I morse var jag med i Godmorgon, världen!
8 augusti 2010 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarerJournalisten Bengt Lindroth har under sommaren i ”Godmorgon, världen!” kört en serie om de politiska partierna och deras musik.
I morse var det Socialdemokraternas tur. Och som expert/intervjuobjekt medverkade jag.
Jag känner Bengt sen vår gemensamma studenttid i Uppsala, och han visste alltså utan att särskilt behöva forska om saken, att vår lägenhet i Uppsala rymmer Sveriges största samling av politisk musik, med tonvikt på socialdemokratisk och annan vänstermusik.
Bengts presentation av socialdemokratins musik inleddes med två självklara nummer. Först ”Internationalen” i en kongressupptagning, där man kunde höra Gunnar Strängs kraftfulla stämma. Sen, på mitt förslag, ”Arbetets söner” med text av Henrik Menander men med musiken – så typiskt för den tidiga arbetarrörelsen – lånad från en redan känd sång, i det här fallet Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms dikt ”Vindarnas kör”.
Bengt berättade också om hur det i arbetarrörelsens tidiga bildningssträvanden fanns en ådra att vilja förädla arbetarklassens musikaliska smak och anförde som musikaliskt exempel Richard Sandlers tonsättning av en dikt av Heinrich Heine.
Men de puristiska och förädlande strävandena slog aldrig riktigt rot bland arbetarna – det fanns ju för övrigt en annan och mer vital ådra inom arbetarrörelsen att i stället låna musik från populärmusiksfären. Och även om det också i arbetarrörelsen, bland annat i Musikerförbundet, fanns strömningar som gick mot den ”fördärvliga” jazzen, vann jazzen kampen om själarna inte minst inom arbetarrörelsen. Som ett slags illustration spelade Bengt Lindroth Arne Domnérus’ – själv sosse; jag har skrivit om detta – framträdande på ett SSU-läger med en jazzig version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind” (som jag förresten tog med i min sångbok från 1970, ”Upp till Kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”).
Ett av uppslagen till det här programinslaget fick Bengt Lindroth från mig: Jag spelade Thore Skogmans ”Härliga värld” – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – för honom, och han bandade av den. Thore var sosse – det berättade jag också för Bengt.
Så det var faktiskt dubbelt kul att han i programmet hade tagit med en kongressbandning av Thomas Östros sjungandes Thores ”Bergsprängartango i Gällivare”.
De musikaliska inslagen på partievenemangen (s) tar sig självfallet ständigt nya uttryck. På 1960- och 1970-talen ställde nästan alla kända artister upp för Socialdemokraterna, men även om detta inte är lika vanligt i dag, kunde Bengt Lindroth från almedalsveckorna nämna politiskt motiverad mötesmedverkan (s) av Marit Bergman – ”soldat i vår armé” enligt Mona Sahlin – och Moneybrother.
Avslutningsvis gjorde han ett nummer av Mona Sahlins kända vurm för Bruce Springsteen – på den punkten är jag för övrigt av samma ståndpunkt som Mona.
Fast jag tyckte att Bengt lite i onödan suddade till bilden av Springsteen. Visst är det sant att många, med sins emellan ganska olika politisk uppfattning, gillar Springsteen här i Sverige, men med amerikanska mått – och det är ju de som gäller – hör han hemma på Demokraternas vänsterkant. Välkänt är det att han, tillsammans med den kände vänsterikonen Pete Seeger, hyllade Barack Obama i samband med dennes installation i presidentämbetet och att de då tillsammans sjöng Woody Guthries ”This Land Is Your Land”.
I Lindroths programinslag fick vi höra en annan sång, ”Pay Me My Money Down”, som är ett lika gott vittnesbörd om Springsteens politiska hemvist inom det som med amerikanska mått mätt är vänstern. Den finns på Springsteens Seeger-CD ”We Shall Overcome” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.
“Pay Me My Money Down” är ändå ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (redaktör, förord av Carl Sandburg): “The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish’ bok med slavsånger från Georgia.
Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.
