Pondus, nu hos Egmont Kärnan

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden har nu även Pondus tagits över av Egmont Kärnan.

Det borde kunna gå vägen, eftersom större delen av innehållet har ungefär samma målgrupp, serieläsare som gillar ganska grovkornig humor. Huvudserien, norrmannen Frode Øverlis ”Pondus”, och samma tecknares ”Inrutat” anger ramen: öl, fotboll och damer. Eftersom det handlar om en serie i familjeseriegenren, förstår man därav att gränserna är annorlunda nu än på ”Blondies” tid.

Ytterligare två inslag förstärker det här lite grovkorniga intrycket av tidningen: dels Thomas Olssons serie ”Rogert”, dels, och framför allt, Hans Lindströms teckningar, publicerade under rubriken ”Lindström”.

Torbjørn Liens ”Kollektivet” vetter också lite åt det grovkorniga hållet, men dess stil är inte riktigt densamma. Och varför Mads Eriksens ”m” har fått utrymme begriper jag, som jag tidigare har skrivit, inte alls. Inte heller Niklas Erikssons ”Carpe Diem”, en serie med enbildsstrippar, hör, trots att den inte är så tokig, ändå riktigt hemma i den kategori jag skulle vilja ha renodlad. Lars Lauviks ”Uppkast” är allmänt umbärlig, och Peter Torséns ”Mitt Walter Ego” ännu mer umbärlig.

Vore jag redaktör för Pondus, skulle jag alltså renodla det drag som finns hos ”Pondus” och ”Lindström” samt även ”Rogert”.

Med Elsa Beskow i en svunnen värld

Elsa Beskow är utan tvekan en av Sveriges bästa barnboksillustratörer; dessutom har hon skrivit många fascinerande berättelser för barn. Jag skriver i presens trots att några av hennes bildsagor nu är sekelgamla.

Jag mötte henne i mitt nya land Sverige, när jag skulle lära mig läsa svenska med hjälp av småskolans läsebok ”Vill du läsa?” Många av hennes bilder och texter där gjorde ett outplånligt intryck på mig, och jag har därefter fortsatt att älska framför allt hennes bildvärld.

Böckerna om tanterna Grön, Brun och Gredelin samt Farbror blå och om deras skyddslingar Petter och Lotta hörde inte till det jag läste som liten, och det var kanske tur: Klass- och erfarenhetsmässigt ligger de mycket långt från det samhälle, som kom att bli mitt i efterkrigstidens Sverige.

Numera, när jag bor halva året i lilla Öregrund, hittar jag där gatstumpar och hus som en smula påminner om dem jag hittar i ”Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1918); Öregrund var i början av förra seklet en småstad med låga hus – på somrarna levde den lilla staden upp genom,sitt badortsliv.

Elsa Beskows lilla stad är mycket liten även den, och där lever, bakom ett plank över vilket ett päronträd sträcker sina grenar, de tre tanter, som den lilla stadens invånare har döpt efter färgen på deras klänningar. Tillsammans med hunden lilla Prick lever de där i sin småborgerliga idyll, med kopparkrukor och trasmattor i köket och med fina möbler i kammaren.

Tvärs över gatan bor deras vän Farbror Blå.

Men i Elsa Beskows bilderboksvärld finns också det främmande och avvikande, i den här boken i skepnad av en positivhalare som rövar bort lilla Prick.

Tanterna börjar leta efter lilla Prick och råkar på vägen, när de har delat på sig för att gå olika avtagsvägar, ut för den ena oväntade händelsen efter den andra.

Nu förs också två fattiga barn, Petter och Lotta, in i handlingen, till att börja med för att de har tappat hela 50 öre och nu är rädda för att gå hem till Tvätt-Kristin, som inte är deras mor men tar hand om dem.

Petter och Lotta, som får en ny 50-öring av Tant Brun, blir också de som hittar Prick hos positivhalaren och släpper ut hunden ur hans säck medan han sover. Barnen hjälper till med att återfinna de försvunna två tanterna, och så slutar äventyret med ett hejdundrande kalas, i vilket deltar också Farbror Blå, Prick och den katt tant Grön hittade uppe på den höskulle, där hon hade letat efter Prick.

Därefter lägger Elsa Beskow på ett ännu lyckligare slut: Petter och Lotta får stanna hos de tre tanterna och kläs upp i skinande fina nya kläder. Så enkla adoptioner var nog knappast möjliga heller då den här sagan först publicerades.

