av makt från kapitalägarna till löntagarkollektivet.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 21 8:08 #
Till Enn: Det var inte en fråga om att i grunden flytta makt från kapitalägare till löntagare. Löntagarfonderna var en omväg via börsen. Omvägen betyder att löntagarna inte har makt genom sin ställning som löntagare utan som aktieägare. Löntagarna ska plötsligt behöva ta hänsyn till hur utdelningar och aktiekurser påverkas av deras beslut.
Comment by Jean — 2010 10 21 14:27 #
Till Jean: Likväl var ju åtminstone den ursprungliga tanken att löntagrna som kollektiv (inte individuellt) till och med skulle kunna tänkas få majoritet i stora aktiebolag.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 21 14:30 #
Enn: Men är verkligen privat drivna verksamheter otillräckliga på det sätt du beskriver?
Varför blir de då valda? De offentligt drivna finns ju kvar som alternativ?
Comment by Ola Berg — 2010 10 21 17:15 #
Till Ola Berg: För den enskilde eleven eller den enskilda familjen kan förvisso privata verksamheter utgöra lockande alternativ. Men ser man till helheten, blir resultatet – som vi har sett – lätt nog både social segregering och ineffektiv, det vill säga kostnadskrävande resursallkokering. Därför måste man begränsa valfriheten.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 21 21:51 #
Till Enn K.!
-Jag skulle vilja ”prata” med Dig om Curth Hson Nilsson (Kurt-Hugo Nilsson) f.d. journalist på NSD
Comment by Cuno B — 2010 10 22 13:03 #
Till Cuno B: Jag kände honom inte och har aldrig träffat honom men förstod så småningom att det var han som var signaturen Kapten Curth i Alla Tiders Seriejournal.
Du kan ju starta med att berätta vad du vill, förslagsvis på mejl, på adressen (där du sätter in mitt för- respektive efternamn) förnamn.efternamn@telia.com.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 22 15:54 #
När man hör talas om denne Ilja Batjlan frågar man sig varför han blev politiskt engagerad i just S, jag tycker att det finns partier som skulle ligga närmare ideologiskt.
Comment by lasse — 2010 10 28 10:53 #