* * *
”Godmorgon, världen!” går i repris i kväll, söndag, klockan 23.35 i P 1. Det inslag jag skriver om ligger ganska tidigt i programmet.
15 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ska försöka lyssna på programmet ikväll!
Comment by Ilona — 2010 08 08 14:36 #
Hej!
Jag hörde dig på radion i morse.
Arbetarrörelsens främsta kampsång
är utan tvekan ”Vi bygger landet”.
Comment by Rustan Rydman — 2010 08 08 18:44 #
Till Rustan Rydman: Den svenska texten ligger mycket nära en norsk förlaga, men till Norden kom den närmast från Österrike. Melodin är känd som en rysk rödgardistmarsch. Kolla mer under Kulturspegeln, Sångtexter.
Comment by Enn Kokk — 2010 08 08 20:13 #
Till Enn, det går ju att lyssna via nätet också
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=438
Programmet ligger kvar på SR:s hemsida för lyssning under 30 dagar.
Comment by HO — 2010 08 09 7:06 #
Till Hans O Alfredsson: Jag har redan utnyttjat den möjligheten. När min hustru kom hem i går kväll, hade hon inte haft möjlighet att höra mig i direktsändning, så vi letade reda på mitt specifika inslag på nätet.
Comment by Enn Kokk — 2010 08 09 9:46 #
Jag har också lyssnat. Det är förnämligt att lyssna när man vill och kan. Och kul att höra din röst.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2010 08 09 10:34 #
jag tycker nog att det har tagit sig ordentligt med kvaliteten på artister på centrala partiarrangemang de senaste åren. Ett tag var det ju bara Plura som var något mer framstående. Men som du nämner Marit Bergman (som sjöng ”I will always be your soldier”) och Moneybrother i Almedalen de senaste åren. Och Miss Li på kongressfesten i höstas.
Trots att jag är ganska svag för politisk musik så föredrar jag nog den här sortens artister. ”I will always be your soldier” är ju ingen politisk sång egentligen, men i sammanhanget som förband till socialdemokraternas partiledare blir den ju det. ”Your” behöver ju inte heller vara ”din” utan också ”er” om man föredrar att sätta fokus på parti snarare än ledare.
Men jag ska lyssna på webben.
Comment by Fredrik Jansson — 2010 08 09 11:18 #
Till Fredrik Jansson: Miss Lis framträdande skrev jag själv om när det begav sig.
Fast också politisk musik kan göras på många olika sätt. I programmet spelades Dompans jazziga version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind”, som ju faktiskt har politisk text – också sådana kan se ut på många sätt.
Och jag har en skiva där den amerikanska sångerskan Ani DiFranco och hennes band gör Joe Hill och ”Internationalen” på ett helt fantastiskt sätt.
Comment by Enn Kokk — 2010 08 09 12:32 #
Till Ann Christin Sandlund: Ja, så här är det ju. Människor som man har lärt känna genom deras bloggar kan man ändå inte riktigt föreställa sig ens om man har sett foto på dem. Rösten saknas till exempel. Och det finns mycket annat.
Comment by Enn Kokk — 2010 08 09 12:55 #
Dompans version var fantastisk. Apropå SSU-läger så spelade ju bland annat Timbuktu (partimedlem) och Miss Li på SSU:s valläger som precis ägde rum i Strömstad.
http://www.ssu.se/index.php?option=com_content&view=article&id=2094&Itemid=221
En annan sosse som använder sig av musik i politiken är ju riksdagskandidaten Evin Cetin som har en ganska OK kampanjlåt i Medina & Vanessa Liftings ”Se mig för den du e”
http://evincetin.se/
Dessutom sjöng ju Östros en habil version av Elvis’ ”In the gehtto” på kongressfesten. Han är visserligen väldigt ”gubbig” för sin ålder, men har en helt OK pipa för att vara politiker.