Elsa Beskow fortsätter att blanda idyll och äventyr i ”Petter och Lotts på äventyr” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1929).

Idyll-linjen förstärks av att tanternas nya katt, som har döpts till Esmeralda, får tre ungar, den vita Murr, den svarta Kurr och vit- och grårandiga Misse. Dock kan bara en av kattungarna få stanna, och det blir Murr – de andra två ska ges bort. En av dem, Misse, tas genast emot av Beata som arbetar i Farbror Blås kök – märk att det här är en saga från en tid då man inte ens hade skattesubvention för att hålla sig med piga!

När tanterna nästa dag far med Farbror Blå till marknaden, får barnen en idé: Tvätt-Kristin, som de hade bott hos, skulle kanske bli mer snäll om hon erbjöds en kattunge och dessutom en korg kakor. Kristin blir först rädd, när Prick skäller på henne, men sen blir hon godlynt och bjuder till och med på våfflor.

Därefter händer en rad oväntade äventyr: barnen hamnar av misstag hos mjölnaren, Prick kommer bort igen, de möter en sotare i skogen och missförstår hur vägen hem går, de badar i en bäck och berövas sina kläder av en gumma med nästan häxlikt utseende, de träffar alldeles spritt språngande nakna – intreessant i en bilderbok från 1929 – en vedhuggare, som tar med dem hem, där de utrustas med alldeles för stora kläder. Sen hamnar de på marknaden och får bland annat uppträda i manegen ridande på en björn. Tanterna och farbror Blå finns förstås i publiken, så Tant Gredelin svimmar, och Farbror Blå rusar fram och rycker dem ner från björnene rygg!

På hemvägen hotar Farbror Blå dem med riset, men han veknar när han får höra, att de har gjort en god gärning hos Tvätt-Kristin.

Så dan därpå får barnen följa med till marknaden och åka karusell.

Elsa Beskows bilder är som alltid vackra, detaljmättade och fascinerande, men jag skulle vilja testa på några av dagens barn i bilderboksåldern, hur de reagerar på de egendomliga kläderna och delvis avvikande miljöerna. Och jag konstaterar: bilderböcker med så mycket text görs knappast längre i våra dagar. Hur reagerar dagens barn på det?

Snedvinklad Wikipedia-information

Lite av en slump kom jag att på Wikipedia kolla, vad det stod om mig själv. Den ganska korta personpresentationen utmärker sig framför allt av märkligt utvalda detaljer:

”År 2001 skrev Kokk boken Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen, om det svenska försvarets underrättelseorganisation Informationsbyrån (IB) kontrollerade och registrerade kommunister, även under 1970-talet. Han samarbetade nära med den östtyske spionen Björn Jensen.”

Den första meningen innehåller helt korrekt information.

Den andra är i ett slags mening också korrekt, men påhängd på det här viset på den första, leder den tanken helt fel. Min IB-utredning (liksom min i flera böcker och småskrifter väl vidimerade antikommunism) har inget att göra med mitt samarbete med Björn Jensen.

Jensen, en före detta reklamman med en stark ådra för satir i kortform, levererade, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), uddiga och roliga kortisar till ledarsidans avdelning Korta meningar. Jag, lika lite som någon annan på socialdemokratiska partistyrelsen, för vilken han gjorde en del andra småjobb, hade någon aning om att han dessutom var östtysk agent. Det har jag också berättat för säkerhetspolisen i samband med att hans verksamhet avslöjades.

Så varför innehåller då den här minimala personinformationen på Wikipedia just den här ganska perifera informationen? Vem kan ha valt ut just det här för publicering, och varför?

Eftersom det lilla som finns där om min person därefter också innehåller uppgifter om min kritik av Mona Sahlin inför valet av ny socialdemokratisk partiledare, får jag en stark känsla av att faktaurvalet har gjorts av någon som inte är anghängare av vare sig Enn Kokk eller socialdemokratin.

* * *

Meningen om mitt ”samarbete” med den östtyske spionen Björn Jensen har nu tagits bort från Wikipedia.

Melodikrysset nummer 9 2010

I dag fanns det flera frågor som jag fick brottas rejält med innan jag kom på svaren, men till slut lyckades jag ändå lösa hela Melodikrysset.

Det började redan med första frågan: Vem var det som sjöng ”Andalucia”? Först när jag fick ledbokstäver och kunde sluta mig till förnamnet gick det upp för mig, att den som sjöng var Anna Book.

