Melodikrysset nummer 41 2010

16 oktober 2010 12:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.