Comment by Fredrik Jansson — 2010 08 09 19:33 #
Hej Enn,
Ser först nu, efter segeltur i Finsk viken, att du kommenterat mitt radioinslag där du medverkade, i P1:s Godmorgon Världen!, om socialdemokraterna och musiken. Jag gläds verkligen och tackar för dina som alltid så kunniga tilläggskommentarer. Du tycker dock att jag lite ”i onödan suddade til bilden av Springsteen”. Hmm, jag kan väl på sätt och vis förstå dig, men låt mig förklara hur jag tycker man också kan se saken. För det första: på samma vis som Mona Sahlin i slutet av inslaget ville partipolitiskt ”monopolisera” Springsteen genom att skämta om att hon frågat ifall han ville ingå i partiets VU, så önskade jag småretas med eller ifrågasätta Monas och partiets omskrivna Springsteen-vurm. Sånt må vara tillåtet i den här sortens lättsammare inslag. För det andra: den som lyssnade på radioinslaget några söndagar tidigare om moderaterna och musiken hörde bl a Kristina Axén-Olin säga att också hon är Bruce S-fan. Av Gunnar Bergdahls enkät 2009 om riksdags- och regeringsledamöternas musik- och kultursmak framgår dessutom att Bruce S. har supporters i andra riksdagsgrupper än socialdemokraternas. T ex fp:s tidigare partisekreterare m m Johan Persson. Men i sanningens namn; hos socialdemokraterna är de flest. S är Bruce Springsteen-partiet framom andra. För det tredje: det faktum att Bruce S. i sin egen musik, alltså inte när han markerar sig genom att sjunga Pete Seeger osv, ofta tar upp teman som traditionellt -eller slentriansmässigt- tilltalar just vänstern, gör honom inte automatiskt till ”svensk socialdemokrat”. Också en Johnny Cash har sjungit om utanförskap, men har trots det politiskt ofta sorterats eller själv definierat sig in i högerlägret. Toby Keith, i samma genre som Bruce S. och superstor i USA men tämligen åsidosatt i Sverige, kan också sjunga om den lilla, tilltufsade människan, men hörde till Bushs och Irakkrigets anhängare innan han i senaste valrörelse backade ur och istället talade väl om Obama. Kort sagt: det är ibland vanskligt att försöka sätta allt för skarpa (svenska) partipolitiska etiketter i pannan på amerikanska artister. Vindarna blåser på annat vis där borta. För det fjärde: den riktigt goda och stora musiken står alltid för sig själv, utan stöd av politiken, tycker jag. I annat fall känns den inte stor.
Vilket inte hindrar att ibland tvinnas de två ihop, musik och politik, i både lyckade och misslyckade kombinationer. Då är det skönt att veta att Enn Kokks musiksamling och kunskaper finns! Härligt. Fortsätt länge till.
Comment by bengt lindroth — 2010 08 16 20:27 #
Till Bengt Lindroth: Min enkla poäng är att Springsteen kanske inte ska mätas med svenska utan med amerikanska politiska mått, och då hör han hemma på Demokraternas vänsterkant och varken hos Socialdemokraterna eller något annat svenskt parti. Men naturligtvis är det, med svenskt perspektiv, intressant att notera också det du skriver, nämligen att han har beundrare över ett ganska brett politiskt fält, dock flest bland socialdemokrater.
Comment by Enn Kokk — 2010 08 20 15:49 #
Själv upprördes jag över hur skamlöst partiskt SR P1 är. Hur kan man mitt under pågående valrörelse få för sig att sända socialdemokratiska kampsånger på bästa sändningstid? Skall detta föreställa public service i en demokrati, eller betraktar man sig fortfarande bara som en propagandakanal i ett socialistiskt paradis? Jag trodde i min enfald att Sveriges Radio skulle växa ur det där, efter hand som 68-vänstern gått i pension.
Comment by Viking — 2010 09 08 22:17 #
Inslaget med socialdemokratiska kampsånger ingav mig bara obehag. Sorgligt att radion fortfarande inte har mer respekt för demokratin i Sverige, efter 70 år av socialdemokratisk dominans.
Comment by Viking — 2010 09 08 22:24 #
Till Viking: Men samtliga riksdagspartier har ju fått var sitt lika långt inslag med sina sånger. Skulle det då inte vara demokratiskt att också socialdemokratin fick sina sånger spelade?
Comment by Enn Kokk — 2010 09 08 22:35 #