Inte heller mindes jag ”Som en vind” från Melodifestivalen 1990. Men Google hjälper eller hur man nu säger i den kristna värld där Edin-Ådahl hör hemma.

Att det är Benny Andersson som har komponerat ”Om och om och om och om igen” är ju inte så svårt, men vad var det för dansband som misshandlade hans låt? Jag lyssnar praktiskt taget aldrig på dansband, men efter lite mer googlande fick jag svaret: Torgny Melins.

Idol har jag heller aldrig sett på, så mina kunskaper om Eric Grönwall är ytterst begränsade. Men låttiteln, ”Higher”, hjälpte mig att hitta honom.

Det dröjde också länge innan jag lyckades lösa L 10 och V 15, som är sammanflätade i varann. Slutligen kom jag ändå på att gruppen vi hörde skulle skrivas The Mar-Keys, och att den hade sjungit in den aktuella låten, ”Mustang Sally”.

Den kanadensiska sångerskan kände jag inte igen, inte heller låten som jag fortfarande inte vet titeln på. Men eftersom jag nu hade lly, borde hon heta Nelly, och ja, Google hjälper: Nelly Furtado, född 1978.

Resten klarade jag å andra sidan spontant. (Jag har sen kontrollgooglat och tagit fram årtal och annat sådant.)

”I min blommiga blå krinolin” förekom i Hasse Ekmans film från 1958 ”Jazzgossen”, som ju handlar om frontfigurer i en betydligt äldre svensk nöjesvärld. Melodin är dock ursprungligen inte svensk utan heter i original ”In My Sweet Little Alice Blue Gown”.

Om Josefin som hade en symaskin satt vi ungar och sjöng på verandan i Juniskär, när jag gick i småskolan. Så jag vet att med denna ”uppfinning”, för att citera Anders Eldeman, kunde Josefin sy.

Vi fortsätter på den textila linjen. I Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Det fabricerade materialet, för att åter igen citera Eldeman, var alltså tyll.

”Where Or When” sjöng Rod Stewart i duett med Lisa Ekdahl.

På det hade Eldeman påpassligt nog lagt in en platsbestämning. Om man känner igen ”Förälskad i Köpenhamn”, som förekom i en film med Siw Malkmkvist 1960, kan man sluta sig till att det efterlysta landet heter Danmark.

Under Kulturspegeln, Sångtexter, ovan hittar man bland annat ”Sexteen Tons”, detta för att jag där har samlat företrädesvis politiska och samhällskritiska texter – kolla själva texten där, får ni se. Merle Travis skrev låten 1946 och fick en hit med den året därpå; själv gillar jag också The Weavers’ version. Men här i Sverige blev den känd främst genom den insjungning Tennessee Ernie Ford gjorde 1955 och så förstås genom Cacka Israelssons version på svenska året därpå, ”Sexton ton”.

Jag är ju inte religiös, men i den oändliga och bistra vinter vi nu lever var det en lisa att höra psalmen ”I denna ljuva sommartid”, även om vi den här gången inte hörde orden utan bara melodin, tolkad av Sone Banger.

Ack, vore vi där!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Till Amanda with love

Birgitta har varit på UNICEF-möte i Montreux, Schweiz, den här veckan. I måndags flög hon till Genève, men väl nästan där fick planet återvända till Arlanda på grund av tekniskt fel. Sen blev det ny flygtur till Genève och därefter tåg sista biten.

I torsdags återvände hon hem men i stort sett bara för att ställa in väskan hemma i lägenheten. Vi skulle nämligen på konsert i Stockholm på kvällen.

Vi skulle lyssna på Sportlovsorkestern, bestående av ungdomar från Stockholms län – orkestern kallas även för STORK, Stockholms läns ungdomsorkester. En av musikerna var vår Annas 15-åriga dotter Amanda Berger Kettner, som på kort tid har slagit alla med häpnad i två olika men kanske ändå inte helt olika genrer. Först vann hon, själv högstadieelev, en riksomfattande matematiktävling, där även gymnasister deltog. Sen har hon helt plötsligt blivit en allt skickligare violinist – som uppmuntran har hon av Annas pappa Bengt fått hans gamla fiol, som också har restaurerats. Sina olika färdigheter utvecklar hon, trots sin ringa ålder, nu i gymnasiet – den unga damen fick nämligen hoppa över en klass i grundskolan.

Orkestern, med Merete Ellegaard som dirigent och kursledare, hade övat in ett program med brett spektrum. Allt var väl inte perfekt – jag har med förlov sagt hört Johann Sebastian Bachs ”Air” spelas vida bättre – men annat var hörvärt och en del riktigt bra. Det började med Edgar Elgars ”Pomp and Circumstance” och fortsatte med fyra danser ur Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsvit”. Vidare spelades första sviten ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”, ”I Bergakungens sal”, och en balettsvit med danser av Dimitri Sjostakovitj.

Sist i programmet låg ett en smula avvikande, dock knappast för ungdomarna i orkestern, stycke, en svit av Howard Shore ur ”Ringens Herre”. Violinisterna hade under programmets gång fått växla med varann i rollen som konsertmästare, och nu var det Amandas tur.

Hon skötte sitt värv med den äran, och när familjen samlades nedanför scenen, Anna med en stor bukett vita rosor till den svartklädda Amanda, och hon dröjde, hojtade jag i riktning mot henne:

– Konsertmästarn!

Då kom hon och fick kramar och tack.

Sen, när vi skulle åka hem och jag hörde att Amanda och några av de andra skulle gå ut och äta, kunde jag inte låta bli att släppa lös min fritt galopperande humor:

– Va, ska du som är konservmästare äta på restaurang?

Men allvarligt talat: Det är jätteroligt att unga på det här sättet uppmuntras att odla sina talanger och visa upp dem inför publik och dessutom i en så fin lokal, Rikskonserters konsertsal från 1878 på Nybrokajen 11.

Folkton och visor med Sofia Karlsson

Jag började lyssna på Sofia Karlsson när hon började göra visplattor, men jag har senare upptäckt att hon egentligen debuterade som folkmusiker och som sångerska i den genren.

Först förra året hittade jag hennes redan 2002 utgivna CD ”Folk Songs” (Amigo AMCD 748) – och fann glädje även i den. Utöver att sjunga spelar hon där härjedalspipa och tvärflöjt och som mycket kompetenta medmusiker har hon Harald Haugaard, viola och violin, Esbjörn Hazelius, sång, cittern och violin, Johan Herdin, tenornyckelharpa, och Leo Svensson, cello.

Musiken på CDn är i huvudsak traditionell svensk folkmusik, men också norskt och danskt material förekommer. Här några spår som särskilt har vunnit mitt gillande: ”Sion klagar”, koral efter Finn-Karin, här dock i bearbetning av Lena Willemark och Eva Rune, ”Polska från Äppelbo”, en traditionell instrumentallåt från Dalarna, ”Om dagen”, en visa, framförd med stämsång, efter Alida Grönlund i Vilhelmina, och så den danska ”2. brudestykke”. ”I denna ljuva sommartid” förekommer i två varianter, av vilka jag mest gillar leksandsvarianten.

”Om dagen” förekommer också på dubbel-CDn med Sofia Karlsson ”Det allra bästa 1999-2009” (Amigo 927, 2009).

Den har uppenbarligen getts ut bland annat för att Sofia har övergett Amigo för ett annat bolag, detta för att Amigo i Bonniers ägo gav allt mindre svängrum åt sina artister. (Nu har Amigo skilts från Bonniers, så vi får väl se vad som händer när det fortsättningsvis åter står på egna ben.)

Den första av de båda CDna, den där ”Om dagen” finns, är en samlingsskiva med material från Sofias olika CD för Amigo. Från Dan Andersson-CDn ”Svarta ballader” kommer till exempel ”Jag väntar” med musik av Gunnar Turesson, ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, ”Jag har drömt” med musik av Sofia Karlsson och så ”Till min syster” vars musik Dan Andersson själv skrev.

Den mer allmänna vis-CDn ”Visor från vinden” har fått bidra med till exempel Peps Perssons ”Jag spelar för livet”, här med fint folkmusikarr, Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”, Esbjörn Hazelius’ instrumentala ”Valsen till mig” och Fred Åkerströms, Inger Hagerups och Finn Kalviks ”Två tungor”.

Sofia Karlssons eget material från CDn ”Söder om kärleken” visar sig hålla påfallande bra i jämförelse: ”Dina händer Göteborg”, ”Visa till kärleken”, ”Skärmarbrink” och ”Stjärnor över Asahikawa”.

Är ni inte tidigare förtrogna med Sofia Karlssons sångkonst, är den här första CDn en inte oäven introduktion, och har ni som jag alla originalskivorna, finns det faktiskt ändå ett skäl att skaffa ”Det allra bästa 1999-2009″: CD nummer två.

Ett och annat på den har visserligen tidigare getts ut på samlingsskivor, till exempel den fina insjungningen av Olle Adolphsons ”Helga Andersson” (på Adolphson-CDn ”Dubbeltrubbel”, ”Frid på jord” på julskivan ”Jul i folkton” och den inte riktigt lika lyckade (Nina Ramsbys nya tonsättning) ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding på Cornelis Vreeswijk-covern ”Poem, ballader och lite blues – återbesöket”.

Men framför allt innehåller CD 2 en del tidigare inte utgivet material, som verkligen är värt att skaffa. Två sådana fullkomligt suveräna nummer är Thorstein Bergmans tonsättning av Dan Anderssons ”Minnet” och Sofia Karlssons egen ”Näktergalen”.

Fler sådana lyckade, tidigare inte utgivna spår är Cornelis Vreeswiks ”Telegram för Lucidor”, Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, en politisk sång även om den ibland spelas av dansband, och Lars Forssells och Boris Vians ”Jag står här på ett torg” – även om jag tycker att Ulla Sjöbloms gamla insjungning är ännu ett strå vassare.

Annat, som Anders Glenmarks och Niklas Strömstedts ”När du andas” (med Glenmark själv på bas) är jag inte riktigt lika imponerad av, men den här dubbel-CDn innehåller alltså så pass mycket bra extramaterial att den är värd pengarna även för den som har de flesta av Sofia Karlssons plattor.

Eric Bibb hyllar Bukka White

Booker T Washington White (1906-1977), känd som Bukka White, var deltabluesartist – sångare och gitarrist – från Houston, Mississippi. Han debuterade på skiva 1930 och fick ett genomslag med ”Shake ’Em Down” medan han satt av ett straff på Parchman Farm för att ha skjutit en annan man i låret. Han blev en av dem som i fängelsemiljö upptäcktes av John Lomax, och bland annat som en följd av detta fick han göra nya plattor när han kom ut igen. Både den nämnda låten och andra kända låtar av honom, till exempel ”Parchman Farm Blues”, finns i min stora kollektion av amerikansk bluesmusik – där finns också hans ”Fixin’ to Die Blues”, som Bob Dylan hade med på sitt debutalbum. Det senare bidrog för övrigt till att Bukka White på 1960-talet fick en renässans som bluesartist. Han var då industriarbetare i Memphis men fick nu göra nya plattor och börja turnera igen.

Eric Bibb, som jag tidigare har skrivit om – han har bland annat bott och gjort skivor i Sverige – har nu, hemma i USA, gjort en CD tillägnad Bukka White, ”Booker’s Guitar” (Telarc TEL-31756-02, 2009).

Bibb berättar där historien om hur Bukkas – eller Bookers som han konsekvent skriver – gitarr kom i hans väg, men det märkliga med den här annars mycket hörvärda skivan är att Bibb undviker att spela Bukkas låtar. I stället närmar han sig Bukka med ljudbild och miljöer och temata. Ibland kan de namn Bibb nämner – till exempel B B King som var Bukkas kusin – ha ett självklart samband med föremålet för den här skivan, men också många andra namn dyker upp: Bob Gibson, Fats Domino och Taj Mahal.

Detta ska inte tolkas fel. Eric Bibb har med något enstaka undantag (Blind Willie Johnson’s ”Nobody’s Fault But Mine”, en mycket stark låt) själv skrivit sångerna på den här CDn, och de har i flera fall trådar till Bukka Whites liv och verk. Ett par exempel är den instrumentala ”Train From Aberdeen” (alltså Aberdeen i Mississippi) och ”New Home” (med snyggt gitarrspel och gott stöd av Grant Dermody på munspel).

Annat värt att särskilt nämna: ”With My Maker I Am One” (som har religiös text), ”Tell Riley” (Riley = B B King) och ”A Good Woman” (tolvsträngad gitarr plus munspel).

En rövarhistoria

Jean-Luc Godards ”En rövarhistoria” (”Bande à part”, 1964) anses vara en av de främsta filmerna inom den franska nya vågen.

Den här filmens Odile (Anna Karina) är möjligen i filmens begynnelse mer naiv än amoralisk, men den rövarhistoria hon dras in i av de mer kriminellt lagda Arthur (Claude Brasseur) och Franz (Sami Frey) har en ganska amoralisk handling. Odile nämner för Franz att hennes tant Victoria (Louisa Colpeyn), i vars villa utanför Paris hon bor, där förvarar en mycket stor summa pengar. Franz och kompisen Arthur övertalar henne snart att delta i en kupp i avsikt att beröva tanten pengarna.

Arthurs farbror (Ernest Menzer), som också vill åt pengarna, får dem att forcera sina planer. Allt detta keder till ett händelseförlopp med både våld och ond bråd död – exakt vad som händer vore det dock synd att avslöja för tillkommande tittare.

Trots att filmen verkligen inte saknar dramtiska handlingsförlopp, upplever jag den ändå inte främst som en spänningsfilm. Filmen är full av poser och inlagda scener som står alldeles för sig själva, alltsammans filmat i svart-vitt. Exempel på detta är de huvudagerandes tysta minut på ett café, loppet (på tid) genom Louvren och dansscenen till musik av Michel Legrand, den som har fått en uppföljare med Uma Thurman och John Travolta i Quentin Tarantinos ”Pulp Fiction”.

Godard har själv karaktäriserat filmen som ”Alice i Underlandet” möter Franz Kafka, men egentligen har den väl varken Carrolls osannolikhet eller Kafkas svärta. Snarare bärs den upp av den sällsamma blandning av slump och poser, som är så karaktäristisk för fransk film från den här epoken.

Cornelis live 1981

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) gjorde många fantastiska låtar och gav ut ett antal mycket hörvärda skivor. Eftersom han ständigt var i penningnöd, gav han däremellan också ut umbärliga skivor – även om de flesta av dem innehöll åtminstone några guldkorn.

Exploateringen av hans verk har fortsatt efter hans allt för tidiga död: det har kommit både samlingsskivor och nya plattor med konsertupptagningar. Till de bättre i den senare kategorin hör dubbel-CDn ”Cornelis Vreeswijk live 1981” (Vax Records 1009/1010, 2010).

Ljudupptagningen har gjorts vid konserter i Borgholm 10-11 juli 1981. Det här var en period då Cornelis åter valturnerade för Socialdemokraterna och dessutom gav ut ett par plattor på arbetarrörelsens eget skivbolag a disc. De här skivorna, ”Bananer – bland annat…” (1981) och ”Hommager & pamfletter” (1982) finns återutgivna på CD av Amigo, och de är väl värda att skaffa.

Kompet på liveinspelningarna från 1981 är detsamma som på a disc-plattorna: Conny Söderlund, gitarr, rytminstrument, munspel och sång, och Owe Gustavsson, bas. Söderlunds mästerliga gitarrspel firar triumfer redan på allra första låten på den nya konsert-CDn, ”Jag och Bosse Lidén”, det vill säga Kris Kristoffersons hit ”Me and Bobby McGee”.

Mycket känns igen från de båda a disc-skivorna:”The Bananrepubliken sång”, ”Systemblues”, ”Sist jag åkte jumbojet blues” (bra låt, fin text!), ”Blues för Almqvist” (med text av Carl Jonas Love Almqvist), den vidunderliga, smärtsamma ”Blues för Fatumeh”, Chico Barque de Hollandas fina ”Bruna bönor complet” (”Feijoada Completa”) respektive ”Hommage för Sveriges Radio” (”Vai Trabalhar Vagabondo”), ”En resa” (fritt efter Gaius Divus Julius Caesar!) och ”Till Julia” (med text av Erik Johan Stagnelius).

Men här finns mycket annat också, både en lite blekare variant av ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind” och en fantastisk version av Carl Michael Bellmans ”Epistel nummer 43: Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Värda att nämna på den första CDn är också till exempel ”Polarn Per på socialen” och ”Digital reggae (Systemblues)”.

Den andra av de två CDna fullkomligt vimlar av bra material: ”En halvböj blues”, ”Rörande min harpa”, ”Jultomten är faktiskt död”, ”Deirdres samba”, ”Visa vid Nybroviken”, ”En visa till Veronica” med flera.

Jag minns att Socialdemokratiska kvinnoförbundet hade en del problem med utgivningen av en del sånger, där man kunde ha synpunkter på hans sex- och kvinnosyn; på samma sätt kan man hos Cornelis hitta låtar som är, vad ska vi säga, drogliberala. På så sätt liknade medborgare Vreeswijk den Bellman han också mästerligt tolkade.

Men vi får ta honom som han var – och han var en av de största genom tiderna i svensk viskonst.